På flera olika sätt.
Sen beror det förstås på vem Malmö FF möter, det är skillnad på Real Madrid och rätt mycket annat, men det har ändå varit tydligt.
När Viasat sänder matchen direkt så står vi (Fotbollskanalen var först ut med det förra året), SvT, Sydsvenskan, Getingen, Bladet, norska TV2, VG och säkert andra utanför och gör liverapporter inför matcherna.
SvT dundrade fram med egen liten studio, två reportrar, expert Nannskog – för att sända på nätet: på tal om nya tider.
Det finns förstås en anledning till allt detta, att det som tidigare kanske var ett svenskt lag som spelade europamatcher är nu ett svenskt lag som nu är i mitt i smeten av den fotbollssfär som väldigt tydligt attraherar människor på ett annat sätt än förut.
Den hysteri som Cirkus Real Madrid plockad fram när de var i Malmö slår allt jag har varit med om och då bjöd ändå IFK Göteborg på väldigt tunga motståndare när de var som hetast i Europa.
Malmö FF och dess publik har skapat en arenaupplevelse som i sig är extraordinär, så pass stark så att det har gett eko över hela världen.
Det är en sak.
En annan är en ny TV-värld skapat så starka band kring spelare och namn i andra ligor, att meriter och prestationer som svenska spelare har med sig inte ger samma effekt.
I Olssons och min PÅDDEN nr 125 pratar vi en del om det och jag berättade om ett möte med några småkillar (kanske 10-12 år) som vänligt ställde frågor till mig i samband med U19-matchen MFF-Real Madrid (som alltså drog 3.800 åskådare!).
De tyckte mitt jobb var intressant men ville bara veta om jag träffat (eller rört) Messi, Cristiano Ronaldo och flera andra utländska fixstjärnor.
När jag sa att “där sitter Matias Concha”, han har spelat i både Malmö FF och landslaget så frågade de förvisso Concha “har du spelat i MFF?”.
Han svarade “ja, i nästan 20 år”.
Och nästa fråga från kidsen var: “Har du träffat Diego Costa?”
På min tid var det större att få träffa en svensk fd landslagsman än att fråga om någon utländsk spelare som spelade i ett lag du kanske kunde få en glimt av i november eller om du rattade in dansk TV vid rätt tillfälle.
Å andra sidan var det i en tid då du behövde resa dig från soffan och gå bort för att trycka på en knappt om du skulle byta kanal. Från den ena. Till den andra.
***
Glenn Strömberg har alltså tre mobiler.
Tre stycken iPhone 6 som han bär på en i en hög och dessutom en manbag med tre fack för var och en mobil.
***
Erik Hamrén har tagit ut en landslagstrupp och efter fiaskosamlingen senast så var uttagningen lite mer dynamisk än tidigare.
Och det är inte alls underligt att det blir än fler, giftigare och mera kontroversiella diskussioner kring olika uttagningar än vanligt eftersom alla har sina egna åsikter om spelare de vill ha mer och de åsikterna har säkert förstärkts av prestationerna mot Ryssland/Österrrike (Hamrén kan prata om resultaten hur han vill men de är ju extremt ofta en spegling av hur illa matcher har spelats).
Jag har påpekat det förut i den här bloggen och det står jag fast vid: ett nytt landslag skulle ha spelats in efter två år av svaga resultat, två år som borde ha Erik Hamrén en vink om vilket håll det här lutade.
Nu är det lite försent och Hamrén har blivit inmålad i ett hörn; hur han än gör så står han med rumpan bar.
Fortsätter han satsa på gamla hästar så får han skita för det. Trycker han in nytt och missar EM lär han bli kritiserad för det.
Tar han inte in spelare som är i god form och får mycket speltid så är det fel, men tar han in för många så saknad det trygghet.
Efter förra årets fiaskoresultat (och rätt undermåliga prestationer) så skulle han ha gjort som när han tillträdde, rensat och börja om.
Men han trodde på Källström, Wernbloom, Toivonen, Larsson, Antonsson med flera i ytterligare en sväng och jag tycker att matcherna mot Ryssland/Österrike gav det definitiva svaret: de spelarna gör ingen markant skillnad längre.
Jag säger inte att man ska trycka in nya spelare för att det blir tio gånger bättre på en gång, men som det blivit så kan ingen tro att det blir extremt mycket sämre.
Det är klart att Oscar Hiljemark, med den form han visat i säsongsupptakten, är helt given i den här truppen av just exakt den anledningen.
Och i en framtid betyder det sannolikt mycket.
Vi gör inte sämre resultat mot Lichtenstein för att Oscar Hiljemark får plats i en trupp eller om någon av trotjänarna får lämna in, det vi såg i den senaste samlingen var det yttersta beviset på det efter två magra år.
Det handlar inte heller så mycket om matcherna Lichtenstein i Vaduz (som Ryssland slog med 9-0 senast) eller Moldavien på hemmaplan (sist i gruppen) – för det är matcher vi ska vinna med vad fan som helst i truppen, tro inget annat – utan om en väldigt snar framtid.
Och jag sträcker mig inte så långt som till nästa års slutspel, dit jag sannerligen hoppas att Sverige tar sig, för där och då MÅSTE Erik Hamrén släppa sargen.
Jag tänker till en play off-match.
Sverige har inte besegrat en jämbördig eller bättre motståndare sen Irland borta 2013 (och då är jag snäll).
Vi behöver ett trendbrott och det måste hända någonting.
