Då var velodromen väldigt mycket en velodrom och du kunde blicka ut över bergen, nu är det det någonting från en planet som har landat.
En futurristisk arenadrake, ett riktigt monster, helt i klass med de som japanerna monterade ihop till VM 2002.
Och jag minns ett handbolls-VM här några år senare, Sverige spelade en del matcher på en arena bakom Stade Velodrome innan semifinaler och final i Bercy – två matcher som aldrig går att glömma.
För att inte tala om Bandol, kustpärlan 20 minuter bort mot Nice-hållet, där jag och lille-Tobbe huserade på ett litet strandhotell under fotbolls-VM och där tidvattnet kluckade i takt mot husväggen utanför fönstret varje morgon.
Nu strålar novembersolen starkt denna morgon över vårt lilla hotellchateaux vid turisthamnen inne i stan och just därför skulle jag kunna drista mig till att jag saknat Marseille.
Men man minns oftast bara sådant man vill minnas.
***
Erik Hamrén kallar alltså in Emil Krafth och inte bara direkt in i truppen, utan rakt in i laget.
Jag gillar unge Krafth, här finns något för framtiden men han har inte haft en mästarsäsong i klubblaget direkt och nu kastas han av förbundkskaptenen rakt ut i den allra djupaste av bassänger.
Äta eller ätas, simma eller drunkna.
Någonstans kan jag gilla det skarpa läget och jag har ingen anledning att misstro Krafth.
Men så pass skör var alltså den här stora landslagstruppen att när en högerback blev skadad då tvingades man hämta in en helt annan utifrån.
Lustig skadad, Pierre Bengtsson begränsad på fel kant, Johan Larsson och Mattias Johansson tokdissade, Anton Tinnerholm skadad och Sebastian Larsson “vägrar”.
Då har vi en trupp med sisådär tio tänkbara yttermitfältare, men inte en enda högerback. Är inte det lite udda?
***
Landslaget borde alltid skicka fram Kim Källström.
Han vill prata, han kan prata och det är alltid värt att lyssna till.
***
Peter “Foppa” Forsberg, en stro idrottsman och en minst lika stor människa.
Jag gläds åt alla hyllningar som han nu får ta del av.
De gånger han varit med och spelat fotboll (han är bra!) i TV-laget har han varit som vem fan som helst. Aldrig gjort skillnad på folk och folk, alltid tagit sig tid att prata med allt och alla. Inte en antydan till vare sig divalater eller superstarbehandling någonstans.
***
Jag har varit med tillräckligt länge för att ta “kriser” mellan media och fotbollslandslag för vad det är, rätt ofta är det uppförstorat. Från bägge håll.
Minns de långa knivarnas presskonferens nere i en mörk källare i Bratislava 2000, när Sverige kom direkt från 0-1 hemma mot Turkiet.
Minns hetsen kring Lagerbäck (som mu många gärna vill glömma) i samband med Tysklands-VM.
Och jag kan tillochmed minnas jakten på Olle Nordin i en svunnen tid.
Nu är det lite av en viskning i jämförelse, om än lite spänt.
Det enda som egentligen är gemensamt är….tralalala…resultaten.
Sådan är branschen och det är tränare/ledare/spelare väldigt noga med att poängtera när reultaten är bra (men spelet kanske inte är det).
2014 har resultaten varit mindre bra. Minst sagt.
Det kan finnas tusen olika förmildrande omständigheter till det, men ändå: inte bra.
Då kan det inte komma som en överraskning om det kommer kritiska frågor, skrivs kritiska texter eller jagas svar på spörsmål och detaljer som ibland vill sväva i luften.
I ett ständigt umgänge med media i en resultatbaserad bransch så måste det vara den allra mest naturliga utvecklingen som du kan tänka dig. Formulär 1A.
Sen kan alla få tycka vad fan man vill om de frågor som ställs, det är en annan sak.
Landslagssledningens uppgift är att svara på frågorna och inte recensera dom.
En väldigt enkel regel, som du lär dig på den allra billigaste kurser i mediahantering, är att ha ett bra svar, även om frågan anses vara dålig.
Jag ska ändå ge Hamrén att han svara på frågorna. Han tycker att Lundhs frågor är konspiratoriska ibland och det får han såklart tycka, men han svarar.
Men landslagets chef, Lasse Richt, tycker alltså att frågorna är dumma och inte borde ställas.
Jag tycker att det vore dummare att bara ställa frågor om huruvida två segrar på ett landslagsår, mot Liechtenstein och Estland, är bra eller dåligt eftersom svaret är givet.
***
Isaac Kiese-Thelin, vilket osannolikt år.
Tänk om någon sagt till honom i våras att han skulle avsluta året som Zlatan Ibrahimovics ersättare på Stade Velodrome.
Du hade blivit idiotförklarad.
***
Det är inget miserabelt landslagsår, men det är ett väldigt mediokert.
Det räddas upp av att EM-kvalet varit godtagbart resultatmässigt, åtminstone under ett kval som är lättare än någonsin att lösa.
1-1 mot Österrike har varit årets bästa och smartaste match av Hamréns landslag, taktiskt såvål som resultatmässigt.
1-1 hemma mot Ryssland ansågs OK, trots straffmissen, men sett till hur ryssarna presterat under hösten: vi borde kanske ha vunnit den matchen, trots allt?
