De flesta proffsomklädningsrum innehåller ofta ett gäng vinnarskallar som vill prestera och vara bäst. Sällan är där någon som öppet pratar om vad som sker innanför vinnarskallen. Kravställningarna och förväntningarna som tillkommer under en proffskarriär underlättar inte idrottarens välmående. Psykisk (o)hälsa är en del av ett omklädningsrum som alltför ofta trängs undan på ett omedvetet sätt. Vi behöver börja prata och vi behöver börja lyssna.
Perfektionister, envishet och vinnarskallar är ofta karaktärsdrag hos oss elitidrottare, ständigt söker vi efter sätt att maximera vår prestation och utveckling. Vi är vår största kritiker och kravställningen på oss själva är skyhög. Vi vill absolut ha kul, men för att ha kul måste vi vinna. Jag tror att jag talar för många. Att vara en elitidrottare innebär även höga kravställningar från vår omgivning och förväntningarna är många och höga. Många gånger glöms det bort att det är människor vi har att göra med och inte robotar utan känslor som bara har sporten i sitt liv. Det som händer innanför skallen på personen i fråga brukar ofta hamna i skymundan. Kulturen i proffsomklädningsrummet är tuff, det har den varit länge. Det är ett gäng vinnarskallar, där psykisk ohälsa ofrivilligt blivit något av en skam och något som inte faller oss naturligt att prata om i ett gäng som förväntas prestera.
Jag lyssnade på ett intressant podcastavsnitt där Eskilstuna United-spelaren, och även en väldigt god vän till mig, Anna Oscarsson pratar öppet och ärligt om sin psykiska ohälsa. Ingen livsmotivation och hög grad av sömnproblem är några av symptomen som hon beskriver. Tänk dig själv att kunna utföra träning och match på hög nivå efter att ha snittat tre till fyra timmar sömn per natt. Det är knappt så att vi orkar gå ut med hunden på bakgården efter så lite sömn. Hög satt press på sig själv och stress från olika håll skulle bli den utlösande faktorn för den psykiska ohälsan. I avsnittet beskriver Anna att hon hade allt; hon spelade i en elitklubb, bra betyg i gymnasiet och en trygg och fantastisk familj bakom sig. Hon skämdes för att hon mådde dåligt när hon enligt användarmanualen ska må bra med de förutsättningarna.
Jag tycker att Anna är fantastisk. För mig, för sig själv och för alla andra. Hon pratar om sin psykiska ohälsa på ett ärligt och öppet sätt, som är så otroligt viktigt för frågan i sin helhet. Det som många upplever och gömmer, det berättar Anna modigt om. Hon delar med sig av sin egna kamp, hur hon mådde och hur hon mår. Det är ett stort steg på vägen mot att göra frågan mer öppen, ta bort det tabubelagda inom ämnet och skapa en förståelse för människan bakom idrottaren. Att våga förstå vad som händer innanför skallen för att på så sätt få ut ännu bättre prestationer och långsiktigt hållbara karriärer. Vi måste hjälpas åt att börja prata, våga berätta och vilja dela med oss utan att känna att vi riskerar vår plats i laget. Lika mycket som vi behöver skapa mer öppenhet genom att prata, behöver vi bidra genom att våga lyssna. Det är en lika viktig del i frågan.
Allsvenska nykomlingarna Degerfors IF har engagerat sig i den här frågan och har tillsammans med hjälporganisationen Suicide Zero skrivit ett avtal för att hjälpas åt, även det fick jag höra i podcastavsnittet nämnt ovan. Lika viktigt som Anna Oscarssons öppenhet är, anser jag att även ett sådant här samarbete är helt banbrytande för frågan. Elitklubbar engagerar sig, får mer viktig kunskap för ämnet, skapar en mer förstående och förlåtande kultur där skammen inte accepteras, varken bland spelare, ledare eller inom organisationen.
Psykisk ohälsa är ett viktigt ämne som vi alla behöver hjälpas åt med att behandla. Elitidrottare är utsatta, både från eget men även omgivningens håll. Vi behöver må bra för att prestera och allt för ofta förväntas vi prestera utan att någon kollar av så att vi faktiskt mår bra. Livsbalansen är viktig att få ihop, för att inte prestationsångest och stress ska ta över vår vardag och ofrivilligt avsluta våra karriärer på det, i de värsta fallen, allra hemskaste sätt. Vi behöver prata och vi behöver lyssna. Psykisk ohälsa är ingen skam. Vi är alla människor.