Wilma, 15 år.
Tänka sig.
Mitt (första) lilla barn fyller moppe.
Det hade jag ju rätt svårt att föreställa mig när hon – efter lång och utdragen kamp – såg världens ljus på Karolinska sjukhuset en väldigt tidig morgon den 28 april 1999.
Jag minns att jag stod i solsken utanför förlossningssalen några timmar senare och drog iväg den glada nyheten på sms, jag minns just det eftersom “sms” precis hade blivit en stor grej och jag hade en ny Siemens-telefon som hade gjort det lite enklare att skriva sådana.
Så längesen är det.
Och inte hade jag föreställt mig att hon som var Wilma, 6 år, i den här bloggen och sa de mest fantastiska saker som “pappa, vad är det dom spelare på TV?“…”det är handboll, Wilma”….“men, alla är ju målvakter”.
Sådär tio år senare åkte den lilla tjejen och jag till Shanghai och Wilma pratade lite kinesiska med vår taxichaufför.
Idag lär hon mig minst lika mycket, som jag lär henne.
Herregud, när jag var ett år äldre flyttade jag hemifrån och bodde själv i en tvåa på Bergsgatan 2 i Malmö. Nu har jag bestämt att Wilma, 15 år, får flytta när hon fyllt 27…
Allting går så fort ibland så att du inte riktigt hänger med i svängarna och lite för ofta hinner jag aldrig reflektera över alla härligt ljusa stunder som Wilma, 15 år, gett mig genom så många år.
Glad, omtänksam, nyfiken, social, viljestark och för evigt en drivkraft i en gammal pappas liv, nu såväl som då.
Stort grattis, älskade lilla stora barn.
Och aldrig skiner solen vackrare, ljusare och starkare än denna dag, den 28 april.