BK Olympic är fotbollsklubben på Lindängen i södra Malmö där jag spelade fotboll, där jag fick lära mig vikten av att tillhöra ett lag, där jag gärna tillbringade tid i klubbokalen, där jag var spelare, tränare, speaker och ibland lite domare, där jag lärde mig så mycket om vad lag, sammanhållning och idrott har för betydelse och där jag träffade ledaren Christer Björkman som en dag hjälpte mig med en lärlingsplats på Kvällspostens sportredaktion.
Lindängen var (och är sannolikt fortfarande) i mångt och mycket en karg och kall oas långt bortom villaområden där det rätt ofta handlade om att äta eller ätas bland höghusen och där risken var rätt uppenbar att hamna lite vid sidan om rälsen.
Jag har mycket att tacka BK Olympic för och jag gör vad jag kan för att gottgöra när tillfälle ges.
Jag sponsrar klubben med små medel ibland, jag rådgör när så behövs och under söndagen fick jag tillfälle att vara prisutdelare när föreningen arrangerade Trianon Goal Cup, en imponerande turnering med massor av starka klubbar, och delade då även ut ett eget pris till finalspelets MvP.
Det är mitt enkla sätt att “betala tillbaka” till BK Olympic, men också till den av fotbollen som jag älskar; klubben bedriver ett omfattande ungdomsarbete i ett utsatt socialt område.
Det värmde i hjärtat att få vara en del av prisutdelningen och att få se mycket spelglädje.
En söndag så bra som den kan bli i fotbollens tecken, vid sidan av de allra största arenorna.
***
IFK Göteborgs 2015 har varit en succé så här långt, någonting annat finns inte att säga.
För även om spelet i sig inte varit något fyrverkeri och även om laget kändes klart underlägset i toppmötet med Malmö FF så har Blåvitt varit stabilt och väldigt svåra att besegra.
Det har gett guldvittring från början i årets allsvenska och det har gett ett cupguld, det går liksom inte att påstå att det är en tillfällighet.
All credd så långt till Mats Gren som spelat ett högt spel i lagbygget och till Jörgen Lennartsson som jobbat in en vinnande prägel.
Ingenting är klart någonstans och i sommar kan Lasse Vibe försvinna men cuptiteln har de redan i hamn, det är redan en titel mer än förra året.
***
Jag försökte ta en “bengaldebatt” så gott det gick över Twitter, när jag satt i en bil mellan Bordeaux och Paris under sex-sju timmar, men det är som att kasta sig rakt in i ett helvete och det går tio “du är en jävla idiot”- och “du förtjänar inget gott i livet”-kommentarer på ett vettigt debattförsök.
Det är en sak att en fråga är infekterad, en annan att åtminstone försöka hålla hygglig ton och framföra sina åsikter med viss värdighet. Men om det här är majoriteten av bengalvännernas huvudsakliga retorik och inställning till omvärlden så har jag svårt att se att vi ska hitta en vettig lösning på problematiken.
I mångt och mycket handlar det förstås om respekt för varandra – men också att visa hänsyn, även om man har en annan åsikt.
Lite som att det är rökförbud på alla moderna arenor och på restauranger, vilket vi alla måste respektera eftersom det KAN skapa obehag för andra i omgivningen – även om det finns de som anser att det är en personlig rättighet att få njuta av en cigg eller en bättre pipa under en spännande matcher eller efter e n bra middag.
Vad jag tycker?
Det har jag redogjort förut: jag är för ett eldande som kan garantera alla på läktarna en säkerhet, före- och efter matcher. Men jag tror inte att det är den typen av eldande som de eldande vännerna vill ha, Inte ens nära.
Supporterföreningens Tony Ernst har påpekat (i Långe Lundhs podcast) att han vill ha ett eldande som till väldigt stor del påminner om den illegala. Jag tror att säkerhetsansvariga (brandskyddsmyndigheter, arrangörer, polis) är väldigt långt från den synen på att tillåta eldning i folkmassor. Hur säkert de som eldar gärna vill anse att det är.
Ska du ha eld på en konsert så krävs det förstås tillstånd och så blir det en ramp med sprutande eld längst fram på scenen som styrs av säkerhetspersonal. Om vi ska jämföra.
