LaLiga 22/23, del 2: allt värt att minnas, och det vi gärna glömmer

I den första som ni kan läsa här, gick jag lite mer på djupet på de två kategorierna säsongens återupprättelse: Antoine Griezmann, och säsongens mirakelman: José Luis Mendilibar. Nu i del två tänkte jag att vi kör fler kategorier med kortare förklaringar. 

Säsongens…

… drama

Vi börjar väl där vi slutar, med play-off finalen mellan Deportivo Alavés och Levante som i skrivandes stund tog slut för bara några minuter sedan. 220 minuter krävdes för att avgöra vilket det sista LaLiga-laget skulle bli, 219 av dem gav oss 0 mål. Det blev 0-0 i första mötet i Vitoria och efter fulltid i Valencia stod det fortsatt 0-0. Därmed gick matchen till förlängning men ett straffavgörande skulle det inte bli, trodde vi iallafall, då man i play-offen kör med den lite udda regeln att skulle även förlängning sluta 0-0 så blir det laget som slutade högst i ligatabellen som vinner uppflyttning, dvs i det här fallet Levante.

När hela förlängning hade spelats stod det även fortsatt 0-0 och när domaren endast la på 3 extra minuter trots en hel del maskande, så började Levante-supportrarna på Ciutat de Valencia så smått att fira sin uppflyttning. Men när klockan tickat upp på hela 129 spelade minuter så hade domarn ännu inte blåst av matchen istället stod han och tittade på VAR, bollen hade touchat en arm i straffområdet och efter lång och noggrann titt blåste han straff. Deportivo Alavés fick så sitt straffavgörande till slut Asier Villalibre, mannen med det bästa skägget i spansk fotboll, klev upp och efter totalt 219 spelade minuter över två matcher och inga mål gjorde Villalibre tillslut det enda och det avgörande målet.

Kanske det sjukaste avgörande jag skådat i en play-off match. I natt firas det i Vitoria och Villalibre står med största säkerhet i skrivande stund i Alavés omklädningsrum och spelar på sin trumpet! Vilket slut vi fick ändå på den här säsongen. Det är bara att säga Zorionak Alavés!

—————-

Och här kommer säsonges…

…skandal: 

Det kändes som en självklarhet att den här kategorien skulle vinnas av FC Barcelona och deras domarskandal med Negreira-fallet, men sorgligt nog var det inte den enda stora skandalen vi fick se inom den spanska fotbollen den här säsongen. Värst var nog ändå rasismen mot Vinicius Jr och reaktionerna som efterföljde i Spanien, som på nytt tydligt visade att det finns ett allvarligt problem när det gäller rasism på de spanska fotbollsarenorna. 

…jobbigaste farväl: 

Det har varit en säsong där många stora och ikoniska spelare har tackat för sig. Gerard Piqué, Sergio Busquets och Jordi Alba har sagt farväl till FC Barcelona, en klubb de alla tre först kom till när de bara var barn. I Real Sociedad var det hemmasonen Asier Illarramendi som inför ett fullt Anoeta tackades av och samtidigt inte så långt därifrån kom tårarna från Roberto Torres när han tackade för sig hos Osasuna. Real Madrid kommer få klara sig nästa säsong utan Karim Benzema som följer Ronaldo till Saudi Arabien. Att Celta de Vigo klarade sig kvar i LaLiga betyder även att kaptenen Hugo Mallo, som spelat hela sin karriär i klubben, nu lämnar för nya äventyr. Det var bestämt ett tag berätta Mallo på sin farväl presskonferens, men hade Celta åkt ner i andradivisionen menar han att han hade stannat, då han inte skulle kunna lämna sitt Celta i en sådan situation.

Men det farväl som nog varit svårast för de flesta av oss är Joaquín. 23 år efter sin debut för Real Betis a-lag och bara två månader ifrån sin 42:a födelsedag, så var det tyvärr även dags för Joaquín att tacka för sig. Och vilket sätt han gjorde det på, i sin sista match tangerade Joaquín rekordet som den spelare i historien som spelat flest LaLiga matcher. I månader har hela landet tackat av en av de största legenderna som funnits inom spansk fotboll. Ett avtackande som avslutades med en hyllningsmatch på ett fullsatt Benito Villamarín… där de över 60.000 samtidigt höll upp varsin tröja med Joaquíns namn. Där även Sevilla-kaptenen Jesus Navas fick stående ovationer när han klädd i grönt sprang in på planen för att delta. Nä det blir inte mycket vackrare än Joaquín Sánchez karriär och avslut. En spelare som när han nu lägger skorna på hyllan verkligen är älskad av hela Spanien, det är det inte många som kan säga. 

…oväntade rekord: 

Det har minst sagt varit många ögonbryns höjande rekord inom den spanska fotbollen den här säsongen. Det tog Burgos-målvakten José Antonio Caro 14 matcher och en VAR-framtagen straff innan han släppte in sitt första mål på hela säsongen, ett rekord som gjorde Burgos med sina många 1-0 vinster till hela Europas mest effektiva lag under den första delen av säsongen. 

I LaLiga gjorde Elche ett rekord åt andra hållet när det tog dem hela 20 matchdagar att vinna sin första match. Elche som under säsongen även mäktade med den otroliga bedriften att ha fler tränare än vunna matcher, sex tränare, fem vunna matcher. Där kan man också undra hur klubben tänkte när de rekryterade Jorge Almirón som den tredje tränaren på säsongen. Almirón som så sent som 18 månader tidigare fått sparken som klubbens huvudtränare efter 16 raka matcher utan vinst. Fem matcher och noll vunna matcher efter sin återkomst fick han på nytt packa väskan. 

Randy Nteka blev den första spelaren i LaLiga-historien att besegra samma klubb i två raka matcher. Då han var med och besegrade Villarreal med Rayo Vallecano för att sedan lämna klubben, skriva på för Elche och med dem slå Villarreal på nytt bara fem dagar senare. 

I den spanska andradivisionen mäktade Real Oviedo med ett annat imponerande rekord då de på 37 raka matcher inte lyckades göra mer än ett mål. 0,1, 1, 1, 0, 0, 0, 1, 1, 0, 0, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 0, 0, 1, 1, 1, 1, 0, 1, 0, 1, 1, 0, 0, 1, 0, 1, 1… löd klubbens målskörd. Sen lossnade det rejält och på fyra matcher gjorde man 2, 2, 3, respektive 2 mål. Ska tilläggas att det tidigare rekordet låg på 19 matcher, så Oviedo total krossade det.

Domaren Mateu Lahoz som även han gjorde sin sista LaLiga-säsong, såg till att lämna med ett nytt rekord i bakfickan. Först åkte han till VM i Qatar och slog rekord i utdelade kort under en VM-match när han visade 17 kort under kvartsfinalen mellan Argentina och Nederländerna. Sen åkte han hem och visade ännu fler kort i LaLiga och Barcelona derbyt, hela 19 stycken. Två matcher, 35 kort. 

Om vi fortsätter på kortlinjen så är det förståligt att Real Betis-supportrarna inte är helt nöjda med domarnivån den här säsongen. Det var nämligen endast ett annat lag som gjorde mindre fouls än Betis denna säsong, ändå fick de hela 15 spelare utvisade, mer än något annat lag i hela Europa. 

… mest oväntade frånvaro

När Athletic Club kom till Balaídos för att möta Celta, satt Iñaki Williams på läktaren. Athletic-spelaren hade åkt på något så vanligt som en muskelbristning och i sista stund lämnats utanför truppen. Det var dock ovanligt, det var nämligen den första gången på sex år som Iñaki Williams missade en LaLiga-match för Athletic. Seden april 2016 hade han spelat i varje LaLiga-match, inte missat en enda, ingen skada, ingen sjukdom, inget dumt rött kort, ingen avstängning, ingen vila, ingen rotation, ingen tränare som valt att lämna honom utanför. 251 matcher i rak över sex år. Sist Iñaki inte spelade i en av Athletic LaLiga matcher var hans lillebror 14 år, nu är han 20 och hans lagkamrat. Men allt har sitt slut och det otroliga rekordet slutade alltså på 251 matcher i följd. 

… the kids are alright

För första gången på nästan 40 år var det läskigt nära att Valencia åkte ur LaLiga. Men krisklubben räddades kvar på den sista matchdagen av Javi Guerra, Alberto Marí och Diego López som kommit från klubbens B-lag. 

Även Real Sociedad har the “kids” att tacka för mycket, i vad som blev en rekordsäsong på alla sätt för Imanol Alguacils mannar. Där de slog klubbrekord i antal vinster på en säsong, Remiro slog klubbrekord för flest hållna nollor på en säsong och även poängmässigt tangerade de klubbens bästa genomtiderna, när man för första gången på tio år kvalificerade sig till Champions League. Alla dessa framgångar kommer mycket tack vare klubbens egna grabbar, 19 av spelarna som gjorde det möjligt har nämligen kommit upp genom klubbens ungdomsakademi och hela nio har Imanol tidigare själv varit med och tränat på ungdomsnivå. 

…galiciska skyttekungar 

Varje år delas Zarra-trofén ut i Spanien till den bästa spanska målskytten i LaLiga och den här säsongen blev det en riktig fight mellan fyra galicier och Alvaro Morata. Fyra av dem fem bästa spanska målskyttarna denna säsongen kommer inte bara från Galicien utan har alla kommit upp genom Celta de Vigos ungdomslag. Joselu som stod för flest av dem, 16 stycken, föddes emellertid i Tyskland men flyttade hem till Galicien med familjen som liten och började att spela för Celtas ungdomslag som 12-åring. Hans 16 mål hjälpte dock inte för att rädda kvar sin nuvarande klubb Espanyol som åkte ur den spanska högstadivisionen.

Real Betis Borja Iglesias stod för 15 mål den här säsongen, född i Santiago de Compostela har även El Panda en historia i den ljusblå tröjan, och är den spelare som fortsatt har rekordet för flest mål i historien för klubbens B-lag, 73 stycken. Iago Aspas och Gabri Veiga som även de kom upp genom Celtas ungdomslag och fortsatt spelar för klubben är de andra två spelarna bland de fem bästa målskyttarna i LaLiga denna säsong, de stod för 12 respektive 11 mål.  

… det regnar alltid i Galicien

 I Spanien är Galicien känt för att det alltid är dåligt väder och regnar. Men nu ska jag berätta en liten hemlighet för er, det är inte riktigt sant. Galicierna är inte dumma och för att deras paradis inte ska bli fullsmockat med turister överdriver de gärna hur dåligt vädret faktiskt är. I åratal har det fungerat och till stor del får de ha sitt paradis för sig själva. Kanske var det därför Celta-fansen hoppades att samma metod skulle funka när det kom till lagets supertalang Gabri Veiga. Detta var nämligen säsong där 21-åriga Gabri Veiga tog hela fotbollsspanien med storm.

Celta-supportrarna gjorde sitt yttersta för att utåt, på twitter och i media tona ner hur bra Veiga är genom att helt enkelt säga att han är kass. Likt man allt sagt att vädret i Vigo alltid är kasst. Men denna gången har metoden nog inte riktigt fungerat, Gabri Veigas talang har varit omöjlig att missa och det ska krävas mycket för att han inte säljs dyrt till en storklubb i sommar. 

…in genom ett öra ut genom det andra

FC Barcelona är på jakt efter en ersättare till Sergio Busquets och enligt spansk media har Xavi sedan länge bestämt sig att det ska var Real Sociedads Martin Zubimendi.

I månader har vi nu även sett Barcelona media rapportera konstant om att Zubimendi är valet, på ett otroligt arrogant sätt som att om Barcelona och Xavi vill ha Zubimendi, så blir det så… för vem vill inte spela för Barcelona? Problemet är bara det att Martin Zubimendi inte vill spela för Barcelona, i flera månader nu har Real Sociedad-spelaren i intervju efter intervju tydligt sagt att han inte är intresserad och att det helt enkelt inte finns på kartan att han inte spelar för sitt Real Sociedad nästa säsong. Ärligt kan jag inte komma ihåg senast en spelare var så tydlig som Martin Zubimendi har varit om att han inte tänker lämna sin klubb. Exempelvis när han fick frågan om det fanns något, någon klubb kunde erbjuda för att han skulle ändra sig, skrattade han och sa kort och gott: NEJ. Budskapet verkar ha nått alla förutom just Barcelona och ska man döma på Barcelona media så verkar både de och Xavi fortsatt tro att Martin Zubimendi spelar i Blaugrana nästa säsong. Det kommer inte hända. 

…spanska dominant i Europa 

Det var kanske inte den bästa säsongen i Europa för de spanska lagen, men det är en klubb man alltid kan lita på. Även trots att de efter halva säsongen såg ut att vara påväg ur LaLiga. Europa League är Sevilla League, för en historisk sjunde gång vann Sevilla den nästa största europeiska klubblagsturneringen. Därmed förlängde man den otroliga svit som Spanska klubbar har i europeiska finaler. På 18 finaler i Europa har ingen spansk klubb förlorat mot ett icke-spanskt lag.

…nunca se rinde

Det är ett flertal lag i Spanien som använder nunca se rinde (vi ger aldrig upp) som ett motto eller en slogan. Den här säsongen är det utan tvekan ett uttryck som passar perfekt på Osasuna. För bara andra gången i klubbens historia nådde de en Copa del Rey final och sättet de gjorde de på var minst sagt ett nunca se rinde sätt. Då de tog sig till finalen efter att vunnit fyra matcher på förlängning, däribland semifinal som såg Pablo Ibáñez göra sitt första mål för klubben han hejat på sedan han var barn, i den 116:e matchminuten på San Mamés. 

Själva finalen förlorade Osasuna mot Real Madrid, men de kunde ändå fira i slutet av säsongen efter att ha säkrat en historisk Europaplats.

– När vi spelade finalen ville alla att Madrid skulle vinna så att sjundeplatsen också skulle bli en Europaplats, men det slutade med att vi var laget som tog den sjunde platsen, sa en nöjd Jagoba Arrasate efteråt. 

…viktigaste prestation 

Det finns såklart många viktiga ögonblick under en fotbollssäsong, de där avgörande målet eller prestationen som säkrade en titel, en derbyvinst eller som gjorde att man undvek nedflyttning. Men det är nog ingen prestation av någon fotbollsspelare den här säsongen i LaLiga som varit viktigare än den från Cádiz-målvakten Conan Ledesma under deras hemmamatch mot Barcelona i September. Då matchen avbröts en kort stund efter att en supporter på läktaren fått en hjärtattack, så fort Ledesma upptäckt vad som skedde sprintade han iväg från sitt mål till bänken för att hämta en defibrillator och få den så snabbt som möjligt till läkarna som var med mannen på läktaren. Hans snabba agerande kan ha varit direkt avgörande i att mannen senare återfick sin puls och överlevde. 

…klubbhjärta

I en fotbollsvärld där pengar tar över mer och mer för varje dag som går. Där spelare som Cristiano Ronaldo och Karim Benzema mot allt sunt förnuft väljer att skriva på för klubbar i Saudi Arabien för att pengarna lockar. Är det otroligt uppfriskande att se att det fortfarande finns fotbollsspelare som följer hjärtat framför något annat. I vintras gjorde Lucas Pérez just det, då han betalade 5,5 miljoner kronor ur egen ficka för att köpa ur sig ur sitt kontrakt med LaLiga-klubben Cádiz och återvända hem till sitt Deportivo la Coruña som befinner sig i den spanska tredjedivisionen. 

– Jag vinner mycket på den här flytten emotionellt. Jag får komma hem, jag får känna mig älskad av de människor jag bryr mig mest om, jag får komma tillbaka till Depor, klubben jag supportat hela mitt liv. För mig är det viktigare än statusen på ligan eller pengarna, det viktigaste i livet är glädje och det är det jag söker.

…kontraktsförhandling 

Det finns olika vis att sköta kontraktsförhandlingar och Raúl de Tomás agent har minst sagt ett annorlunda vis. Då Rayo Vallecanos president Raúl Martín Presa polisanmälde spelarens agent då han påstod att denne hade skallat honom i ansiktet under förhandlingarna. Det verkade dock ha fungerat eftersom de nådde en överenskommelse bara fyra dagar senare. 

…bortglömda 

Eden Hazard, kommer ni ihåg att han spelade för Real Madrid den här säsongen? Det var nämligen lätt att glömma. Totalt sex matcher, två från start spelade han i LaLiga, samtidigt som han startade 31 från bänken. Det såg inte mycket bättre ut förra säsongen. En av de dyraste värvningarna i Real Madrids historia, som inte bara inte presterat efter förväntningarna utan även glömts bort. Hazard har knappt ens kritiserats då de flesta verkar glömt att han ens var kvar. Så när han nu lämnar Real Madrid, är det mest en axelryckning. Galet kan tyckas med tanke på hur dyr och hur stora förväntningarna var på honom när han kom. 

… svensk:
Det är ju självfallet Fridolina Rolfö. Vilken otrolig säsong hon har haft med FC Barcelona och i sin tredje Champions League final fick Rolfö inte bara äntligen vinna turneringen utan blev den stora matchhjälten. Det går inte att komma ifrån att en av världens absolut bästa kvinnliga fotbollsspelare just nu är svensk och hon är på god väg skulle jag säga att bli den bästa kvinnliga fotbollsspelare vi någonsin haft. 

Nu blev det inte så mycket Barcelona eller Real Madrid i det här blogginlägget och det finns såklart mycket runt de två man kan lyfta fram. Xavi vann sin första LaLiga-titel som tränare och genom att vinna Copa del Rey har Carlo Ancelotti vunnit alla möjliga klubblagstitlar på bara 15 månader. Det är inga bedrifter som ska underskattas, men allt som allt är det kanske inte Real Madrid och Barcelona som stått för de ögonblick som stått ut mest den här säsongen, så då blev det såhär.

Men tycker ändå vi avslutar det här inlägget med en Real Madrid bedrift, signerad Fede Valverde. Som lyckades med den imponerade bedriften att skjuta upp bollen på en Rayo-supporters balkong. Kanske än mer imponerade var det att supportern fångade det hela på film. 

Säsongens återupprättelse: Antoine Griezmann

Det var minst sagt vackra bilder på Metropolitano efter Atlético de Madrids sista hemmamatch för säsongen. Där på gräset vid det ena målet stod Antoine Griezmanns barn och tittade upp mot läktaren, bland fansen satt deras pappa på ett räcke, med en mikrofon i handen och sjöng med supportrarna…”Oavsett vad som händer kommer det inte slita oss isär. Atleti jag älskar dig förevigt” långt efter att hans lagkamrater tagit sig in i omklädningsrummet hoppade Griezmann fortfarande runt ute på planen och vinkade upp mot läktaren, som om han personligen ville vinka till varenda Atleti-supporter som var där.

När Griezmann 2019 lämnade Atlético för FC Barcelona så krossade han supportrarnas hjärtan, inte bara det för många kändes det som att han trampade på dem. “Du ville bli ett namn och du glömde vara en man” sa en banderoll som hölls upp när Griezmann och Barcelona kom på besök. Han buades ut och plakatet med hans namn utanför arenan vandaliserades. Även efter att Griezmann återvänt till Atlético 2021 på lån, blev han stundtals utbuad och utvisslad av de egna supportrarna. Det var många som inte ens hade velat ha honom tillbaka.

Själv har han senare sagt att han förstod dem. – Jag har gjort mycket skada mot fansen. De gav mig allt och jag lämnade, för att det var vad jag ville, vad jag behövde. Som supporter hade jag också varit upprörd. Att höra burop är jobbigt, det gör ont, men jag förtjänar det

Atleti förlängde lånet av Griezmann med ytterligare ett år och var sen angelägna om att köpa tillbaka honom men man ville inte utlösa den 40 miljoner euro obligatoriska köpklausulen som ingick i lånet och skulle aktiveras ifall spelaren spelade ex antal minuter.

Därför fick Antoine Griezmann spendera nästan halva säsongen som en inhoppare, inte spela mer än 30 minuter i varje match. När han väl var på planen jobbade han hårdare än någon annan, desperat att återvinna supportrarnas kärlek. Griezmann som för det mesta satt på bänken var trots att han bara fick 30 minuter per match i särklass lagets bästa spelare, samtidigt som Atleti hade en ruskigt dåliga första halva på säsongen, där de bland annat åkte ur Champions League redan i gruppspelet. 

Men trots att de tydligt behövde honom och med ett stundande VM, så klagade Griezmann inte en enda gång på situationen. 

När Barcelona och Atlético slutligen kommit överens om en deal och Antoine Griezmann på nytt kunde spela hela matcher, såg vi även ett förändrat Atlético de Madrid. Totalt stod fransmannen för 15 mål och 16 assist vilket betyder att han låg bakom ett mål var 92:a minut han spelade under LaLiga säsongen. Dessutom var ha den spelaren i hela ligan som flest gånger under säsongen blev utsedd till matchens lirare. 

Det går att argumentera att Griezmann var LaLigas bästa spelare den här säsongen, men kanske viktigare än något annat så var det en säsong där Antoine Griezmann återvann Atlético de Madrid-fansens hjärtan, något han jobbat stenhårt för. 

– Det gjorde ont när de buade, men jag förtjänade det. Det betydde ‘fixa dig själv, jobba hårt och spring som alla andra’ Det tänder något inom dig som gör att du vill göra allt, göra alla mål, ge alla assist. I slutändan har det motiverat mig mycket. Jag gjorde mig själv liten, höll tyst, jobbade hårt och försökte vända på det hela. De som känner mig vet att jag behöver den relationen med fansen, jag behöver deras kärlek och deras stöd för att prestera mitt bästa

Säsongens mirakelmann: José Luis Mendilibar

För bara två månader sedan såg det ut som att Sevilla skulle riskera att åka ur LaLiga. Det var totalkris, klubben hade redan sparkat Julen Lopetegui och nu var det Jorge Sampaolis tur att packa väskorna. Då ringde Monchi till Jose Luis Mendilibar och redan nästa dag möttes de för ett möte. – Vi fixar detta, sa Mendilibar. Inga tvivel, inga krav, inga villkor eller klausuler. Han skrev på ett tre månaders kontrakt med ett mål: rädda Sevilla. 

Jose Luis Mendilibar är inte den typen av tränare som en storklubb som Sevilla normalt vill ha. Hans senaste fem jobb var som tränare för Valladolid, Osasuna, Levante, Eibar och Alavés. Men nu var Sevilla i en position de inte är vana att vara i, en position Mendilibar däremot har mycket erfarenhet av – bottenskiftet av LaLiga. 

Hans plan var aldrig att bli fotbollstränare men Mendilibar har nu varit det i snart trettio år, de 14 senaste i LaLiga. Ha har haft sina misslyckanden, fick sparken från Valladolid efter 20 matcher 2009-10, åkte ur LaLiga med Eibar 2021 och misslyckades med att rädda Alavés från nedflyttning 2022. Men för det mesta har Mendilibar lyckats med det omöjliga, det var han som tog upp Eibar i högsta divisionen för första gången, det minsta laget från den minsta staden någonsin att spela i LaLiga. Han höll dem även kvar där längre än någon kunnat föreställa sig, tog dem nästan hela vägen ut i Europa.

Så kom Mendilibar till Sevilla, med sina raka, tydliga direktiv och no bullshit. Han kallar sig själv för den antimoderna tränaren. Han tycker de flesta träningsanläggningar idag ser ut som flygplatser, koner och pilar och allt möjligt överallt, och för många tränare hänger där hela dagarna för att göra en poäng, inte för att göra skillnad. 

Enkelt. Det är så fotboll ska spelas enligt Mendilibar. -Vi är det enklaste laget att analysera. Vi gör inget extraordinärt. Vi insisterar på det vi gör bra: att vinna andrabollen, få ut bollen på kanten, få in bollen, och få till ett skott. Vilket lag eller vilken medianalytiker som helst vet vad vi gör.

Monchis förhoppningar var att Mendilibar skulle rädda kvar Sevilla i LaLiga, sen skulle de rekrytera en ny tränare mer långsiktigt, någon som passade för den storklubb man är. 

Det var ingen, som hade förväntat sig att två månader efter att Mendilibar tagit över skulle Sevilla inte bara vara mer än säkra i LaLiga utan även Europa League mästare för sjunde gången. 

Det tog hela åtta matcher innan Mendilibar åkte på sin första förlust som Sevillatränare, borta mot Girona, och då hade de redan slagit ut Manchester United ur Europa League. På totalt 17 matcher blev det nio vinster, fem oavgjorda och tre förluster. Utöver Girona, blev det förlust borta mot Real Madrid och i den sista obetydelsefulla matchen mot Real Sociedad. 

I Europa utöver Manchester United slog Mendilibars Sevilla även ut Juventus innan de besegrade Mourinhos Roma i finalen. 

-Det finns alltid mål att uppnå, att sikta mot och det finns något jag har tankarna på, men det skulle vara väldigt svårt att uppnå, sa Mendilibar i en intervju under sin tid som tränare för Eibar för några år sedan. – Jag har vunnit ligor och uppflyttningar men jag har aldrig vunnit något på den högsta nivån. Jag skulle vilja bli mästare av något. Det spelar ingen roll om det är en cup som är påhittad för det ena eller det andra, men det är det jag skulle vilja [bli mästare].

När Sevilla för sjunde gången i historien vann Europa League, stod José Luis Mendilibar där i firandet mitt bland sina spelare, den äldsta tränaren någonsin att vinna turneringen, han små hoppade och klappade med händerna, som ett litet barn vars dröm gått i uppfyllelse. 

Innan vi lämnar storyn om José Luis Mendilibar är det en till aspekt av denna otroliga person som jag bara måste lyfta fram. Som tidigare nämnt är Mendilibar en no-bullshit person, på alla vis. Han säger det han tycker och tänker, han gömmer sig inte. Därför vet också alla i Spanien vilket lag, vilken klubb som för alltid har hans hjärta. 

Född i Zaldibar, en by som ligger i Bizkaia provinsen i Baskien (aka Athletic Club-land) men på gränsen till Gipuzkoa (aka Real Sociedad-land). Som spelare spelade Mendilibar för Athletics B-lag och hans andra tränarjobb var för Athletics ungdomslag. Han har tränat de flesta större klubbarna i Baskien med omnejd, däribland Alavés, Eibar och Osasuna.

Men trots att han aldrig spelat eller jobbat i Real Sociedad, så är det klubben som hans hjärta alltid tillhört. Det vet alla, det har han alltid varit ärlig med. – Som barn skaffar du ett lag och du kan förändra mycket i ditt liv: din bil, även din fru… men ditt lag, det är komplicerat. Det är sant [att Real Sociedad är mitt lag], jag har sagt det tidigare och jag kommer inte att förneka det. 

Det är den tydligheten, den genuina kärlek denna raka men snälla 62-åring har för klubben han supportat sedan barnsben. Det är det som gör att ingen höjer på ögonbrynen, ingen kritiserar eller tycker det är konstigt, när han efter den sista matchen på säsongen. En match de nyblivna Europa League-mästarna Sevilla precis förlorat mot just Real Sociedad. Efter det att han gjort alla sina förpliktelser hållit sin presskonferens och gjort sina intervjuer. Efter att han tackat sina spelare för de otroliga två månader de precis haft. När han efter allt det plockar upp sitt barnbarn i famnen och går ut på Anoeta, för att visa henne hemmet till klubben i hans hjärta. Där gick Mendilibar med stora ögon och ett stolt leende och bara njöt. Nog njöt han av sina egna bedrifter av de senaste två månaderna med Sevilla, men likt alla andra på Anoeta den kvällen var det tydligt att Mendilibar även njöt av sitt Real Sociedads framgångar.

Det låter kanske konstigt, det är nog lite konstigt, för en tränare från motståndarlaget att så tydligt visa sina känslor för en annan klubb. Men på någotvis kändes det bara naturligt och vackert. Och efter det Mendilibar precis gjort med Sevilla, där han tagit tillbaka glädje till klubben, så var det nog ingen som inte unnade honom den där stunden på Anoeta. 

Tre dagar senare kom även nyheten att Sevilla och Monchi ändrat sig, Mendilibar är helt enkelt för bra för att bara vara en kortidslösning. Han blir kvar på Sanchez Pizjuán även nästa säsong. 

Ikväll spelar Sevilla final i Europa League, i Sevilla League. De är den mest framgångsrika klubben i turneringens historia. Men för Sevilla handlar deras historia med Europa League inte bara om framgången utan mer än något handlar det om de som skapade framgången. Europa League är inte bara en fotbollsturnering, det är ett sätt att minnas och hylla de som inte längre är här.

När Jesus Navas för tre år sedan gjorde sig redo för att lyfta Sevillas sjätte Europa League-buckla så kunde den som tittade på Sevillakaptenen se hur hans blick i några sekunder försvann bort. Han stod där och kramade den enorma bucklan samtidigt som lagkamraterna gjorde sig redo bakom honom. I några sekunder stod världen stilla och där stod Jesus Navas försvunnen bort i sin egna lilla värld. Exakt vad han tänkte på i den stunden kan bara han svara på men det är inte långsökt att tro att han tänkte på dem, de som inte var där, de som saknades. Ett sammanbitet ansiktsuttryck, tårfyllda ögon och en tom blick. Sen drogs han tillbaka till verkligheten, lyfte bucklan till skyn, konfetti överallt, glädje och jubel. 

Det hela började för 17 år sedan på Sánchez Pizjuan. Sevilla mötte Schalke 04 i det andra mötet av Uefa cup-semifinalen. Den första matchen i Tyskland hade slutat 0-0 och även i Sevilla uteblev målen och matchen gick till extra tid, klockan tickade upp på 100 spelade minuter. Så landed bollen framför 20-åriga Jesus Navas, han tog en touch och seden slog han till. Ett inlägg som studsade sig fram till den ett år äldre Antonio Puerta. Han slog till på halvvolley, ett otroligt skott, helt otagbart. Den spanska tv-kommentatorn Jesus Alvarado tappade nästan rösten och lät som en besatt man när han över och över igen gråtskrek i mikrofonen “GOL GOL GOL GOL PUEEERTA GOL PUERTA GOL GOL GOL PUERTA GOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOL” 

Det var målet som startade allt, som tog Sevilla till deras första UEFA Cup final någonsin. Väl där besegrade de Middlesbrough med 4-0 och vann sin första stora Europeiska titel. Säsongen därefter repeterade Sevilla bedriften genom att besegra Espanyol på straffar i finalen. Puerta gjorde Sevillas sista straffmål innan en räddning från Palop säkrade vinsten. Där mitt på planen på Hampden Park i Glasgow, stod Jesus Navas och Antonio Puerta på knä och kramades med tårfyllda ögon. 21 och 22 år gamla kunde de knappt förstå att de nu var dubbla UEFA Cup-mästare med sitt Sevilla. 

Det var en härlig sommar i Sevilla, man hade vunnit Uefa-cupen två år i rad. Samtidigt hade man i Antonio Puerta och Jesus Navas två av Spaniens största framtidshopp. Men bara några månader efter att de hade kramats där på Hampden Park i Glasgow så bar Jesus Navas på Antonio Puertas kista.

Sevilla mötte Getafe hemma på Sánchez Pizjuán i början av LaLiga säsongen 2007, när den då 22-år gamla Antonio Puerta helt plötsligt föll ihop mitt på planen. Han hade drabbats av ett långt hjärtstillestånd. Tre dagar senare efter att ha vårdats i respirator på sjukhus avled Puerta av påföljderna. 

Den dagen förlorade Jesus Navas inte bara en lagkamrat utan en av hans allra bästa vänner och de som känner honom närmst menar att den dagen förändrades Jesus Navas liv. 

Jesus Navas, Antonio Puerta och Sergio Ramos var de tre musketörerna, tre grabbar som tillsammans vuxit upp i klubbens ungdomslag, som hade en otrolig talang och som runt samma tid alla tog steget upp i klubbens a-lag. De tre är kanske den bästa trio som någonsin kommit upp genom Sevillas ungdomsakademi och vid sidan av planen var de väldigt nära vänner. De höll alltid ihop, skämtade och spred glädje inom laget. De var Sevillas framtidshopp. 

Men det var inte alltid självklart att Jesus Navas skulle få den otroliga karriär han idag har, fotbollstalangen hade han alltid men han hade också något annat: ångest. Under en landslagssamling med U20-landslaget 2005 drabbades Navas av en panikattack så allvarlig att tvingades åka hem. En månad senare under den första träningen av försäsongen med Sevilla och utan att säga ett ord sprang han plötsligt iväg från planen och gömde sig i spelarbussen. Varje gång han tvingades vara borta än längre tid från sina föräldrar och syskon kände Jesus Navas en okontrollerbar svindel.  

Konsekvens blev att han inte kunde spela för det spanska landslaget och fick göra försäsongerna på egen hand hemma i Sevilla. Den fösta gången Navas intervjuades på TV, tvingades de bryta till reklam för att han höll på att kvävas, han började skaka varje gång han såg en mikrofon och undvek att läsa tidningen. För att undvika att sätta för mycket press på honom vågade hans lagkamrater inte mer än att hälsa i omklädningsrummet.

Antonio Puerta och Sergio Ramos blev Jesus Navas skyddsänglar. Det var dem som hjälpte honom igenom de svåraste tillfällena, som stöttade honom och alltid stod vid hans sida. 

Ramos lämnade den sommaren för Real Madrid, men var aldrig långt borta när Navas behövde honom. Puerta var konstant där. Sevilla gjorde vad de kunde och anlitade psykologer för att hjälpa honom, de konstaterade att det skulle ta tid, han behövde få mogna på sina egna villkor. 

Det skulle ta några år, men i december 2005 hölls ett viktigt samtal mellan de tre vännerna. Sevilla hade precis förlorat årets sista match borta mot Getafe och Sergio Ramos, som nu spelade för Real Madrid, passade på att flyga hem med sitt gamla lag för att fira jul i Sevilla. De tre musketörerna var för en kort flygresa återförenade, när Ramos tittade på Navas och sa “grabben, lyft på hakan och kom till landslaget, jag kommer ta hand om dig” varpå Puerta la till “och jag är med U21, vi kör ofta gemensamt med de äldre, och jag är säker på att jag snart kommer vara i seniorlandslaget” Puerta tittade sedan på sin vän och sa till honom att inte vara rädd.

I oktober 2006 fick Antonio Puerta, som han hade förutspått, sin debut för det spanska seniorlandslaget i en match på Råsunda mot Sverige. 

Vid tidpunkten var Jesus Navas inte redo, han vågade inte. Så hände det otänkbara den där augustidagen 2007. Plötsligt fanns inte Antonio Puerta där längre. De som står Navas nära säger att Puertas död påskyndade hans mognadsprocess, att Navas som person förändrades den dagen Puerta togs ifrån honom. Nu spelade han inte längre bara för sin egen karriär utan även för Puertas. 

Att bli kvitt ångesten och panikattackerna gick inte över en natt, men med Puertas ord “var inte rädd” i huvudet jobbade Jesus Navas hårdare än någonsin för att klara av det. Så en sommardag 2009 sa han de magiska orden “jag är redo”. Ett år senare var det Jesus Navas i den 115 minuten som från egen planhalva satte fart med bollen och startade det som skulle sluta med att Andrés Iniesta för första gången i historien sköt VM-guldet till Spanien. Där stod sen Jesus Navas och Sergio Ramos på Soccer City i Johannesburg med VM-bucklan och varsin tröja som dedikerade vinsten till Antonio Puerta. De visste båda två att det de just hade uppnått hade varit omöjligt utan honom. 

2013 tog Jesus Navas ett nytt stort steg i sin karriär och personliga utveckling när han lämnade sitt hem i Sevilla för att flytta till England och spela för Manchester City. Samtidigt hade en annan Sevillason José Antonio Reyes en säsong tidigare återvänt hem. 

Under åren i Sevillas ungdomslag hade Navas likt många andra sett upp till Reyes, han var en förebild, en hemmason som visat vägen. När Navas gjorde sin A-lags debut två dagar efter sin 18-årsdag, var det Reyes som tog hand om honom, fick honom att känna sig trygg. 

Sevillas Europaframgångar startade med Puertas mål mot Schalke men det var under Reyes ledning som klubben kom att cementera sin dominas i Europa League. Innan han kom hem hade Reyes vunnit turneringen två gånger med Atlético de Madrid. Nu skulle han göra det tre gånger i rad med sitt Sevilla, varpå de två sista som klubbens kapten. Därmed blev han den spelare i historien som vunnit turneringen flest gånger. 

När han lyfta bucklan för sista gången efter att Sevilla besegrat Liverpool på St. Jakob-Park i Basel så gjorde han det iklädd en tröja med en bild på Antonio Puerta och orden “Estas siempre con nosotros” du är alltid med oss. 

Efter en framgångsrik tid i England kom Jesus Navas sommaren 2017 hem till sitt Sevilla. Det var då en självklarhet att han skulle bära nummer 16. Antonio Puertas nummer. En säsong efter att Jesus Navas blivit utsedd till kapten för sitt Sevilla så tog han 2019 på sig en speciell kaptensbindel. Puerta16Reyes10Puerta16Reyes10, upprepande stod det på bindeln. 

Den sommaren hade José Antonio Reyes, vid 35 års ålder, dött i en bilkrasch. 

“Jag mår dåligt, väldigt dåligt” sa Navas under minnesstunden på Sanchez Pizjuán. “Jag vet inte vad jag ska säga, jag såg alltid upp till honom. Det var otroligt att få träna och spela med honom, vi upplevde så många ögonblick tillsammans, när vi delade rum, med våra familjer. Som person fanns han alltid där när du behövde honom… han kallade mig för “min pojke”. Alla vi ungdomsspelare såg upp till honom, han hade allt” 

Tillbaka till Rheinenergiestadion i Köln 2020 där Sevilla har besegrat Inter för att vinna sin historiska sjätte Europa League titel. Med Puertas nummer 16 på ryggen och Reyes kaptensbindel på armen, står han där, Jesus Navas i sin egna lilla världen. Bucklan i famnen och tårar i ögonen. 

Några minuter tidigare har han gråtandes i Spansk tv dedikerat vinsten till dem, till Antonio Puerta och José Antonio Reyes. Han vet att utan dem hade han aldrig stått där, utan dem hade Europa League aldrig blivit Sevilla League. 

Ikväll är det dags igen, Jesus Navas bär Puertas nummer 16, han bär Reyes kaptensbindel och Sevilla spelar för att vinna sin sjunde Europa League titel. Men det handlar inte bara om en ny historisk europeisk triumf. Europa League kommer aldrig bara vara en turnering för Sevilla, än mindre för Jesus Navas. 

Sevilla spelar inte med elva man ikväll, de spelar med tretton, för när de spelar Europa League är Puerta och Reyes alltid med dem. Det är dem den här turneringen handlar om, att vinna är att hylla dem och det är det Jesus Navas och hans Sevilla spelar för. 

Ni har alla säkert redan sett och läst om hur Vinicius Junior på nytt fick utstå rasistiska påhopp, till den grad att han med tårar i ögonen själv bad om att bli utbytt. 

Det har gått 17 år sedan Samuel Eto’o fick nog och försökta marschera av planen på La Romrareda i Zaragoza efter att en stor del av arenan gjort apljud emot honom. 30 år sedan Rayos målvakt Wilfred Agbonavbare ledsamt konstaterade att – det är normalt, jag är mörkhyad och efter att ha gjort de räddningar jag gjorde idag så får jag förvänta mig det. Efter att Real Madrid-supportrar såväl under matchen som i livsända tv-intervjuer yttrat rasistiska förolämpningar, där några till och med hotat målvaktens liv.

2014 plockade Dani Alvés upp en banan som kastats mot honom och åt upp den och under flera år fick Espanyol målvakten Carlos Kameni stå ut med rasistiska påhopp både från motståndaresupportrar som de egna supportrarna bakom sitt mål. 

De senaste säsongerna har vi förutom Vinicius Junior även sett incidenter som rört Athletics Iñaki Williams och Valencias Mouctar Diakhaby. 

Rasismen inom den spanska fotbollen är inget nytt och det är inget annat än förfärligt att vi 30 år senare fortfarande ser samma problem, problem som sorgligt nog inte ser ut att försvinna.

Igår var inte den första gången den här säsongen som Vinicius Junior fick utstå den här typen av rasism. Tio gånger under säsongen har LaLiga anmält rasistiska incidenter som utspelats under matcher till spansk domstol, nio av gånger har den utsatta spelaren varit Viniciús. 

Något för mig väldigt anmärkningsvärt är reaktionen inom spanskmedia och bland många spanska fotbollssupportrar efter de här händelserna, där man indirekt skyller rasismen på Vinicius Junior själv. Med argumentet att det bara är han av alla mörkhyade spelare i LaLiga som blir utsatt. Rasism är inte okej säger man, men Vinicius Junior provocerar fram det, så han får lite skylla sig själv. 

Idag kan vi exempelvis se en av de största lokaltidningarna i Valencia SuperDeporte använda rubriken “Dos tontos, muy tontos” fritt översatt till Två idioter, stora idioter. Där tidningens chefredaktör menar på att Viniciús själv var ett minst lika stort problem som de som legat bakom de rasistiska förolämpningarna.

Ledaren i en av landets största sporttidningar AS, använder rubriken “Vinicius, alltid i orkanens öga” och kritiserar sedan spelaren för hans gester mot Valenciafansen “han ventilerar sin frustration på det värsta möjliga sättet” 

Visst kan vi diskutera hur Vinicius Junior beter sig på fotbollsplanen eller vid sidan av den, men den diskussionen är en annan. För det är inget som rättfärdigar rasism och det är inget som rättfärdigar den rasismen som Vinicius Junior har fått stå ut med inter bara igår utan under hela säsongen. 

Det ska tilläggas att detta inte gäller all media i Spanien, utan det finns även en hel del förnuftiga röster inte minst Alberto Edjogo-Owono som gjorde en bra utläggning på DAZN efter matchen. Därtill har vi även sett en annan typ av otroligt smaklös mediabevakning främst från Madridhåll där Marca bland annat använt sig av videos med manipulerat ljud för att få det att se ut som att ännu fler Valencia-supportrar än var det var, deltagit i de rasistiska påhoppen. Agerande som i längden bara spär på de som tycker att det hela är överdrivet, fullt med lögner och att Vinicius Junior själv är problemet. 

Jag har även sett argument som att alla spelare får utstå förolämpningar under fotbollsmatcher det är bara Vinicius som inte kan hantera det. Som att rasistiska-förolämpningar inte var värre än andra. 

Och där har vi ett annat problem i Spanien, där acceptans av lata stereotyper och rasistiska språkbruk allt för ofta framstår som ofarliga skämt. Inte minst inom fotbollsmiljön. Därför blir hoppet från att ropa “tonto” till att ropa “mono” för vissa inte särskilt långt.

Efter att Viniciús i december i samband med en match mot Atlético de Madrid utsatts för apljud och “Vinicius är en apa”-rop, valde Madrids åklagare att inte ta några åtgärder. De erkände att det var “obehagligt och respektlöst” men poängterade att det bara “varat i några sekunder och i sammanhanget av fotbollsrivalitet”. Därmed sa man indirekt att i Spanien är rasism ok så länge det är inom sammanhanget av fotbollsrivalitet, vilket igen visar på att man i Spanien inte ser någon större skillnad på rasistiska förolämpningar och andra förolämpningar som förekommer på fotbollsarenor.

Att Vinicius Junior fått nog är det ingen tvekan om och igår var han hård på sina sociala medier. “Rasism är normalt i LaLiga. Ligan tycker det är normalt, förbundet med. Ligan som en gång tillhörde Ronaldinho, Cristiano och Messi tillhör nu rasisterna” skrev han och uttryckte även att “Jag ber om ursäkt till de spanjorer som inte håller med, men idag i Brasilien, så ses Spanien som ett rasistiskt land”.

Det var ett uttalade som fick LaLiga-presidenten Javier Tebas att starta ett twitterbråk med Real Madrid-spelaren. Tebas som i sin position bör vara den första att försvara en spelare som i hans liga utsatts för rasism, visa tydligt att han är mer mån om att försvara spansk fotboll än dess spelare.

Nu kanske inte det är så förvånande med tanke på att Tebas har en bakgrund i fascistpartiet Fuerza Nueva. Samt att han för ett par år sedan öppet stödde det högerradikala och nationalistiska partiet Vox. Men i sin position som LaLiga president är det ändå anmärkningsvärt och ett agerande som bara ger mer vatten på kvarnen för de som menar att allt är Vinicius Juniors egna fel. 

Personligen tycker jag inte man kan säga att Spanien är ett rasistiskt land, det är orättvist att klassa ett helt land som rasistiskt, däremot är det ingen tvekan om att man har ett stort problem med rasism och då inte minst på de spanska fotbollsarenorna.

Det ska även klargöras att LaLiga har blivit bättre i sitt arbete med att försöka ta sig an uppgiften att få bort rasismen från arenorna. Man jobbar hårdare och bättre med att hjälpa klubbarna att identifiera de personer som ligger bakom de rasistiska påhoppen, och fler incidenter anmäls till rättsväsendet. Efter gårdagens match har Valencia även meddelat att de kommer stänga av de identifierade fansen på livstid. 

Däremot behöver det bli tydligare att det är helt oacceptabelt. Det krävs tydligare ställningstaganden och frågan är vad som egentligen krävs för att en match i LaLiga ska brytas pågrund av rasism

Allt som allt visar reaktionerna från Tebas, viss media och somliga supportrar på att Spanien har ett stort problem och att det första som behöver hända för att man ska kunna ta tag i det är att man inser att man har ett problem och det är lättare sagt än gjort.

När FC Barcelona den 13:e September 2008 spelade 1-1 hemma mot Racing Santander såg det ut som att Josep Guardiolas tränarkarriär skulle sluta redan innan den riktigt hunnit börja. De hade varit illa ute i Champions League-kvalet mot Wisla Kraków, förlorat hemma på Camp Nou med 0-1, innan de lyckats vända på bortaplan. I ligaspelet hade det gått ännu värre, förlust i premiären borta mot liganykomlingen Numancia och nu 1-1 hemma på Camp Nou mot Racing. 

I spanskmedia var rubrikerna hårda, många och tydliga. Guardiola hade inte vad som krävdes. Dessutom verkade det som att han mot Racing helt hade tappat det när han bänkande världsstjärnan Yaya Touré till förmån mot en 20-åring ingen hade hört talas om. 

Läste du de spanska tidningarna dagarna efter var kritiken mot Josep Guardiola överväldigande, förutom på en sida. Det var i den katalanska tidningen El Periódico, där Johan Cruyff skrev veckokrönikor. “Detta Barça ger en mycket, mycket bra känsla” rubricerade Cruyff sin krönika. 

Medan publiken på Camp Nou och där hemma framför tv-sofforna hade undrat vad det var för haveri de tittade på så hade Johan Cruyff suttit på sin plats på Camp Nou med ett stort leende igenom hela matchen. För han hade sett något speciellt eller rättare sagt någon speciell. 

“Tekniskt är han överlägsen Touré och Keita.” skrev Cruyff, han fortsatte: “Positionsmässigt ser han ut som en veteran. Med och utan bollen. Med bollen gjorde han det svåra enkelt: med en eller två touch. Utan bollen så ger han oss en annan lektion: att vara på rätt plats för att ingripa och återerövra genom att springa precis lagom mycket. Allt samtidigt som han är ung och oerfaren.”

Det var den okända 20-åringen, han som hade fått debutera från start, samtidigt som en av världens bästa defensiva mittfältare Yaya Touré tittade på från bänken, som Cruyff pratade om: Sergio Busquets. 

Ett år tidigare hade Josep Guardiola tagit över Barcelona B-lag, ett lag i kris. För första gången på 34 år hade de åkt ner i den spanska fjärdedivisionen, Tercera Division, till mycket en amatörliga. Laget Guardiola tog över beskrevs i katalansk media vid tidpunkten som ett lag utan själ eller framtid och steget från B till A-lag hade aldrig varit större. 

Fallet hade även betytt att klubbens C-lag nu försvann. Guardiolas stod därför med två trupper som skulle bli en och hans första uppgift som tränare var att meddela 32 ungdomar att deras dröm om att spela i FC Barcelona nu var över. 

I U-19 laget fanns en spelare som klubben redan innan Guardiola kom hade bestämt skulle skickas iväg på lån. Efter att ha tittat på några träningar från U-19 laget hade dock Pep en annan åsikt, Sergio Busquets skulle vara en del av hans B-lag. 

Den säsongen blev Busquets den spelare Guardiola spelade mer än någon annan. Efter en tuff start hade Barça B sen en mirakulös säsong, Busquets var navet i allt, och man vann Tercera och uppflyttning till Segunda B.

När Guardiola sen fick erbjudandet att ta över klubbens A-lag, var han fast bestämd att Busquets skulle följa med. Så kom matchen mot Racing Santander. En okänd 20-åring, en spelare som för ett år sedan varit oönskad i klubbens U-19 lag, som aldrig spelat högre eller mer än en säsong i den spanska fjärdedivisionen, var nu i startelvan framför självaste Yaya Touré, det är inte konstigt att ögonbryn höjdes. 

Men Guardiola, likt Cruyff, hade sett något väldigt speciellt hos Sergio Busquets. När säsongen 2008-09, hans första, var över hade Busquets vunnit alla titlar som går att vinna på en säsong inom klubbfotbollen: Copa del Rey, LaLiga, Champions League, spanska supercupen, europeiska supercupen och VM-för klubblag. Inte som en reserv, utan han hade gjort det som en av nyckelspelarna, kanske den viktigaste av de alla. 

Inför VM 2010 var det en självklarhet för Vicente del Bosque att ta med honom i truppen. Men det var inte alla som förstod, faktum är att de flesta inte förstod vad Sergio Busquets faktiskt gjorde på planen. Efter att Spanien förlorat öppningsmatchen mot Schweiz riktades en stor del av kritiken från spansk media mot Busquets. Vad gjorde han ens där? Han hade inte gjort sig förtjänt av en plats i landslaget. 

Bara 21 år gammal, var Busquets den yngsta spelaren i truppen, det hade inte ens gått två år sedan han spelade i fjärdedivisionen.

– Jag såg att Busi hade det jobbigt, väldigt jobbigt. Även om du inte vill höra kritiken, så gör du det. Det sades att han inte var önskad, berättade Xavi senare i en Informe Robinson dokumentär på spansk tv. 

Under de första säsongerna av hans karriär var Sergio Busquets nog världens mest underskattade fotbollsspelare. Det var som att bara vissa kunde se hans briljans, kunde se den avgörande roll som han faktiskt hade i allt som Barcelona och Spanien åstadkom. 

Busquets var aldrig namnet som tog rubrikerna när FC Barcelona erövrade fotbollsvärlden eller Spanien vann sitt första VM-guld någonsin. Han syntes inte, men det var även vad som gjorde honom så bra. Rinus Michels sa en gång att “om du inte märker av den defensiva mittfältaren så betyder det att han gör ett perfekt jobb.”

Vicente Del Bosque ska också en gång ha sagt att om – du tittar på matchen så ser du inte Busquets, tittar du på Busquets så ser du hela matchen. 

När kritiken eller snarare drevet mot Busquets, efter matchen mot Schweiz under VM i Sydafrika, i spansk media var som värst satte sig Vicente del Bosque på en presskonferens och sa – Om jag kunde bli reinkarnerad till en fotbollsspelare, vilken som helst, så skulle jag vilja vara Busquets. 

De som såg hur bra, hur viktig Sergio Busquets var, det var de som var runt om honom. 

– Jag tror att folk inom fotbollsvärlden värdesätter honom mer än vad media gör. Men han vet hur mycket vi värdesätter honom och det är det viktigaste, sa Xavi i en av många radiointervjuer där han försvarat sin lagkamrat.

Frågar man Josep Guardiola, Xavi eller för den delen vem som helst av spelarna i Barcelonas trupp under storhetstiden 2008-2012, så hade de aldrig lyckats vinna allt de vann utan Sergio Busquets. Det var han som var navet, den viktigaste spelaren i det många menar var det bästa fotbollslag vi skådat. 

