Sedan augusti 2016 har Daniel Ekvall jobbat som det svenska landslagets fotbollpsykologiske rådgivare. Han är skolad i att jobba evidensbaserat, men ibland kan det vara svårt att nå ut med att visa att det faktiskt är effektivt.
- I internationell fotboll pratar man om fotbollsaktionen, där psykologi är en tårtbit som alltid är med. Det spelar ingen roll hur högt jag hoppar i spänst utanför planen om jag inte vågar gå in i nickdueller. Psykologi är alltid med. Det känns som att fler tränare har förstått det. Sedan kanske många i mitt eget område har varit för teoretiska och inte tillräckligt bra på att tillämpa teorier och modeller på ett tillräckligt konkret sätt, säger Ekvall i podcasten Lundh.
Varför är det viktigt att det är evidensbaserat?
- Jag är ju skolad den vägen. Jag har inte så mycket koll på annat. När man har gått högskolespåret har de diskussionerna kring vad som sannolikt har bäst effekt funnits. Då är det kanske det spåret som man bör börja i. Det är en viktig del. Ju mer utbildning från det akademiska spåret desto mer kan jag kanske slussa vidare när det handlar om dåligt mående psykiskt. Jag minskar risken för att göra saker som jag inte kan, eftersom jag får mer utbildning i ett ämne.
Efter att Pia Sundhage anlitade Mia Törnblom, som inte gör evidensbaserade saker, så uppstod det en diskussion på förbundet. Även Håkan Ericson nådde stora framgångar på samma väg som inte var evidensbaserad.
Inte minst Pia Sundhage och Mia Törnblom fick kritik. Hur ställer du dig?
- I min värld och med min utbildning är idrottspsykologi ett spår från högskolor och universitet. Sedan finns det säkert 100 olika saker kring mental coaching. Det är något annat för mig, det är inget idrottspsykologiarbete utifrån hur vi har valt att jobba med det. Genom historien har förbundskaptener runt både dam, U och herr haft möjligheter att göra olika saker, inte bara inom det här området, det har varit en stor frihet inom många områden att göra det man själv tycker och känner är bra för att ens lag ska prestera.
Daniel Ekvall menar också att man inte helt kan bortse från det som Törnblom och Lars-Eric Uneståhl bidrog med.
- Det är samma sak kring det jag pratar om, det finns bra och dålig forskning och evidens. Skulle man kritiskt granska mitt sätt att jobba finns det säkert saker där man kan kritisera. Det är viktigt att ha en stor ödmjukhet kring de frågorna, absolut.
Men förstår du de som var väldigt kritiska mot förbundet och gick väldigt hårt åt Mia Törnblom? Hur skulle du klassa det?
- Om jag är forskare på ett universitet kan jag ändå se att man då vill sträva från det man själv har forskat i och tror på utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt. Man kan säga att generellt i förbundet under de tre-fyra åren som jag har jobbat, om man bortser från idrottspsykologiämnet, så har det varit en strävan i att bli lite mer vetenskapliga även i stort, även inom tränarutbildningen. Sedan når vi säkert inte hela vägen fram, men det finns en ödmjukhet för att ta till sig av evidens på ett helt annat sätt än vad det gjort för tio år sedan inom alla områden, som fys, kost och psykologi.