Tisdagstankar v43

Det hade naturligtvis kunnat stanna där, men jag stannade upp, klickade mig in på bilden och började syna siffrorna. Under så många år var Manchester United + Sir Alex Ferguson = Framgång en sån given ekvation att man aldrig riktigt reflekterade över resultaten. Man tog dem helt enkelt för givet och när skotten väl tackade för sig var vi nog ganska många som anade ett hack i kurvan borta vid horisonten, men att de dryga fem år som nu fortlöpt skulle bli som de blev tror jag ingen ens snuddade sin tanke vid.

Vad innehöll de då, siffrorna jag såg? Jo, efter några resultatmässigt svajiga säsonger i slutet av 1980-talet nådde de röda djävlarna en andraplats säsongen 1991/1992. Efter det och hela vägen fram till den sista ligatiteln 21 år senare fanns blott tre tredjeplatser, ytterligare fem andraplatser och hela 13 ligasegrar. Utöver dessa idel pallplatser kan vi addera två Champions League-segrar, ytterligare två förlorade finaler samt en drös av både FA- och Ligacuptitlar under samma tidsperiod.

Jag blev helt knockad, ty det som kändes normalt och rimligt under så många år, i ljuset av allt som gått fel sedan Sir Alex abdikerade, nu har blivit smått abstrakta siffror. Det är först nu jag börjar förstå vilken oerhörd maktfaktor Manchester United och Sir Alex Ferguson var i nästan 25 år. Att han byggde upp, byggde om, renoverade och underhöll ett lag och en klubb utan att ens hamna utanför topp tre från tidigt 90-tal till bara för några år sedan.

Jag uppmärksammade detta genom att skriva om tweeten till svenska och bifoga samma bild – där jag även i en kort mening uttryckte att Manchester United dessutom nådde dessa otroliga resultat via en “tvärfet fotboll”. För det är så jag minns den när jag tänker tillbaka på Ryan Giggs, Andy Cole, Michael Carrick, David Beckham, Patrice Evra, Paul Scholes, Wayne Rooney, Ruud van Nistelrooy, Dimitar Berbatov, Ole Gunnar Solskjaer, Cristiano Ronaldo, Roy Keane, Eric Cantona och Nani. Det var högt tempo, full fart framåt, massa inlägg, skott utifrån, anstormningar, kontringar och frisparksmål – hela tiden dirigerade av en rödnosad högtryckstvätt i svart, tjock rockjacka på sidlinjen.

Känslan var att långt ifrån bara United-supportrar gillade eller retweetade min tweet av längtan efter en tid som flytt, utan det var som att det gick upp för väldigt många fler än bara mig vad Sir Alex och hans lag egentligen åstadkom under en så lång tid. Man har nästan inte riktigt förstått det än, men för varje vecka som går av detta eviga tjat kring hur tråkig fotboll Manchester United nu spelar, att man är ljusår från var man en gång var och att lag man enkelt höll bakom sig tidigare nu både gått om och mer eller mindre lämnat de röda långt bakom sig tror jag Sir Alex livsverk ges mer och mer välförtjänt uppskattning och erkännande som en av de absolut mäktigaste erorna i fotbollens historia.

Ikväll ser jag Manchester United välkomna Juventus till Old Trafford och jag minns fortfarande den fantastiska och infernaliskt spännande semifinalen av Champions League våren 1999. För mig var nämligen de två matcherna brytpunkten för Manchester United som “ett av England bästa lag” till Manchester United – världens bästa lag.

Idag känns det smått skrattretande att använda det epitetet i samma mening som Manchester United, men ikväll tänker i alla fall jag låta ett elljusupplyst Old Trafford i Champions League-skrud med Juventus på besök minna mig om glansdagarna vi aldrig lär få uppleva igen.

Sen kändes faktiskt publiksiffran på knappt 10 000 skarvad. Drygt sju? Åtta max?

En annan sak jag bar med mig hem i Stockholmsnatten var att det alltid är lika fascinerande att se några av de absolut bästa spelarna live och på nära håll. Man inser ytterligare några procent av deras storhet. Den här gången var det Napolis Marek Hamsik som jag kunde studera i långa sekvenser utan att en bildproducent ville annat och när man verkligen följer en sådan kvalitetsspelare ser man vilken oerhörd precision, känsla och klass det är på allt från positionering till förstatouch till speluppfattning till tillslag. Han var häftig att se, Hamsik, men den utflippade frisyren bör verkligen snart ha gjort sitt. Den anstår inte en 31-åring.

