Mest för att det skett på nätet.
Överallt annars så anses det nog helt OK att just sådant förs fram i ljuset, för att vi vill slippa rasister i svensk politik och för att vi gärna inte vill ha människor som begår återkommande brottsliga handlingar.
Media (eller tidningar, om ni så vill) har i alla tider avslöjat rätt mycket och många som valt att handla i en förhoppning att de gjort det inkognito.
Journalister har granskat mycket som har varit väl värt att granska. Alltid. Åtminstone sen jag började läsa tidningar på 70-talet.
Att granska brottslighet på nätet år 2015 är inget konstigt, för nätet är ingen fristad för brottslighet.
Ni som har följt den här bloggen i tio år vet att jag under lång tid tagit strid mot anonyma kommentarer, främst de som getts vingar av stora mediahus som valt att låta kommentarerna publiceras utan att lyda under ansvarig utgivare. Det var stundtals smutsigt och där har varenda en ansvarig fegt glidit undan.
Nu är det bättre, för sen en tid tillbaka måste de som kommenterar registrera sig under sin Facebook-profil.
Det innebar att över hälften av kommentarerna försvann, liksom den allra värsta skiten. Gissa gärna varför.
Men det som slår mig i den senaste debatten handlar inte så mycket om vilken idioti och vilket jävelskap som frodas på nätet, för det kan inte komma som en överraskning för någon.
Istället har jag slagit av människors frenetiska kamp för att få vara anonym i en offentlighet.
Att allt som ska förmedlas, tyckas, påstås ska vara anonymt – skitsamma om det handlar om pelargoner, bilmotorer, favoritresmål eller om ren och skär brottslighet genom förtal, hot och förföljelse.
Eller allra mest om rent skitsnack, om vad och hur man tycker om folk. För det är, det vet du, en alldeles för stor del av de sidor som människor gärna frekventerar på nätet.
Det strids för en värld eller ett samhälle där folk ska sitta bakom sina tangentbord och via en signatur sprida skit likt dåtidens tjattriga skvallerkärringar eller skolgårdens fega mobbare.
Hota, hata, kränka, ljuga och kalla folk för saker.
Istället för att – som jag gärna gör – strida för att vi ska stå för våra åsikter, alldeles oavsett vad de gäller. Eller ta strid för de som ständigt drabbas av skiten på nätet. Och då menar jag inte alls vi som gärna bli benämnda offentliga personer (som om det alltid innebar att man var en helt lovlig spottkopp) utan alldeles för många andra, sannolikt ett tiotal på varenda skola i Sverige, varenda dag.
Men, nej det pågår en kamp för en värld i anonymitet.
Det ska tyckas, hånas, jävlas, vädras, spridas, klankas, förtalas, hotas, mobbas men det ska göras bakom ett påhittat namn från en plats där ingen ska kunna ställa dig till svars eller där du aldrig vill eller vågar ta ansvar för det du gör.
Så fegt, så ryggradslöst, så bakåtsträvande.
Och en drivkraft jag omöjligt kan förstå.
***
Champions League är här igen, likt ett fint litet vårtecken.
Och när slutspelet är igång har du bara två matcher att välja mellan varje kväll.
Det var inte väldigt svårt att välja mellan PSG-Chelsea i Paris och Sjaktar-Bayern i Lviv.
***
Du vet vilken styrka det ligger i varumärket Hammarby när halva media-Sverige (och hederliga text-TV hos den staliga televisionen) tokbevakar en träningsmatch mot ett MLS-lag.
Jag har egentligen inga problem med det, jag älskar följa de allsvenska lagens upptakt och matchen drog 10.000 pers i nån sorts Herbalifederby.
Men nyhetsvärdet i själva matchen var inte mycket mer värt än när andra lag träningsspelar inför allsvenska starten. Och när hände det att en träningsmatch liverapporterades på SvT Texts förstasida senast?
Inte när Djurgården mötte Vardar ikväll.
