Så har Spaniens minsta provins erövrat fotbollsvärlden

I Bundesliga har Xabi Alonso under sin första säsong som huvudtränare på den högstanivån tagit Bayer Leverkusen från nedflyttningsplats till en potentiell Europaplats och i Europa League har han fört dem till sin första europeiska semi sedan 2002. 

Bland de andra semifinalisterna i Europa League finns José Luis Mendilibars Sevilla, en klubb som dominerat turneringen under de senaste decenniet, men som innan Mendilibar tog över i slutet av mars hade sin sämsta säsong på åratal och låg på nedflyttningsplats i LaLiga. Åtta matcher senare har Sevilla under Mendilibar bara förlorat en match, tagit sig till säker mark i ligan och slagit ut Manchester United ur Europa League. 

I England är Mikel Artetas Arsenal i högsta grad med i fighten om Premier League-titeln, bara en poäng bakom Manchester City i toppen. Skulle de vinna, är det första gången på 19 år Arsenal blir Premier League-mästare. 

Jagoba Arrasates Osasuna har aldrig vunnit en stor titel, men för bara andra gången i klubbens historia är laget klara för en Copa del Rey final. Samtidigt har man under stora delar av säsongen varit med i kampen om europaplatserna i ligaspelet. 

Imanol Alguacils Real Sociedad kommer inte vinna några titlar i år, men matematiskt är de påväg mot den bästa säsongen i klubbens historia. Säsongen 2002-2003, när man slutade tvåa i LaLiga, är den enda gång som Real Sociedad tagit fler poäng än under den nuvarande. Dessutom ser man ut att ta en Champions League-plats för första gången på tio år. 

Förra helgen besegrade Andoni Iraolas Rayo Vallecano ligaledarna Barcelona med 2-1 på Vallecas. Det går att argumentera att Rayo är det laget i LaLiga som har de absolut sämsta förutsättningarna, med en president som verkar göra allt vad han kan för att köra klubben i botten. Trots det har Iraola haft ännu en makalös säsong och hållit Rayo stadigt i mitten av tabell och långt från nedflyttning. 

Samtliga av dessa tränare likt Ernesto Valverde (Athletic Club), Julen Lopetegui (Wolves), Unai Emery (Aston Villa), Javi Gracia (Leeds), Imanol Idiakez (Leganés), Joseba Etxeberri (Mirandés), Gaizka Garitano (Eibar) och Eder Sarabia (Andorra), har något gemensamt. De är alla från Baskien. 

Baskien står för endast 1,4 procent av Spaniens landyta och 4,6 procent av landets befolkning, men 45 procent av tränarna i landets för stunden elva bästa lag kommer härifrån. 

Faktum är att majoriteten av dem inte bara kommer från Baskien utan från samma provins inom Baskien, den minsta provinsen i hela Spanien. Gipuzkoa som står för endast 1,5 procent av landets befolkning. Det är heller inte bara de spanska lagen som bär frukten av provinsens egenskap att producera tränare, utan en femtedel av alla tränare i Premier League kommer inte bara i från Spanien eller Baskien utan från just Gipuzkoa. 

Utöver de redan nämnda kan vi även tillägga Josep Guardiolas stora mentor Juanma Lilo, nuvarande tränare för Al Sadd, Beñat Labaien som tränar Tokushima Vortis i Japan, Beñat San José som vunnit högsta ligan i Bolivien med Bolívar och Asier Garitano som på tre säsonger tog Leganés från den spanska tredjedivisionen till LaLiga. Därtill är såväl Real Madrids målvaktstränare Luis Llopis som Manchester Citys målvaktstränare Xabier Mancisidor även de från Baskien och just Gipuzkoa. 

Lite i skymundan och utan att de flesta av oss har märkt det så har alltså Baskerna och Gipuzkoanerna erövrat fotbollsvärlden. 

Men hur kan det vara så att en så liten plats kan ha en så stor inverkan på världens största sport? Att så många av fotbollsvärldens just nu främsta tränare kommer från ett och samma lilla hörn i norra Spanien?

Olikheterna mellan dem är många, deras vägar till toppen berättar olika historier, deras spelstilar varierar och så även deras påverkan. Med vissa var det tydligt att de skulle bli fotbollstränare för andra otänkbart. 

