Det har ju hänt att jag publicerat ett och annat knäppt mejl här på bloggen.
Mest för att påvisa vad vi kan ta del av ibland, att hat och vidrigheter i mejlboxen inte bara når kvinnor i branschen.
Nuförtiden är det inte så mycket mejl. Överhuvudtaget. Ibland händer det att Lars-Lennar, Jan-Åke och Bengt-Olle drar iväg ett argt mejl när man skrivit att Zlatan är en bra fotbolslpelare och de gärna vill hävda motsatsen.
Men de som hör av sig gör de numera genom en tweet eller möjligen direkt till den här sidan. Och de som är allra argast eller allra vidrigast håller sig mest till de stora mediahusens anonyma kommentatorsflöden.
Men det kom alltså ett fint mejl.
Jag tänkte att jag skulle publicera det eftersom det handlar väldigt mycket om den här bloggen som lever vidare och vad den har betytt genom åren, även om jag förstås också uppskattar och slickar i mig det beröm som ges.
Tack för mejlet, Johan – det värmde väldigt mycket.
Hej Patrick!
Jag har länge velat skriva det här mailet, men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Så jag har ständigt skjuta upp det (prokastrinerat, som min psykologilärare till sambo uttrycker det). Men nu tänkte jag slå slag i saken.
Jag måste motvilligt erkänna att jag i många år tyckte att du var lite fjantig. Min bild av dig när jag växte upp under sent 90- och tidigt 00-tal var att du var den där prålige TV-reportern som egentligen inte bidrog med något av värde, utan mest ställde dig i televisionen för att någon faktiskt behövde stå där. Jag minns hur jag och mina vänner hånade dig under EM 2004 när du hade på dig den där cocktailvita kostymen i sändningarna.
Där och då var du inget mer för mig än en snubbe som halkat in i mediavärlden på ett bananskal och som nu stod och solade sig i glansen. För dessa tankar vill jag be uppriktigt om ursäkt.
Jag hade en paus från sport i allmänhet och fotboll i synnerhet under några år, tills 2007 då jag följde den allsvenska slutstriden med brinnande intresse. Av någon outgrundlig anledning kom jag in på din blogg. Där har jag varit fast sedan dess.
Din blogg har gett mig en helt annan, mycket bredare och djupare, bild av dig än vad jag någonsin fått innan. Du var inte bara den där lismande TV-reportern i fulfyran, du var en pappa till Wilma, du var en insiktsfull skribent men kanske framförallt – Du var en människa.
Sedan den dagen har jag följt din blogg med en oanad frenesi. Jag har dessvärre aldrig kommenterat din blogg, mest beroende på att vi antagligen tycker rätt lika om i princip allt och att det då blir en relativt ointressant konversation, så därför får du nu detta mail istället. Ofta tycker jag att du sätter ord på de tankar jag har och försöker, så att säga, få fram kärnan i frågeställningarna. Du vågar vara lite obekväm och det gillar jag.
För några veckor sedan var jag i Wien med mitt jobb för att se Österike – Sverige då du, helt överraskande, klev in på Restaurang Himmelreich där vi hade pregame-dinner. Jag hade tänkt gå fram, säga ett par ord och tacka dig för en helt fantastisk blogg, men jag vågade inte. Det ångrar jag idag, för är det någon mediapersonlighet jag tycker skall ha mer credd så är det du..
Nu finns det en viss risk att det här förfaller vara ett upprepande brev så jag väljer att försöka avrunda här.
Tack för din blogg och för alla de guldstunder du gett mig när jag suttit på bussen, vaknat i sängen, suttit på toaletten eller var jag nu har varit och blivit själaglad för en ny uppdatering. Är det någon kritik jag har så är det att du uppdaterar alldeles för sällan, men det är också allt.
Jag vet att det är många som ogillar ditt sätt att vara, klä dig, bete dig, ofta personangrepp som inte alls har att göra med din prestation. I dessa fajter har jag försökt försvara dig och förhoppningsvis har jag fått någon i alla fall att ändra sin åsikt om dig. Visst, jag känner dig inte som person, men helt genomrutten kan du ju inte gärna vara med tanke på din blogg. Okej, jag delar verkligen inte ditt intresse för svindyra kostymer och svåra sittningar, men hej, fotbollen har vi gemensamt och det är ju alltid något, eller hur?
Som sagt, tack för allt. Och du, satsa mer på skrivandet. Det är där du gör dig bäst… Tycker jag.
Med vänliga hälsningar,
// Johan Karlsson Sjögren