Norge vs. Sverige och oberäknelighet

Fan heller, sa Party-Janne. Fan heller, sa Lasse Lava.

Och efter 90 minuter – plus tillägg – hade vi fått se sex mål, några ramträffar och ett försvarsspel som lämnade otroligt mycket övrigt att önska.

Oberäkneligt.

Lagerbäck, som i sin expertroll under CL-kvällarna, alltid lägger fokus på såväl kollektivt som individuellt försvarsspel lär slita sitt hår när han analyserar sitt lags uppträdande när det gäller att förhindra speluppbyggnad samt förhindra och rädda avslut.

Generellt uppträdde bägge lag på ett liknande sätt i det defensiva spelet och det var tre tydliga linjer och lagdelar i formationen #1-4-4-2.

Däremot var det inte tydliga uppträdanden i varken press eller understöd – och som Lagerbäck själv sa efter kampen: det var öppna landskap där ute…

Framför allt tyckte jag att Norge bjöd på det öppna landskapet i och med deras långa lag; lagdelarna var osynkade och utspridda vilket gjorde att Sverige fick en gigantisk spelyta 2 att operera i.

Sekvens 1:

Sekvens 2:

Sekvens 3:

Samtidigt som det bedrevs ett undermåligt försvarsspel inför ett utsålt Ullevål bjöds publiken på fina offensiva aktioner; främst från det gula laget.

Sverige skapar exempelvis sin straffsituation genom ett högklassigt anfall och fint kombinationsspel:

Norge hade inte bara problem att försvara ytan framför sin backlinje ute på planen, de hade också stora bekymmer att försvara sitt straffområde. Det var flera gånger Sverige kunde ta sig in i golden zone och avsluta.

Ett exempel nedan där Sverige återigen står för en vass aktion när Quaison sånär skallar in bollen i mål. Norska försvarsspelet är undermåligt och bolltittare är ett bra ord att använda här.

Oförutsägbar matchbild och resultat, som sagt. 2-0 blev till 2-3 som i sista sekund blev till 3-3 (onödigt!).

Rättvist? Nja… Enligt mig är Sverige det bättre laget men när man bjuder motståndaren på så många chanser som man ändå gör får man någonstans skylla sig själv.

Sen att Norge tillät Sverige skapa ännu fler chanser är en annan sak…

Sammanfattningsvis: Offensivt finns det mycket för Sverige att ta med sig, både individuellt och kollektivt. Claesson är fin, likaså Quaison och Isak.

Den offensiva tillväxten för vårt svenska herrlandslag ser helt plötsligt väldigt god ut.