Osasunas Jagoba Arrasate är tekniskt fortfarande tjänstledig från sitt jobb som lärare. Som fotbollsspelare spelade han aldrig på en högre nivå än den spanska tredjedivisionen. Xabi Alonso växte upp med en pappa, Periko, som spelade för såväl Real Sociedad som Barcelona. Under sin egna spelarkarriär fick Alonso sen lära sig av de bästa tränarna i världen, Rafa Benitez, Pep Guardiola, Jose Mourinho och Carlo Ancelotti. Julen Lopeteguis pappa var stenlyftare harrijasotzailea (en traditionell baskisksport) och kunde inte bry sig mindre om fotboll, men själv spelade Julen för FC Barcelona under Johan Cruyff och senare Bobby Robson. 

Unai Emery gick från planen direkt till tränarbänken i lilla Lorca i den spanskan tredjedivisionen efter att en knäskada i förtid avslutat hans ganska modesta fotbollskarriär. Mikel Arteta lämnade San Sebastian som 15-åring för FC Barcelona och La Masia innan han byggde sin spelar- och tränarkarriär utanför Spanien. Medan Imanol Alguacil aldrig riktigt lämnade, han tog sig igenom Real Sociedads ungdomslag och upp till A-laget som spelare och gjorde senare samma resa som tränare. Fast Imanol var inte alltid säker på att han ville vara A-lagstränare, efter första gången som han fick agera interimtränare för Real Sociedad var han osäker på om det var något för honom och ville tillbaka till ungdomslagen. 

Deras vägar har helt enkelt varit olika, så även deras inspiration och lärdom. Så är det en slump, att de alla råkar komma från samma lilla del av Spanien, kan det ens vara en slump när de är så många från samma lilla område? 

Det gemensamma de har är vart det kommer ifrån, och där har vi nog även svaret på vad det är som är grunden till framgången. Samma anledning till att Gipuzkoa, trots sin storlek blivit en av Spaniens främsta provinser när det gäller att få fram elitfotbollsspelare.

När vi i Sverige pratar om Spanien blir det ofta generaliseringar som mañana mañana, att allt går långsamt, och att de flesta hellre tar en siesta än att få arbetet gjort. Lathet är dock inte ett ord som går ihop med Baskien. Utan basker och kanske främst gipuzkoaner har en tradition av att vara ett hårt arbetande folk, där utbildning är viktigt, så även värdegrunder, respekt och sport. 

Detta är en plats av djupa traditioner, en kraftfull känsla av självidentitet och stolthet. 

De två största klubbarna i Baskien, Athletic Club och Real Sociedad, tar stor stolthet i sin ungdomsutveckling: Lezama och Zubieta är inte bara fotbollsakademier de är grunden till en identitet. När de två klubbarna möttes i Copa del Rey-finalen 2021 hade 25 av 32 spelare spelat på ungdomsnivå för de två klubbarna och båda tränarna var tidigare spelare i respektive klubb.

– Vi skulle kunna ha ett helt samtal om sociologi. Det börjar i vårt sociopolitiska sammanhang, våra värderingar. Det är komplext, immateriellt, men verkligt: kopplat till samhällets, familjens, gruppens inflytande. Det är socioaffektivt, samarbetsvilligt, förklarar Real Sociedads sportchef Roberto Olabe, som även han tidigare varit tränare för klubbens A-lag, i en intervju med World Soccer. 

– Fotboll är ett uttryck för livet, för vem du är. Utbildningen av tränare kan vara i stort sett densamma men baskisk fotboll är annorlunda, en manifestation av människor, en kultur, ett sätt att vara, säger Mikel Etxarri till World Soccer. Etxarri som tränade Real Sociedads B-lag i över fyra decennium och bland annat var ansvarig för ett lag som innehöll Unai Emery, Imanol Alguacil, Javi Gracia och Roberto Olabe. 

Sevillas tränare Jose Luis Mendilibar som föddes i den baskiska byn Zaldibar som ligger precis på gränsen mellan Biscaya och Gipuzkoa skrev nyligen om hur det var att växa upp i en miljö där man värderade möda och uthållighet. Han skrev att baskiska tränare är “Påträngande, hårt arbetande, lite envisa, direkta och ödmjuka.”  

