På väg hem.
Det finns få flygresor så efterlängtade som de efter mästerskap, speciellt efter ett VM, när du efter fem veckor känner du hyggligt söndertrasad.
Minns resan hem från Paris 1998 då vi kuskat runt på tåg och i en stor redigeringsbuss, minns hur härligt att det var att sätta sig i flygstolen på väg från Tokyo 2002 efter lååååång turné med Miyazaki-läger. shinkansen och fulla brittiska länkgubbar som Ringart dealat til sig, minns hur jag kastade mig hem från ett unket pisshotell i östra Berlin tidigt en morgon en vacker sommardag 2006 eller hur jag och Långe Lundh sa till farväl av vackra Kapstaden efter några veckor som nomader.
Den här gången hittade jag en exit som krävde sin tajming.
Direkt på visslan efter förlängningen var jag på väg ut från Maracana.
Kryssade genom en väntade polisarmada, sneddade över två gator i språng, högg första taxin jag såg vid ett stoppljus, kastade mig in och sa: “flygplatsen, obrigado, jag ska hem”.
Tjugo minuter efter att domare Rizzoli blåst av VM-finalen och vi fått se tyskarna höja armarna i skyn så checkade jag in mina väskor på Air France flight till Paris för vidare transport till Arlanda.
Och hem.
***
Tyskland, såklart.
Det går inte att låta bli att beundra det jobb som Jogi Löw gjort med det här landslaget.
Hur laget utvecklats samtidigt som det hela tiden kommit in nya, fräscha, spelare att komplettera jättar som Lahm, Schweinsteiger och Klose.
Tyskland har helt enkelt vart bäst.
De har möjligen dippat lite här och lite där, men även i matcher som varit jämna resultatmässigt (ta Algeriet, exempelvis) så var ju Löws lag i särklass.
Skillnaden 2014 från såväl 2010 som 2102 var att tyskarna såg till att hålla hela vägen.
Det är ett synnerligen värdigt världsmästarlag.
Weltclasse!
***
Europa har nu på de två senaste världsmästerskapen brutit alla “regler” och traditioner om hur kontinenter dominerar på sin egen hemmaplan.
Spanien vann i Afrika.
Nu vann Tyskland i Sydamerika.
Det är fortfarande Europa som dominerar, Sydamerika som hänger på, däremot ett Afrika som tycks tappa något och ett Asien som aldrig riktigt får det lyft som det talats om i flera år.
***
Men MVP i detta VM är Arjen Robben, han var i en oslagbar form och gjorde skillnad som ingen annan.
James Rodriguez som tvåa och Hummels som trea.
Även spelare som Müller, Neymar, Mascherano var kandidater.
Och givetvis Leo Messi.
Många hånar den kommitté som gav honom priset som VM:s bästa spelare, och självklart luktar det någon sorts sydamerikansk kompensation, men vi får inte glömma att Messi bar på egen hand fram Argentina till segern i gruppspelet. Sen tappade han något i form, men att beskriva Messi som “dålig” är förstås att ställa smått omänskliga krav på honom. Understundom är han helt briljant även när han inte “avgör” matcher helt själv.
Målvakter känner jag får tävla mot andra målvakter och i det fallet är valet givet.
Manuel Neuer är tveklöst mästerskapets bästa.
Vi hyllade gärna rätt många målvakter i det här mästerskapet, oftast sådana i “sämre” lag som alltid får större möjlighet att briljera eftersom de har mer att göra. Då bygger vi den bedömningen på enstaka eller flera parader, oftast helt avgörande, och jag har inga problem med det.
Men.
Neuer är mästerskapets i särklass mest kompletta målvakt, modern i sin stil med spelsinne och känsla för spelet med fötterna. Väldigt ofta perfekt placerad i avgörande moment, värderar genuint och ett igångsättande av spelet i Schmeichel-klass.
Det finns ett moment i finalens 2:a halvlek när Neuer greppar ett ganska tufft inlägg och sekunden senare drar iväg ett perfekt tajmat utkast till Müller vid halva plan som gav upphov till en strålande kontring.
***
Brasilien föll ihop totalt och frågan är väl egentligen om inte det här laget – under den här ledningen – ska tacka sin lyckliga stjärna för att de tog sig till semifinal överhuvudtaget – och på så vid “räddade” hemma-VM.
Att uppträda som ett gäng yra höns i en match…även om det får finnas gränser och den drogs väl kanske långt innan 1-7…är möjligen en sak. Att göra det några dagar senare i ytterligare en match är någonting helt annat: ett avslöjande.
Har Brasilien haft ett sämre lag i något VM någonsin?
Många brassar ställde sig den frågan.
Helt tydligt är att Felipe Scolaris ledarskap var överskattat i en modern fotbollsvärld, där det inte bara handlar om att spela på känslor, be journalister fara åt helvete och vifta lite med händerna i sin matchcoaching.
Att ge spelarna ledigt efter var och en av de fyra första matcherna och låta dom åka runt helt fritt i jätte-Brasilien under knappt ett dygn, vilket gjorde att många spelare reste dubbelt så mycket (minns Ramires som åkte med en nattflight kl 03:30 för att hinna i tid tillbaka till campen), var en sådan detalj som var lite förvånande.
Och att bli så taktiskt lurade och överkörda mot såväl Tyskland och stundtals mot Holland tyder på att Scolaris tid är förbi.
***
Jag och Tarlandao satt på så kallade observerseats på Maracana, uppe i ena hörnet, sektion 501, rad S, plats 30 och 31.
Det precis bakom en ganska vildsint argentinsk skara som, tillsammans med övriga många tusentals Argentina-fans, tog varje tillfälle att håna Brasilien. Dels för 7-1 såklart, dels för att Maradona är större än Pelé.
Det var egentligen argentinarnas enda två sånger som ekade runt arenan, som om det var viktigare att pissa på brassarna än att höja sitt eget lag.
Och eftersom hatet uppenbarligen är ömsesidigt så var det rätt många brassar på läktarna som inte direkt uppskattade vad de hörde.
Det blev en hel del kastad öl och en och annan mindre fight rakt framför oss innan ett gäng militärklädda poliser trampade in och det var väldigt tydligt att de inte “var att leka med”.
Lite trist, förstås.
Och jag vågar knappt föreställa mig hur det hade slutat på läktarna och på stan om det varit Brasilien och Argentina som mötts.
***
Enligt Felipao Scolari gjorde han inte ett enda fel under VM.
Då var Lasse Lagerbäck något mera ödmjuk även om han bra ångrade en enda grej (ett byte i paus i Belfast) över HELA sin framgångsrika förbundskaptenstid.
***
Jag tillhör dom som tycker det är helt OK att man INTE visar knäppgökarna som springer in på fotbollsarenorna.
De ska fan inte få chansen att synas över hela världen via TV-kameror, för det är oftast det som är deras (ekonomiska) syfte.
Sen är det inget nytt, Premier League var först med att censurera bort.
För övrigt kan vi konstatera att svenska /arrangörerarenor får mycket skit för att folk rusar in på arenorna, men vi ser rätt ofta på andra håll att det är vanligt. Och svårt att stoppa, om någon bestämt sig.
Jag har själv sett det på en del VM-matcher i Brasilien och på finalen var bevakningen så stor på Maracana att den lätt hade kunnat täcka ett helt års normal polisbevakning i södra Götaland.
***
4 miljoner licensierade spelare finns det i Tyskland.
Det är förstås några stycken och det är klart att det hjälper till.
Men man ska få ihop det också, det räcker inte med MÅNGA spelare (se Brasiliens hopkok till icke-lag) och som den dirigenten har Löw varit strålande, är min känsla.
***
Det blev ett fint VM, där landet Brasiliens känsla för fotboll smittade av sig.
På såväl publik som på spelarna.
Det var en sann fröjd att ALLA var intresserade av VM, att ALLA pratade VM, att ALLA kände sig involverade i VM, att ALLA såg VM överallt.
Samtidigt har jag full förståelse för det brasilianska folkets protester mot att blidka världen (Fifa) till förmån för att människor ska få möjligheten att leva ett drägligt liv.
Korruptionen i samband med VM slog alla tänkbara rekord, hundratals miljoner har bara försvunnit upp i det blå och rakt ned i fickor på olika makthavare i rakt nedåtstigande led.
Nu står landet där med vägar som aldrig blev byggda och flygplatser som aldrig blev upprustade, trots att det tilldelats galna pengar för just det.
Landet står också med enorma arenor som i de flesta fall spräckte budgetgränser vida överstigande alla farhågor.
Den mytomspunna, men rätt mediokra arenan (om du frågar mig), Maracana, kostade flera miljoner mer att renovera än Allianz Arena kostade att bygga från grunden.
Den helt fantastiska Mané Garrincha i huvudstaden kommer framöver att hysa ett lag i division 3.
I Manaus kommer de spela korpfotboll och i Fortalezza spelar bästa laget i den andra divisionen för att ta några exempel.
Flera av arenorna kommer nu stå som vansinnigt dyra betongmonument, samtidigt som landet blöder ekonomiskt och rätt många miljoner människor inte har råd med ett mål mat om dagen, än mindre vettig skolgång eller sjukvård.
Tacka fan för att folk blir förbannade.
För hur mycket de än älskar fotboll så blir det lite för mycket när miljarder kastas ut över Fifa, över de redan rätt rika, över arenor de flesta aldrig har råd att ens besöka och rakt ut i luften.
Vi var, med all rätt, oroliga för våldsamma demonstrationer och de poppade upp här och där i spridda skurar.
Med en polisbevakning av sällan skådat slag (överallt!) gavs det nog aldrig en möjlighet att säga ifrån.
Men vad händer nu? Med våldsamheterna? Med landet? Folket? Välfärden? Brasilien?
En sak vet jag, att när Fifa-pamparna var klara med laxsnittarna, när några av dom sålt sina biljetter, när de svarta limousinerna lämnat av Blatter och Co på flygplanstrappan i Rio de Janeiro, när cashen är hemma…ja, då skiter de ju i det.
***
Jag och mina wingmen, fotograf Tarlandao samt tolk och fixare Pastor Paulinho kan förstås blicka tillbaka på fem veckor stor upplevelse.
Att jobba med fotbolls-VM är att JOBBA med fotbolls-VM och hur man än förklarar det för alla andra så vill de inte förstå att det är slitsamt om än en höjdpunkt i yrkeslivet.
För oss på fältet innebär det sällan under 12-14 timmars arbetsdag och där det oftast är resorna som tär hårdast och vi lärde oss snabbt att det sällan går att ta sig från A till B i Brasilien på under en timme. Om det så var till en träningsanläggning, en flygplats, ett hotell eller en restaurang.
Därför var förstås vår chaufför, den enorma Felipe Ferreira dos Anjos, som vi kom att kalla Felipao (store Felipe), ovärderlig och en klippa i ur, skur, dag och natt. Trygg som ingen annan med sina labbar runt ratten.
Det var härligt att lära känna brassar i och runt landslaget på träningsanläggningen Granja Comary i Teresopolis.
Det var en galen upplevelse att bo i ett berg, i en skog med alptoppar, konstgjorda sjöar, gasthaus, getter, personal i schweiziska folkdräkter, fonduerestaurang, sluttningskossor, Everton, nöjesfält, isbana, tupp och stubbar som spelade musik ; Gökboet!
Det var fantastiskt att dra iväg till kaoset kring Brasiliens matcher och ta del av den emotionella urkraft som utspelade sig på arenorna i samband med matcherna (nationalsången).
Det var stort att se Neymar när han är som bäst och tanken på hur bra han kommer att bli.
Det var oerhört intressant att se brasilianska stjärnor sitta i evigheter på presskonferenser och höra hur rätt många av dom tog tillfället i akt att verkligen säga vad de tyckte.
Det var skönt att konstatera att jag aldrig någonsin ska åka i en Fiat Duplo igen.
Det var på alla sätt underhållande att ta del av presschefen, den ständigt nyfönade Rodrigo Paiva…se honom beträda scenen som en rockstjärna och kontrollera sina styrkor med hjälp av agentmikrofoner från en egen pulpet eller ta ett snack med honom och förbluffas över en american accent-style som man annars bara hört i Miami Vice.
Det var klart givande att med hjälp av Pastor Paulinho få träffa Fred, Fernandinho, Bernard, Ramires, Thiago Silva, Oscar, Careca med flera i egna intervjuer.
Det var inte lika roligt att ständigt fjäska och tigga för att få tillgång till mixed zone eller observerseats hos Fifas mediaansvariga inför varje match i någon sorts förnedrande rövslickarmetodik som fick Lasse Granqvist (han fick bevittna detta en gång) att häpna, men tyvärr enda chansen för svenska TV-kanaler att hitta en möjlighet att kunna jobba i ett mästerskap där Sweden inte är med och därför betraktas som den fattiga och exotiska kusinen från landet.
Det var häpnadsväckande att se Tarlandaos dolda talanger i Fortaleza.
Det var, som alltid, klart speciellt att ta sig an olika former av hotellboende på hotell som blev över när Fifa roffat åt sig sitt och vi aldrig var förbokade på sådana hotell; de som en gång upplevt Hotel Carlton i Brasilia, Hotel Diogo i Fortaleza. Hotel Normandy i Belo Horizonte och det luggslitna söndersunkiga Astoria Copacabana i en gränd på en bakgata till den berömda strandremsan.
Det var fantastiskt att träffa och göra reportage med härliga profiler som den gamle skyttekungahjälten Dada Maravilha som gjort 499 mål på nick. den japanska journalisten Kyomi Nakamura som följt varje steg av Brasiliens landslag sen 1998, den karismatiske radioreferenten Rodrigo från Radio Globo och självklart 11-årige Moises och hans kompisar i Romarios gamla favela Barriero do Vasco.
Det var en fröjd att få äta kött, kött, kött.
Det var väldigt kul att lira lite strandfotboll en eftermiddag med ett gäng dribbelkillar på beachen i Fortaleza. jag och Pastor Paulinho fick till slut ett grepp om dom resultatmässigt innan vi bägge fick ge upp med värmeblåsor under fötterna som gjorde att vi haltade fram i ett par dagar.
Det var med viss stolthet man såg Jonas Eriksson VM-döma live i Brasilia.
Det var grymt att få leva med brasilianskt inrikesflyg, ständigt i tid, snabb boarding och säkerhetskontroller där det viktigaste (förutom säkerheten) var att passagerarna skulle uppleva det som smidigt och inte lata säkerhetskontrollanter.
Det var kul att få en kortare smak av Rio de Janeiro på slutet, supporterlivet som bubblade där mer än på andra ställen.
Det var riktigt roligt att TV4 fick bättre credd än någonsin för ett fotbollsmästerskap när kanalen valde att lita på det man hade och inte på något som man “trodde” skulle bli bra.
Det var som alltid härligt med responsen som jag fått via den här 9-åriga bloggen, massor av mejl, Twitter och Instagram, även om en hel del handlat om att de varken sett eller hört mig från Brasilien: jag lovar jag var där, jag lovar att jag har jobbat.
Det var ett VM som hade rätt mycket av det som brukar vara ett VM, det var mitt sjätte på plats och vad och hur det blir till Ryssland om fyra år har jag ingen aning.
Det var som det var och det är som det är, som alltid,
Det var ett VM att minnas men det är väldigt skönt att få komma hem.