Det finns fotbollsmatcher som man aldrig glömmer och det finns matcher som är speciella av helt andra skäl.
TV-lagets möte med min moderklubb BK Olympic (Old Stars) på Lindängens IP i Malmö var en match som var både och för min del.
Den var speciell av alla tänkbara skäl och jag kommer aldrig att glömma den.
När och där jag växte upp, på Vårsången i Lindängen, hade vi inte alltid så mycket men vi hade åtminstone BK Olympic.
Det är först på äldre dagar som jag förstod vad fotbollsklubben och alla som var en del av den (spelare, ledare, föräldrar) betydde för mig och för många andra.
Därför var det med varmt hjärta jag tog mig till Lindängens IP för att inleda TV-lagets 20-årsjubileum (i den moderna versionen).
Det kändes härligt att få träffa alla gamla klubbkamrater, alla ledare (min gamla pojklagstränare, Robert “Gummi” Jönsson åkte från Halmstad för att se matchen) och den miljö som genomsyrade min uppväxttid i Malmö.
Det var nostalgi på riktigt och det rörde mig djupt för det var fört när jag stod där på planen, träffade alla, hörde snacket, såg omgivningarna…det var först då jag förstod vad Olympic betytt för mig och då var jag ändå medveten om att det var väldigt mycket från början.
***
Leicester City!
***
Tar mig ut i den allsvenska hetluften så mycket det går, mest via CMore men även på plats när det passar: såg Malmö FF-Häcken på Swedbank och krönikerade så här i Getingen.
***
Jag hade förväntat mig tio omgångar innan allsvenskan skulle “sätta sig”, så som den brukar göra.
Nu har det gått sju och IFK Norrköping och Malmö FF (om vi räknar in sannolika 3-0 mo IFK Göteborg) toppar ligan.
Och trots att Malmö slog Peking i premiären, trots Malmös 3-0 på Häcken…det är IFK Norrköping som imponerar mest.
I några av de matcher jag sett har de visat prov på ett anfallsspel, en rörelse, ett lagamaskineri, en fantasi och en fart som inget annat lag varit i närheten av så här lånt.
I nuläget ser Norrköping bättre ut än de gjorde när de van ligan förra året.
Och ja, Janne Anderssons lag har varit som allra bäst på konstgräset hemma (det är dock inte direkt ovanligt att lag är bättre hemma än borta, oavsett underlag) men de var helt OK mot Malmö i premiären, enda djupdykningen kom mot Falkenberg.
Men allsvenskan är serien du aldrig riktigt kan lita till.
Efter sju omgångar förra säsongen trodde många att dåvarande regerande mästarna, Malmö FF, skulle springa hem ligaguldet baklänges. Då hade MFF imponerat stort, sen kom “raset”, samtidigt som IFK Norrköping började smyga i vassen några omgångar senare.
Så, du vet aldrig.
Du vet inte vad som händer i sommar men “risken” med att ha betydelsefulla spelare som går väldigt bra är att de försvinner i sommar.
Tänker vi oss ett IFK N utan Emir Kujovic, utan Totte Nyman, utan Traustsson och utan Janne Andersson så har vi inte en aning om vilket IFK Norrköping vi har i augusti.
Men så här långt: imponerande.
***
Gefles 1-6, 2-6 på två matcher skakar sannerligen om.
Det fanns perioder i allsvenskan förr om åren då Gefle inte släppte in tolv mål ens på ett halvår.
***
Astrit Ajdarevic har varit allsvenskans artist så här långt.
Totte Nyman helt klart i superform.
Men jag har svårt att tro på några allsvenska bomber i den EM-trupp som Erik Hamrén ska presentera om en dryg vecka.
Ajdarevic är förvisso den spelartyp som kan behövas i truppen, men att Hamrén skulle plocka in ett helt oprövat allsvenskt kort i det här läget på bekostnad av Wernbloom, Ekdal, Lewicki eller något annat defensivt mittfältsalternativ; det finns nog inte (även om jag själv hade sett Ajdaraevic som en jäkla färgklick).
Nyman måste konkurrera bort John Guidetti och/eller Marcus Berg och det kommer inte att ske.
Vi vet att Erik Hamrén hoppats på Rasmus Elm, men jag tror att han tvingats räkna bort det alternativet nu efter en vårsäsong med skador, sjukdomar och ett spel som varit upp och ned.
Vi lär nog få räkna in Oscar Hiljemark som alternativet till Kim Källström som kreativ central mittfältsspelare.
Det innebär, i sådana fall, att Erik Hamrén förmodligen måste steka någon som varit med ett tag. Rimligtvis borde det vara en mittmittfältare och Albin Ekdal kan faktiskt ligga risigt till, jag tror aldrig att Hamrén väljer bort Pontus Wernbloom som rutinerad städgumma och jag tror han vill ha med Oscar Lewicki som ett ypperligt taktiskt drag. I det sammanhanget hamnar Ekdal lite mittemellan, dessutom är känslan att han långsamt dalat i förtroende hos landslagsledningen, dessutom inte nått bästa formen efter skadan.
Men högst troligt är kanske ändå att det blir Erkan Zengin som får stanna hemma, efter sämre landslagsinsatser på senare tid och efter allt det klubbkaos han snurrat i.
Då kan Hamrén möjligen välja att ta in Hiljemark på Zengins bekostnad, även om det är helt olika spelartyper.
Eller finns det en öppning för direkta kantspelare? Möjligt. Men jag tror inte att han hämtar någon i allsvenskan.
***
På ta om krönikor i Getingen, så här skrev jag om idiotin på Gamla Ullevi.
***
Det jag sett av Elfsborg andas ingen kris.
De ha varit alldeles för bra för att de skulle känna direkt oro och förlusten mot AIK kom ju framförallt för att målvakten Stuhr-Ellegaard kastade in två bollar.
***
Då ser det jobbigare ut för AIK; håglöst, desarmerat och ute och snurrar på villovägar.
Känslan är att Andreas Alm letar och letar och letar efter nycklar, men hittar inga som låser upp några dörrar.
Det är in och ut med spelare, det är hit och dit men i slutändan ser det lika tafatt ut ändå.
Och vad har hänt med Denni Avdic? Stjärnförvärvet som skulle ta Henok Goitoms roll.
Är det verkligen bara skorna?
Brinner det i knutarna gör Adidas (som han måste spela i enligt AIK-avtal, men har fötter som inte fungerar i deras pjuck) ett par specialanpassade skor på en vecka eller två till en elitspelare.
Men ju längre tiden går ju längre är känslan att det finns något annat som inte stämmer som det ska i Avdics fall.
Konspiratoriskt? Ja, sannolikt så. Men underligt är det, hur du än vrider och vänder på det.
***
Det var jäkligt häftigt att se hur Östersund gick ut i din första allsvenska match någonsin inför 30.000 pers på bortaplan och valde att spela sitt eget offensiva bolltrillande spel, skitsamma det speciella i situationen.
Men det är möjligt att det sa mer om Hammarby än om Östersund.
Och nu är frågan: kan Graham Potter driva samma linje nu när de flesta lagen vet vad som väntar och får stopp på motståndet via några simpla taktiska drag?
Allsvenskan är allsvenskan och inte Superettan.
Eller måste Östersund börja tänka mer cyniskt?
***
Det blev 1-1 på Lindängens IP, vilket ju var helt perfekt för min del.
Men någon ska alltid vinna och TV-laget segrade på straffar.
Det var en härlig dag, på alla sätt.