När jag pratade med Real Sociedad-mittfältaren Martin Zubimendi om varför klubbens ungdomsakademi var så framgångsrik sa han – Det är väl lite den här profilen som folk från Gipuzkoa har, hårt arbetande och väldigt lite ego, jag tror det är nyckeln för att nå A-laget, för att lyckas. Vidare beskrev han sin egna tränare Imanol Alguacil som urtypen av en Gipuzkoan – Du ska veta att det inte finns någon som är mer La Real, mer Gipuzkoa än Imanol, han är den perfekta profilen för La Real. Han bär de värderingarna djupt inom sig. 

Annons

Det är få klubbar där man ser spelarna jobba lika hårt som i Real Sociedad. Målvakten Álex Remiro berättade nyligen för mig att Imanol Alguacil aldrig låter dem ha en lugn träning. Istället tränar de alltid som de spelar match, alltid 100% hela tiden, i varje närkamp, även om det ökar skaderisken markant. Det är en medveten risk. Det spela igen roll vad för status du har, förklarade Remiro, om du är en spelare från B-laget eller David Silva, ingen kommer undan. 

Utöver att arbeta hårt så är sport och utbildning A och O i Baskien. Mer än fotbollen så har Gipuzkoa lag i den högsta divisionen för herrar och damer i handboll, basket och friidrott. Provinsen är även ett paradis för motionscyklister och Imanol Alguacils hemby Orio är känd för sin rodd. Dessutom går Spaniens näst största löpartävling här, med över 30,000 deltagare årligen. 

Annons

Och inom fotbollen är Gipuzkoa det område i Spanien som har högst antal registrerade spelare på alla nivåer och åldrar per invånare. Att delta i sport är en del av kulturen här men det är även ett ställe där man tänker mycket på sport.

– Tränarnas roll värdesätts högt. Det finns strukturer inom den baskiska fotbollen som förbereder spelar på när deras spelarkarriär är över, professionella spelare börjar att träna ungdomslag medan de fortfarande är aktiva. Och många stannar kvar inom sporten inte bara som tränare. Klubbarna här vänder sig också snabbar till lokala tränare. Sen finns det även en resekultur vilket berikar och öppnar upp möjligheter, berättar Manu Diaz som är president för fotbollsförbundet i Gipuzkoa till World Soccer. 

Klubbarna blir inte bara en källa för spelarutveckling utan även tränarutveckling. Samtidigt som Gipuzkoa har minst ett lag på alla nivåer av spansk fotboll, första divisionen, andra divisionen, Primera RFEF, Segunda RFEF, Tercera RFEF. Det ger många tränarposter att fylla.

Annons

Det är inte heller bara på herrfotbollen som siffrorna från Gipuzkoa står ut. 

– Titta på damfotbollen exemplevis, procentuellt sett är det dubbelt så många registrerade spelare här som i Madrid eller Katalonien. Bara under de senaste två åren har 700 nya tränare tagit sin licens i Gipuzkoa, 120 av dessa kvinnor. Det finns en tradition, fotboll här är som en religon, säger Manu Diaz.

Något som även värdesätts högt i Baskien och Giupuzkoa är kunskap och utbildning vilket även det har en stor roll inom fotbollen här. Sterotypen att fotbollsspelare är korkade, stämmer knappast överens med baskiskfotboll. Hos såväl Real Sociedad som Athletic Club är utbildning en nyckelfråga. När jag träffade Luki Iriarte som är ungdomsansvarig hos Real Sociedad berättade han att det var minst lika stort för honom att se någon av klubbens tidigare ungdomsspelare lyckas inom det akademiska som på fotbollsplanen. 

Annons

I Real Sociedads A-lag finns sex spelare som utbildat sig på universitetsnivå, i B-laget studerar 16 av 24 spelare på universitet och i klubbens C-lag gör samtliga det.

Så svaret till varför de Baskiskatränarna lyckas så bra är inte för att de alla gått samma väg, igenom samma skola eller tänker fotboll exakt likadant. Utan det handlar om vart de kommer ifrån, Gipuzkoa är en del av dem, en identitet. En gemensam kultur, ett ekosystem där de utvecklas. Ett värdesystem och en struktur som lägger vikt vid utbildning och att ha kul. 

Den baskiska kulturen passar helt enkelt ihop med vad det innebär att vara fotbollstränare på elitnivå.