Men nu är vi där och kan åtminstone glädjas åt en klart intressant fotbollshöst.
***
Malmö sjöng, hoppade, lekte och skrattade hela vägen till Champions League.
“Like a walk in the park”, drog jag iväg på Twitter direkt efter slutsignalen på Swedbank Stadion.
För det var lite så det kändes i den gnistrande malmöitiska euforin som alltid bombarderar Malmö när det är spel i Europa.
I 14 år stappalde allsvenska guldlag fram i kampen om en plats i det europeiska finrummet, över en period trodde vi att det aldrig skulle ske och nu var det ungefär som om det blev på Rosenborgs tid: nästan en helt vanlig dag på jobbet.
Om mycket var tankar och känslor upp i det blå den här kvällen, så var just den känslan den mest påtagliga.
En gång är ingen gång, två gånger är en gong-gong.
***
Celtic var inte vad det en gång har varit, det ska förstås sägas.
Men å andra sidan var inte Malmö ens vad det var för tre-fyra månader sen.
Den största bedriften som Åge Hareide, Daniel Andersson, scoutingverksamheten och hela Malmö FF gjort den här gången har varit att skapa slagkraftig lag av ingenting.
Vilket är en del av det liv som framgångsrika svenska lag måste lära sig att bli bra och bättre på, sådan är verkligheten för rätt många lag i den europeiska näringskedjan.
Det som förra året var oförglömliga insatser av Markus Halsi, Erik Johansson, Robin Olsen, Filip Helander, Isaac Kiese-Thelin och Magnus Eriksson (med flera) är idag någonting helt annat. Och helt andra.
***
Markus Rosenberg ÄR Malmö FF sådana här kvällar. ÄR!
***
Djurdjic, Arnarson, Wiland, Berget är en sak.
Där vet du vad du sannolikt vad du får.
Vladimir Rodic och Carvalho är något helt annat.
Det är extremt bra scouting.
Rodic har aldrig spelat landslagsfotboll på någon nivå i Serbien och hittades av huvudscouten Vito Stavljanin (som också trodde stenhårt på Kiese-Thelin).
Muskelmonsterjätten Carvalho – som nickade fram till 3-2-målet i Glasgow och nu gjorde 2-0 på Stadion, kom till MFF från en brasiliansk by och kostade klubben 35.000 dollar.
Jag ser mer än gärna att Malmös europamiljoner snurrar runt i Sverige och återinvesteras (vilket de ändå gör i en förlängning) där, men du hade inte fått en reservlagsspelare i Gefle för några få dolares.
Såväl Rodic och Carvalho känns som två riktiga klipp och om de utvecklas i rätt riktning (Carvalhos positionsspel är bristfälligt, så även Rodics defensiv) är de snart värda rätt många miljoner.
***
Lewicki och Abbe Khalili till Hamréns A-landslagstrupp, alltså. Lite som jag hade anat på förhand (se förra bloggen).
Och jag håller med förbundskaptenen att det inte går att byta ut spelare hur som helst och i ett nafs. Framförallt inte när han sitter på en trupp som tagit laget till ett läge som kan ge ett EM-slutspel redan om ett par veckor.
Det är nämligen kvalificeringen som är målet och arbetsbeskrivningen för Erik Hamrén. Inget annat.
Sen kan det finnas tusen åsikter och jag hade absolut valt Ludwig Augustinsson före en matchotränad Martin Olsson.
Dessutom är det en gammal hederlig förbundskaptenssjuka (som inleddes med Söderberg/Lagerbäck) att börja tala om att spelare ska ha fått speltid i klubblag för att ha större chans att hänga med i landslagstruppen.
Det är såklart inget konstigt med det men argumentet faller alltid på att andra inte har fått det och ändå är med. John Guidetti har åtminstone fått spela lite i sin klubb, Toivonen inte alls i en klubb som han ännu inte har.
En förbundskapten ska egentligen inte behöva ha den typen av argument, han tar ut spelare som HAN tycker bäst och det är en del av jobbet.
Tror Hamrén på en spelare så ska spelaren såklart med, skitsamma om han inte spelat en minut på tre år.
***
Om brittisk media nu tycker att MFF är ett riktigt skitlag i sammanhanget så är det deras fulla rätt att tycka det, men vad är då Celtic?
De kan vinna tretusen gånger om året mot Motherwell, Kilmarnock, Hearts och Dundee United men de har inte direkt ett lag som andas Champions League.