Det vi såg mot Ryssland och Österrike tydde inte på det och det handlade inte bara om två inkast, det har handlat om två år.
***
Det är ju som det är, men Malmös matcher mot PSG och Real Madrid har visat på en alldeles för tydlig överlägsenhet för att det ens ska bli roligt.
Så här har det i och för sig sett ut ganska länge Champions League, men det kommer inte lika nära för vi kastar oss inte över matcher där storlagen möter de lite mindre och fattigare.
Nu blir det tydligare.
Det blir FÖR chanslöst.
Ingen kan vrida tillbaka tiden men när IFK Göteborg spelade som mest i Champions League visste man att de faktiskt kunde rubba Barcelona, Bayern München eller Manchester United…ja Blåvitt kunde vinna…nu är hemmapubliken överlycklig om deras lag får en hörna.
2-0 är inget att skämmas för på något vis men hur mycket vi än letar efter en nick som Rosenberg kanske hade kunnat få träff på eller en balansgång i straffområdet som Tinnerholm hade kunnat strunta i så kändes det aldrig som en match på riktigt.
Det är FÖR överlägset, FÖR stor skillnad i förutsättningar på alla sätt.
Allting har sin charm och man ska fan inte gnälla, för vi hade kunnat stå där utan europeiska stjärnor på svensk mark och det här ger ändå en intresseboost och en upplevelse som betyder mycket, men för egen del så blev Cirkus Real Madrid i stan lite väl mycket souvenirbutik för min smak.
Annat lär det bli mot Shaktar, på alla sätt.
Då tror jag dessutom att MFF har en chans att vinna matchen. På riktigt.
***
Jag ger Erik Hamrén helt rätt på att plocka ut John Guidetti till de kommande landskamperna.
Det är rätt att välja spelare efter motstånd (och form, om du så vill).
Bollen kommer att vara i motståndarnas straffområde en hel del mot Lichtenstein och Moldavien, jag vågar påstå att Guidetti och Marcus Berg är Sveriges bästa snipers just nu.
Få är mera distinkt och säker i straffområdet än Guidetti, han har andra brister (som alla spelare) men väl framför mål är han extremt skicklig.
***
Tre mobiler!
***
Det här med att Erik Hamrén talar till fansen…jag vet inte…vilka är de “fansen”?
Alla svenskar vill såklart att ett svenskt landslag ska vara framgångsrikt, men det är ju inte som ett klubblag, det finns inga fans på det viset.
Jag tror inte det finns någon som tar till sig den typen av brandtal, jag tror att det är för sent.
Alla som följer landslaget vill ha resultat NU, de vill boka en biljett till Frankrike och de vill se fram emot ett mästerskap i gul landslagströja.
De vill inte ha några tal.
***
Sen känner jag att Malmö FF inte är lika starka som de var förra året, vilket den allsvenska tabellen är ett ganska solklart exempel på.
Förra årets lag gjorde hyggligt jämna hemmamatcher mot Juventus och Atletico Madrid, de kändes aldrig så barnsligt underlägsna som mot Real. Eller mot PSG borta.
Det kan ha med motståndet att göra, men jag tror också det handlar om hur Åge Hareides lag ser ut idag.
***
Ja, Hamrén har rätt när han påtalar att han har haft oflyt med skador/avstängningar, vilket jag också skrivit om flera gånger på den här platsen.
Nu har Erik Johansson, som spelat till sig en ordinarie plats, försvunnit med skadebekymmer.
Tidigare har det varit Pontus Jansson, Mike Antonsson, Jonas Olsson och några till.
Men ibland är det svårt att hänga med.
Alexander Milosevic var borta hela våren pga skada, hade inte spelat en match, fick “testspela” mot Norge och blev ordinarie mot Montenegro i EM-kvalet.
Till förra samlingen kom han från ett U21-EM-slutspel men fick inte spela en sekund.
Nu har han hamnat i frysboxen i ett bra lag (Besiktas) och inte spelat alls (men” lika mycket” som inför matchen mot Norge) och är inte med alls och ersätts av Filip Helander som fått spela två matcher i Serie A.
När krisen förvärrades vid senaste samlingen med mittbacksskador…då kallades Jonas Olsson in, nu har Jonas sagt att han är i speldugligt skick efter småskada men en hel del PL-spel – då är han inte alls med i truppen.
Jag säger inte att det är fel, men det är klart att det ibland är underliga svängningar.
De går att förklara med att spelare inte riktigt fått den utvecklingen som förväntats. Det går att tala om oflyt.
Men inte BARA om det.
***
Ett av mina andra hem – Hotel Mäster Johan – har möblerat om.
Mycket smakfullt och snyggt.
Kändes som att flytta in på nytt.
***
Låt mig bara kort konstatera att fotbollens fans avskyr – med all rätt – när alla fans dras över en kam, framförallt när det handlat om jävelskap men företrädare för fansen är däremot väldigt tydliga med att beröra “media” på samma sätt så snart någon eller några varit snett ute.
***
Nannskog har inte tre mobiler som Strömberg men har förstås en förmåga att höras ändå när han får hänga med oss i mediapacket.
Han kan den konsten och det är (oftast) underhållning på hög nivå.
Sen är det inte alltid en fördel.
Efter sent jobb, påddande i natten och för lite sön hade jag tänkt at en timmes powernapp i proffssätet på Malmö Aviation efter onsdagens match.
Med Nannskog i sätet bredvid.
Då behöver du vara på gränsen till medvetslöshet för att kunna somna in.