Han som en gång blev “Årets Namn” i den första Alternativa Fotbollsgalan som jag och Guds Son hade för väldigt längesen.
I sex år har han varit i Salzburg och efter det där otäcka benbrottet har han kommit tillbaka, förvisso brutit ett finger på vägen, men fortfarande ett väldigt starkt namn i Österrike och i storsatsande Red Bull Salzburg.
Han har alltid varit en favorit, inte minst för att han är en av de där framgångsrika fotbollsspelarna som alltid stått stadigt kvar på jorden och varit en prestigelös hygglig kille.
Nu ringde han upp när vi var på plats inför Elfsborgs match, hämtade upp mig och foto-Oscar i en småsvår Panamera och styrde upp på det där berget över Mozarts stad.
Dit du brukar ta linbanan.
Men det finns en liten slingrig väg som slutar vid en vägbom som kräver sexsiffrig kod.
Den hade förstås Eddie och vi parkerade en meter från den restaurang där vi sen avnjöt en sagolik trerätterslunch.
***
Ja, Red Bull Salzburg är ett bra fotbollslag.
Det är ingen sensation att Elfsborg får stryk i Salzburg, det är inte ens en överraskning att matchen slutar 4-0.
Det är inte det.
Men till skillnad från det vi såg av AIK och Helsingborg i förra säsongens Europa League så känns det inte som om Elfsborg ens försöker lita på sitt eget spel.
Jag får en känsla av att de inte ens ger det en chans.
Och jag får framförallt en stark förnimmelse av att Elfsborg ägnar så vansinnigt mycket kraft på att tänka på (före, under och efter match) vad motståndaren är för något och vad den förväntas göra att man glömmer bort sig själva: oj, har vi bollen nu, vad fan ska vi göra då?
Jag fanns samma tendenser när Elfsborg mötte Nordsjälland i Borås och motståndet målades upp som om det vore ett Barcelona lett av Leo Messi, när det i själva verket verket var ett väldigt mediokert lag i usel form.
Ingenting är så enkelt, jag inser förstås det. Och Elfsborg ställde sig inte medvetet med hela laget i famnen på sin egen målvakt när Red Bull stormade fram i attack efter attack som om hemmaspelarna fått delar av sin lön intravenöst av chefen.
Men jag ser hellre 0-4 i arslet efter det att man gett det ett värdigt försök än 0-4 i arslet när man trodde att endast ett mirakel var chansen till en poäng.
Nu blev det lite som när en räddhågsen boxare gick i en ring mot en bättre och farligare motståndare, ställde sig från början mot repen i hörnet på ringen, drog upp garden och bara tog emot slag efter slag.
Försöker du inte ens slå ett enda slag tillbaka så är det svårt att vinna över 15 ronder.
Du måste våga försöka och du måste tro att du kan.
Och, framförallt, du får inte ha så överdrivet stor respekt för sin motståndare att visar dig besegrad från början.
Red Bull Salzburg är skitbra.
Men det är också ett lag som åkte ut i Champions League-kvalet mot ett Fenerbahce som var direkt uselt mot Arsenal. Men också ett lag som spelat tre oavgjorda i österrikiska och för två veckor sen slog jumbon Adm/Modling med 1-0 på hemmaplan efter en tveksam straff.
Bra, men inga världsmästare.
Att förbereda sig väl är förstås alltid bra, men du behöver inte se spöken mitt på ljusa dagen och det kändes som om man hade tutat i ett ultradefensivt Elfsborg att här ställdes de mot ett Bayern München in disguise.
Ett försvarsblock som inte vågade ens titta framåt utan bara stod och väntade på nästa smäll.
Spelare likt Beckman och Jörgensen som inte visste riktigt vart de skulle ta vägen.
En stackars Lasse Nilsson längst fram som ensam över ytor på 50-60 meter skulle skapa något på egen hand.
Och en Anders Svensson som kände sig maktlös, så snart (och det var ofta) han smart hade tagit sig förbi sin press via en vrickning, en pausering eller en passning så fanns det ingen annan som ville vara med och leka.
De stod kvar och väntade på att bollen skulle komma tillbaka.
Så när Elfsborg förbereder sig till nästa Europa League-match, mot Standard Liege i Borås, så tycker jag att de ska förlita sig till sitt eget spel först och främst – och det är inte nån sorts lågt 4-5-1 och lycka-till-pass mot en snabb kille från Borlänge.
Jag tror nämligen fortfarande att detta Elfsborg kan vinna några matcher i en här gruppen, tacka vare sin egen förmåga – inte motståndarens oförmåga.
***
Vad finns det att säga om jävelskapet som förpestar vår fotboll som inte redan har sagts?