Annars är den här landslagsrundans stora rubrik givetvis Tyskland två förluster. Jag tyckte min vän och kollega Adam Nilsson alldeles utmärkt förklarade läget efter Hollandsmatchen och efter gårdagens förlust borta mot de regerande världsmästarna Frankrike var hans text om Löws första kapitulering inför ett medialt tryck ännu mer relevant.

Snart sätter Tyskland punkt för ett på alla sätt bedrövligt landslagsår och det blir sannerligen intressant att följa vilka spelare som följer med en för första gången starkt ifrågasatt Joachim Löw in i nästa kval. Om han ens har kvar jobbet, vill säga.

XXX

Blickar vi framåt i veckan och mot helgen är det svårt att inte fastna vid söndagens Milanoderby. Varken Inter eller Milan fick den start på säsongen man önskade, men efter några raka segrar och inte minst flertalet mål från respektive argentinsk bomber längst fram, Mauro Icardi och Gonzalo Higuain, har de båda randiga lagen tagit upp jakten mot toppen.

Jag förväntar mig ett lika sprakande spektakel som det varit de senaste säsongerna och jag råder verkligen alla som aldrig riktigt fastnat för italiensk ligafotboll att kolla. Ett kvällsderby på ett fullsatt San Siro… det blir inte mycket bättre än så.

Och på tal om hur mycket bättre något kan bli – Kevin De Bruyne väntas göra comeback i Manchester City till helgen och belgaren lär välkomnas tillbaka med öppna armar av Pep Guardiola. Under fjolårssäsongen var De Bruyne långa perioder fullständigt dominant från sin centrala position relativt djupt på mittfältet och det var häpnadsväckande få ljusblå mål som inte spelfördelaren låg bakom på ett eller annat sätt. Han har också saknats under inledningen av säsongen där Manchester City inte sett så överlägsna ut som man gjorde ifjol och där storsegrarna varit lätträknade. Till de förhandstippade huvudutmanarna Liverpool har Chelsea sållat sig och dessutom visat sig vara väldigt mycket på riktigt, Tottenham biter sig kvar i toppen i väntan på sin nya arena och Arsenal ångar på med sex raka segrar, så vill de regerande mästarna behålla bucklan i Manchester behövs garanterat bästa laget.

XXX

Läser “rapporter” om att Neymar vantrivs i PSG och vill återvända till Barcelona. Brassen har de senaste matcherna (Lyon och Röda Stjärnan) sett otroligt harmonisk ut och bjudit på spektakulära och fenomenala insatser, så det är i alla fall ingenting som synts genom mina tv-skärmar.

PSG har dessutom i princip redan avgjort ligan och efter Napolis seger över Liverpool finns ingen större anledning till Champions League-panik. Att Neymar i detta läge ens skulle få lämna Paris ser jag som helt uteslutet och det Barca han lämnade är långt ifrån det Barca som går att återvända till.

Jag skrev bara för någon vecka sedan om ett lag som köpt på sig både en och två spelare “för mycket” för sitt eget bästa och jag vill inte ens tänka på vilken rockad ett Neymar-intåg hade inneburit för den katalanska truppen. Lyxproblem brukar det heta, en tränare och sportchefs mardröm hade jag kallat det.

En Barcelona-comeback är således helt utesluten i min värld, men jag ser det som långt ifrån otänkbart att det här är den sista säsongen Neymar gör i den franska huvudstaden. Jag ser det heller inte som otroligt att han återvänder till La Liga eftersom jag länge sett framför mig att Real Madrid tar ett sabbatsår post Ronaldo och i sommar bränner det pengaberg man samlat på sig de senaste tre åren och spränger allt vad två miljarder heter för Neymars underskrift.

Man har plockat Barcelona-symboler förut (Figo) och den Florentino Perez jag lärt mig uppskatta genom åren har väl då aldrig bangat för en känslig transfer?

Skulle det hända.., ja, då jäklar snackar vi återkomst till Spanien!

Ni kommer väl ihåg att Antonio Conte både var sparkad och tränare för Chelsea i flera månader tidigare i år? I PSG minns jag att både Laurent Blanc och Unai Emery spenderat tid i ett vakuum i väntan på att få veta det alla redan fått veta, soppan kring Louis van Gaal och dessförinnan Moyes glömmer jag inte och i Milano har såväl Inter- som Milantränare varit sparkade långt innan de lämnat San Siro. Bara för att nämna några andra exempel.

Här i Sverige har jag bevittnat Andreas Alm leda en AIK-träning när alla runt träningsplanen redan visste att hans dagar i klubben räknats och följetången i vintras som slutade med att Jakob Michelsen lämnade Hammarby föranleddes också av att dansken enligt säkra källor sparkats, men själva avskedet dröjde. Han var, precis som alla andra som nämnts, huvudtränare men ändå inte.

Så vad är det egentligen som händer med alla tränare som ska sparkas – snart !?

Huvudet placerat under giljotinen, men bödeln på lunchrast.

Ingen har garanterat missat det som sker i IFK Göteborg just nu, där GP alltså både gått ut med och nu under tisdagseftermiddagen även backat upp uppgifterna om att beslutet att Poya Asbaghi kommer att få sparken är taget. Däremellan har Asbaghi ansvarat för ännu en Blåvitt-träning och dessutom sablat ned påståendena som fullständigt fabricerade. IFK Göteborg har kraftigt dementerat GP:s uppgifter och Mats Gren har gjort sig oanträffbar på Hawaii.

Jag är i denna text inte ute efter att hitta en syndabock, vem som den här gången gjort fel eller vem som farit med osanning. Jag är tämligen övertygad om att en seriös journalist inte slår på en så här stor och känslig trumma utan att ha på fötterna och det ganska rejält. Dessutom ska vi komma ihåg att alla ovanstående exemplen slutat just med att tränaren fått lämna sitt uppdrag.

Men att tränaren, i detta fall Asbaghi och eller Mourinho, hamnar i en bisarr situation är odiskutabelt. Klubben, supportrar och media hamnar i ett limbotillstånd som jag på inget sätt kan få till positivt för någon inblandad part och min stilla undran är alltså: varför?

Varför sparkar man inte en tränare direkt efter att man fattat ett beslut om att sparka honom?

Man undviker alla missförstånd, all pajkastning och all negativ publicitet. Och viktigast av allt: man skonar minst en människa från upplevelser som inte är i närheten av rimliga, oavsett hur dåliga resultat man uppnått. Och om inget beslut faktiskt fattats kring att sparka sin tränare vågar jag lova att inga tyngre journalister eller mediehus kommer att rapportera annorlunda.

Rykten, spekulationer och åsikter är en sak – det är naturliga delar av cirkusar som berör tiotusen-, hundratusen- eller miljontals människor – det här är något annat och jag kan, hur jag än vrider och vänder på det, inte förstå varför man fattar ett beslut om att sparka en tränare men inte verkställer det förrän dagar senare. Den enda rimliga förklaringen är i mitt huvud ekonomisk, att man möjligtvis först tar beslut om att tränaren i fråga ska få gå, men att det tar lite tid att lösa de ekonomiska bitarna. Frågan som dock uppstår då är ju varför den biten inte är glasklar utifrån det gällande avtalet och varför man ens beslutat sig för dojan om det ändå inte går att lösa.

Oh, well. Det återstår att se vad som händer med både Poya Asbaghi och José Mourinho, men jag kan verkligen sakna tiden då en tränare var just tränare till den tidpunkten då hans överordnade bestämde sig för att så inte skulle förbli och pang bom så var han entledigad. Tack och bock – adjöken. Så mycket mer värdigt det var!

(vilken fruktansvärt märklig grej att sakna!?)

Ibland kom det som en chock, ibland var det väntat. Ibland kunde man förstå att det hängde ihop med svaga resultat, ibland skakade man bara på huvudet. Men jag kan inte minnas att jag en enda gång innan 2015 (?) levt och varit i denna fotbollsbubbla och en tränare varit sparkad, men ändå inte.

Det närmsta jag kan erinra mig är när alla visste om att Hammarby valt att inte förlänga avtalet med dåvarande tränaren Sören Cratz utan i stället signa Anders Linderoth, men ändå lät Cratz köra året ut.

Det slutade i och för sig ganska bra.

Kort och gott: jag såg verkligen inte den här svackan komma. Barcelona gjorde på många sätt ett fantastiskt sommarfönster, men kanske har man rent av handlat på sig ett stort namn för mycket för sitt eget bästa?

Ousmane Dembélé kom tillbaka starkt efter fjolårets långtidsskada, avslutade säsongen lovande och toppade av sommaren med ett VM-guld. Han kostade Barcelona dyra pengar för ett år sedan och ska givetvis ha sin beskärda del av speltiden. För ännu mer pengar anslöt Coutinho i januari och brassen lär ha många år som centralgestalt på det offensiva mittfältet framför sig förutsatt att inget oväntat sker i form av skador eller liknande.

Utöver dessa herrars ankomst det senaste året plockade Barcelona i somras in Arturo Vidal från Bayern München, Malcom tvärvände på Fiumicino i Rom och stack till Spanien i stället och från Gremio signades Arthur för över 300 miljoner.

