Jag har tänkt på honom varje dag sen snart två veckor tillbaka; hur långt hade han kommit om han började gå hemåt från Brno förförra måndagen?
Det är omöjligt att veta, jag tror inte att han direkt gick på asfalterade vägar eller hade GPS.
Jag tror heller inte att någon hade en aning om vilka krafter han hade.
Men jag vet att han hade älskat att ha soldater som Milosevic, Guidetti, Lewicki, Hiljemark, Khalili, Tibbling, Augustinsson, Quaison, you name them.
Sådana som tar sig hela vägen hem utan att bry sig om förutsättningarna.
***
4-1 på Danmark, om än missvisande siffror om du känner för ett uttryck som är rätt korkat eftersom resultat är reultat, och en finalplats i EM-slutspelet.
Är det “bra” nog?
Eller vad krävs då?
7-0 på Portugal.
Bara att vara i finalen är magnifikt i sig och om ska det i ett historiskt perspektiv, här är finallagen sen 1994:
Italien-Portugal, Italien-Spanien, Spanien-Grekland, Italien-Tjeckien, Tjeckien-Frankrike, Italien-Serbien/Montenegro, Holland-Ukraina, Holland-Serbien, Tyskland-England, Spanien-Schweiz och Spanien-Italien. Med vinnarna nämnda först.
***
Ja, det var onödigt att tjafsa om att “Danmark var sämst” efter matchen, det finns aldrig anledning att vara en dålig vinnare.
Möjligt att det har att göra med galet mycket adrenalinpåslag eller bara ungdomlig okänsla.
Men det var bra att John Guidetti bad om ursäkt efteråt. Det kan också vara ett tecken på storhet.
***
Minnet är starkt hos läsare/tittare och de minns gärna sådant de vill minnas.
Därför var det ingen sensation att en och annan Nisse skulle påminna om den där krönikan om när folk tappade det totalt i omdöme kring junior-VM.
Men minnet sviker också.
Krönikan handlade om att helt släppa alla tänkbara perspektiv, inte om att dämpa glädjen eller intresset.
Jag står för varenda ord än idag och har inga som helst problem med att överföra kontexten till U21-EM eller andra ungdomslandslag. Om man nu tvunget måste jämföra.
Läs gärna krönikan igen, HÄR är den.
***
Pierre Höjbjerg har rest hem, men det är oklart om han är helt säker på om han skakat av sig Oscar Lewicki ännu.
***
Kommer ni någonsin till Prag, se till att ni INTE hamnar på Hotel International.
***
Mina betyg:
Patrik Carlgren 3
Victor Nilsson Lindelöf 3
Alex Milosevic 4
Filip Helander 3
Ludwig Augustinsson 3
***
Simon Tibbling 4
Oscar Hilemark 4
Oscar Lewicki 5
Abbe Khalili 3
***
Isaac Kiese-Thelin 4
John Guidetti 4
***
Avbytare:
Mikael Ishak 3
Robin Quaison 4
***
Detta svenska U21 är lite som Grekland i EM 2004, extremt svåra att besegra, på väg hela vägen men åtminstone lite mer underhållande.
Och när jag snackade en stund med Håkan Mild så hittade vi en del likheter med VM 1994-laget.
Guidetti/Kiese-Thelin som Dahlin/Kennet Andersson, Hiljemark/Lewicki som Thern/Schwarz, Tibbling som Brolin, Milosevic/Baffo (framförallt) som Bjärred/Jocke B.
Som spelartyper, alltså. Inga jämförelser i övrigt.
***
Jo, det var inte direkt lättintervjuat efteråt. Eller så var så det var.
Men roligt.
***
Tyskarna trodde verkligen att de hade en chans att spela bort Portugal och det blev en överkörning utan dess like.
Ger du de här portugiserna minsta lilla yta eller öppning så är du såld.
Men det där vet ju Sverige.
Självklart kommer det att bli en oerhört svår uppgift för Sverige (orkar svenskarna ännu en gastkramande match, vi har spelat med rätt mycket av samma manskap?) men det kan gå.
Jag tror hellre att Portugal möter ett Tyskland som susar framåt än ett Sverige som inte vill bjuda på en centimeter.
***
Vad är det för fyllskallar som tar ett aktivt beslut i att bua åt en nationalsång? Hur packad du än är?
***
Hur “bra” än Danmark nu spelade så var mina danska kollegor, inte minst gamle storspelaren Jesper Grönkjaer, helt eniga om att Sverige vann matchen “förtjänt”.
***
Är det “fusk” att lägga sig ned en kort stund för att få behandling av en “skada”?
Eller är det smart?
På det tjänar du alltså lite vila och vatten i en minut, du lurar inte till dig en straff, frispark eller rött kort.
Den där vilan som Patrik Carlgren fixade med sina “ljumskproblem” kunde lika gärna ha blivit till Danmarks fördel, även de snackade ihop sig hos förbundskapten Jess Thorup, även de drack vatten.
Me. I efterhand. Klart det var smart.
Det var sådant som ibland kan efterlysa i svensk fotboll på internationell nivå; smartness, inte alltid så blåögt.
***
Ja, det är förstås skillnad på U21-landslag (där en hel del spelare har fyllt 23) och på A-landslag.
Det förstår vem som helst. Även spelarna och när jag talade med Oscar Lewicki idag så tyckte han att det ibland kunde vara stor skillnad på A-lagsfotboll och U21-matcher.
Även om han aldrig mött så starka spelare som Silva och Höjbjerg, menade han.
Framförallt kan du välja spelare på varje position i ett A-landslag utefter kvalitet. Inte begränsat av ålder.
Och sen ställs det såklart mycket högre krav på A-landslag, det är ju ändå navet i svensk landslagsfotboll.
Men det finns en tro, en glädje, en entusiasm och en eld i det här svenska laget som jag hoppas kan smitta av sig uppåt.
Bortser du från U21-lagets framgångar så är det ju de egenskaperna som folk framför datorer, mobiler och TV-apparater att ta till sig detta lag. Eller får tusentals att sätta sig på ett plan och åka ner hit till Tjeckien.
***
Det är rätt jobbigt att bo på nionde våningen i ett torn när hissen sällan fungerar. Till exempel.
Det var också därför det svenska laget valde att flytta.
Hotel International sög energi bara genom att vara genomuselt.
***
Lennart Torstenson hade varit stolt över detta svenska landslag.
Han visste vad det handlade om att aldrig ge upp och alltid nå sitt mål.
På sin resa till FOTS från Brmo till ett helt annat slag i Danmark under 1640-talet hade han möjligen hunnit till Prag lagom till Sveriges semifinal, om han började gå strax innan första gruppspelmatchen.
Men han hade inte slagit sig till ro, där och då.
Han ville vidare.
Och någonstans känns det som om det här U21-landslaget är rätt mycket Lennart Torstenson, en skicklig taktisk härförare från 1600-talet som då och då gärna tog en strid där det small rejält.
Och han gav aldrig upp. Aldrig.