På plats i Abu Dhabi

I en klass för sig…

Sillatallrik till förrätt

Det är aldrig någonsin fel med en upgrade, det har jag lärt mig av en mästare på området: SvT:s Staffan Lindeborg.

Ingen annan kan leta sig in i en businesslounge med en ekonimibokning lika stabilt som Lindeborg.

Så när Emirates direktflight från Stockholm till Dubai lyfte från Arlanda satt jag bekvämt tillrätta i den fantastiska businessclass som de har att erbjuda.

Samtidigt som landslaget fick sitta på andra sidan skynket…det är nya tider nu, tajtare med cashen, förr flög landslaget alltid på “rätt” sida även på januariturnéer.

Å andra sidan gled Kristian Luuk in i First Class, på SvT finns det cash.

Jag fick Magnus Norman som resesällskap, på väg till Australien för att coacha Stanislaw Wavrinka, som ju vann den Grand Slam-titeln förra året.

Och jag fick en svår silltallrik till förrätt till en bättre middag.

En film, lite sömn på det och sen var vi framme.

Lindeborg hade varit stolt över mig.

***
Erik Hamrén höll presskonferens och fick förstås frågor om den kritik som riktats mot honom på senare tid.

Senast från Patrik “Bjärred”  Andersson.

Hamrén svarade lite som förväntat men var tydlig med att tydlighet alltid varit hans signum – “Bjärred” menar att Hamréns landslag spelar en fotboll som spretar.

Han gick också till smärre motattack när han undrade om Patrik Andersson någonsin varit på en svensk landslagsträning under Hamrén?

Efter ett landslagsår med mediokra resultat…oavgjort borta mot Österrike och Ryssland var OK, testmatcherna i våras smått bedrövliga, 1-1 mot Montenegro borta och 2-0 hemma mot Liechtenstein knappast imponerande…så får Erik Hamrén räkna med att få skit.

Däremot kan jag ibland tröttna på rätt många före detta fotbollsstjärnor som gärna vill vara med och revolutionera svensk landslagsfotboll.

Inte sällan är det exakt samma spelare som under sin aktiva period inte tyckte att en jävel skulle komma här och komma med massa goda råd.

Så var det när det gick illa för Tommy Svenssons landslag i bägge kvalen efter 1994, likadant  när det blev platt fall i EM-slutspelet 2000..

Patrik Anderssons uttrycker i alla fall en önskan om att få bidra aktivt, rätt många andra säger mest att de vill göra någonting eller är sura för att de INTE kontaktats – som om man på förbundet ska en egen avdelning som enbart sysslar med att ringa upp gamla spelare och höra vad de tycker.

Jag tycker det är självklart att svensk fotboll tar del av den erfarenhet som finns i landet – men det görs ju också. Och allt är inte landslaget.

Ser vi till 94-landslaget, vilket många gärna gör, så är fler än hälften av alla spelarena från den tiden involverade i fotboll. På olika vis. Men ändå involverade: agenter, tränare, sportchefer, spelarfack – och landslagsuppdrag.

Lasse Eriksson är målvaktstränare och Roland Nilsson förbundskapten för U19-landslaget.

Mackan Allbäck är en senare landslagsgeneration än 94:0rna och är också en del av “ta hand om spelarerfarenhet”.

Sen kunde det säkert vara både mer, fler och bättre – men allting är inte alltid så enkelt att vi tar in en gammal landslagsman med stora framgångar och plötsligt kommer ett svenskt landslag spela en vinnande fotboll igen.

Patrik “Bjärred” Andersson har åtminstone en stark ambition i sin kritik och han vill gärna bli landslagschef efter Lasse Richt.

Nu tror jag inte att “Bjärred” vill sitta på ett kontor och stirra rakt in i en datorskärm, för det tror jag är en stor del av Richts jobb.

Däremot kan det vara läge att se över vad en “landslagschef” ska göra.

I det fallet tror jag rätt mycket mer på att man istället har en “general manager” som jobbar med väldigt stark kreativ inriktning på just A-, U21 och U19-landslagen och låter någon kontorsnisse sköta det administrativa.

I en sådan roll ser jag, till exempel, en sådan som Henrik Larsson som förutom sina odiskutabla meriter som spelare även tagit några tränarår och nu testar managerrollen i Helsingborg.

Jonas Thern?

Han ska göra det han är bäst på: utveckla unga spelare. Det gör du inte i ett landslag. Och i den rollen gör Thern mest nytta för svensk fotboll.

***

Mina “mest intressanta” på årets januariturné:

1.Simon Gustafsson

2. Oscar Lewicki

3. Kristoffer Olsson

4. Robin Olsen

5. Ludwig Augustinsson

6. Johan Larsson

På temat: hur ser de ut på landslagsnivå?

Där har vi ju redan sett Isaac Kiese-Thelin, som ju bör ligga närmast en “given” plats i ett landslag i den här truppen.

***

Dagens bästa på presskonferensen var annars när presschefen Niklas Bodell fick agera skylthållare när jag intervjuade Erik Hamrén – då förbundets reklamskylt gärna blåste omkull och förbundet MÅSTE förstås ha med reklamskylten, även om den står helt malplacé på en terrass i Abu Dhabis solsken.

Bilden har Bladet tagit.

***

Fyra reportrar på plats, jag, TT-Skiöld, Laul och Disco.

Långe Lundh?

Glider in en dag senare, så som den studioråtta han alltmer blivit.

Då återförenas de fyras gäng (Disco var inte med på den tiden, då satt han och jagade björn i en skog någonstans) som fanns med på den klassiska januariturnén, den som inleddes i Saudiarabien och avslutades här i Abu Dhabi.

Det var då Gazellen hamnat i skottlinjen efter uttalande om kvinnor och fotboll i Saudi och Lagerbäck på en blåsig träningsplan läste upp en handskriven text från Gazellen.

I sportjournalistsammanhang för evigt känt som när Lagerbäck “vecklade ut pergamentrullen”.

***

Väl framme i Dubai hade Rasta-Danne fått förtroendet att styra upp bilresan till Abu Dhabi.

“Jag har kontakter”, sa han.

Det som var en “stor bil” visade sig vara nån skranglig gammal Toyota, sönderrrökt, skranglig och som hackade sig fram till vårt Radisson Blu med stissig och förvirrad chaufför.

Rasta-Danne hade haft mycket att lära av Lindeborg.