Sveriges stolta gäng med profiler som Geert den Ouden, målvakt!), Ralf Edström (längst upp till höger), Ola Wenström (längst ned till vänster), Pelle Kotschack (fyra från vänster, deltagit alla år sen 1966), Abgar Barsom (den lilla killen sidan om Pelle) och Pierre Edström (längst ned till höger).
![]()
Skånes krigare, där Västra Karups tränare Sven-Bertil (trea från vänster, stående) var felplacerad av coach Pricken (trea från vänster, sittande) och där författare Ekelund (längst ned till höger) var uddlös, så det viskades om en coachmiss…men Pricken lär få fortsatt förtroende som UK. Igen.
Som traditionen kräver: Skåne vs Sverige, varje lördag i tennisveckan kl 13:00 på Örebäcksvallen i Båstad.
Sen 1966 har fast boende skåningar ställts i mördande bataljer mot badjävlarna och det är matchen som inte får förloras.
Därför är det med glädje som jag noterar att Sverige (som jag spelar för eftersom jag bott i Stockholm sen 1994, annars en av få som lirat för bägge lagen genom åren) återigen kunde segra: sjätte raka segern, sjunde utan förlust.
Hettan gassade över Örebäcksvallen och matchen gick på A-plan för första gången på länge – dessutom var kioskförsäljningen öppen i år, vilket är ett trendbrott i matchens historia.
Kiosken kom väl till användning när vår reslige mittback, Love Hallerby, skallade ihop med motståndare och i brist på is för nedkylning löste jag ut två isglassar med tutti-frutti-smak som “första hjälpen”.
Love fick lämna in med blodet sprutande, då den diskhandduk som också hämtades i kiosken inte riktigt förmådde stoppa flödet.
Segern var oväntad stor, då vår eminente målvakt – kallad “Snygg-Henke, ingen vet egentligen vad han heter och vi brukar kalla honom på Pepes Bodega nätterna före, vilket underligt nog blivit min uppgift – visade sig vara skadad, så vi fick ställa Geert den Ouden utan korsband mellan stolparna.
Dessutom valde vi att stundtals spela helt utan vänsterback, något som coach Kotschack fick svidande kritik för.
Till slut blev det en match att minnas som debutanternas dag. Ola Wenström (eller Guds Son, om ni så vill) avslutade målskyttet i öppen kasse efter fint förarbeta via anfallskollegan Kristoffer, dessförinnan hade Fredrik Åkerman nickat in 1-0 målet.
2-0 gjorde den beslutsamma mittbacken Anders Hammargren, som för övrigt genomförde matchen i svart-orane lågskorsstrumpor från L-socks, som knappt räckte över halva benskyddet (detaaler, mina vänner, detaljer!).
En stor och vacker dag för fotbollen. Som alltid.
***
En bättre sittning på Sand, ibland måste du prioritera, gjorde att jag missade damernas 5-0-kross på Finland.
Även om den kändes väntad efter att ha sett finskorna (så fort jag skriver det så tänker jag: varför skriver jag om skor?) mot Italien, de var ytterst beskedliga där, så var det förstås det lyft som Pia Sundhages lag behövde.
Vägen är ganska rak till (minst) en semifinal nu.
***
Vad händer med Elfsborg?
En enda poäng (med ett nödrop, dessutom) av sex på två hemmamatcher mot Åtvidaberg och Halmstad – det är ganska uppenbart att någonting inte stämmer hos de svenska mästarna…sådär lagom till Champions League-kvalet.
Bangura har inte alls slagit ut som boråsarna hoppats, Anders Svensson har haft skadeproblem, Hult är inte tillbaka där han har varit, Viktor Claesson verkar inte få ut 100 procent, Henning Hauger har inte direkt dominerat i allsvenskan som många trodde, de unga är ännu inte “där”, Ishizaki inte lika dominant som vi en gång sett och när väldigt mycket går på kryckor från försvar/mittfält så blir det sällan mycket matnyttigt för Lasse Nilsson att jobba med.
Jörgen Lennartsson har ett tufft jobb framför sig, med en höstallsvenska och ett Champions-kval – men frsmförallt med att få ordning på ett lag igen.
***
Att ett mästerskap i damfotboll skulle bli ett paradis för en och annan knäppgök på Twitter och andra sociala medier: vem blev överraskad? (Så här skrev jag 2011)
Och hur illa jag än tycker om att män inte kan låta bli att avsky att tjejer spelar fotboll eller att det är populärt så kan jag inte låta bli att med enkelhet negligera dom.
Jag tror nämligen inte att de är särskilt många i det stora hela.
Metro hade letat upp ett 15-20-tal på Twitter efter Sveriges första match. Sett till att 1,7 miljoner såg matchen så känns det inte som en särskilt stor skara (även om det såklart är fler).
Som sagt: det är illa nog, men det hatas hela jävla tiden på Twitter och på fotboll.
Leta gärna efter hat-tweets så snart Sveriges herrlandslag gjort en dålig landskamp och jag lovar att du inte behöver leta länge.
Gå på en allsvensk match av hygglig dignitet och det står rätt många vuxna män och skriker att någon är en “hora” eller en “fitta”, det är ju tyvärr vardagsmat även om vi alla låter det vara eftersom vi är avtrubbade och tycker att så får det förbli…tror ni att det är just den typen av män som gärna vill pissa på damfotboll i någon sorts snedvriden syn på livet?
Folk är lite dumma i huvudet ibland, det är bara så. I de flesta olika sammanhang så hittar du alltid en liten klick som inte kan låta bli att tycka att något är för jävligt för att det är kvinnor, homosexuella, invandrare eller – för den delen – media.
Herregud, nästan tio procent av befolkningen i det här landet har sympatier hos ett främlingsfientligt parti.
Så, visst – hatet, hetsen, livsssynen kring tjejer som spelar fotboll år 2013 är illa.
Men positiva överskuggar med råge det negativa och ibland måste vi kunna lära oss att förpassa en idiotisk minoritet till det ställe där de hör hemma: i tystnaden, under en sten bakom några få stackars följare på Twitter.
***
Lars Krogh Gerson, ett favoritnamn i allsvenskan.
***
Jag håller väldigt mycket med Långe Lundh – att Pia Sundhages landslag blivit det stängda landslaget är obegripligt.
Hade samma sak hänt Hamrén så hade ledningen runt herrlandslaget strimlats.
***
PÅDDEN är givetvis ute.
Inspelad “LIVE” från Båstad.
Du lyssnar på den här.
***
Serena Williams är i byn och det är stort, i det sammanhanget ligger Skåne-Sverige lite i lä.
Och det märks direkt att ett NAMN kan göra väldigt mycket, med en relativt medioker turnering som drar igång på måndag.
För hur välfyllda läktarna än är under herrveckan så kan de flesta spelarna i turneringen sitta rakt framför dig och du har inte en aning om vem det är (om du inte är väldigt insatt i tennisspelare rankade sådär 50 plus).
Men Serena Williams är lite som att Roger Federer skulle ha varit här.
Ja, ni förstår: skillnad.