En försäsong är en försäsong är förvisso cupmatcher nuförtiden, men ändå.
Allsvenska premiärer är alltid någonting annat.
Ungefär som IFK Göteborg-Åtvidaberg, 1-0, på Ullevi.
Åtvidaberg hade givetvis förstås bestämt sig.
Stäng igen vad som kan stängas igen.
Möjligen hoppas såra med en hörna, en läcker touch eller en öppnande passning som kraftpaketet John Owoeri kunde ånga fram på.
Med andra ord, ETT namn: en förhoppning ställd på Kristian Bergström, 41 år.
Åtvids tränare, Roar Hansen, visste att trycket och förväntningarna helt vilade på IFK-spelarnas axlar.
Och han visste att det visste hemmaspelarna också.
Så även om Maurizio Albornoz och Ammar Ahmed (han var strålande, snyggt värvat från Östersund) vispade runt och erövrade en och annan boll så var det IFK Göteborg som fick initiativet.
Möjligtvis i tron att de vann det på egen hand, när de egentligen fick det till skänks.
IFK Göteborg blev först bekvämt. Sen mest villrådigt.
Blåvitt har förnyat sin träningsprocess med GPS-teknik och jag har ingen anledning att förlöjliga den processen, för den är säkert intressant, men i verkligheten står det alltid någon annan i vägen.
Jävlar, den här kanten var ju en raksträcka i cupen – nu står det någon i vägen.
Va fan, den här ytan var fyrfilig motorväg i mars – nu är det enkelriktat.
Det kändes inte riktigt som IFK Göteborgs topptippade spelare var beredda på det.
Jag tror inte bara att det handlade om ängslighet och kravbild, jag fick känslan av att det också blev förbryllat när motståndet uppträdde “annorlunda” och bara var intresserat av att jävlas så mycket som möjligt.
Å andra sidan är 1-0 alltid ett-noll och tre poäng.
Och det är exakt så här det kan se ut i en premiärmatch.
Men ändå, ett ändå:
Jörgen Lennartsson får anledning att fundera över hur han ska använda sig av Sebastian Eriksson när Eriksson ställs mot motstånd som gör Eriksson till playmaker.
Seb Eriksson kommer att vara till extremt stor nytta för Blåvitt under året.
Mot Malmö, AIK, Elfsborg eller i bortamatcher där varenda halvmeter av planen är en kamp som ska vinnas.
Men många lag som besöker Ullevi kommer sannolikt att göra som Roar Hansens Åtvidabergs gjorde under stora delar av matchen, de bjuder gärna på 30-40 meter – bara det är stängt runt de 25 meter som finns framför egen målvakt.
I det här fallet blev Sebastian Eriksson istället – i ett tänkbart fall av övermod – en kreativ lösning som i långsamt mak erbjöd alibipassningar på sex-sju meter och när han väl tog chansen blev det mest pannkaka, dels i passningsspelet och dels på den frispark i bra läge som inte gav någonting.
Blåvitt vet att en badboll kan vissla fram till Lasse Vibe och han förvandlar det till mål.
De vet att Ankersen och Rieks kan springa sönder starkare maskiner än de från Åtvidaberg
Och de vet också att Gustav Engvall har en friskhet som öppna upp samt att Bjärsmyr, Svensson eller Rogne är ständiga hot på fasta situationer.
Men har IFK Göteborg kreativitet nog att erbjuda vad de här spelarna vill ha när det kommer turistbussar från södra Norrland, Halland och Östergötland och tar plats på Ullevi?
Idag körde visade Blåvitts GPS vägen rakt in i ett återvändsgränd, men hittade ändå en väg ut till slut.
Och gissa vem som visade vägen?
Det dröjde 55 minuter innan Sebastian Eriksson träffade så pass rätt med vänsterfoten att två IFK Göteborg-spelare kunde ha nickat in bollen bakom Henrik Gustavsson i Åtvid-målet.
Den bollträffen var den första från Erikssons fot som överhuvudtaget var ett hot mot Åtvidabergs försvar.
Det var också den enda.
Vi kan tycka att Åtvidaberg gick bort sig i försvarsspelet och hade vi gått efter bedömingsnivån dagen innan på Tele2 Arena så hade de kunnat få en frispark i duellen framför Thomas Rogne.
Men en bra boll är alltid en bra boll.
En känslig vänsterfot är alltid en känslig vänsterfot.
Och en premiär är en premiär är en premiär
Om än en skitmatch.