Fram med curlingkängorna, dunjackan och raggsockorna.
Jag såg en isfläck på Sturup.
Det krävs inte mycket för ett snökaos i Skåne.
***
Hur skulle Zlatan Ibrahimovic tas emot inför avspark?
Frågan bubblade i luften i Malmö.
Grabben talade kärleksfullt om staden, om klubben, om matchen, om att komma tillbaka.
Han hyrde Stortorget för att – som han sa – ge tillbaka till stan.
Skulle han få ett eget tifo, som under den där jippomatchen mot Milan?
Skulle Malmöpubliken möta upp med hyllningar, applåder, jubel?
Eller rent av med burop.
Ingen visste riktigt.
Hur han togs emot?
Svaret på frågan blev…inte alls.
Lite jubel när hans namn lästes upp, förvisso, innan spelarna kom ut.
Sen var det som vanligt
Ingen ska komma här och tro att han e nått.
På det viset var det inte ett nytt Malmö som Zlatan Ibrahimovic kom tillbaka till.
På det viset var det som om allting var precis som det alltid har varit.
***
Tre minuter, sen var det slut.
Ja, Malmö FF hade sina chanser och stundats överraskande mycket bollinnehav med tanke på motståndet – men känslan var att det till stor del berodde på att PSG slog av på takten efter en kvart.
Paris gjorde två mål på något som inte ens såg ut som målchanser.
Malmö gjorde inget på tre-fyra rätt öppna möjligheter, inklusive en straff.
Och sen skojade de gästande världsstjärnorna lite som de ville. När de ville.
Ingen kan överhuvudtaget kräva någonting, för i jämförelse är det – och ska det vara – så här STOR skillnad på den här bägge lagen.
5-0 är mer eller mindre normalt när allsvenskans nr 5 möter Paris SG:s stjärngalleri.
Men Malmö FF har åtminstone alltid gett motståndet, oavsett vilket, något att att bita i på Swedbank Stadion.
PSG och Real har inte på allvar haft de problemen.
Som jag skrev efter Malmös match i Paris, det är för stor skillnad för att det ens är roligt.
MFF kan skaka Sjakhtar i Malmö och det är väldigt bra nog. Men när det är klassen, eller klasserna. över den nivån så blir det bara ett hav för stort att simma i.
Normalt sett till alla tänkbara förutsättningar, vi får inte glömma det.
Men man vill ju alltid ha mirakel.
***
Fint av Laurent Blanc att ta bytet på Zlatan med fem kvar.
Då kom en riktigt fin hyllning, standing ovations och “SUPER-ZLATAN” skanderat från klacksidan.
Inte något överväldigande.
Men vackert nog, kärleksfullt, värdigt.
***
Malmö FF behöver en straffskytt.
***
Det var imponerande att se hur respektlöst – och sansat – Franz Brorsson spelade.
***
Utan Rosenberg och utan Rasmus Bengtsson lär det inte bli en dans på rosor på Santiago Bernabeu, om nu någonsin kan vara det för ett allsvenskt lag.
Men faktum är att Malmö faktiskt har en chans fortfarande att nå Europa League.
Även om Real Madrid borta är rätt mycket djupt hav att simma i det också.
Om man säger så.
***
Sen finns det förstås ändå något beundransvärt i att Malmös fans såg det här som en MATCH och inte som ett zlatanskt jippo.
För hur man än vände och vred på det så var det i slutändan en match i Champions League som var väldigt viktig, inte minst för hemmalaget.
Däremot så sjöd det av Zlatan på stan. Överallt.
Det var en speciell match, det gick inte att komma ifrån.
***
Och när malmövädret i november är som det har varit, då spelar det ingen roll vilka kläder du tar med dig.
Du fryser ändå.