När Sverige tog VM-brons i USA 1994 så var Kennet Andersson tongivande med fem mål. Den tidigare landslagsanfallaren följer Sveriges jakt på en plats i VM i Ryssland nästa sommar, och utesluter inte en medaljchans även om han inte vill gradera det.
- Oj, ingen aning. Det är inte så långt borta. Kommer man till ett mästerskap är det aldrig långt borta. Kolla 2002 – det var stolpskott och någon strumprullare ifrån. Kommer man till ett mästerskap så finns möjligheterna. Finns tron, då finns möjligheterna, absolut. När du sedan säger -94 kopplar inte så mycket ihop vår prestation med medalj. Det kan bli guld i nästa mästerskap. Men det blir svårt för mig att säga i och med att jag var med och spelade, men det var en speciell känsla -94. Vi kom från VM -90 och förväntningarna var inte skyhöga. Laget var kritiserat. Men nu är det annorlunda. Nu vill svenskarna ha den känslan igen. Vad händer då när det går bra? Får vi den känslan? Ja, kanske. Förmodligen blir det ännu större, för nu har vi väntat ganska länge.
Hur mycket följer du landslaget i dag?
- Hyfsat, tycker jag. Sedan kan jag inte säga att jag har järnkoll på alla unga spelare som spelar i allsvenskan. Men jag kollar på matcherna, absolut.
Vad tycker du att Janne Andersson har gjort rätt, med tanke på att det har gått förvånansvärt bra efter Zlatan, Kim och Isaksson?
- Jag vet inte vad han gör rätt. Jag tycker att det är jättesvårt att prata om vad tränare gör och inte gör. Du måste sitta i omklädningsrummet för att fatta om han eller hon gör något bra eller inte. Men något rätt gör han ju, för nu är det definitivt ett fotbollslag, ett lag som verkar tro på det de gör. De verkar blomma ut och göra saker, allihop, och visa vad de kan. Det är jättehäftigt att se.
Vad den inte så under Zlatan? Det blir på något sätt underförstått när du säger så om ett lag…
- Självklart, det är ju inget snack. Han var bara för jäkla bra. Han var för stor. Du kan säga vad som helst, men visst fanns det många spelare i de landslag som han spelade i som inte riktigt vågade göra sin sak, utan tittade efter Zlatan för att lämna över till honom istället för att göra sin grej.
Du som har spelat i många stora lag med stora spelare: varför blir det så?
- Respekt. Man vågar inte ta den platsen. Man tycker att man spelar med en så fantastisk och bra spelare. Jag kan inte tänka mig något annat än respekt. Jag hade nästan en unik roll i alla lag som jag hade: jag var bollmottagare. Det spelade ingen roll om jag spelade med Baggio eller någon annan, jag hade samma roll i alla fall. Men jag kunde ändå känna när jag spelade med Baggio att det var något speciellt som han gjorde. ”Kunde han göra så? Då kan jag springa där”, och så vidare. Då hade man respekt för honom. Men det påverkade inte spelet. Jag skulle inte göra samma sak som han. Jag skulle inte dribbla av en gubbe och sätta upp den i krysset. Jag skulle ta bollen och släppa ner den på honom, så det blev enklare för mig. Men jag kan förstå att vissa spelare, när man kommer på kanten och ska göra sin grej och Zlatan kommer och vill ha boll, då lämnar man över bollen och står där och tittar. Det är inget konstigt. Det är ingen kritik. Jag tycker bara att det ser ut så, fakta.