POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Champions League-åttondelarna är lottade!

Man hann knappt andas ut och se fram mot ledigheten från Champions League innan bollarna drogs upp ur skålarna och åttondelarna i mitten av februari stod klara. Nedan går jag igenom mina tankar kring samtliga drabbningar, reserverar mig för att det är en evighet kvar till februari och att allt kan omkullkastas innan det är dags för avspark. Dagens favoriter i fet stil.

Bayern München – Liverpool

Dagen efter att Liverpool haft lekstuga med Manchester United och efter 17 omgångar stoltserar högst upp i Premier League-tabellen med förlustnollan intakt är det givetvis svårt att inte hålla dem som favorit mot ett Bayern München som för första gången på evigheter inte blir höstmästare i Tyskland. Men! Tyskarna ska få en betydligt längre vila, medan Liverpool växlar upp med både liga- och FA-cupspel under mellandagar och tidig januari. Så med två månader kvar till avspark skulle jag akta mig för att  dundra ut Liverpool som allt för stor favorit – för visst kan det här sluta hur som helst!

Manchester United – PSG

Jag törs lova att Manchester Uniteds enda rimliga väg till kvartsfinalen är att sparka Mourinho och lyfta in en tränare som vill utnyttja det spelarmaterial som är på plats till mer än att krampaktigt bedriva ett svagt försvarsspel. PSG kan rotera hur man vill i ligaspelet för piggast möjliga ben och när firma Neymar, Mbappé, Cavani och Di Maria får ha så mycket boll som man garanterat kommer få ha mot Mourinhos lag så kommer det smälla ett par gånger om. Redan på Old Trafford.

Ajax – Real Madrid 

Ett Ajax som är bättre än på många år mot ett Real Madrid som är sämre än på många år. Visst ska de regerande mästarna slå ut Ajax över två matcher alldeles oavsett dagsform, men jag har imponerats av Ajax så till den milda grad att jag absolut kan se dem pumpa upp sig med självförtroende nog för att i den första matchen gå ut och gå för segern. Och är det något den här säsongens Real Madrid sannerligen haft svårt med så har det varit att hamna i underläge. Moralen, kraften, viljan och drivet finns inte på samma självklara sätt där längre. Nej, jag utesluter inte en megaskräll här!

Tottenham – Borussia Dortmund

Jag “sticker ut hakan” här och menar att Tottenham ska gälla som favoriter trots Borussia Dortmunds helt fenomenala höst i såväl CL som i Premier League. Spelbolagen har tyskarna som knapp favorit och jag förstår givetvis varför, men Tottenham har visat en otrolig fighting spirit den här säsongen och löst resultat på resultat trots att spelet inte riktigt stämt. Man har dessutom haft småskador och frånvaro på nästan varenda ordinarie spelare, så när man fått två månader av Kane, Eriksen, Alli, Son, Trippier, Alderweireld och så vidare blir det här en rejäl hård nöt att knäcka för Dortmund.

Schalke 04 – Manchester City

Vi kan absolut ha att göra med en för Schalke direkt pinsam utgång av denna åttondelsfinal. Absolut ingenting talar för tyskarna och jag vågar lova att den här “matchen” är avgjord innan paus i Gelsenkirchen.

Roma – Porto

En åttondel där båda lagen garanterat jublade över hur lotten föll. Roma kommer från en katastrofal ligahöst och ett avancemang från CL som snarare berodde på CSKA och Plzens kvalitet än på deras egen förträfflighet och Porto undvek lotter som Atlético Madrid, Liverpool, Tottenham och Borussia Dortmund. Portugisernas sexton av arton möjliga poäng i gruppen ska givetvis inte underskattas, men de togs mot Lokomotiv Moskva, Schalke 04 och Galatasaray – så hur mycket säger de egentligen? Och vad gäller Robin Olsens klubb så kommer massvis ha hänt innan det är dags för det första mötet i Rom. Otroligt ovisst, men jag ser trots allt på Roma som knapp favorit i detta möte.

