Vi kom förstås att snacka om matchen, om hur den var och hur den blir. Eller inte blir.
Precis bakom mig satt en dansk herre som gärna ville vara med i diskussionen och hade vettiga synpunkter, inte minst vad han kände för en del svenska spelare.
Jag tog inte särskilt mycket notis inledningsvis, i min ålder är det svårt att vända sig helt om i en flygplansstol, men när väl gjorde det så hajade jag till.
Där satt Frank Arnesen. Som om det var vem-som-helst som snackade lite fotboll.
Inte för att jag blev starstruck, jag blir aldrig det eftersom jag blivit fullständigt miljöskadad genom åren, men det kändes ändå kungligt.
För mig var Arnesen en av de riktigt stora under det danska fotbollsundret på 80-talet, han kunde glida fram med bollen över planen med karakteristiskt löpstil och den där holländska Willy van der Kerkhof-frillan från ett närliggande 70-tal.
Spelarkarriär i Ajax (främst), Valencia, Anderlecht och PSV. På senare mest känd som sportchef i PSV, Tottenham, Chelsea och Hamburg.
***
Den tysta stunden för offren i Paris på Friends Arena, så tyst att du bland 50.000 människor kunde särskilja tårar som droppade i marken, den var i sig så stark och kraftfull att den ingav någon sorts hopp.
Förenade, tillsammans. Mot ondskans mörka kraft vars moln alltför ofta överskuggar godheten.
Det var som om alla på Friends just där och då gavs såväl styrka som energi och däri ligger också kraften i en fotbollsmatch av den här karaktären, som en stor och vacker symbol för att inte vika hädan, skrämmas eller förblindas.
Det var en av de tystaste och sorgligaste tysta stunderna jag upplevt på en fotbollsarena.
Men det var en sådan tyst minut som hördes över hela Europa.
Det var väldigt fint, så vacker som fotbollen kan göra mänskligheten ibland.
***
Det här med bortamål kan knäcka vad och vem som helst.
Men det är lite som Långe Lundhs farsa alltid sa om magsjuka: det sitter mentalt.
Hade Sverige vänt 0-1 till 2-1 så hade vi (och spelarna) känt ett lyft och ett snyggt slut som banade vägen för EM.
Nu blev 2-0 till 2-1 och väldigt många tar det nästan som en förlust.
Det är bara psykologi och det kan å andra sidan ta en ganska långt, åt än det eller andra hållet.
När sanningen är att Sverige, Erik Hamrén och spelarna borde känna att landslaget gjorde sin bästa tävlingsmatch på över två år.
Vi mötte ett jämbördigt motstånd och vi vann. Inte bara det. Vi förtjänade att vinna och det borde kanske ha varit med ytterligare något måls marginal.
Visst, det där förbannade reduceringsmålet på slutet kan betyda oerhört mycket i slutändan men det kan ju även Sveriges två mål göra.
Jag ville verkligen ha någonting med mig hit till Köpenhamn, som var mer än en hedersam 0-0-match.
Du kan absolut se det som att “det kunde blivit 2-0” och att 1-0 räcker för Danmark nu.
Men ge mig det lag som går ut och säger att “nu går vi för 1-0”.
För det första: Danmark måste vinna matchen. För det andra: Danmark känner att de absolut inte får släppa in något mål, för då måste göra minst tre för att gå vidare.
Jag känner inte att det är förutsättningar som är så bra som en hel del (exempelvis danskarna själva) vill göra gällande själv.
Däremot förstår jag att det sitter i skallen, det handlar bara om att försöka rensa den nu och se det positiva. Inte tvärtom.
Det blev 2-1. Till Sverige. Glöm inte det.
***
Återigen stängde Sverige igen alla dörrar dagen efter en tävlingsmatch. Noll mediaaktivitet.
Danmark, däremot, hade öppet hus på gamla klassiska Marienlyst i Helsingör där en mediachef kom fram till oss och frågade:
“Vem vill ni prata med?”
“Vem finns tillgänglig?”, undrade vi lite svenskt.
“Alla”, var svaret.
Lite som det kunde vara på VM 1994.
Jag förstår att det kan vara tröttsamt för er att ta del av media vs förbund ibland, men det handlar i förlängningen om vad DU får ta del av som konsument av media.
I Sverige har vi hamnat i en fotbollslandslagskultur, som en gång drevs av Henke Larsson, Patrik Andersson med flera: ge inte gamarna någonting.
Spelarna hade lärt sig hur det fungerade ute i “de stora klubbarna” och nu skulle det vara så när de kom hem till landslaget också.
I Danmark har man gjort tvärtom.