I dagarna skrev Sergio Busquets på ett nytt långtidskontrakt och Ivan Rakitic finns givetvis också kvar som en hörnsten i lagbyggets mittendel. Sergi Roberto går att använda lite överallt och Munir är inte längre så pass ung att han kan sitta en hel säsong på bänken. Börjar ni förstå vart jag vill komma?

Förvisso har bärande spelare som Iniesta och Paulinho lämnat, utöver dessa två även breddalternativ i form av Paco Alcácer, André Gomes och Aleix Vidal – men den hierarkiska och logiska tågordningen har förändrats på ett sätt som enligt mig kokat ned lagets disposition till frågetecken snarare än till utropstecken.

När Barcelona var som allra mest framgångsrika för några år sedan var det tre givna spelare på mittfältet och tre givna spelare längst fram, med en tydlig reserv i varje lagdel som kom in och täckte upp när det behövdes. Maskineriet var väloljat och man tilläts gå från bra till bättre till ännu bättre till bäst.

Det Barcelona jag ser idag ser ut att famla efter både en, två och tre saker i sitt spel och sin organisation. Man har prövat sig fram och få insatser har sett riktigt bra ut – om ens någon? Det är många spelare som ska lära känna varandra, det är många etablerade kemier och förståelser som brutits upp och det är många spelare som vant sig vid att vara nyckelfigurer i sina lags offensiva spel som nu ska finna sig i att sitta på kvisten i 90 minuter. Inte heller bara någon gång här och där, utan av allt att döma ganska ofta.

Den enda utespelare som spelat samtliga matcher är mittbacken Gerard Piqué och efter en katastrofal insats i förlusten mot Leganes har motvilliga röster höjts om att den ohotade försvarschefen sedan Carles Puyol tackade för sig har sina bästa år bakom sig.

Tränare Valverde vet garanterat vad han gör och när så många stora spelare hämtats till en trupp är det naturligtvis fler personers viljor och beslut som ska räknas in i ekvationen, men jag skulle vilja påstå att man som klubb haft tur att Real och Atlético Madrid också haft det lite motigt, tappat en del poäng, mött varandra och inte sprungit iväg i toppen av tabellen. Barcelona leder fortfarande ligan och kanske faller detta experiment av startelvor väldigt väl ut snabbare än vad jag hinner skriva tappad serieledning, men vi kan i alla fall konstatera att två poäng av nio möjliga mot Girona, Leganes och Bilbao är långt ifrån en trend FC Barcelona är nöjda med.

Senast jag höjde ett varningens finger för ett lag var efter Chelseas klappkassa insats mot Manchester City i Community Shield och titta vad som hände sen – Sarris mannar är obesegrade och har stundtals sett exceptionellt bra ut.

Så återigen – ingen fan är målad på väggen, men jag noterar att Barcelona inte är där jag trodde att de skulle vara när vi nu skriver oktober 2018 i kalendern. Och frågan är om de hinner tillbaka till toppen av världen innan Messi börjar dala. För då kan vi nog börja prata ordentligt om vad som ska målas på den där väggen.

XXX

Andreas Granqvist till Manchester United!?

Alltså ironin i att Victor Nilsson Lindelöf eventuellt skulle stöta på ännu mer patrull i Manchester genom att bänkas till förmån för Granen, straight outta Superettan, är svår att ens klura ut i huvudet.

På LSD.

När jag dessutom förstår att även John Terry har ryktats som en tänkbar “förstärkning” i januari för Mourinhos krisande klubb undrar jag på ren svenska: vad i hela helvetet?

XXX

Fantastiska matcher att vänta i veckans Champions League där det givna huvudnumret blir Napoli mot Liverpool. Det ljusblå hemmalaget har efter bara en pinne mot Röda Stjärnan redan kniven mot strupen och en vinst är nästan ett måste för att avancemang ska kännas realistiskt.

Det blir högintressant att se om Jürgen Klopp fortsätter att trycka gasen i botten eller om han väljer att spela på de tre poängen mot PSG i premiären och drar ned på tempot, men det är nog föga troligt. Jag spänner fast mig och räknar med en 90 minuter lång torktumlare till match.

XXX

Tack, Kennedy Bakircioglu, för några av de absolut finaste allsvenska sekunder jag någonsin upplevt.

Jag vet, jag vet att det återstår några matcher av säsongen, att det finns en Europaplats att landa och att såväl Kennedy som supportrar hoppas på ett ögonblick av magi ytterligare, men helt ärligt – vad ska kunna toppa det som skedde mot Blåvitt igår? Jag säger lägg av nu och låt det där bli det sista du gjorde på en fotbollsplan. Sen kör du ärovarv efter ärovarv, tacktal och ett supervärdigt avsked den fjärde november. Men ett mäktigare avslut på själva fotbollsplan kommer du aldrig kunna få till.