Det var dags för landslagssamling igen på hemmaplan i Göteborg. Damallsvenskan lämnade vi bakom oss med spänning i både toppen och botten, med spelare från flera olika lag, inte minst med stor representation från Rosengård och Göteborg. Utlandsproffsen flögs hem från sina respektive ligor. Trots strikta restriktioner där nästintill all ledig tid utöver träning och match tvunget skulle tillbringas inomhus på hotellet, var vi förväntansfulla och glada över att vara samlade igen. Det var en samling där en EM-plats kunde säkras genom två vinster, mot Lettland och Island.
Bortamötet mot Island i förgående samling var en tuff uppgift, det visste vi på förhand att det skulle bli. Island är ett bra landslag, med fysisk spelstil och stort fokus på fasta situationer. Lägg då till isländsk kyla och vind. Ingen lätt nöt att knäcka, helt klart. Det blev ett oavgjort resultat oss lag emellan. Vi visste att vi kunde bättre. Island tyckte att de kunde bättre. Det avgörande mötet i Sverige återstod.
Lettland besegrades utan några som helst problem och första matchen var avklarad. Det var dags för returmöte mot Island. Inför matchen var isländskorna tydliga med att poängtera hur stark deras mentala styrka är och att de är starkare i närkampsspelet. Mentaliteten är annorlunda än den svenska tyckte de och de hade ett självförtroende i att det skulle leda till gynnsamma resultat för deras del. Intressanta åsikter, tyckte jag. Att Island har rätt i att de är starka i närkampsspelet, absolut. Att de har en mentalitet som är annorlunda än den svenska, absolut. Men att en typ av mentalitet ska vara överlägsen någon annan i form av slutresultat, med det tekniska kunnandet inräknat, det håller jag inte med om. Inte i det här fallet.
När fotbollsmatcher analyseras, så hamnar en av anledningarna ofta på mentaliteten hos lagen. Hur många gånger har vi inte hört frågan kring ifall laget ville tillräckligt mycket? Ifall de var villiga att investera vad som krävdes för att vinna matchen. Jag tycker att det är en svår diskussion, med många olika sätt att se på det. Island tycker att deras mentalitet är bättre än den svenska. Jag vill säga tvärtom. Jag tror inte att det finns drastiska skillnader i exempelvis viljan att vinna på den här nivån, när sporten betyder så otroligt mycket för oss. Vi vill alla vinna, vi är vinnarskallar på olika sätt. Jag visar det på mitt sätt och du visar det på ditt. Det ena behöver inte vara bättre än det andra.
En sak har vi nog många gemensamt. Att när någon påstår att den vill vinna mer än en själv, då går vi igång. Då blir vi taggade och den där vinnarskallen vaknar till liv ordentligt. Jag såg prov på det i vår avgörande match mot Island som gav oss en biljett till England. Vi gick ut och presterade bra, kontrollerad fotboll med ett stort självförtroende. Vi var otroligt fokuserade på vår uppgift och hur vi skulle ta oss an matchen. Jag säger inte att vi gjorde det på grund av att isländskorna gav oss tändvätska i att säga att de vill det mer, men det är modigt att påstå sig vilja ha en bättre mentalitet än något annat. Just det, enligt statistik vann vi 48 procent av de totala närkamperna, i jämförelse med motståndarnas 44 procent. Mot ett fysiskt starkt Island.