Lyon – Barcelona

Tuffast tänkbara lott för Lyon som bitvis imponerat stort under hösten, inte minst i matcherna mot Manchester City. Men gruppspel är gruppspel och åttondelar är åttondelar. Barcelona har på ett annat sätt än Lyon en ligatitel att slåss om, men med sommarens transferfönster i färskt minne så har Barcelona sannerligen breddat sin trupp och gjort sig redo för flerfrontskrig. Jag tror Lyons bästa chanser att ta sig förbi Barca är att släppa på allt vad handbroms heter, och visst kan de göra både två och tre mål över 180 minuter mot detta Barcelona, men nej, det ska ändå inte räcka mot Messi, Suarez, Coutinho och kompani.

Atlético Madrid – Juventus

Här håller jag självklart Juventus som favorit, men långt ifrån med samma eftertryck som många andra. Ja, man har mer eller mindre redan avgjort Serie A och ja, man har sett äckligt tunga ut när man väl lagt manken till och visat hela registret och ja, Cristiano Ronaldo är inköpt för en sak och det är att för fjärde året i rad lyfta pokalen med de stora öronen, bara att han den här gången ska göra det i en svartvitrandig tröja. Men Diego Simeones lag är ett av världens mest svårforcerade bankvalv. Dessutom sitter man inne på sylvassa omställningsspelare och med tanke på att finalen spelas på lagets nya hemmaarena Wanda Metropolitano så kommer de rödvita att sälja sig oerhört dyrt i detta dubbelmöte. Jag tror inte vi kommer få se två målfyrverkerier, men det här blir garanterat ett dubbelmöte att minnas för en lång tid framöver.

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v50

Champions Leagues gruppspel är avgjort, fjolårsfinalisten Liverpool löste till slut ett avancemang och CSKA Moskva lyckades med bedriften att slå Real Madrid två gånger om men ändå sluta sist i sin grupp.

Å andra sidan var det ett också av få utropstecken under hösten, för som vanligt bjöd inte hösten på speciellt många överraskningar. Champions League har i mångas ögon blivit allt för förutsägbart och just gruppspelsfasen har fått mest skit. Kritikerna, som vuxit i antal för varje säsong, menar på att lottning och seedning gör att man inte ens behöver spela om det – alla vet ändå vilka två lag som kommer att gå vidare från respektive grupp. När det dessutom skiljer så lite mellan många ettor och tvåor blir “belöningen” att vinna sin grupp så pass marginell att prestigen och fördelen går lite halvt förlorad. Lägger jag därtill att man ändå inte kan få möta lag från sin grupp eller från sitt land i åttondelsfinal så kan även jag förstå att många kopplar på alla sinnen först i februari och att man ser på gruppspelsfasen som en transportsträcka man kan gäspa sig igenom och titta på med ena ögat.

Men vi är fortfarande många som inte kan få nog. Förutsägbar utgång eller inte, fotbollen som Champions League bjuder går inte att matcha någon annanstans och jag vet inte i detalj hur andra fungerar, men jag behöver, jag måste, se varenda mål som gjorts i den här turneringen annars börjar det krypa i mig av obehag, av något som inte riktigt stämmer.

Således kan ni som inte följt gruppspelet lika nära som jag se på resterande del av denna text som ett slags koncentrat och en recap av vad som hänt medan ni som är som jag kan motsätta er mina synpunkter och komma med egna motbud. Jag tänkte nämligen ta ut höstens lag baserat på de sex omgångar som hittills spelats.

Således viktigt att komma ihåg att det inte är en kombination av CL och ligaspel eller högstahöjd vad gäller potential, tidigare meriter eller annan skit – Cristiano Ronaldo är inte med i ett sådant här lag av den enda anledningen att han i detta gruppspel inte varit en av de bästa. Okej? Dessutom formerar jag det i något slags 3-3-4.

För att jag kan!

Målvakt: Alisson Becker – Liverpool

Egentligen var det bara Barcelonas Marc André ter Stegen emot här, men målvakten som en gång i tiden var världens dyraste på positionen (var väl det i två veckor ungefär?) har visat sig värd varenda krona. Dubbla fenomenala insatser mot Napoli, stabil rakt igenom mot Röda Stjärnan och Liverpools bästa spelare i förlusten borta mot PSG. Med van Dijk framför brassen har Klopps finallag från ifjol sannerligen växlat upp defensivt och känslan numera är att den högkvalitativa offensiven inte behöver göra speciellt många fler mål än bara ett. Starka papper!

Mittback: Kalidou Koulibaly – Napoli

Den som fortfarande tvivlar eller, kanske ännu värre, missat Koulibalys framfart i Napoli behöver inte längre leva i ovisshet: senegalesen är en av världens absolut bästa mittbackar. Har verkligen hela paketet, fysiken, spelförståelsen, duellspelet, uppspelsfoten och ledaregenskaperna. Om nu president De Laurentiis inte får för sig att nobba precis alla bud som stundar så kommer Koulibaly bli den första mittbacken som kostar mer än miljarden. Punkt slut.

Mittback: Matthijs de Ligt – Ajax

Den blott 19-åriga lagkaptenen är redan så fullfjädrad och mogen att man nästan vågar börja tro på att holländsk fotboll kommer ta sig tillbaka till den absoluta världstoppen. Reslig, otäckt bra i luften och Ajax-skolad med fötterna – ni förstår själva. Det här är en av det kommande decenniets stora mittbackar.

Mittback: Thiago Silva – PSG

Gammal är fortfarande äldst. Så var i alla fall känslan efter PSG:s blytunga seger mot Liverpool i den femte rundan. Brassen har på senare år ifrågasatts och den mittback som en nästintill unison fotbollsvärld höll som världens främste har via miljardbyggets tveksamma insatser i just Champions League fått sin kungakrona på sned. Men under det här gruppspelet har Silva sannerligen visat alla att det fortfarande bor en mittback av allra högsta snitt i honom och att han fortfarande har hungern. Inte minst förstod man hans klass och betydelse i den matchen han saknades (Napoli hemma).

Vänstervinge: Achraf Hakimi – Borussia Dortmund

I Lucien Favres gulsvarta tsunamivåg så har flertalet spelare under hösten fått sitt stora genombrott, dels via gruppspelsmatcherna i Champions League men självklart också genom ligaspelet. Således är avvägningen svår, men Hakimi är kanske den spelare som bäst personifierar detta nya, unga Dortmunds återtåg mot toppen. Kan gå ute till vänster såväl som höger, speluppfattning, finess och fart från den allra högsta hyllan. Dessutom en bra försvarsspelare! Real Madrid lär inte låta det här lånet övergå i en permanent övergång.

Högervinge: Riyad Mahrez – Manchester City

Här brister möjligtvis själva trovärdigheten i en sådan här formation, men när man tar ut ett lag likt detta så är balans och rimlighet vad gäller defensiva uppgifter sekundärt. Mahrez skulle in i laget på något sätt och då fick det bli såhär. I ett ofta roterat Manchester City så har algeriern visat mognad och framför allt en tydlig bestämdhet man många gånger saknade i Leicester. Mahrez verkar ha förstått att om han på allvar vill konkurrera med Sterling, Sané och Silva-gubbarna så är det bara att jobba hårt och leverera, något han verkligen gjort i CL hittills.

Centralfält: Arthur – Barcelona

Wow. Jag är den första att erkänna att jag inte hade sett en bildruta av Arthur innan den här säsongen, men jag förstår verkligen varför Barcelona betalade vad de gjorde för hans underskrift och varför man redan pratar om honom som den som till slut ska fylla det tomrum Xavi lämnade efter sig. Vrider, vänder, styr och ställer. Går knappt att ta bollen ifrån och trär in den i precis vilka ytor som helst. Med båda fötterna. Ren och skär klass.