Det spelar ändå ingen roll, för det kommer att fortsätta.
Så länge lagarna är tandlösa och straffen så milda att förövarna skrattar åt dom: ett 40-50-tal maskerade män attackerade alltså andra (civila, vakter och polis), startade upplopp och ställde till jävelskap – fem man greps, de släpptes innan det gått sex timmar eftersom de inte fick hållas längre.
Jag tror inte det är ett straff som biter på någon.
Det hade varit jobbigare med ett par veckor bakom lås och bom, åtminstone tuffare att ringa och förklara det för familj, vänner och skola/arbetsplats.
Nu är det mest skrattretande och huliganer kan fortsätta skita i allt (matcher, spelare, avstängningar, annan vänligt sinnad publik) och fortsätta göra det som de tycker de vill göra.
När individen inte bestraffas för den skada den åsamkar för tusentals andra på en arena (och då menar jag inte det rent fysiska våldet gentemot andra slagskämpar eller oskyldiga) så spelar det ingen roll vilka pappers- eller skrivbordsstraff du utfärdar gentemot andra (exempelvis lag).
Men det här är ju inget nytt, vi har hört och sett det förut…det är som att skrika till alla ansvariga att det blöder från ett öppet sår och de fortsätter att överräcka ett plåster med Skalman och Bamse på.
Det är just därför som jävelskapet aldrig, aldrig, aldrig ska ges sådan power att de får eller kan påverka fotbollens resultat.
Alla matcher ska avgöras på planen.
Det tycker alla inom svensk fotboll förutom när de direkt inblandade själva, som förlorare.
Då blir nämligen klubbarna sig själv närmast, alltid samma visa (förutom när Malmö FF snyggt insåg eländet i samband med att den där supportern sprang in i derbyt mot HIF)
Jag kan förstå om Gais ville att matchen skulle brytas – jag kan däremot inte förstå att Gais vill kräva tre poäng.
Bryt matchen, men spela klart den senare, inför tomma läktare eller när idioterna är bortrensade eller någon annan dag – men låt aktörerna på planen avgöra resultats utgång.
Ge vare sig idiotin eller skrivbordsfolket den makten.
***
Halmstads 1-0 i Växjö var sannerligen blytunga trepoängare.
Vi talar ofta om guldstriden, den i botten är inte heller att leka med.
***
Här är Svenssons dom efter matchen i Salzburg.
Jag förstår honom och känner för vad han säger.
***
Kevin Walker vidare i Idol, trots (eller tack vare?) att juryn totalslaktade hans låt.
Jag kan inte musik, men utgår från att han kan gå långt eftersom han redan besitter ett namn.
Hur han ska lösa det med Giffarnas jakt på en allsvensk plats, det vet jag inte – men jag utgår från att klubben och han pratat om det.
Lika mycket som jag utgår från att vi får se Walker på scen vid nästa fotbollsgala. Ett givet val.
***
Eddie G kom förstås bra klädd: beige blazer i ruggad bomull, bland annat.
***
Det var samma tolk inför Red Bull-Elfsborg som inför Tyskland-Sverige: en dansk.
Jag kan ju danska mer eller mindre flytande, men rätt många svenskar har ju lättare att förstå den tyska som dansken ska översätta. än danska, som han översätter till.
Humor.
***
Tittar jag på Europa League-grupperna så vet jag fortfarande inte vilken grupp som på pappret skulle vara enklare för Elfsborg.
***
På vilken kanal ser jag The Mauler mot Jones?
***
Det glädjer mig att den genomsympatiske Mohammed Bangura, som drabbades av en familjetragedi när han och hans fru födde ett barn som var dött, nu är nybliven lycklig pappa till en två månaders son.
***
En av Eddies bättre stories var den om straffrna.
Med hjälp av dåvarande Salzburg-tränaren, holländaren Co Adriaanse, hade han så bra koll på straffskyttar att han räddade sju av sju straffar.
Eddie hade skrivit upp nummer på en del tänkbara straffskyttar på handskarna inför varje match: deras favorithörn, högt eller lågt, smart eller hårt, osv.
Vid straff nr 8 skickar motståndarlaget helst plötsligt fram en kille som de inte hade koll på.
“Jag kollade febrilt på handskarna, hans nummer fanns inte med. Tittade ut mot bänken men fick ingen reaktion. ag blev helt ställd och tänkte hur fan ska jag göra nu då, så jag stod förstås helt paralyserad och var chanslös...”, berättade Eddie.
På tal om att förbereda sig lite för mycket på vad motståndarna kan göra.
Och inte på vad du själv är kapabel till.