***
Det hann inte gå särskilt många minuter efter det att Sverige fått ett Champions League-lag för andra året i rad förrän det skreks om att det här inte är bra för allsvenskan.
De som håller lite för mycket på lag har jag viss förståelse för, det ingår säkert i paketet att tycka illa om att andra vinner.
Men många andra, normalt sansade?
Det är som att alla har suttit och tyckt att allting har varit för jäkla bra under 14 år när Sverige INTE haft en representant i Champions League. Är det så vi vill ha det?
Jag ser såklart risker i att ekonomisk maktbalans blir sned och att ett lag kan dra nytta av det. En risk, inget annat; verkligheten ser annorlunda ut i en värld där framgångsrika lag ändå måste bygga nytt varenda år.
Men att leta fel? Allsvenskan har producerat lag som två år i rad nått Champions och då ska det alltså vara något som INTE är bra för det måste såklart finnas något som är dåligt.
Så enkelt är det inte.
Malmö FF har aldrig varit rikare än i år och ligger idag femma i allsvenskan, med nio omgångar kvar, ganska långt efter i guldjakten – högst sannolikt kommer de inte vinna ligan och kan alltså inte spela i Champions League ett tredje år i rad.
Jag jämför gärna med Danmark och med tider som existerar idag.
FCK var i Champions 2006, 2010, 2014. Ett år gick de tillochmed vidare från gruppspelet.
FCK har inte vunnit ligan de senaste två åren, för med pengar skapar du trygghet men inte automatiskt framgång.
Om det var bra för dansk fotboll? Ja, på alla tänkbara sätt.
Till att börja med gav FCK:s framgångar Danmark TVÅ lag i Champions League. Varav ett blev direktkvalificerat (Nordsjälland, det året).
Likt Malmö köpte FCK inte särskilt mycket i egna ligan. Av flera skäl. De spelare de sökte fanns inte att hämta i Danmark och om de fanns så såldes de till överpris.
I en jämn serie som allsvenskan har vi ett läge där spelare i Elfsborg, AIK, IFK Göteborg och Emir Kujovic (IFK Norrköping) såklart är bra nog men dels drömmer de inte primärt om att gå till Malmö (de vill utomlands) och dels säljer inte de här lagen till en direkt guldkandidat, vilket är förståeligt.
Och sannolikt skulle priset bli så högt att köparen värderar att en Carvalho för 35.000 dollar är en bättre deal.
Men Malmös pengar har förstås redan droppat ned på rätt många klubbar i samband med att spelare sålts till utlandet och i en förlängning hamnar cashen ändå i Sverige och inte i Danmark.
***
Friidrotts-VM…när kändes det så här ointressant senast?
Är det någon som hänger med? Är det tidsskillnaden som gör att intresset svalnat?
Det pratas om Bolt och om doping, inte så mycket annat.
***
För övrigt känner jag att Svensson vs Hamrén har blivit ett sorgligt kladdigt kapitel.
Jag är rädd för att det kommer mer.
***
Oscar Lewicki missade den knökfulla mixade zonen efter matchen senast. Och det är humor.
Skälet var att han gjorde en intervju med Viasat strax utanför omklädningsrummet och i det området brukar media vanligtvis röra sig efter matcherna i allsvenskan.
När Lewicki såg sig omkring så fanns det ingen där och han undrade möjligen om intresset var lite svalt men tänkte inte mer på det och åkte hem.
Det stod 100 pers i mixade zonen på annat håll…där de brukar står när MFF spelar europeiska matcher och allt bestäms av Uefa.
Oscar får helt enkelt vänja sig vid att det är mer folk framöver som gärna vill höra vad han säger, nu när det vankas EM-kval och Champions League i höst.
***
Men det är möjligen för att jag är gammal och mossig och att vi lever i en annan tid där man bara orkar bry sig om sitt eget och skiter fullständigt i andra och annat.
Jag älskade när IFK Göteborg gick starkt i Champions på 90-talet, när AIK och Helsingborg överraskande tog sig dit eller när Elfsborg och andra tog sig till Europa League.
Men vi lever i en värld där det ibland känns mer meningsfullt att glädjas åt andras olycka.
Är det bra eller dåligt (generellt) för svensk fotboll att Elfsborg, IFK Göteborg eller AIK åker ut mot gäng som Odd Grenland, Belenenses och Atromitos? Klart det är dåligt. Och lika klart att jag helst önskat att de lagen varit vidare (och blivit rikare). Inte tvärtom.
***
A walk in the Pildammspark såklart.
Inte svårare än så.