Personligen är jag sannolikt helt fel generation för att se det ljuvliga med färgglada eldar under en fotbollsmatch.
Jag tycker det är snyggt i samband med tifo FÖRE matcher och jag älskar matcher med stark ljudkuliss – men när det är match vill jag se matchen. Inte titta på eld och inte göra vågen. Men vi är säkert olika.
Bortsett från brandfaran ser jag också nackdelar i den rök som andra på läktarna känner obehag av, som IBLAND stör sikten för andra (även säkerhetspersonal) och någon gång har gjort TV-bilderna omöjliga att urskilja. Inte minst när det dras iväg väldigt många eldar på en gång.
Sen tycker jag alltid är trist att själva matchen måste användas som ett slagträ i konflikten.
För så blir det ju när matcher fördröjs eller bryts; spelare och publik (på arenan och de som pröjsat för TV-sändning) får lida. Är konceptet att bryta/fördröja match så lyckat och ger det effekt?
Nej, inte direkt.
Vems fel är det?
De som bestämt att matcher ska fördröjas/brytas av olika anledningar.
Eller de som eldar och vet vad konsekvensen är?
Alla matcher bryts inte och ibland har det förstås med arena och vind att göra. De nyare lite mer inbjudna arenorna har sämre cirkulation. Jag såg Örebro-IFK Göteborg på Behrn Arena när en hel del eldar med tjock mörkblå rök tändes på bortaklackens plats – men då försvann röken snabbt bakåt och då fortlöpte spelet.
På andra ställen (Tele27Friends) går brandlarm per automatik och då går spelarna ut, samtidigt som publiken lugnt får sitta kvar (vilket känns lite corny, måste jag säga).
Men huvudfrågan är i slutändan om det finns en lösning som fungerar sett ur alla aspekter. Jag tror inte det.
Och då måste ju de som eldar visa så pass mycket hänsyn gentemot alla andra på läktarna, gentemot sin egen klubb och gentemot fotbollsmatcherna att de slutar elda. Oavsett vad man tycker.
Är det så att man som supporter till ett fotbollslag står och faller med huruvida man får elda på en fotbollsmatch eller inte…ja, då får man tyvärr stanna hemma.
Tycker man annorlunda så gör man, det är inget konstigt med olika åsikter, men ge mig gärna den lösning som fungerar för ALLA på ett allsvensk arrangemang i en handling som är förbjuden över hela Europa.
***
Mjällbys ras, herregud.
***
Min gamla lagkompis Rolle “Rugbyhuvudet” Olsson fanns på plats på Lindängen och det var kul att snacka lite skit med honom, han var en jävel på fotboll när vi var mycket yngre men det blev som det kan bli.
Han var en av de mest lovande spelare jag sett som aldrig blev något.
***
Älskar Olssons krönika om hockey-VM.
Och visst var det väl så att det svängiga Tre Kronor var det enda lag som kunde skärra Kanada i en match som gällde något?
***
Någonstans är det också lite fegt av de som betraktas som de “finare fotbollskrönikörerna” att inte ge sig in och ta lite bengaldebatt.
Och populism på sitt sätt.
Jag tror jag vet bättre.
***
Idag gillar man Jörgen Lennartsson i Borås, kan jag lova.
***
Steven Gerrard var värd alla hyllningar.
Men också ett bättre slut.
Herregud, hur lite stolthet finns det i nuvarande Liverpool-uppsättning?
***
Jaromir Jagr!
***
“Patrick Ekwalls MvP” var en Samsung mobiltelefon i BK Olympics cupturnering.
Den gick till Aske Berg Adelgaard, kanske inte “bäst” i turneringen men en skön liten fighter med härlig teknik i Odense BK (som förlorade finalen knappt mot Malmö FF).
Några timmar senare kontaktade hans pappa mig via Facebook, med följande sms:
“Aske sagde på turen hjem: Far du må få min iPhone – for den her mobil jeg har fået i dag er bare det bedste,- også bedre end alle de pokaler jeg har vundet!!!”
Jag kanske är blödig, men jag bli lite blöt i ögat av sådant.