Inte när Malmö FF mötte DC United tidigare i år eller när IFK Göteborg mötte FCK i förra veckan.
För att ta några exempel.
Men skitsamma.
Det är som det är och vi vet redan nu att Hammarbys intåg i högsta serien kommer att lyfta allsvenskan.
***
Du kan aldrig räkna bort Zlatan Ibrahimovic, utom möjligen i Champions League.
Han och PSG höjde sig ett par snäpp när det väl var dags för en stormatch med internationell touch och kanske borde det ha gett Zlatan och Co en seger.
Men det var bara det att Thibaut Courtois än en gång bevisade att han snart är världens bästa målvakt.
Det känns som klar fördel Chelsea i returmötet , dels eftersom Chelsea kan spela på resultatet och dels eftersom Chelsea sällan går mållöst från en match av den här karaktären på hemmaplan.
Jag ger PSG 20 procent att åka hem från London med ett vinnande resultat. Inte mer.
***
Tänk att någon hade funderat ut att döpa hockeyns kvalspel till “Meca Hockey Race”.
Jag har inga problem med att Sverige säljer namn på ligor (vi är sist i Europa där, på gott och ont) men ändå.
***
Jag tyckte Cavani var strålande och ett ständigt hot.
Vad tror ni om ett PSG med 4-1-3-2 med David Luiz som extraback och Cavani/Zlatan centrerade i returen?
Känslan är ju att Cavani är mycket bättre ju längre in i mitten han får komma och det var också från en sådan position han gjorde målet.
***
Fotbollskanalen Europa hade en starttid på 00:05 i sönd…förlåt, måndags.
Ändå satt det 100.000 uppe och tittade.
Djupt, djupt imponerande.
Tack alla som kämpar med oss under dessa jobbiga sändningstider.
***
Det går förstås att tycka en hel del om Zlatan Ibrahimovics kupp med avdragen tröja i samband med det samarbete han inlett med FN:s World Food Programme.
Ingen kan komma ifrån att det i grunden är ett väldigt fint och värdigt initiativ att stå som en av ambassadörerna för en väldigt god sak. Jag gillar när Zlatan allt oftare använder kraften i sitt namn (eller sin kropp, för den delen) för att framföra ett budskap, jag gillar att han allt mer har förstått att han kan göra skillnad – på ett bra sätt.
Om allt detta råder det inga tvivel.
Men satte han sig själv före laget när han valde att medvetet ta det där kortet i mötet med Caen för att visa upp sin kropp? Ja, det handlade om WFP men i det här sammanhanget kom det också att handla om hans lagkamrater och en fotbollsklubb.
Vad hade Zlatan själv tyckt om…låt oss säga…Edinson Cavani gjort något liknande för en annan organsation? Nu är inte Cavani Zlatan så det hade säkert aldrig varit aktuellt, men du förstår säkert vad jag menar.
Det är kluriga frågor -förutom den om Cavani, för det hade INTE uppskattats – eftersom det är lite svårt att hävda att en fotbollsmatch eller ett gult kort är förmer än en kampanj för hungrande barn i världen.
Å ena sidan.
Men om någon annan vill kampanja för någon annan organisation i en annan match…vad är det värt då? Var går gränsen för hur spelare ska och kan utnyttja fotbollsmatcher för syften som är egna eller andras, oavsett hur vackra de är?
Å den andra sidan.
***
Nej, det är INTE yttrandefrihet att förtala, hota och förfölja.
Inte ens om det sker anonymt på nätet.
Alla som påstår det har helt missuppfattat innebörden av yttrandefrihet.
***
Min söndagskrönika i Getingen – om barn. Underbarn.
***
Det gick liksom inte ta miste på vad Jose Mourinho kände för slutresultatet 1-1 på Parc des Princes…det förnöjsamma anletet sa att han räknar med att ro hem returen i London om tre veckor.
***
Anders Borg och Army of Lovers!
***
Det är en sak att tycka.
En annan att vara människa nog att stå för sin åsikt.
Det är en åsikt jag alltid att står för.