Inför EM på hemmaplan.
Sverige spelade tre matcher mot Australien och gjorde NOLL mål, jag tror matcherna slutade 0-0, 0-1, 0-1 men är inte helt hundra.
Jag minns däremot att Lasse Eriksson och Jonnie Fedel var målvakter, att Johnny Ekström fanns med, liksom Jensa Fjellström och – Jonny Rödlund!
Och självklart Patrik Andersson/Jocke Björklund, det var på den resan det paret formades till ett av Sveriges bästa mittbackspar genom tiderna.
Lika framgångsrik landslagskarriär fick aldrig Ken Burwall som också var med i den truppen.
Även om Burwall faktiskt gjorde en landskamp fler än Fjellström.
Det har jag koll på eftersom jag sannolikt är den enda som sett Fjellströms alla tre landskamper live, två i Australien och en i Stavanger under caretaker Nisse Andersson.
I Norge gjorde för övrigt Fjellström mål.
Men sen blev det inte så mycket landslag för TV-experten som hade en framgångsrik klubblagskarriär och drog inte lite cash i Kina som väldigt uppskattat utlandsproffs i slutet av sin aktiva karriär.
Janauariturnéer skapar minnen, men inte nödvändigtvis framtidens stora landslagsstjärnor.
***
Det är väldigt roligt att göra Ekwall vs Lundh igen.
Jag hoppas verkligen att det är ett program som vi kan fortsätta att göra på mer regulär basis lite senare i vår.
För känslan är att det är uppskattat hos såväl tittare som av de som är gäster och sällan dår du så mycket skön respons som efter ett Ekwall vs Lundh.
Men i slutändan är det varken jag eller Långe Lundh som bestämmer om programmet ska köra vidare. Det beslutet tar andra på TV4.
***
Att se Johan Elmander springa sig trött på en kant i en match på en januariturné, med väldigt få bollkontakter och fortsatt halvdålig form/självförtroende för att till slut bli utbytt…ja, det kändes lite sorgligt någonstans.
***
Toaletten inne i VIP-området, som jag fick en chans att besöka eftersom en vakt hade dålig koll på min ackreditering, var den största och fräschaste arenatoalett jag någonsin besökt.
Och då var den alltså enbart för VIP:s.
Som förvisso är rätt många på matcher här i Förenade Arabemiraten…eller, nästan alla.
***
När Sverige väl tog sig ur sina låsta positioner i defensivtänket så kändes det ändå som att det saknades en spelare med förmåga att vara playmaker, suga in bollar, fördela, hitta det oväntade.
Om jag nu ska leta efter något som var saknat.
Hela den här truppen är lite i avsaknad av den mittfältstypen, kan jag känna, även om Simon Gustafsson sannolikt har det i sig på lite sikt.
Men det handlar inte om att någon inte är uttagen, snarare om att det inte finns någon sådan spelartyp i allsvenskan med svenskt pass.
***
Robin Olsen och Erik Johansson stod för tryggheten bakåt, jag tror att bägge två är med väldig fart på väg in i en “vanlig” landslagstrupp.
Där är nog redan Isaac Kiese-Thelin.
Trist för Isaacs del är att han – i den här typen av matcher – alltid blir en brottare vars uppgift är att stångas med Karelin-typer på utsparkar och långa uppspel.
Han gör det med all tänkbart mod, med beröm godkänt och ger ett helt lag andrum på bollar som egentligen tycks vara omöjliga.
Men det innebär också att han bara fastnar i den rollen och det tycker jag är trist eftersom Kiese-Thelin är så mycket mer än så som fotbollsspelare,
Jag tror att Ludwig Augustinsson med någon bra säsong i FCK kan slå sig in som vänsterback, att lille-Lewicki snart kan vara ett alternativ som en modern Linderothare.
Nabil Bahoui såg stundtals slö ut igår men blixtrade till ibland och lär få fler chanser framöver under Hamréns vingar, han passar dessutom ganska bra i 4-3-3.
Johan Mårtensson? Ja, varför inte om det fortsätter så här.
Men en januariturné gör ingen vardag och för många spelare är det i klubblaget som de framöver måste fortsätta visa klass, här får de istället en boost och en del erfarenhet.
Vi har sett väldigt många spelare genom åren som gjort bra januariturnéer och sen har det inte blivit mycket mer än så.
***
Rasta-Danne kämpar på och kan sitt Abu Dhabi.
***
Jag hade träffat Rödlund på ett junior-VM 1990, där han var Sveriges stora stjärna, och januariturnén 1992 var hans första resa med A-landslaget.
När vi väl hade landat i Sydney ringde han upp och undrade om vi inte skulle ut och “titta lite”.
Klart vi skulle.
Det var andra tider då.
Sen vet jag inte om det hade så mycket med det att göra men det blev som det blev med Rödlunds landslagsakarriär också.