Kan du, så vill du.
Visdomsord jag tog mig an en gång för väldigt längesen. Och åtminstone försökt leva upp till, oavsett hur förutsättningarna sett ut.
Kanske är det därför jag blir så varm om hjärtat när jag ser och tar del av det här U21-landslaget i fotboll.
Det finns en energi, en ingrodd fotbollsglädje, en tro, en vilja och en brinnande eld hos de här spelarna som smittar av sig.
Eller så handlar det om att vi längtat tillbaka till det som handlar om LAGET och de berg de kan bestiga tillsammans i en tid då vi förlitat oss till en enda spelare.
Lika mycket som vi skrek efter en artist som Zlatan Ibrahimovic som kunde göra sådant på egen hand som vi aldrig hade sett förut, när vi tagit oss genom ett gäng år då en mittfältslibero alltid var vår viktigaste spelare.
Vi är som vi är, vi söker alltid efter någonting nytt.
Men.
Ändå.
Vändningen mot U21-världsmästarna Frankrike och vändningen mot “superstjärnorna” (lite beroende på vem du frågar) Italien har varit något extraordinärt.
Skitsamma vad vi har eller vad vi har haft: det här har varit exakt vad svensk landslagsfotboll behövde just nu.
***
Jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad över hur många svenska supportrar som fanns på plats när de vällde in framför vår kamera inför matchen.
Ingen annan nation här i Tjeckien har varit i närheten av samma starka stöd, inte ens hemmanationen.
Där har Camp Sweden skapat något bra och det är också ett tecken på hur mycket vi ser fram emot somrar med mästerskap i Europa.
Det var ju en Berlin Light (ja, väldigt, väldigt, väldigt light, i ärlighetens namn) på den där kortsidesläktaren som var inhyst i ett hyreskomplex på den lite udda arenan i Olomouc.
Den hördes. Och syntes.
***
U21 är U21 och A är A, vi får aldrig glömma det när det drar i väg i glädjehysterin.
Det är inte riktigt på samma nivå. I många fall ganska långt därifrån.
Sen är det en annan sak att en hel del spelare här redan är 23 år och fullfjädrade proffs som redan varit med om en del.
Det är liksom inga småpågar.
Det finns spelare i det här svenska laget som redan är A-landslagsspelare och några som kanske borde vara det.
Men det är U21, åldersbegränsat, och det är vad det är. Men det kan vara förbannat roligt för det.
***
Oscar Lewicki!
Där har vi den Tobias Linderoth vi kanske behöver framöver.
Inte bara som outröttlig orädd slåttermaskin, under matchens första halvtimme – när lagen fortfarande ställdes elva mot elva – så var Lewicki den enda svenska spelare som var bekväm med bollen, som vågade hålla i den, ta den framåt och inte brydde sig så mycket om vare sig hård press eller vilken flagga motståndarna hade på bröstet.
***
Kom inte dragandes en enda gång till med att “det skrivs för lite”.
***
Vi nöjer också med så annorlunda.
Det är ju inte direkt så att det här svenska laget bjöd på något spelmässigt fyrverkeri, men underhållning är också underhållning även när pjäsen går i moll och slutar med dramatik.
Ärligt talat så hade vi här ett landslag som inte slog tre passningar i rad till varandra som INTE gick bakåt.
Men vi slog Italien efter att ha spelat i en timme med en man mindre, vi tog tre poäng, vi närmade oss OS och ingenting hade varit viktigare än att se till slutresultatet.
Det är möjligt att vi kräver väldigt mycket mer av Erik Hamréns A-landslag nuförtiden men vi vet ju också varför.
***
Betygssättning efter matcher är ingen lek.
Det är, i stort sett, omöjligt att hitta en “rättvis” linje och ALLA tycker annorlunda.
Icke desto mindre är det någonting som engagerar.
Du, jag och (tro ingenting annat) spelarna själva.
Nu valde, exempelvis, Bladet att inte ge en enda svensk spelare mer än medelbetyget 3 efter halvmiraklet.