Flyta fritt där framme 1: Nabil Fekir – Lyon

Vad Liverpool hittade för fel under den där läkarundersökningen lär nog världen aldrig få veta, men det har i alla fall inte hindrat Fekir från att leda sitt Lyon obesegrade genom gruppspelet. Med mål, framspelningar, ledaregenskaper och grinta har fransmannen blivit mycket mer konkret än den råtalang som för bara något år sedan blandade världsklass med ointresserade ickeprestationer lite för ofta. Gör sin sista säsong i Lyon?

Flyta fritt där framme 2: Neymar – PSG

Efter käftsmällen mot Liverpool i den första omgången, där PSG förvisso långt ifrån var oävna framåt, tog Neymar sitt ansvar och ledde den offensiv som till slut gjorde dem till gruppsegrare. Var fullständigt briljant i hemmamatchen mot Röda Stjärnan och har i övriga matcher visat att han trots stenhård, dubbel och ibland trippel bevakning gör lite vad han vill på en fotbollsplan. Kan rulla hur många varv han vill, i min bok kan man inte göra annat än att hänföras av tiden han faktiskt står upp.

Flyta fritt där framme 3: Kylian Mbappé – PSG

Neymars lekkamrat må ha färgat håret som Sisqo men det verkar inte ha påverkat hans telepati med brassen. Så som de förstår varandra ser det ut som att de spelat ihop i tolv säsonger. Att de dessutom kan utföra det de tänker rent tekniskt och i den fart de gör det får mig att känna att PSG besitter turneringens absolut starkaste tandem.

Flyta fritt där framme 4: Paolo Dybala – Juventus

Champions League var ju Cristiano Ronaldos turnering! Skämt åsido, portugisen har inte varit dålig på något sätt, men han har sannerligen överglänsts av sin anfallskollega under det här gruppspelet. Dybala har bjudit på konstmål, tekniska godbitar och en blick för spelet som ytterst få besitter och har mer än något annat visat att Juventus står snuskigt starka även i de matcher Ronaldo sviktar lite.

Ett lite väl offensivt balanserat lag. Men å andra sidan så skulle de ju aldrig låna ut bollen.

Hedersomnämnande. Givetvis Robert Lewandowski, som gjort åtta mål men som ändå inte tar sig in i laget. Några mål har sminkat över en del medelmåttiga insatser, motståndet har varit rent av svagt (Benfica, AEK) och jag ville verkligen inte flytta på någon annan. Lionel Messi har öst in mål trots knapp speltid och hans match borta mot Tottenham håller jag som höstens individuellt bästa prestation, Raphael Guerreiros fyra mål på 221 minuter i Dortmund ska såklart nämnas, Moussa Marega har gjort det fenomenalt men mot för dassiga lag, Dusan Tadic och Frenkie De jong har förgyllt många kvällar och Robin Olsen har varit Romas bästa spelare!

XXX

Hörni! Om ni precis som jag gillar att lista spelare och försöka singla ut vilka som varit bäst och så vidare så tycker jag verkligen ni ska kika på veckans Fotbollslabbet! Där har Ola dunkat på med höstens mest framstående spelare i alla möjliga olika kategorier och dessutom svarar vi på frågan hur vädret påverkar fotbollsmatcher!

Missa inte det – trevlig helg!

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v49

Maken till reaktioner på ett avsnitt av Fotbollslabbet har jag inte varit med om sedan vi drog igång det här programmet i våras. Jag, Hasse Backe och Ola Lidmark Eriksson har behandlat allt från vilka spelare som borde vara en del av Janne Anderssons landslag men som ännu inte är det till vilka ytor av planen Chelseas nye tränare Maurizio Sarri befolkat i högre utsträckning än sin föregångare Antonio Conte.

