Jesper Blomqvist gjorde en kometkarriär i både IFK Göteborg och i landslaget. Som en av de yngsta togs han som nybliven 20-åring ut till VM i USA 1994, där Sverige som bekant tog brons. Dessutom startade han i premiären.
- Ja, jag hade satt upp det målet för mig själv och jobbat stenhårt mot det även fast det kändes avlägset. Helt plötsligt stod jag där i första matchen i USA mot Kamerun. Det var absolut en dröm som gick i uppfyllelse. Sedan var jag inte riktigt färdigt material, och landslaget är ett snäpp upp återigen från klubbfotbollen, särskilt om man bara spelat i allsvenskan.
Men du måste ändå ha visat upp något för Tommy Svensson och Tord Grip i och med att de satsade på dig från start?
- Ja, men det var som jag var inne på innan intressant att höra, för det är klart att jag rörde om i grytan. Jag vet att ”Rolle” (Roland Nilsson) och de andra nästan var rädda över att möta mig på träningarna eftersom jag sparkade och sprang på allt som gick…
Var de rädda över att bli uppsnurrade eller nedsparkade?
- Både och, tror jag (skratt).
Är det sant?
- Ja, så var det absolut, för jag lade inga fingrar emellan där heller. Jag har alltid tänkt att man tränar i 110 procent, för då spelar man så på match också. Men det är klart att när det börjar närmar sig VM-slutspel så kanske man ska lugna ner sig, men det var inget som jag kände till.
Sverige hade en hel del rutinerade spelare under mästerskapet, som redan hade gjorde flera turneringar tillsammans. Bland annat tog de sig till semifinal i hemma-EM 1992 med Tommy Svensson vid rodret. Jesper Blomqvist var helt färsk i landslaget och kom in i truppen som en liten joker.
- Jag var 19, eller precis 20 när slutspelet började. Det som var tryggheten var att det var så många spelare från Göteborg, det gjorde att jag hade halva tryggheten med mig i alla fall. Men sedan var det en omställning. Jag och ”Limpan” (Anders Limpar) är jättebra polare, men det är klart att han inte var jätteglad över att jag kom in där som en 20-åring och tog platsen före honom. Nu i efterhand förstår jag att det inte bara var glada miner där och då.
Men det var inget som du kände då?
- Nej, jag var så himla naiv och fokuserade bara på mitt. Jag bara körde och flisade på vänsterkanten, och så blev det som det blev. Jag var totalt fokuserad, det var därför jag inte har en aning när Brolin och ”Limpan” berättar historier från USA med paintball och liknande, jag och (Magnus) Hedman låg bara på hotellrummet och tittade på tv. Det är kul att höra när Pontus (Kåmark) och dem berättar historier om allt…
Varför var det så?
- Jag var så inne i min fotboll, jag var fokuserad på träningen och sedan på vila och återhämtning. Jag vågade knappt lämna hotellrummet. Det var verkligen speciellt, men jag var ju väldigt ung också och hade knappt gjort en halv säsong i allsvenskan och kom direkt från Umeå. Det var klart att det var speciellt.
Du startade mot Kamerun, blev utbytt mot Henrik Larsson när ni låg under men ordnar ändå 2-2. Sedan startade du ingen mer match men gjorde ett inhopp mot Brasilien i gruppspelsmatchen. Hur var det, det var på något sätt som att du nådde målet men sedan bara ”pang”?
- Det var en nyttig lärdom för mig. Jag hade som ett mål att starta första matchen, och när jag sedan hade gjort det så kanske jag inte hade riktig ork för att ta det sista steget och bli ordinarie. Men samtidigt var jag väldigt ung och var kanske inte redo för mer än en inhopparroll. Men jag var jättenöjd ändå och körde järnet på varje träning och hängde inte med huvudet en enda sekund. Det är klart att jag ville spela och var förbannad, men jag var förbannad på mig själv för att jag inte presterade bättre och inte på någon annan som Tommy eller Limpar eller Klas Ingesson. Det var den inställningen jag hade, så jag bidrog på det sättet ändå. Men sedan vill man alltid spela. Mot Saudiarabien var det väldigt nära, det var lite skador och jag värmde upp ordentligt och kände att jag var på G. Men då hände något, jag kommer inte ihåg exakt vad, men jag fick inte hoppa in i den matchen.
Hur delaktig känner man sig i ett brons då?
- Om jag ska vara ärlig kände jag mig inte speciellt delaktig då. De skulle ut och fira men jag kände mig inte värd att göra det, det var snarare så att jag skulle hem och börja träna igen och visa var skåpet skulle stå och komma igen. Där och då var känslan så. Nu kan jag givetvis titta tillbaka och känna mig stolt för att jag ens tog mig dit, att jag var med och stöttade. Det går inte att åka till USA och spela ett VM-slutspel med bara elva spelare, vi måste ha 22 och alla är ju delaktiga. Givetvis inte lika mycket, men nu känner jag mig betydligt mer stolt än jag gjorde då. Då var det mer en känsla av besvikelse, att jag inte bidragit med mer.
Var du inte med och firade heller när ni kom hem?
- Jo, jag var med. Men dels var jag inte någon festprisse på det sättet, men jag ville också komma igång med träningen. För att knyta an till Göteborg och Champions League -94 efter VM… Vi var i den sitsen ganska många i Göteborg. Det var Ravelli och Kåmark som spelade, men jag, Mikael Nilsson, Magnus Erlingmark, Stefan Rehn spelade nästan ingenting… Alla vi var otroligt laddade, och när Champions League-kvalet startade hade vi lärt oss väldigt mycket och fått bra träning, men var framför allt otroligt sugna på att visa att vi också kunde spela fotboll. Det var nog därför den hösten i Champions League blev så otroligt framgångsrik för IFK Göteborg.
För de som inte minns så var det då ni vann gruppen med Barcelona, Manchester United och Galatasaray.
- Ja, vi tog oss till kvartfinal sedan mot Bayern München och borde ha vunnit den kvartsfinalen också.