Vi var först på plats och enda utsända svenska media.
Vi trodde vi skulle stanna i sisådär två veckor.
Det blev nästan en månad.
En alldeles speciell resa över öknar, lyxiga hotell, förvirrade arrangörer, vilsna taxichaffisar, höga hus, en aningslös hetta och – inte minst – en fantastiskt fin prestation av ett gäng unga svenska fotbollskillar.
Någonstans och på något vis en investering i framtiden.
Och det har känts väldigt fint att ha fått möjligheten att var en liten del av något som framtidens svenska fotbollsspelare aldrig kommer att glömma.
Här ett litet BILD-EXTRA från vård tid i Förenade Arabemiraten
Ackrediteringsdags i Al Ain och vi blev väldigt väl omhändertagna med arabiskt kaffe, dadlar och fikon…i väntan på att en kopieringsmaskin skulle fungera.
Alltid en fröjd att se solen sänka sig bakom horisonten i Al Ain och känna att hettan lade sig, åtminstone något. Första två veckorna höll sig temperaturen runt 35-40 grader. Dag som natt.
Khalifa Bin Zayed Stadum, som alla andra arenor övervakad av svåra shejker.
Det har inte varit det mest välbevakade mästerskapet, även om de regler som gällt varit lika nitiska som vanligt. Även om jag och Rasta-Danne rätt ofta var helt själva i intervjuzonen efter matcherna. Första gången jag upplevde att jag bevakades av 20-30 vakter som pekade på var jag fick gå och stå – trots att det bara var vi som var där. Humor.
En oförglömlig kväll gick jag och Rasta-Danne på arabisk nattklubb. En upplevelse i sig, beskriven i tidigare blogginlägg. Jag hann smygta denna bild (olåtning var förbjuden).
Man ska alltid ta seden dit man kommer, därav denna pinne…som jag fick låna av detta gäng, en dansgrupp.
Gillar att de här killarna tydligt blev utmärkta, så att man verkligen skulle förstå att de fanns.
Är det så här man tror att man ska lösa VM i Qatar? Möjligt. Men det fungerade inte i Sharjah, kan jag meddela…
En fin återträff…jag och Teofilo Cubillas, en gång kallad Perus Pelé, en fantastisk spelare på sin tid (70-talet främst). Vi sågs senast på VM i Frankrike 1998.
Den här jätten gick inte att undgå. Portier på svenskarnas hotell i Dubai. En pakistianier på lätt över 2.30.
Utsända nigerianska journalister brukar sällan hyckla med sin tillhörighet, om vi säger så. Framförallt allt inte den här kvinnan…halsduken över pannan kändes lite malplacé på läktaren, men va fan.
Här står jag mitt i en chikan bland F1-bilar som testar. På min balkong på ett hotell i Dubai som Åslund bokat. “Bodde” kvar i en kvart. Sen var det bara att byta hotell.
Dags för bronsmatch och dags för sista stoppet på resan, Al Jaziras arena i Abu Dhabi.
Till slut en bild på min ständiga kompanjon under resan, den outtröttlige Rasta-Danne – alltid The Good Cop. Här kör vi ett redigeringsmys med room service på mitt rum. Aldrig några sura miner, aldrig något gnäll och medveten om de gyllene reglerna: långa byxor och täckta skor när vi jobbar på arena. En fröjd att få jobba med.
