Som kvinna i fotbollens värld har vi sällan setts som det naturliga könet som ska utöva sporten. Sällan ses vi som de som ska locka mest intresse, som de som är störst förebilder eller som de som ska bana vägen för sporten i sin helhet. Allt för ofta har fotbollen varit vår hobby, en tillfällig syssla som kommer att bytas ut mot något mer hållbart med tiden. Något mer ”kvinnligt” brukar de säga. När Pelle vår klasskompis drömde om att bli fotbollsproffs, gavs han möjligheterna och förutsättningarna till att förvalta sin talang. Han tvingades aldrig välja mellan skola och fotboll, för vilken utbildning kan jämföras med cashen som trillar in när du fått nys om proffslivet. När vi tjejer drömde om att bli fotbollsproffs, förblev det sorgligt nog i många fall bara en dröm. Det tilläts aldrig att bli en realistisk målsättning trots att talangen fanns där. Ett val var tvunget att göras, i många fall föll inte myntet i fotbollens favör.
Som kvinna och fotbollsspelare har vi uppfostrats till att vara tacksamma. Allt vi får, det ska vi tacka för. Naturens lagar (läs absurd världsbild) säger att vi endast är förtjänta till en begränsad del om ens det, på grund av vårt kön. Allt som Pelle får serverat utan någon större möda, det ska vi kämpa och slita för. Vi ska slita för att få spela. Vi ska slita för att höras. Vi ska slita för att finnas. Ingenting kommer gratis. Och när det kommer, då ska vi skrika av tacksamhet. När en tjej går emot strömmen och väljer fotbollen framför det andra mer ”kvinnliga”, så har hon gjort något banbrytande. När hon inte är tacksam, så är hon inte förtjänt av det. När hon höjer rösten och vågar ifrågasätta, då är hon en kvinnlig version av Zlatan. Aldrig riktigt accepterad för att hon är hon och ingen annan.
Som kvinna har vi ofta fått rätta oss efter någon annan. Träningstiden har ofta varit upptagen av Pelles lag och vi har fått lägga träningarna sent om kvällarna. Men glöm inte, vi har varit tacksamma. Vi har ju trots allt fått träna och göra det vi älskar. Tränings- och matchkläderna har varit för stora och otympliga. Ingen plats för höfterna och alldeles för pösigt framtill. Herrmodell. Så länge vi som lag kan se enhetliga ut, så har vi tackat och tagit emot. Mediabevakningen är begränsad. Hur ska intresset öka om vi inte syns? Just det, glöm inte bort att vara tacksam. De sänder ju faktiskt fyra matcher av hela säsongen, och fyra är bättre än noll. Länge har vi tävlat med det motsatta könet och allt för ofta slutar det med förlust. Det slutar allt för ofta med att vi får rätta oss in i ledet och vara tacksamma för det vi får. Jag tycker det är dags att vi slutar tävla.
Idag, på Internationella kvinnodagen, vill jag ge en ros till alla er där ute som kämpar, man som kvinna, för kvinnor. Jag vill ge en ros till er som ser fotbollen som något för alla, där könet inte ska få begränsa vilka drömmar som kan bli verkliga. En ros till alla er som inte ser fotbollen som en tävling, där vi alla vet vem som vinner i dagens fotbollsvärld. Det är ingen rättvis kamp. Vi ska inte tävla mot varandra, vi ska tävla med varandra. Vi ska vara tacksamma tillsammans, för varandra. På så sätt växer vi alla, manlig idrottare som kvinnlig idrottare. Det är en ständig kamp, men vi är i den tillsammans på ett eller annat sätt.