Sen blir det som det blir och allt GÅR i STÅ.
Det är då behöver en Goitom. Eller saknar en Boman.
Därför blev det 2-1 till AIK i Nationalarenan när den fattiga kusinen från Halmstad kom på besök och fick en smäll på käften av en gammal kompis.
När Johan Blomberg till slut stod matchvinnare för Solnalaget så var det signifikativt för var de här bägge lagen står i den allsvenska näringskedjan.
Men det är en sak.
Fotbollsmatcher någonting helt annat.
På rätt många träningar spelar du med en eller max två touch för att få fart på “possession-spel”.
Ibland – som i Sveriges möte med Moldavien senast – finns det lägen när tränare borde beordra detsamma till sina spelare.
Ett tillslag innebär per automatik större rörelse för att erbjuda alternativ och det ger motståndarna mycket större svårighet att försvara sig genom att stå rätt i positionerna.
Första gången som AIK spelade sig effektivt förbi den halländska blå åsen så gjorde Gnaget det för att Panajotis Dimitriadis satte fart på spelet med en passning på en touch och rörde sig vidare till en ny position som innebar att han till slut var helt ren framför Stojan Lukic, Halmstads målvakt.
Någonstans kan du förvänta dig att AIK inför sin hemmapublik VILL attackera med fart och finess.
Att Nabil Bahoui forsar fram, att Mohammed Bangura kombinerar och skjuter som Bang-Bang en gång, att nye högerbacken Hauksson attackerar från sin högerbacksposition eller att Willy van der Kerckhof-look-a-like Sam Lundholm kommer som ett spjut bakom HBK:s lagerbäckskt raka försvarsfyra.
Inte minst för att öppna upp för Henok Goitom.
Ingen gjorde någonting.
Förutom just Goitom.
Det var hans smartness som fotbollsspelare, hans blixtrande förmåga i straffområdet som blev lösningen för AIK.
Ibland är det lätt att överanalysera allt och jag ska inte falla i den fällan eftersom alla matcher lever sina egna liv.
För ibland är det inte svårare än att EN spelare gör EN grej som ingen annan kan göra i rätt tid, på rätt plats: en boll lite på chans från Bangura, en forward som vinner ett läge mellan två spelare, kommer loss, avlossar ett skott och tar själv returen.
Eller att inhopparen Johan Blomberg tar ett skott som touchar en HBK-back och går i mål när släkten är som allra, allra värst.
Hands på Goitom när han tog emot bollen?
Ingen aning.
Det var exakt en sådan situation som inte går att avgöra även om du använder dig av 50 kameravinklar eller superslomos.
Det är snarare så att bilderna lurar ögat när den armen sträcks ut och bollen nuddar bröstet – ser du inte det från en helt perfekt vinkel så har du inte en aning.
Så varför sträcker Goitom ut armen?
Ja, försök att ta fart och hoppa mot en boll som du ska kontrollera i brösthöjd och håll händerna längs med kroppen. Det är rätt svårt. Väldigt onaturligt.
Dessutom använder du armarna för att “styra överkroppen/bröstet” för att ta med dig bollen.
I de allra flesta fallen är det inte hands i sådana situationer även om bilderna gör att det ser misstänkt ut.
Halmstad hade inget annat val än att ta sig framåt när de var i underläge och i andra halvlek fick de så pass många bra målchanser att de mycket väl kunde ha fått med en poäng från Friends.
Och om vi bortser helt från hur den här matchen såg ut – från start till mål – så hade en HBK-poäng i den här svåra bortamatchen varit en bedrift så god som som någon.
Halmstads BK hade en trupp som gjorde det “0möjliga” förra året.
De hade egentligen inte vad som krävdes för att undgå kvalspel nedåt.
Men de hade Mikael Boman, som gjorde 10 mål för andra säsongen i rad – en bedrift i sig med tanke på omgivningen.
De hade isländska ardennerhästar som Baldvinsson och Steindorsson, de hade Johan Blomberg som en stark allsvensk mittfältare och en tränare, Jens Gustafsson, som uppenbarligen hade vad som krävdes för att trolla med knäna.
Blåvitt tog Boman, islänningarna drog, AIK håvade in Blomberg och Halmstads BK tackade Gustafsson för hjälpen genom att ge honom sparken.
HBK fick göra som vanligt i det kräva ekonomiska klimat som råder på Örjans Vall: ut på fotbollens Blocket och leta, ta vad som finns att tillgå av gods som är lite naggat i kanten.
En Christoffer Andersson som inte länge fick plats i Helsingborg, Kwame Karikari som var på AIK-lån till turkiska andraligan, Mohammed Ali Khan som tog vad fan som helst bara han slapp bo kvar i Kina, Jules Barny från grannskapet efter TRE mål i Superettan.
Alla fyra väldigt kompetenta allsvenska spelare, men jag tror inte att stod särskilt många kollegor i kön när Janne Jönsson lockade med HBK; jämförelsevis blygsam lön, förväntat bottenkrig men trivsam miljö och goda nygräddade våfflor uppe hos Sivan i Örjansstugan.
Du kan göra mycket med spelare som har en inneboende vilja att ta sig framåt (Eric Smith, 18 år, Viktor Ljung, 23, Shkodran Maholli, 21 och Sead Haksabanovic, blott 15) eller med de som vill ha revansch (Ali Khan, Andersson, Karikari) men till slut går det inte längre.
Och du kan “stå rätt” i dina defensiva positioner hur mycket du vill, i slutändan står du inte emot .
Det var därför Mikael Boman var så viktig för HBK de senaste två säsongerna.
Boman hade kraft och pondus att suga in bollar så att Halmstad kunde andas och han hade förmågan att göra mål, tio mål två säsonger i rad för ett lag som rätt ofta hade för avsikt att prioritera defensiven.
Boman missade sällan de chanser som dök upp, missade aldrig det öppna läge som King Osei Gyan fick i straffområdet på Viktor Ljungs fina passning.
Nu lyckades detta Halmstad ändå skaka om AIK i slutskedet.
Om vi ska se det i ett perspektiv där vi möter muskler i pengar, spelartrupper och förutsättningar så var det en bedrift i sig.
Om det sen säger mest om AIK eller Halmstads BK återstår att se.