2-0 hemma mot Liechtenstein var 2-0 hemma mot Liechtenstein.
Och 1-1 borta mot Montenegro? Ja, jag tror att resultatet låter bättre än av det egentligen var. Montenegro är ett bra hemmalag i kaotisk miljö men också ett klart begränsat lag med skadeproblem.
Därutöver?
Sverige har träningsspelat och det innebär såklart att det har testats. Då kan det bli vad det blir.
Men testen har inte slagit speciellt bra ut alla gånger och det är ju inte direkt så att våra motståndare INTE gjort samma sak.
Turkiet slog oss borta med 2-1 i mars, sedan Ola Toivonen fått en bakåtpassning i famnen och gjort Sveriges enda mål. Sverige gjrde en högst medioker insats med flera frågetecken i försvarsspelet.
Vi träningsspelade mot Danmark (borta) och Belgien (hemma) i juni. 0-1 och 0-2.
Nytt system, 4-3-3. Hyggligt motstånd, såklart, men inte ett mål framåt.
I stort sett utspelade i en halvlek mot Danmark, en hygglig andra halvlek. Och belgare på träningsläger inför VM skojade ganska lätt bort ett svenskt lag när så behövdes på Friends.
Sen slog vi såklart Estland, som nyligen spelade 0-0 mot San Marino, med 2-0 när Zlatan firade 50 mål. Ingen kan påstå att spelet i den matchen var ett fyrverkeri.
8-8 i målskillnad, två segrar, tre förluster och tre oavgjorda är inget bra landslagsår resultatmässigt.
Och spelmässigt har det alldeles för ofta gått på kryckor.
4-3-3 (eller 4-5-1) har snarare gett stadga åt försvarsspelet än någonting annat, vilket förvisso var behövligt men vi har också haft ett landslag som gjort för få mål.
Sen är förstås frågan vad vi kan kräva av det här landslaget, inne i någon sorts generationsväxling med spelare som i alldeles för många fall har det tufft i sina klubblag? det kanske inte är mer än så här, att vi fortfarande har ett läge i EM-kvalet som innebär att vi inte är bortkopplade (inte alls).
Jag undrar mest vilka krav som Erik Hamrén ställer? Resultat- såväl som spelmässigt?
***
Är det sant att någon i landslagsledningen tyckte att det var en “jobbig resa” att flyga två timmar charterplan från Montenegro till Marseille?
***
Det ska bli väldigt kul och intressant att se Pontus Jansson från start.
***
Ja, det är såklart underligt att Erik Hamrén totalt ignorerar Johan Larsson, allsvenskans i särklass bästa försvarsspelare 2014, när så många högerbackar fallit bort på grund av skador.
Det kan också anses konstigt att Mattias Johansson helt är bortplockad.
Åtminstone är det inte särskilt konstigt att det uppstår frågor kring det.
Erik Hamrén väljer vilka spelare han vill och de spelare som han anser vara bäst lämpade till ett landslag, det är hans jobb.
Men om nu Larsson och Johansson varit så pass framträdande som de varit i sin klubblag och INTE blir uttagna, samtidigt som alla vet att de inte dragit jämnt med U21-kaptenen Håkan Ericsson…ja, det är inte svårt att förutse frågan om det finns ett samband.
Om det inte gör det? Fine, svara exakt så.
Nu sa Erik Hamén att han valde bort Johan Larsson, efter Tinnerholms skadebekymmer och nej tack, eftersom Larssons styrka är i offensiven och i samma andetag menade han att Emil Krafth har samma egenskaper.
Han tog heller inte ut Mattias Johansson, som är något mera traditionellt defensiv, utan valde att bryta loss Krafth från U21-landslagets läger på Cypern.
Det kan vara Hamréns absoluta övertygelse om att det är det bästa tänkbara valet, så som läget ser ut nu, jag har inga problem med det.
Men att det ifrågasätts kan inte komma som en sensation.
***
Didier Deschamps, altid en favorit sedan jag träffat honom över en hel dag i Valencia i samband med en EM-krönika hösten 2000, kommer tillbaka till Marseille.
Det ska bli intressant att se hur han tas emot.
***
Ala vet vi att det hinner hända mycket på kort tid i landslagssammanhang, nästa tävlingsmatch är i mars i Moldavien.
Där och då kommer det bara att krävas seger. Oavsett hur det ser ut.
**
Det här med tolkar till presskonferenser om fotboll.
I Montenegro satt en dam, som sannolikt var nån sorts lärarinna, som talade perfekt svenska men som aldrig någonsin hört eller pratat i fotbollstermer. Hon översatte ordagrant och pratade om “landskap” när hon menade mittfält och så vidare.
Här i Marseille en klassiskt arrogant fransman som inte antecknade ett ord, som sen översatte svar på tre minuter med att överlägset sammanfatta i sju sekunder och ibland hitta på egna ord (tre års franska i grundskolan gav ändå något).
Säger man “världscupen i Brasilien” om senaste VM så är det såklart oklart huruvida det är med kunskaperna i fotbollssvenska.
Ingen viktig grej.
Mest lite humor.
***
Hur jag kommer att minnas Marseille och Stade Velodrome i november 2014?
Det beror ju mest på hur det slutar.
Det är resultaten som räknas. Det har vi lärt oss.