Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Det ofattbara så ogreppbart att det kändes obehagligt

Det var inte ens roligt.

Jag satt mellan Lasse Granqvist och Jensa Fjellström på kommentatorsläktaren och jag såg mig omkring strax efter 5-0 så såg mest tomma, förstummade ansikten, jag såg skakande huvud, jag såg de allra mest luttrade journalisterna sitta och titta på varandra som om de nyss tagit del av ett rýmdskepp som landat och ut ur det hoppat små rödsvarta varelser som slog kullerbyttor på Mineiraos gräsmatta och alla kunde vi skrika, gråta, gapa, vråla, tjuta men det gick fan inte att skratta.

För det var inte ens roligt.

Det ofattbara var så ogreppbart att det snarare kändes direkt obehagligt.

Om det kändes ofattbart att vara på läktarna just här i Belo Hoizonte när Brasilien var på väg ut i åttondelen mot Chile så kan ni försöka föreställa er hur det var att sitta där när Brasilien spelade en VM-semifinal på hemmaplan och låg under. Med 7-0.

Jag är fortfarande inte helt övertygad om det som har hänt verkligen har hänt och att jag var där och såg det hända.

***

Någonstans i denna kakafoni som nu skakar om hela Brasilien: Tyskland var och är fantastiskt i sina stunder.

Och när Spanien. Italien, England och Frankrike faller bort så står Tyskland och den oerhört framgångsrika Bundesliga stabilt, säkert, vägvinnande. Alltid. Utan svackor.

Nog för att de erbjöds enorma utrymmen, oceaner av tid och motståndare i fullständig desorienterng – men det ska göras också.

Det här var inte bara Brasiliens 1-7, även om det av förklarliga skäl handlar en del om det, det var i mångt och mycket Tysklands 7-1.

Samt ännu en framgångens dag för Klose, för Löw, för Neuer, för Lahm, för Kroos, för Özil, för Müller, för Khedira, för Boateng, för Schürrle, für alles.

Men 7-1, förstår ens tyskarna vad som hände eller vad som har hänt?

***

Man trodde ju att Berlin-matchen, den som Sverige hämtade upp från 0-4 till 4-4 mot just Tyskland, var bland det mest osannolika du skulle få uppleva på en fotbollsläktare.

Och så kommer det här.

Nu tycker jag fortfarande att 4-4 i Berlin på alla sätt är unikt för det är det ju och kommer aldrig att ske igen inom en rimlig framtid.

Men vad fan är då 7-1 på Brasilien i en VM-semi?

När får vi uppleva det igen?

Brasiliens största förlust, den förra var 0-6 mot Uruguay. 1920. Tio år INNAN de ens spelade första VM.

Ett Brasilien som inte förlorat en tävlingsmatch på hemmaplan sen Teofilo Cubillas’ Peru sänkte dom med ett fantastiskt mål 1975.

***

En gång, efter ett svenskt simguld på 80-talet, så inledde Birger Buhre sin krönika i Kvällsposten med raden: “Jag saknar ord”.

Sen skrev han i ett fritt flöde an av sina längsta krönikor någonsin, vilket inte vill säga lite.

Lite så är det ju här och nu mitt i nattens Belo Horizonte; det som har hänt går inte riktigt att beskriva i ord och ändå finns det så mycket att säga, skriva, få ur sig.

***

Värst var väl annars att det blev en rätt avslagen semi som avgjordes under en tiominutersperiod i första halvlek.

***

7-1 är bisarrt, såklart.

Det kunde ingen vettig människa i världen föreställa sig, så långt är vi alla överens.

Men i ärlighetens namn misstänkte ganska många av oss att det här var ett Brasilien som byggts likt ett korthus.

Jag skrev tidigt: “vad är detta Brasilien mer än eld, hetta och gnista påeldade av publiken och av Neymars enmansshow?”.

Inte mycket visade det sig.

Snarare underligt att de hankade sig fram hela vägen till en semifinal.

Brasilien hade inte tillstymmelsen till “eget spel” eller ens en uttänkt och välplanerad “spelidé”.

De hade “ge bollen till Neymar”.

Och en solid defensiv med Thiago Silva i huvudrollen och när även han var borta stod David Luiz som på en stäpp likt en ensam förvirrat argsint vildhund; okontrollerad i sina utflykter hit eller dit, gläfsandes efter lite bråk.

De hade (eller har, ett tag till) en förbundskapten som trodde så benhårt på sina tankar att hans stod fullständigt handlingsförlamad när det inte gick som han trodde.

Brasilien var verkligen aldrig riktigt bra och avslöjandet blev obarmhärtigt när de ställes mot en motståndare som funderade taktiskt/cyniskt istället för att bara gå på känslor/instinkt: Chile och Colombia.

***

Det var Thiago Silva på presskonferensen dagen innan (trots att han inte skulle spela), det var Neymar hit och dit på kepsar och i form av en viftande tröja nere vid innerplan.

Och var det inte tårar av glädje så var det tårar av sorg eller av mental press eller av nationalsång eller av att någons faster gått bort.

Brasilien tänkte och funderade på så himla mycket annat i detta VM att de helt glömde bort ett väldigt väsentligt fokus: att spela fotboll.

Energin gick gärna åt till annat.

***

Återigen: jag har sett pojklag från Bangladesh i Gothia Cups 12-årsklass som agerat mera rationellt i sitt försvarsspel än detta Brasilien.

***

Tänk dig att stå därnere på sin hemmaplan med vetskapen om att du för evigt kommer att vara en del av ett ärkefiasko som 200 miljoner aldrig kommer att glömma.

Som 11 st Barbosa, målvakten från finalen 1950 som i hela sitt liv förföljdes efter förlusten mot Uruguay.

***

Inte ens på stan efteråt, när vi tog en Fogo de Chao-middag, gick det att skönja annat än människor som om de vore i psykos.

Inte fan blev det väl 7-1.

Kan det vara sant? Har det skett?

Än en gång tvingas jag själv konstatera att jag inte är helt säker på att det som jag såg hända verkligen har hänt.

Nån jävel måste ha hittat på allting.

 

 

 

Publicerad 2014-07-09 kl 07:14
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons