Vi skulle göra TV4:s dagliga sportsändningar (som drog igång 5 september) och det var inte bara unikt för TV4, det var helt nytt i TV-Sverige där det bar hade varit Sportnytt och ingenting annat i sjuhundra år.
De dagliga sportsändningarna lever fortfarande kvar i TV4-rutan och det känns rätt stort och fint bara det.
Ikväll ses vi igen, vi som var med: allt från Peo Olsson, Jihde, Björne Andersson till Peppe, Ringart, Mattan Pettersson, Pekkari och Lille-Tobbe, Lillen B och Hasse Holmqvist.
Och en hel del till.
Jag är ingen större vän av nostalgiträffar men den här ser jag verkligen fram emot eftersom den här samlingen människor var en stor del av ett nytt liv för egen del. Som sen har blivit vad det är idag.
***
Erik Hamréns landslagstrupp blev ändå lite som förväntat.
En mix, ett mischmasch av lite gammalt, lite ungt, lite blandat – du kan ha en miljon åsikter om olika namn hit eller dit men det går inte att säga att den här truppen är helt fel.
För då handlar det bara om tycke och smak.
Bank och Co var inne på det under presskonferensen, själv skrev jag om det i mitt senaste blogginlägg: finns det en strategi för en framtid eller handlar allting bara om det väldigt uppenbara, att vinna matcher?
Jag vet inte om Erik Hamrén visste vad han skulle svara på det.
Sverige ska vinna matcher och gå till slutspelet och den här truppen är den som Hamrén anser vara bäst. Jag är med på det. Det är hans jobb. han tar inte ut en trupp med spelare som han tror är sämre än någon annan.
Det jag kan vända mig emot är att så många i landslaget med säkerhet vill hävda att de som har varit med i hundra år är bättre än de som är helt nya eftersom de varit med i hundra år.
Jag känner att vi ibland inte vågar ställa oss den frågan på allvar.
Jag hade gärna sett Muamer Tankovic i den här truppen. Jag hade inte varit helt främmande för Carlos Strandberg. Och jag tycker det ser bräckligt ut med centrala mittfältare (även om Seb Larsson kan vara både central mitt och högerback och yttermittfältare, men bara på en plats samtidigt) så jag hade kanske tyckt att Oscar Hiljemark hade varit en bra balas i truppen.
Men det är tycke och smak.
Nu fick vi Emil Forsberg, Nabil Bahoui och Branimir Hrgota där den sistnämnde kändes helt given i en trupp och de andra två absolut inte var några sensationer. Det är tre intressanta namn, de har känts väldigt stabila under en period och inte bara varit killar som flaxat till och plötsligt blivit landslagsmän.
Finns det en enda uttagning som jag tycker är direkt felaktig i NULÄGET så är det Johan Elmander. Inte så mycket för att Elmander inte håller måttet, det gör han visst när han är tränad. Och inte heller så mycket för att Johan haft det oerhört tungt privat, där hans pappa plötsligt gick bort under sensommaren.
Utan för att Erik Hamrén under presskonferensen väldigt klart påpekade att Elmander inte är i bästa form (av förklarliga skäl) men att “Johan kan behövas i gruppen”.
Jag tycker inte att ett landslag ska innehålla spelare som är “bra för gruppen”. Det finns pappor nog i en trupp där de flesta är närmare 30 än 21.
Det är då det blir lite för mycket nostalgitänk och det är då en förbundskapten mycket lätt kan vara på väg ut i en förrädisk gyttja. Det är då jag hellre ser (exempelvis) en Carlos Strandberg, för en framtid och för att jag tycker det är värt att testa av – och jag är inte säker på att det blir “sämre” rent fotbollsmässigt.
Frågan är också om Johan Elmander varit med om Marcus Berg inte skadat sig eller om Mackan Rosenberg valt att säga “ja, tack”? Eller hade gruppen klarat sig bra då?
***
Visst, Red Bull Salzburg är i gungning.
Dels för att de trodde de var (mer eller mindre) klara för ett avancemang när de släppte in det där klantmålet, dels för att de har skade- och disciplinära bekymmer i sitt lag.
Men när ganska mycket svävat iväg – det blir lätt så – i media- och supporterförhoppningar så får vi inte glömma att Salzburg i grunden är ett betydligt bättre och starkare lag än Malmö FF.
Matchen i Österrike kunde slutat 8-2. Borde kanske slutat 5-1.
Det blir lätt lite FC Thun-vibbar, där ALLA trodde att det var raka spåret och det gick käpprätt åt skogen.
Salzburg är förhandsfavoriter och har rätt många fler klass-spelare i sitt lag. Det är nog viktigt att veta. De går väldigt sällan mållösa från någon match överhuvudtaget, oavsett motstånd. (de slog Ajax i EL förra året. På bortaplan. med 3-0).
Det behöver däremot inte betyda någonting.
För Malmö FF har definitivt vittring och jag är övertygad om att Salzburg känner av det, pressen ligger tung på österrikarna som kan missa sin sjunde CL-chans. Vilket i sin tur kan innebära att Red Bull tröttnar och skickar hela gänget till laget i Leipzig.
Och Malmö FF har en fantastisk hemmapublik som kan konsten att bära fram sitt lag i sin gryta och MFF förlorar sällan sina europamatcher i Malmö (Zagreb, Rangers, Prag).
Det kan gå. Och för svensk fotbolls bästa så hoppas vi att det gör det.
Men det kommer inte bli lätt, inte på något vis.
***
![Sportjournalister]()
Den här bilden togs då, i september 1994.
Laguppställningen
Ovan från vänster: Robert Perlskog (långt före hipstern!), jag (se knytnäven!), Peo Olsson, Jensa Tolgraven, Hasse pekkari.
Mellanraden: Artur Ringart (ryamattan!), Mats Pettersson, Peppe Eng.
Sittande: Björn Andersson, Peter Jihde (bägge i pösiga 502:or).
Peo Olsson jobbade i ett halvår, tror jag. Björne drog några år senare, Mattan, Peppe och Ringart är pensionärer men var 4:an trogna hela vägenoch Jihde var en sväng på SvT men är tlllbaka.
Och jäklar vad mycket kul som har hänt från den dagen den här galna bilden togs.