Getingen, å sin sida, delade ut två 5:or (Lewicki/Kiese-Thelin) och lite fyror.
I min värld är det väldigt underligt att inga spelare, efter DEN matchen, får mer än ett mellanmjölksbetyg.
Ja, det var en LAGinsats utöver det vanliga men för att göra en sådan insats krävs det ju att spelare gör individuella insatser som är just utöver det vanliga.
Det är som att det ska krävas att någon lägger bollen på nacken eller sätter en frispark i krysset för att man betraktas som mer än mitt i mellan.
Så här hade jag betygsatt:
Patrik Carlgren 2
Underlig touch med fötterna i 1:a halvlek (underskruvat rakt upp i luften) och tveksam speluppfattning i igångsättande men ändå stabil när det hettade till.
Joseph Baffo 3
Strålande som mittback i 2:a, känns som om han är formstark
Alexander Milosevic 1
Ett beslut som blev väldigt fel. Och ödesdigert för hopnom själv. Även om en lagkamrat satte honom lite i skiten.
Filip Helander 2
En klar etta efter den vansinniga passningen till italienska straffen och klart ängslig i spelet. Fick (till skillnad från Alex) chansen att rädda upp sin insats och var bra i andra.
Ludwig Augustinsson 3
Nära en 4:a i min bok. Satte stopp för Berardi. Stabil. Säker. Lugn.
Abdul Khalili 2
Obekväm som ren kantspelare i första, klart bättre som en av tre på mitten i andra. Är en central spelare i grunden.
Oscar Lewicki 5
Se ovan. valdes också till Man of The Match av internationell jury.
Oscar Hiljemark 4
Var klart rivigare än mot Danmark, mycket kraft i offensiven i andra och sanslös arbetsbelastning överallt. Gjorde andra bra. Stark ledare.
Sam Larsson 3
Klart godkänd innan det taktiska bytet i paus. Vågade hålla i bollen, var vårt enda offensiva hot i första. Bra även på att få med Augustinsson i anfall.
Isaac Kiese-Thelin 4
Tog och gav enorma mängder stryk. Sög musten ur sina motståndare. Spelade fint fram till Ishak vid straffen. Skrek av självförtroende när han tog straffen. På alla sätt. Nära 5:a.
John Guidetti 3
Vinnarinstinkten! Han älskade situationen, viktig nog istf tvärtom. Och ingen tillfällighet att just han stod där han stod när Lewicki tryckte in inlägget vid 1-1.
Victor Nilsson Lindelöf 3
Som om han aldrig gjort något annat än spelat högerback i ett mästerskap mot Serie A-spelare.
Mikael Ishak 3
Frisk fläkt. Skapade oreda. Var extremt kylig i straffsituationen. Och gav sig in i allt för att vinna matchen.
***
Brno bjuder på svensk midsommarväder: gott och blandat, salt och syrligt.
***
Lennart Torstenson hade varit stolt över sina svenska mannar.
Jag tror det var en fotboll helt i hans smak.
***
Wilbacher och Dahlin (inte Bombaren) skriver om svårigheten med betygssättning HÄR.
De har definitivt goda poänger och beskriver problematiken.
Sen behöver ju inte alltid ett mål eller tre i Serie A innebära att du är Guds gåva till fotbollen.
***
Den tjeckiska matkonsten har inte imponerat så här långt.
***
Älskar att Alexander Milosevic kallar Karl-Erik Nilsson för “Rektorn”…det smeknamnet sitter ju som en smäck.
Milosevic kör, för övrigt, Louis Vuitton-necessär…det räckte med ett halvår i den europeiska proffsvärlden, sen var han fast i fotbollsproffsmärkesträsket; Louis Vuitton, dSquared och och sneakers från Christian Louboutin
Rektorn är inte riktigt där.
***
Men Bladet komma alltså med århundradets betygspudel och när jag läser den artikeln slås jag mest av att den eller de som satte betygen på Viasat måste ha gått på flaskan i paus.
***
Vill du inte, så kan du inte.
Kan du inte, så vill du inte.
Det är oftast inte mycket svårare än så.