Men i fredags slog engagemanget utifrån i taket när vi behandlade kvällens utdelning av Ballon d’Or. Av både odds, rykten och förhandstips att döma så tyder det mesta på att den tio år långa totaldominansen från Cristiano Ronaldo och Lionel Messi, som erhållit fem guldbollar vardera, bryts. Det hetaste budet är Kroatiens och Real Madrids Luka Modric, men även Frankrikes VM-guldvinnande duo Antoine Griezmann och Raphael Varane nämns som högst tänkbara mottagare av priset.

I veckans program ställde därför Ola alla tänkbara parametrar som går att mäta mot varandra vad gäller de sex, sju tyngsta kandidaterna och resultatet blev det kanske mest övertygande smatterband av bevis på Lionel Messis totala överlägsenhet jag någonsin skådat.

Det blev så oerhört tydligt att jag, som alltid haft svårt att särskilja Messi från Ronaldo, kände att åsikten att Lionel Messi inte är världens bästa fotbollsspelare inte på något sätt är trovärdig.

Sen är jag den första att skriva under på att fotboll till syvende och sist handlar om att göra mål, vinna matcher och i slutet av säsongen även bucklor – och där kan definitivt Cristiano Ronaldo (säkerligen också en del andra exempel genom åren) matcha argentinaren – men vad gäller själva utförandet, nivån, kalibern, växeln, hästkraften, svårighetsgraden, kvaliteten och klassen är det bara att inse att Lionel Messi från sin tron har ganska långt ned till övriga i startfältet, Cristiano Ronaldo inkluderad.

Det här är dock inte argument nog för att Lionel Messi borde vinna Ballon d’Or. Det åtråvärda prisets statuter värderar som sagt även bidrag till sina lags framgångar, men också fair play och av juryarbetet att döma skänker segrar i VM och Champions League betydligt högre tyngd i varför man ska erhålla Ballon d’Or än vad ligatitlar och andra bucklor gör. Jag är inte emot detta, snarare kan jag också tycka att VM och Champions League-titeln är titlar som ska väga tyngre än andra, men ska priset gå till världens bästa fotbollsspelare tycker jag att kvalitet ska trumfa segrar. Hur många VM-guld Olivier Giroud än plockar gör det honom inte till en bättre fotbollsspelare än vad Neymar är och även fast Karim Benzema vinner tre Champions League-bucklor till kan man inte prisa honom som en bättre spelare än Mohamed Salah.

Totaldominansen av spelare från Frankrike (VM-guld) och Real Madrid (Champions League-vinst) i juryns ursprungliga Topp 30 är således inte ologisk eller orimlig, men om ingen av Lionel Messi, Cristiano Ronaldo, Neymar eller Mohamed Salah (efter DEN säsongen) tillhör de tre slutgiltiga finalisterna under kvällens gala undermineras priset så till den milda grad att jag framöver inte kommer lägga särskilt stor vikt vid det. Det blir näst intill skrattretande.

Låt ett VM-guld få vara ett VM-guld, låt en Champions League-framgång vara en Champions League-framgång och låt världens bästa fotbollsspelare få pris som just världens bästa fotbollsspelare.

Det senaste avsnittet av Fotbollslabbet ser ni här!

 

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v48

Trippla derbyn från dagens Premier League och ett bisarrt avgörande fick avsluta kalaset. För trots att det inte ens är en timme sedan slutvisslan ljöd har nog de flesta redan hunnit se Divock Origis 1-0 mot Everton.

Belgaren satte huvudet till efter att Virgil van Dijks misslyckade skottförsök varit uppe och touchat Lilla Björn, tvärdött med hjälp av back spin och Jordan Pickfords fingrar, studsat två gånger på ribban och på ett outgrundligt och för mig helt nytt sätt tagit sig tillbaka in i spel igen. Aldrig har Niklas Holmgrens avgrundsvrål känts så befogat.

Jürgen Klopp firade som att ligatiteln säkrats, men även fast han ursäktade osportsligheten i sitt jubel efter matchen förstår jag att han tappade fattningen totalt. Man måste nämligen rada upp seger på seger på seger om man vill hänga med de regerande mästarna den här säsongen. Skadedrabbade, roterade och halvintresserade slog man Bournemouth igår utan att förta sig och om en vecka kan man definitivt ha hängt av Chelsea från titelsnacket. Så visst var Liverpools segermål blytungt.

Signalerna, intentionerna och det sammanlagda intrycket av det röda lagets insats var dock långt ifrån klockrent. Ännu ett lakan förblev rent, men det såg aningen rörigt ut i positionsspelet från Joe Gomez ett par gånger för mycket och några slarviga bolltapp hade kunnat bli rejält kostsamma. Everton huserar förvisso ganska många dugliga fotbollsspelare, men det var snarare Liverpool som tillät motståndarna att komma till lägen än ett bortalag som spelade riktigt bra.

Längre fram i banan ville Shaqiri, Mané och Salah gör lite för mycket, lite för själva och spetsen Roberto Firmino ser fortsatt ordentligt frustrerad ut gällande det faktum att han efter 14 omgångar står på fjuttiga tre gjorda mål. För några år sedan hade följande mening känts direkt skruvad att skriva, men det är snart 2019 och Champions League-finalisterna Liverpool saknar James Milner… i sitt offensiva spel!

Den landslagspensionerade evighetsmaskinen Milner har fler än en gång den här hösten visat att hans ständigt korrekta beslutsfattande i passningsspelet leder fram till mer tempostarka, ordnade och svårstoppade anfall än vad som blir fallet när han inte är med. Det blir en eller två touch för mycket, en fint eller ett avslut i stället för en passning och frustrationen tillåts slå rot på ett sätt Liverpool inte har råd med. Ta bara det faktum att Mohamed Salah lunkade ut i slow motion med en kvart kvar och 0-0 på resultattavlan. Ett lag i harmoni som prestigelöst först och främst jagar tre poäng rymmer spelare som springer ut i det läget, även fast man tycker att man ska vara kvar på banan.

Och när man ändå är inne på vilka signaler ett kroppsspråk sänder så är steget inte långt till Arsenal. För hur de rödvita lyckades vända på underläge och fullständigt gå ut och slakta Tottenham i den andra halvleken imponerade mäkta på mig och hur de firade målen, vad detta betydde för både spelare och publik lämnade ytterst lite åt fantasin. De visade både sig själva och oss som tittade på att Arsenal kanske inte är där ännu, men att vandringen tillbaka till toppen är påbörjad och att alla som tror på det är välkomna att följa med.

Jag är kanske inte helt övertygad än, men jag tror i alla fall att det Arsenal vi såg under Wenger de sista åren knappast hade samlat kraft och gett blanka fan i ett orättvist underläge efter en spelmässigt ganska bra första halvlek. De hade vikt ned sig, återigen skyllt på Mike Dean och eventuellt menat på att målen fallit psykologiskt tungt strax innan halvtid.

Men Unai Emery gjorde ett par riktigt vassa och vakna byten (varför klubben lär släppa Aaron Ramsey är dock en gåta) och känslan var att Spurs hade kunnat leda med fyra mål, Arsenal hade vänt ändå.

Den nittonde raka matchen utan förlust är ett faktum och kan man nu bara lösa ett resultat i veckan på Old Trafford mot ett Manchester United där ytterst lite stämmer för dagen så väntar sedan ett otroligt gynnsamt spelschema hela vägen fram till årets sista match: Liverpool på Anfield.

Gunners har sannerligen bjudit in sig själva till toppfesten!

 

Gusten Dahlin
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå