Klubbar som toppar och nivåindelar sina spelare har sedan många år tillbaka varit en het debatt och för ungefär ett år sedan tog Svenska Fotbollförbundet ett beslut om att inte utse några seriesegrare förrän 13 års ålder, något som irriterade ganska många. En som var drivande i det var talangutvecklaren Claes Eriksson och han tycker att beslutet fortfarande känns bra.
- Det är väl märkligt att det helt plötsligt bara lägger sig? För att ha en åsikt måste man ju ha en insikt. Det är ju en ickefråga. Det har pågått i flera år att man inte har haft det. För många som inte förstår så blev det här stort, som inte har insikten i barnfotboll. Det finns ju inga 10-åringar som är intresserade av en tabell. Anledningen till att de här barnen vet hur tabellen funkar är ju att pappa visar att om vi nu vinner på lördag, då du, då kommer vi att hamna på andra plats i den här tabellen och om vi gör det så kommer vi att få möta det här laget från norra Stockholm och då jävlar ska du få se.
- När de här barnen spelar fotboll så spelar man för att det är kul och man försöker att vinna den enskilda matchen. Men när det blir för mycket hets runt det här och föräldrarna och ledarna lockas med och det ska vinnas matcher och räknas i tabeller och man ska flytta spelare hit och dit så att det blir någon form av seniortouch på det här ända ner på barnfotbollsnivå, för det är ju faktiskt barn som vi pratar om, inte ungdomar utan barn.
- När vi trots många dialoger med föräldrar, ledare och utbildningsträffar inte får bukt med det här då tycker jag att det är bra att vi sätter ner foten och säger att nu får det vara nog. För det har ingen betydelse att räkna tabeller. Sedan är ju det ständiga missförståndet att folk säger: jaha, så nu får vi inte göra mål längre? Men det här handlar ju om att dämpa hetsen, skydda barnen. Det är självklart att matcherna ska vinnas och att man ska bli glad och ledsen och man ska försöka att göra så många mål som möjligt och vinna alla matcher, det är ju idrott, men inte till vilket pris som helst.
Är det bra att tävla och selektera?
- Selektera är ett negativt ord. Nivåanpassa beskriver bättre hur det ska gå till. Ja det kan vara bra. Allt beror ju på hur man gör det. Lika barn leka bäst. Om du och jag skulle starta en frimärksklubb. Du sitter hemma hos dig och samlar frimärken och jag sitter hemma hos mig, sedan sitter Olof Lundh, som du jobbar med, på ett tredje ställe. Det blir väl roligare om vi träffas? Då kommer vi att ha utbyte av varandra. Det är ganska enkelt, lika barn leka bäst på det sättet att vi utvecklar varandra. Problemet är att om vi stänger dörren och säger: Ekwall, du får inte komma in här. För det här är vi. Vi ska bli bra och det ska inte du bli.
- Ett ännu större problem blir ju att om någon säger att det är bara ni som är framtidens frimärkssamlare, ni kommer att bli framtidens frimärkssamlare, du kommer ju vi att tro det. Och den dagen vi märker att vi börjar tappa lite så kommer motivationen att vara borta. Om vi stänger dörren så kommer du aldrig in i systemet. Nivågruppering behöver absolut inte vara av ondo utan allt beror ju på hur det görs. Det är klart om vi pratar om femåriga barn eller 15-åriga ungdomar som brinner för sin idrott och ser någon form av karriär och yrkestillhörighet i framtiden, vad pratar vi om? Det är klart att det måste vara en skillnad.
När ska skillnaden göras?
- Det finns inte heller något exempel på det. Men en ungdomsledare har alltid till ansvar att tillgodose alla ungdomars behov, det har vi även i landslagsverksamheten att alla som är uttagna till en landskampssamling ska starta. Är du inte tillräckligt bra för att starta en landskamp då ska du inte vara där. Då säger jag så här, om vi kan det, att tillåta alla att starta på den högsta nivån i en så hög ålder som 15-19 år så kan väl du det med dina 12-åringar i ett lag. Att selektera och nivågruppera är inte av ondo om man gör det på ett bra sätt och det är en svårighet. Däremot toppning, det är av ondo i ordets rätta bemärkelse.
Varför?
- Det finns ju ingen anledning att alltid bara spela med spelarna som är längst fram. Det finns inget underlag, ingen statistik, ingen forskning som säger att det skulle vara bättre än att tillåta alla att spela.
Vad säger du om du ser en cup där ett lag har gjort ett bästa lag och ett annat lag med deras sämsta spelare?
- Då säger jag att det skulle man kunna göra om det bara inte är fastlåsta murar. Spelarna måste kunna gå emellan. I nästa cup ska det se annorlunda ut. Om man vid något tillfälle, det beror vilken nivå det är men om det är 13 år så skulle man vid något tillfälle, någon gång om året kunna göra, men att befästa det, att ni 13-åringar är bättre än de andra 13-åringarna då är man fel ute. Men det går bra vid något tillfälle.
- Det är oerhört komplicerat att vara barn eller ungdomstränare i dag, du måste tillgodose allas behov, den som har hunnit längst fram i den gruppen, de som sladdar i den här gruppen. Väcka intresset, stimulera så att alla fortsätter. Om man stänger dörrar så kommer ju spelare att sluta.
- Det här är känslomässigt styrt bland många. Du känner dig duktig som ledare om laget vinner. Jag känner mig duktig som förälder om jag har en grabb i ditt lag som vinner.
Du tycker inte om lag som toppar - hur ser du på klubbar, som Brommapojkarna, som nivåanpassar?
- BP selekterar och har ett bra utbildningspaket. BP är bra på att framför allt utbilda och ge spelarna chansen i sista steget. Jag vet inte om det har så mycket med själva nivåanpassningen att göra. Men BP kan säkert bli bättre där. Men jag ser inte det som ett lika tecken med att toppa. Men nivåanpassning är inte svart eller vitt, det beror på hur man gör det. Toppning däremot är av ondo. Det tror jag inte ett dugg på.
Är det viktigare att vinna än att utbilda rätt?
- När man står där i skarpt läge och spelar en tävlingsmatch, då är det ju viktigt att vinna.