Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Ibland ser vi det lite annorlunda (eller inget alls)

Jag, Nannskog, Tarlandao och Jane Björck fick våra mediaplatser på Gradski Stadion längst nere i en hörnet, vi delade med några kedjerökande farbröder, 25 uppspelta barn som gått in med spelarna inför matchen och sidan om oss…bakom gallergrind och bastanta kravallutrustade poliser…ett hetsigt gäng som ägnade hela matchen åt att skrika könsord till Zlatan och vifta med det långa fingret mot de svenska supportrar som fanns på kortsidan; är du uppväxt på Lindängen i Malmö under 70- och 80-talet så hade du inga problem att känna igen varenda ord som skreks.

Det var omöjligt att se någonting överhuvudtaget av vad som hände på den sida som var Sveriges försvarande vänstersida i första halvlek.

Vi satt på skitiga plaststolar, var väldigt, väldigt långt från TV-skärmar med repriser och när vi vill ha en kopp kaffe eller en flaska vatten i paus så fick jag och Nannskog gå ut, utanför arenan, till en montenegrinsk Seven-Eleven.

Det var en lagom liten promenad och vi var tillbaka precis i tid till andra halvlek.

Det är så det är med olika bortamatcher, det är annorlunda.

Du får lära dig att leva med det.

***

Vi har sett det tidigare, framförallt från Emir Bajrami och Chippen, och det tenderar till att vara patetiskt i en fotbollsvärld på landslagsnivå: Det är inte nödvändigt att spela bollen till lagkaptenen i laget VARENDA GÅNG du har tillfälle eller varenda gång som lagkaptenen vill ha bollen.

Så när Jimmy Durmaz, eller framförallt Erkan Zengin, gör exakt just det, så blir det lite som när småkillarna i knattelagets sjumanna helst passar till bästa kompisen som bor på samma gata.

I det här fallet så är det ju snarare så att det rätt ofta är bättre att söka ett alternativ än just det som motståndarna alltid VET att du ska söka och som de väljer att skärma av med rätt mycket kraft.

Zlatan Ibrahimovic kan göra mer med en boll på Gradski Stadion än de flesta andra i hela världen men han kan inte gör allting själv och med den bevakning han har i ryggen, på sidan, över, under, bakom, framför sig skapar ofta utrymme för många andra.

Då kan vi inte ha två spelare som inte vill se det.

***

Jag, liksom många andra med mig, gillade Erik Hamréns offensivbalanserade startelva INFÖR matchen.

Få, eller ens någon, protesterade mot vad som presenterades.

Jag trodde verkligen att det var elva spelare som skulle kunna åka från Podgorica med tre poäng, för SÅ bra är inte detta brandskattade Montenegro. Inte ens på hemmaplan.

Sverige skulle kanske ha vunnit sett till hur matchen såg ut, Sverige borde ha vunnit sett till förutsättningarna.

***

Man ser alltid olika på det.

Stevan Jovetic tyckte:

Straffen var solklar.

Domslutet vill Ekdals mål var korrekt.

Montenegro hade fler klara chanser än Sverige.

***

Undrar hur mycket Uefa-böter som Montenegros Fotbollsförbund budgeterar för varje match?

Bengaler, inspringande fans, kastade stolar (mot sina egna ledare), knallskott och ett gäng kvittorullar som kom flygande mot svenska spelare.

“Oväntat lugnt”, tyckte min kollega på Montenegros TV-kanal.

***

Däremot tycker jag att Erik Hamrén borde ha plockat in Sebastian Larsson på högerbacken när Micke Lustig gick sönder strax före paus.

Pierre Bengtsson fungerade relativt prickfritt som vänsterback men blir en helt annan begränsad spelare som högerback.

Det skapade osäkerhet och oro över hela försvarsspelet.

För mig är Pierre Bengtsson vänsterback, lika mycket som Kim Källström är mittfältare.

***

Zlatan?

Det var han som gjorde målet, inte bara att han petar in bollen, han vann inlägget från Källström i tuff kamp och det var efter nednickningen till Forsberg som läget kom.

Det var han som drog en frispark i stolpen och det  var han som drog en back i första halvlek i straffområdet och tryckt iväg ett skott som var extremt nära mål.

Det var han som hotade i djupled rätt många gånger, när han ibland var tveksamt offsideavvinkad och ibland inte fick passningarna så som han kan få dom i PSG.

Han skulle mycket väl ha kunna avgöra den här matchen på egen hand. Så är det ju alltid med Zlatan Ibrahimovic.

Men han var också märkt av sina skadebekymmer och lite speltid.

Han var inte lika stark i närkampsspelet, han såg lite styltig ut och halkade omkring en del och han var ovanligt slarvig i passningsspelet.

***

Jag tycker att Albin Ekdal känn allt mer som en tongivande och viktig mittfältare i landslaget, likt en Tobias Linderoth som dessutom är målfarlig.

Skönt flyt i steget, aldrig rädd för att hålla i bollen för att skapa ro och sällan en missad passning (även passningarna knappast är särskilt riskabla alltid).

Och så pass mycket kraft och luft i lungorna att han ganska ofta är på plats när det luktar målchans, vilket ju känns som en bra egenskap för en mittfältare vars huvudsakliga uppgift är att balansera upp laget.

***

Allt det här skrikandet och gestikulerandet som blir vanligare i landslaget, vad tycker vi om det?

Ja, frågar du spelare och ledare i samma lag så säger det att “det är viktigt att diskutera, det är ett friskhetstecken” och yada, yada.

Frågade du Stevan Jovetic så var han överraskad och undrade om det var dålig stämning i laget.

Och ser du det på håll…eller i en TV-ruta…så ser det ju ut som det gör.

Andras Granqvist och Kim Källström gapade vilt efter ett par hörnor, Granqvist och Ibrahimovic hade en väldigt eldig (och då är jag snäll) diskussion efter ett uppspel.

Det är möjligt att allting är frid och fröjd.  Men det SER inte alltid så ut.

Och om allt hade varit som alla vill att det ska vara så hade vi sannolikt sluppit de här “incidenterna”.

***

Mot Marseille.

***

Tänk att så många tunga tränarnamn misslyckas me  ändå lär få nya bra jobb igen. Och igen.

van gaal, Advocaat, Ranieri. Capello.

***

Det var inga vackra ord som skreks på Gradski, men jag utgår från att Zlatan är van vid det på bortamatcher. Inte minst i den här delen av Europa.

Men annars gillade jag Montenegro.

Ett litet och stolt land, god mat och väldigt vänliga människor.

 

 

 

 

Publicerad 2014-11-16 kl 11:50
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons