Dansken är för evigt (hvergang!) en dansk och det kommer för alltid att cyklas på stadens gator, folk kommer aldrig sluta klä sig precis så som de känner för att klä sig i material som producerats med hjälp av linfrö och mossa och flaskölen kommer alltid att finnas för 14 kronor mellan kl 10-17 på de hak som ligger i varenda hushörn i och runt huvudstadens kärna.
Men just nu är staden upp-och-nedvänd av en byggapparat som ska restaurera och bygga tio nya tunnelbanestationer.
Ingen vet när allting kommer stå klart för alla vet att dansken ibland kan vara “ligegla'” om det så är 2015 eller 2027 för är det något dansken bemästrar som ingen annan så är det att kunna rycka på axlarna, ta omvärlden med ro och se fram emot någonting annat.
Ibland hade jag önskat att jag besuttit den förmågan att så avslappnat kunna se så bekymmersfritt på tillvaron.
***
Mikko Albornoz vill alltså hellre spela fotboll för Chile.
Och är det så att Chile vill att han spelar för Chile och han känner starka band för landet så är det förstås förståeligt att han gör det val han gör, inte minst eftersom Chile är kvalificerat för ett VM-slutspel.
Det hade sannerligen kunnat stanna vid det.
Om jag förstått allting rätt så ville Albornoz också påskynda att det var “medias fel”.
Avdelning “har ni hört den förut”.
Jag vet inte vad “media” är längre, förvisso, men jag utgår från att Albornoz (och alla andra som skyller på “media”) utgår från gammelmedia.
Och inte de media som benämns “sociala”.
Ja, det må ha blivit en och annan fråga för mycket i ämnet till Erik Hamrén eller representanter för SvFF och det kan vi alltid ifrågasätta det likaväl som vi kan ifrågasätta hur svensk fotboll hanterat den här typen av känsliga ämnen.
Jämför gärna med Malmö FF:s agerande: tydligt, bestämt och med en uppenbar plan. De har inte fått en fråga sen dess.
Hur mycket media än har upplyst omvärlden om Albornoz sonade brott så har jag har ännu inte läst en enda krönikör som inte tyckt annat än att Albornoz är värd en andra chans och därför borde spela för landslaget.
Är det någon eller några som anser att Hamrén, KE Nilsson, SvFF och andra ska ifrågasättas så är det mobben på sociala medier. Är det någon eller några som anser att Albornoz ska stängas av från allt spel i landslaget på 100 år så är rätt många tusentals på sociala medier.
Är det detta “media”, knappast att betrakta som oväsentligt idag, som Albornoz ville göra gällande så förstår jag honom.
Men det var såklart journalisternas fel att det blev som det blev och det är aldrig fel att ha någon eller någonting att skylla på när man gör ett sånt här val.
Som alla vet, Albornoz brott är en tragisk historia för alla inblandade, den blir inte mindre tragisk för att den vevas om och om igen vare sig för spelaren eller offret och jag är övertygad om att Albornoz säkert fått andra att tänka efter när han varit ute och pratat med ungdomar (men varför inte sälja in den verksamheten till gammelmedia, jag tror att alla hade hakat på i större reportage).
Det är ett allvarligt brott och som känd idrottsman blir du (och offret, inte minst) på något vis dubbelt bestraffad.
Därför går det förstås inte att tvätta bort över en natt eller tre, inte ens när man reser till Chile.
Jag är så gammal så jag tror på devisen om att tiden läker sår.
Och ett år är – i det här sammanhanget – inte särskilt lång tid.
Det är inte ens medias fel.
***
![]()
Jag och Bengan på banketten
![]()
På bänken bakom Bengan för sista gången
![]()
I omklädningsrummet i paus och det där magiska snacket som alla idrottsmän för alltid saknar
Det blev en varm, fin, nostalgisk och på alla sätt underbar lördag i Halmstad när jag för sista gången fick sätta mig bakom Bengt “Bengan” Johansson vid en handbollsbänk.
Inte så mycket för själva matchen, såklart (även om en hel del spelare fortfarande imponerade) som för att få vara en del av hyllningen till en av idrotts-Sveriges största ledare genom alla tider.
Det var så glädjande att se så många på plats (Halmstad Arena utsåld för första gången!) och så många stora spelare att så från hjärtat rikta ett tack till Bengan.
På arenan och på den bankett på Tylösand som var likt en bal på Slottet där hyllningarna fortsatte, skratten ekade, tårarna rann och det var bara så mycket glädje och värme som strömmade ut från nästan 500 gäster som jag aldrig tidigare upplevt.
Jag hade önskat att någon från Svenska Fotbollförbundet hade varit där för att ta del av hur du kan hylla en stor idrottshjälte utan att komma dragandes med en Volvo.
Och jag önskar att vi alla så entydigt kunde hylla många andra av våra allra största så som Bengan Johansson hyllades.
Utan Jante, utan överdrivna åthävor, utan komiker som hånar på en scen.
Tack för att jag fick möjligheten att få vara med.
HÄR ser du för övrigt dokumentären Bengan Boys (gratis i ytterligare någon dag till, sen gäller utmärkta Premium).
***
När händer det nästa gång att svensk fotboll har en representant på Ballon d’or som får ta emot pris för världens snyggaste mål och en plats i världens bästa elva?
Om inte Zlatan Ibrahimovic fixar det på egen hand de närmaste åren.
Om vi funderar en stund på det så inser vi nog också hur stort det är-
***
Lukas Karlssons “Hasse Backe-danska” direkt i danska TV2 i morse skojar du inte bort.
***
Stoke City, som är lite av “mitt” lag i England – jag sa alltid att jag höll på dom när jag var liten bara för att inte vara som alla andra som höll på Liverpool (mestadels), Arsenal eller Tottenham…Manchester United var inte riktigt vad det är idag på 70-80-talet – blev det alltså för John Guidetti.
När Man City nu äntligen släpper iväg John på en utlåning så utgår jag från att att han är frisk och redo att köra.
Det känns, om inte annat, väldigt bra.
Nu ska det bli oerhört intressant att följa utvecklingen den närmaste tiden.
***
Hur mycket jag än älskar att jobba med handbollen så saknar jag alltid januariturnéerna med landslaget.
Det är alltid lite speciellt att se nya, yngre, spelare röra sig i A-landslagets miljö.
***
Ska du läsa handboll så ska du läsa Axnérs blogg, under EM hittar du den här.
***
På tal om danskar som aldrig sett annat än ljust på livet.
När jag träffade Preben Elkjaer för en hel del år sen, i slutet på 90-talet, så frågade jag hur det gick med rökningen.
“Jag har slutat”, sa han.
“Slutat?”, frågade jag överraskat.
“Ja”, sa han. “så gott som”.
“Hur menar du då?”
“Jag har gått från Prince till Prince Light…”