Eller mest The Championship.
Eftersom Premier League numera har så utspridda matchtider så fanns det bara plats för fyra matcher på tipset från högsta ligan.
Resterande var Bournemouth, Doncaster och sånt.
Det var ju den typen av matcher som var de fyra sista på en stryktipskupong 1987, nu var det nästan hela.
Jag hängde med i en halvtimme…alltså på själva matchen, tipset sprack efter en kvart, kändes det som…sen var det annat som skulle göras.
Då hade jag mest suttit och funderat över alla dessa människor som dag ut och dag in, helg efter helg, timme efter timme sitter och följer varenda jävla fotbollsmatch som visas på en TV-skärm.
Det som 1987 kunde vara West Bromwich-Wolverhampton från och med någon gång i slutet på oktober en lördagseftermiddag i veckan är idag tyska, franska, svenska, italienska, ryska, holländska matcher med ligor, spelare, domslut i en enda sörja.
Det är inget nytt för någon, så har det varit länge nu.
Själv gör jag som med chokladasken: jag väljer de få praliner jag känner är utsökta nog.
Och självklart ser jag till att hålla mig uppdaterad, det är en del av jobbet.
Men att alltid sitta där och bara se match efter match efter match, bara grotta in sig i ALLT och göra det ALLTID.
Vad lever man för liv då?
Förmodligen det man väljer själv, men till slut sitter man ju rätt ensam där i soffan, kan jag föreställa mig.
***
Upp till bevis för Elfsborgs spelare att visa vad de kan, skrev jag i senaste blogginlägget.
Som de gjorde det.
Elfsborgs första halvlek mot Standard Liege var lagets bästa på flera år, vill jag hävda, för vi ska inte glömma att de ställdes mot högklassigt motstånd.
Det är alltid skillnad på hemma och borta, inte minst i europaspelet och ska Elfsborg ha en chans att vinna matcher i Europa så har de störst chanser på BoråsArena.
Men ändå.
Det gick att ta på den spelglädje som Elfsborgs spelare visade upp under de första 45 minuterna, de var som kalvar på grönbete (även om den liknelsen haltar något i Borås, känner jag): ständig rörelse, modiga nog att ta chanser, smarta nog att inse och koncentrera sig på sina kvaliteter (inte bara motståndarnas), hakan uppåt, näsan framåt.
Och Anders Svensson i en klass under första halvlek som var fullständigt mästerlig.
Om det berodde på ett tränarbyte så har jag aldrig sett ett tränarbyte ge en sådan märkbar effekt, inte ens på kort sikt.
Det var som om vi såg ett helt nytt lag, vilket uppenbarligen den belgiska ligaettan blev väl medvetna om efterhand. När Standard valde att skära bort Anders Svensson i andra halvlek, när de valde att stå och vänta lite lägre på Elfsborg – då såg det inte lika roligt ut, än mindre när de gulsvarta började tröttna.
Ändå rätt positivt att Standard Liege fick rätta sig efter Elfsborg och inte tvärtom.
Nästa utmaning för Klas Ingesson blir att 1) se till så att laget har folk i straffområdet när de för matcherna, alla mål kan inte komma på distansskott och 2) ha en plan för vad och vem som ska göra det när motståndarna väljer att skärma av Svensson.
***
Iå senaste PÅDDEN talar jag och Olsson om svenskarnas oförmåga att tacka sina hjältar, varför Henrik Larsson inte har ett nytt tränarjobb och varför man går på fotboll iförd en rånarluva (vilket i och för sig är ganska uppenbart).
Bland mycket annat.
Lyssna HÄR
***
Alla förstod inte den, själv är jag otroligt nöjd med denna tweet efter det att Real Madrid återigen avgjort på övertid.
“Inte Fergie-time.
Men realtid.
Det är det nya.”
***
Om nu någon tror att manliga TV-medarbetare undkommer nedsättande kommentarer som bland annat berör ens utseende, då är du välkommen att ta del av en mejlbox de senaste tio-tolv åren.
Att ge de fega anonyma krakarna lite för mycket utrymme ger dom tyvärr mer dagsljus än de förtjänar.
Och triggar ännu fler.
***
Efter att ha umgåtts nära Långe Lundh under så många år, hur kunde jag vara så korkad att jag plitade ned X2 på Derby-Leeds?
Helt ärligt?
***
Vad händer i Helsingborgs IF?
Jag trodde att allting var frid och fröjd med Roar Hansen som ny och lovordad tränare men uppenbarligen inte, uppenbarligen väldigt mycket tvärtom.
Klart är att när assisterande tränare springer och sparkar ned sina spelare på träningen, då är det kanske inte så som det borde vara.
Rachid Bouaouzan må vara minst lika besvärlig som det är att stava till hans efternamn, han kan säkert ha varit det länge och eftersom han är en hel del holländare så betvuvlar jag inte att killen tror att han är bäst i världen.
Men Helsingborg hade alla chanser att göra sig av med honom, bland annat i somras. Istället valde HIF att ha-och-äta-kakan-linjen.
Det blev inte mycket bättre, sett ur ett ledningsperspektiv, att Rachid fick sparken direkt efter Edman-inicidenten. För oavsett om vem som helst kunde inse att det låg en hel kennel begravd i frågan så blev det lite som att spelaren blev brutalt nedsparkad av sin ledare, blev förbannad och fick – sparken.
Helsingborg valde sen att följa upp det med ett förtydligande, några av de yngre spelarna (Sadiku mest) insinuerade i proffsmedia att Rachid varit illa behandlad och att de äldre mest springer omkring och gnäller, andra rubriker talade om att Roar Hansen tappat greppet och själv uttryckte Roar att han var “pissed off”.
Som slutkläm valde klubben att förbjuda frågor i samband med gårdagens träning.
Det är DÅ man vet att allting är som det ska vara…eller INTE.
***
Det kändes väldigt bra att byta några ord med Klas Ingesson i receptionen på Grand i Borås efter matchen.
Senast vi sågs mådde han inte helt hundra, gick på starka mediciner och berättade att cancern var tillbaka.
Nu var han pigg, stark, glad och kraftfull om än med lite risig röst på grund av lite väl hetsigt skrikande i höstkylan.
Jag tror att väldigt få kan inbilla sig vilket helvete som Klas har gått igenom de senaste åren.
Han berättade nu att det var väldigt nära att livet skulle ta slut för inte särskilt många månader sen, att han fick andas via en maskin efter att ha fått en lunginflammation men att han nu – efter den senaste omfattande operationen – är helt frisk och att han inte riskerar att få tillbaka sjukdomen mer än vad du och jag riskerar.
Ingen fotbollsmatch eller resultat i hela världen skulle kunna få mig att känna lika mycket glädje som det beskedet från Klabbe.
***
Med tanke på hur mycket spelare av klass som Helsingborg tappat de senaste säsongerna så tycker jag att de gjort det ganska bra så här långt i årets allsvenska.
***
Att dra på sig en gult kort för att man drar av sig tröjan vid ett mål är fortfarande helt ofattbart.
Hur jag än vänder och vrider på kärnfrågan här så har jag aldrig kommit på tanken att slita av mig min tröja så snart jag har blivit överlycklig över en händelse.
Ett skrik, en knuten näve, nån orts dans, ett jubel i högan sky eller en kram – men att dra av sig tröjan?
Inte ens när jag var hyggligt tränad hade jag kommit på den idén.
***
Jag hade åtta rätt.
Så allting var som det brukade vara.
Till skillnad från att jag höll mig vaken, förr kunde man somna redan när Oldsberg körde frågesporten om någon som stod i en telefonkiosk.