Jag minns när gamle presschefen Fritz Ahlström sa till Peter Schmeichel på skarpen mitt under en mediaträff i samband med en landskamp.
Schmeichel, som var i United, beklagade över att han skulle göra så många intervjuer.
Ahlström sa då att “nu är du med Danmarks landslag och inte för dig själv“.
Fritz påpekade att här pratar du till danska läsare, tittare, lyssnare och du gör som vi säger tills du åker härifrån.
Det är ju inte direkt så att dansk media är mildare än svensk. Snarare tvärtom. EkstraBladet och BT är mera The Sun än Bladet och Getingen. Spelarna och Morten Olsen har överhuvudtaget fått ta rätt mycket skit.
Och det är heller inte så att Kasper Schmeichel, Nicklas Bendtner, Simon Kjer, Christian Eriksen är vare sig vana vid att vara media till mötes eller älska det.
Men danska förbundet bestämmer: du är med landslaget nu, vi är till för folket.
I Sverige har man alltsedan början av 2000-talet tänkt lite tvärtom, där har spelarna bestämt och där tror man att landslaget är till för spelarna.
***
Jag tycker Micke Lustig var fantastiskt bra, kanske den bästa landskamp han har gjort. Solid, smart och lösningsorienterad bakåt. Väldigt aktiv och giftig framåt (vilket också gav ett mål).
Såg att han fick nöja sig med betyget TRE hos olika mediarepresentanter, undrar hur fan han ska prestera för att få en fyra?
***
Understundom var vi knät på Isaksson, lite som det var mot Ryssland ibland och det är när vi är för låga för länge och för ofta som vi hamnar i bryderier.
Trycket kommer att vara mycket värre i Parken, publiken kommer att piska dansken framåt.
Och sett till hur Sverige föll ihop konditionsmässigt så lär Hamrén knappast beordra samma typ av aggressiva och lyckosamma press som på Friends.
Det oroar.
För danskarna har ibland svårigheter att hantera pressen.
När Albanien var i Parken pressade de stenhårt för början vilket överrumplade Morten Olsen, min förhoppning är att Sverige kan göra likadant – för det kan skaka danskarna och det kan absolut ge oss möjligheter att bryta vid rätt tillfällen och ställa om snabbt.
Nu lever alla matcher sina egna liv och den ena är sällan lik den andra.
Men än en gång, Danmark måste framåt för att göra det där målet.
Och än en gång 2: Danmark vill INTE riskera att de släpper in något.
***
Erik Hamrén fortsätter att ha extremt mycket oflyt med skador på centrala spelare. När Micke Antonsson inledde med att visa väldigt god form (bra start av matchen) så gick han sönder igen.
Nu kallar Hamrén in två mittbackar när en förvinner, Alex Milosevic och Filip Helander.
Jag får inte riktigt ihop det, även om det kanske är en petitess att gräva ned sig i.
Men han valde alltså att ta ut endast TRE mittbackar till två play off-matcher och nästan en hel veckas träning tillsammans.
Men vill nu alltså ha FYRA mittbackar till en play off-match med knappt någon vettig träning alls?
Jag förstår att Hamrén vill ha gott om försvarsalternativ, så som läget är.
Men varför han bara ville ha tre mittbackar (där Erik Johansson nyss kommit tillbaka från skada) i truppen från början är en gåta.
***
Bortsett från Antonssons frånfall, gör Hamrén fler ändringar?
Han måste såklart se till spelarnas fysiska status, många var helt slut efter en period med sjukdomar och skador.
Men annars kan jag tänka mig att han funderar över ett defensivt alternativ på Durmaz (grym framåt, fuskade ibland graverande i defensiven) kant för att täppa till, typ Sebastian Larsson.
Och kanske, kanske John Guidetti istället för Marcus Berg, som dels var slutkörd efter 90 minuter och dels inte verkade ha rätt självförtroende när han fick chanserna, de som är han är så säker på vanligtvis.
Jag tycker absolut att vi ska köra vidare på 4-4-2 och ha modet att gå framåt, för det kommer att bli helt avgörande.
***
Vårväder i Danmark när vi anlände, soligt och milda vindar.
Men det kommer bli kallt i Parken på tisdag, det är den enda arenan i Europa som kan ha isande vindar i omlopp på läktarna även när det vindstilla.
Vilket det sällan är i Köpenhamn i november.
***
Frank Arnesen tycket som jag, att Lustig var grym, liksom Emil Forsberg (såklart). Han tyckte också att Oscar Lewicki hade understött så att Kim Källström fick “oroväckande” tid och utrymme med bollen.
Arnesen kan sina grejer.
Det är kanske inte sen gammalt, men det är sen 80-talet i alla fall.