Annons

Lika viktig var han för Del Bosques landslag, det som vann VM 2010 och EM 2012. Vi kommer nog dock aldrig riktigt förstå hur bra Sergio Busquets i sin peak verkligen var, eller hur stor påverkan han haft inte bara på FC Barcelona utan hela på sporten. 

När det spanska landslaget 2010 firade sin VM-titel, presenterade Pepe Reina spelare för spelare inför de tusentals som samlats på Madridsgator. Så kom han till den yngsta av dem, grabben som det sagts varit oönskad, som inte förtjänade att få åka på VM. Honom presenterade Reina med orden: För mig VMs bästa spelare, snöplogen från Badia, bläckfisken från Badia, Spaniens tentakler. Mannen som snor bollen, passar den och skapar spelet: Sergio Busquets 

När Barcelona firade ännu en ligatitel på Camp Nou säsongen 2010/11, tog spelarna en efter en mikrofonen för att säga några ord. De möttes alla av stora jubel när de klev fram, så även Busquets. Men Busquets jubel var inte lika stort som det andra stjärnspelare som Messi, Xavi, Iniesta med flera fick. Busi verkade inte bry sig nämnvärt, han är inte en person som kräver att stå i centrum, utan mer föredrar att hålla sig i skymundan. Xavi däremot steg fram, tog mikrofonen från Busquets och mer eller mindre skällde ut publiken på Camp Nou “Kom igen, visa lite mer stake, jag vill höra er högre, för fan, han är en fucking otrolig spelare. Kom igen, BUS-QUETS, BUS-QUETS” 

Annons

Det har gått 15 år sedan den där matchen mot Racing Santander. Sergio Busquets har spelat 718 matcher och vunnit 31 titlar med FC Barcelona. Och även om han inte längre behöver att Xavi eller Pepe Reina, Guardiola eller Del Bosque skriker på media och fotbollsfansen för att de ska förstå att han är världsklass. Så tror jag ändå alltid att Sergio Busquets fotbollskarriär kommer att förbli en av de mest underskattade som någon spelare någonsin har haft. Dels för att hans roll, hans position är så unik, så att vi inte alltid förstått den, han är inte vad vi lärt oss att en defensiv mittfältare är. Dels för att det är svårt att förstå hur stor svårighetsgrad det faktiskt är på det han gör och dels för att det är svårt att förstå den påverkan han faktiskt har haft på sporten. Rollen han spelat i några av de bästa fotbollslag som funnits. 

Annons

Själv beskrev han i spansk radio, kort innan VM 2022, sin något unika position såhär:

– Min position i “Barça-stilen” är ganska komplicerad och svår. Generellt sett finns det inte många fotbollsspelare med den här specifika profilen. Majoriteten av lagen använder en dubbelpivot i mitten på mittfältet eller en box-to-box löpare som trivs med att springa upp och ner på planen oavbrutet. När min spelstil fungerar är min position en där du inte kan röra dig över hela planen, du måste tänka mer än du springer och du måste hela tiden ha en stor mängd information lagrad i hjärnan. 

Men trots att han nog för alltid förblir underskattad så kommer han att lämna Camp Nou som en hjälte och med en dröm som blev verklighet.

Sergio Busquets kan inte ha varit mer än 5 år gammal när han för första gången iklädd Barcelonatröjan gick ut på Camp Nous gräsmatta. Tillsammans med pappa Carlos och lillebror Aitor. 

Annons

Carlos Busquets var målvakt, främst andra val, för FC Barcelonas A-lag mellan 1990-1999. Den viktigaste räddning han gjorde under sin karriär var dock i hemmet, när han brände handflatan efter att ha slängt sig för att rädda ett stekande hett strykjärn från att falla i huvudet på lilla Sergio. 

Sergio som under uppväxten fick epitetet “Busis son” drömde om att likt sin pappa en dag få spela för Barcelona. Dock inte som målvakt, varför stå i mål när man kan vara ute på planen? Han provspelade för en plats på La Masia, men ansågs inte tillräckligt bra. 

Istället spelade han i flertalet andra mindre klubbar under uppväxten: Badia, Barberá, Lleida och Jabac Terrassa. Den sistnämnda klubben var en farmarklubb till FC Barcelona vilket betydde att om de fick erbjudanden på någon av deras spelare från andra klubbar var de tvungna att meddela Barcelona. 

Annons

2005 skulle Sergio Lobera lämna sin position som sportchef för Jabac för att ta över som tränare för Barcelona Juvenil B (U-18 lag) och han ville ha med sig Sergio Busquets. När de värvades spelare till Barças juvenil lag så var det inte värvningar för laget utan för framtiden, det var så man såg på det i klubben. Vilket betydde att kraven var extra hårda och de som stod högre i rang än Lobera kunde inte se den framtiden med Busquets. 

Men Carlos Busquets, hade hört att det fanns ett visst intresse för hans son från Real Madrid så han ringde Manolo Romero, som var Real Madrids scout i Katalonien. Manolo hade följt Sergio ett tag och gillade vad han såg: “Jag älskar honom, men förklara för mig hur ska jag kunna värva Busis son?”, ska scouten ha frågat Carlos. 

Problemet för Real Madrid var ju att han tillhörde Jabac och därmed hade Barcelona första tjing. Men om nu inte Barça ville ha honom, då skulle Sergio kunna gå till Real Madrid. Jabac Terrassa bad så Manolo Romero att skicka ett fax för att formalisera deras vilja att värva spelaren. Därefter berättade dem för Sergio Lobera som tog med sig dokumentet till sina chefer hos FC Barcelona, några dagar senare gick 17-åriga Sergio Busquets dröm i uppfyllelse när han skrev på för FC Barcelona Juvenil.

Annons

Sergio Busquets karriär skapades helt enkelt tackvare att de få som trodde på honom, trodde så mycket på honom att de gjorde nästan vad som helst för att övertyga resten. Från Sergio Lobera till Guardiola, Cruyff, Xavi och Del Bosque. 

Sommaren 2008 hade Sergio lovat sin farbror Javier Fernandéz att han skulle hjälpa honom att träna Badias ungdomslag, – Jag kommer att vara din assistent, sa han. Den säsongen blev inte riktigt som någon av dem hade förväntat sig. 

Annons

Istället för att stå vid sidlinjen vid ungdomsmatcher på den katalanska landsbygden, reste Sergio Busquets runt och spelade på de största arenorna i Europa. Nu var han inte längre Busis son, det var Carlos som var Busis pappa. 

Frågan är om någon, någonsin haft en karriär som tagit fart lika raket snabbt som Sergio Busquets. Han debuterade 2008 hade redan vunnit allt som gick att vinna på klubbnivå innan 2009 var över, vann VM-guld 2010 och EM-guld 2012. Vad gör man när man vunnit ALLT innan man fyllt 25? 

Det är en karriär som dividerat många, de som ser honom som ett geni, en av de bästa någonsin och de som aldrig riktigt förstod grejen, mest tycker att han slänger sig lite lätt. Efter VM i Qatar tackade han för sig i det spanska landslaget och i veckan annonserade han att han även lämnar FC Barcelona efter säsongen är slut, 15 säsonger och 31 titlar senare.

Annons

Sergio Busquets har stundtals varit så bra att ingen har sett hur bra han var. När han nu tackar för sig är det bara att lyfta på hatten och tacka för den magiska fotboll han lät oss njuta av utan att vi kanske riktigt förstod att det var han som faktiskt skapade den. 

It was a pleasure, Sergio. 🎩#LaLigaHighlights pic.twitter.com/UkCl8IF8jS

— FC Barcelona (@FCBarcelona) May 11, 2023