Som om festen ändå skulle vara grön och vit och vara påsknatten lång på Söders Höjder.
– Varför vara nervös, sa Kennedy Bakircioglu om den straff han skulle ta.
Den fem år långa ångestvandringen genom Superettan var förbi, nu var det bara fest hur det än skulle sluta och Häcken var den perfekta motståndaren (även om de hade en Diego på bänken).
Kennedy Bakircioglu gjorde Hammarbys första mål när laget var tillbaka.
Som om någon hade förväntat sig någonting annat.
Han var inte klockren från elva meter i Superettan förra året, nu det var som ingenting i hela världen existerade när han stegade fram.
Det går ibland att läsa av i ansiktsuttrycket på straffskyttar om skinnet spänner över kinderna, om ögonen är uppspärrade…som om de bara vill bli av med skiten och hoppas på det bästa, typ Rolle Nilsson i Barcelona eller Olof Mellberg i Faro, ni som minns.
Kennedy såg ut som om han kunde slå trehundra straffsparkar och han hade gjort mål på alla. Var han än slagit bollen, hur målvakten än hade gått.
Kennedy Bakircioglu hade gjort mål på den här straffen om han så hade fått slå den från straffpunkten på gamla Söderstadion.
Så lugn var han. Så gynnsamt var läget.
Så var liksom sagan skriven.
Om det överhuvudtaget var straffspark?
Jo, säkert. Men ändå inte.
Du kan säga vad du vill om Emil Wahlströms försvarsspel mot Linus Hallenius, förutom att det var särskilt bra.
Och det allra mest moderna – och väldigt enkla – resonemanget kring tveksamma straffsparkar är att “försvarsspelaren gav domaren chansen att blåsa”.
Du kan titta på Wahlströms utsträckta bom mot Hallenius på tio repriser och varenda gång kan du hävda att det är en klar straff. Lika många gånger kan du påpeka att den är hårt dömd.
Jag tycker att domaren Mohammed Al Hakim lägger en rätt knivig bedömningsnivå när han blåser.
För det finns många utsträckta bommar i en allsvensk fotbollsmatch. Och cirka tio stycken livtag på varje hörna.
Det blir väldigt många straffar på en allsvensk säsong.
Så, vad som är solklart eller tveksamt i det här fallet har nog mest med att göra var du har dina sympatier.
Jag tror inte Hammarbys fans hade köpt den straffen om den varit åt andra hållet.
Å andra sidan är jag osäker på om Al Hakim hade haft modet att blåsa tvärtom.
I sådana situationer: det finns alltid en fördel i att vara ett hemmalag inför fullsatta läktare, lika mycket som att det finns en nackdel att vara Häcken – alltid.
På tal om att det var en sådan dag, Hammarbys dag.
Häcken?
Tränare Peter Gerhardsson hyllas med all rätt för sitt mod och sin förmåga att skapa snillrik kortpassningsfotboll som när den fungerar (eller när Martin Ericsson/Simon Gustafsson fungerar) kan såra vilka lag som helst. Hur som helst. När som helst.
Men Häcken har de senaste åren haft uppenbara problem med försvarsspelet, även om vi ofta kan köpa att full fart framåt har en prislapp.
Häcken är ibland så obalanserat att laget faller omkring av minsta lilla påtryckning.
Det fanns tillfällen under första kvarten när Häckens försvarslinje lämnade dörren öppen på vid gavel med Besara oattackerad stod på ena sidan, Hallens och Söderqvist på den andra och det var bara att sätt dit bollen.
Och när Häcken skulle få lite bättre ordning så valde de den bekväma varianten, att försvara lite mer på distans, inte pressa, helst fördröja och då blir det per automatik passivt.
Vid andra målet tappade Simon Gustafsson bollen vid Bajens straffområde men i kontringen var Häcken sex för försvarande spelare mot Hammarbys Besara, Hallens och Söderqvist.
En halvdan press på Besara var inte jobbigare än att han snyggt kunde leta fram till Söderqvist – och nyförvärvet från Kalmar fick ta emot, avancera och trycka av en patenterad utsida bakom Abrahamsson i Häckenmålet.
Publi: 30278 – och sex Häckenspelare.
All credd dock till Besara för assist och Söderqvist för fantastiskt avslut, men du får sällan så mycket tid mot särskilt mycket motstånd i allsvenskan.
Oftast bara mot Häcken, vilket är en problematik klubben måste lösa om de på allvar ska kunna utmana de tre bästa.
Nu utgår jag från att Diego Lugano hämtats in för att han ska göra någon nytta, han satt på bänken hela den här matchen för att han inte är tillräckligt fit för att spela.
Men det är förstås ingen Diego som frälser över en natt, Häckens försvarsproblematik ligger djupare än så.
Sanningen är att Hammarby hade dem här matchen i sin hand efter 2-0.
Försvarsarbetet kändes som nyckeln och Sätra, Sävarsson, Israelsson, Persson stängde av allt som Häcken hade för avsikt att göra för att såra Hammarby. när Simon Gustafsson och Martin Ericsson envisades att försöka och försöka och försöka på tolv meter mitt i planen så var det stängt.
Väldigt lite nådde fram till Dardan Rexhepi tillräckligt fort, i stort sett ingenting fanns att tillgå längs kanterna där det fanns oceaner att tillgå.
Och Nahir Besara var strålande som länk i Hammarbys anfallsspel; bekväm med bollen, perfekt i rollen när Häcken lämnade massor av plats och mästerlig på att hitta (framförallt) Hallenius med perfekt tajmade bollar i djupled.
Hammarby såg absolut ut som en gedigen nykomling – med en en gungande, sjungande arena i ryggen,
De strålade av glädje, fotbollsvärme och en fest som skulle fortsätta helgen lång: allt att vinna, ingenting att förlora.
Så, varför vara nervös?
Nerverna, pressen, trycket, kraven lär komma, tids nog.
Men den tiden, den hösten.