Tindra, 2 år

Det lilla tokiga krutpaketet; envis, vild, pratig och förtrollande charmigt pratglad.

Igår fyllde hon 2 år, Tindra Ekwall.

Tiden går och lill-Tindra är såklart ett väldigt tydligt dagligt tecken på det i min vardag.

Det är skillnad på att bli farsa i 30-årsåldern jämfört med nu och jag gör vad kan för att hänga med i matchen…antingen går det fortare i svängarna nu än när Wilma, 16 år, var en liten krabat eller så är det bara jag som inte längre hänger med i tempot.

Men jag älskar att ibland få tid och möjlighet att vara med mina barn, jag önskar att jag hade varit bättre på att skapa mig ännu mer tid,

Och i dessa tider tänker jag också på hur förbannat privilegierade vi är.

Blödig som jag är kunde jag inte hålla bort tårarna från den här bilden, från ett tågspår någonstans i Ungern där en liten flicka på flykt stoppas av en ungersk polis men ändå vill bjussa honom på ett kex.

Flickan är lite äldre än Tindra, 2 år, men vid en snabb blick på henne så är det samma hårsvall, samma färger.

Bara tanken att tvingas lämna sitt hem och tvingas fly med dina barn till land, platser, människor, språk som för dig är helt främmande, tänk att ta med din 2-åring över gator, stigar, tågspår och sova under bar himmel.

Jag får så vansinnigt ont i magen, bara av tanken.

Och jag tänker att Tindra, 2 år, har det väldigt mycket bättre än alla andra men också att jag tror och hoppas att hon ska bli lite som sin storasyster och väldigt många andra i det här vackra landet: att hon ska tänka på och värna om andra som har det värre, att hon åtminstone blir så trygg i sig själv och sin omgivning att han känner empati och medlidande gentemot sina medmänniskor,

Tindra, 2 år, var såklart glad och nöjd med tårta, glass och presenter.

Jag har det så hyggligt ställt att jag kunde köpt mycket och många fler men istället kände jag för att skänka de pengarna till sådana som behöver de pengarna mycket bättre. Inte för att slå mig själv på något bröst och kanske inte för att just de kronorna gör någon större skillnad även om (som Kim Källström sa) “lite kan göra mycket”.

Och en dag om några år ska jag förklara för Tindra, 2 år, varför jag gjorde som jag gjorde, varför andra människor är lika mycket värda och varför den här flickan på bilden erbjöd sitt sista kex trots att hon inte behövde.