Derbyt mellan Djurgården och AIK hade en pampig inramning. Tifon av hög klass som vi med åren blivit bortskämda med i Sverige och den där inramningen som kanske är allsvenskans främsta tillgång. Svensk supporterkultur när den är som allra bäst.
Tyvärr stannade det inte vid den härliga delen av supporterkultur utan det urartade i matchens slutskede, efter att AIK hamnat i underläge följt av stök mellan spelarna. Axel Björnström fick rött kort efter en ful satsning på Piotr Johansson och även Erick Otieno fick ett rött kort.
Då kom det både bengaler och knallskott från AIK:s sektion och spelarna lämnade då planen. Maskerade supportrar tog sig in från AIK:s del av läktarna och det var oroligt och bråkigt mellan dem och säkerhetsvakter innan poliser med hundar fick komma in på planen och se till att få upp supportrarna på läktaren igen.
Svensk supporterkultur när den är som sämst. För tyvärr hänger det ihop, vare sig man vill eller ej, och det är från läktaren där många står som det kastas in bengaler och bangers. Det är där de maskerade supportrarna tar sin tillflykt. Det är där det finns aggressivitet.
Om det är ett fåtal som förstör? Definiera ett fåtal. Man kan lika gärna fråga sig hur många av de dryga 26 000 på läktarna som vill ha den här upplevelsen? Det brinner på en del av läktaren. Det smäller och kastas bengaler. Där matchen bryts och efter en timme spelar man klart det. Ett fåtal är det nog som vill ha den delen av upplevelsen.
Det anmärkningsvärda är att arrangörerna visste om att det skulle ske. Man hade indikationer på att matchen skulle brytas av supportrar om AIK hamnade i underläge. Vilket också skedde. Det är tydligt att det inte går att förhindra utan att det är supportrarna som bestämmer vad som sker och inte sker. Det är deras fotboll och deras klubbar.
Så kanske det ska vara? Svensk fotboll och supportrarna gjorde gemensam sak när polisen satte in Villkorstrappan för att vända på en galopperande samhällskostnad för att bevaka en del fotbollsmatcher. Det slutade med att fotbollen och supportrarna vann och fick till en dialog snarare än hårda tag och kollektiv bestraffning.
Belöningen för det har vi sett några gånger på svenska arenor. Ta derbyt på Friends Arena i augusti i fjol där det var öppet slagsmål inne på arenan. Eller höstderbyt mellan Djurgården och AIK. Eller en hel del matcher i Malmö 2021 och 2022 (mot AIK, Hammarby och Gais) där det varit rusningar och bengalkastning mellan supportrar.
Jag kan höra invändningarna om hur många matcher det spelas i allsvenskan och hur lugnt det är på de matcherna. Jag köper att de flesta matcherna är lugna, men man kan också konstatera att vi knappast rapporterar om när det är bråk utanför arenor som på Valborg när supportrar slogs i Ljungby och ett par misshandlades.
Även på rockfestivaler bråkar man. Yes, så är det. På nattklubbar. På gatan. Vi får helt enkelt leva med bråket och stöket i samhället och att fotbollen får sin beskärda del. Tyvärr verkar det hänga ihop och de flesta i Sverige är överens om att man inte ska gå lika hårt fram som i England där bråken flyttat långt från arenorna.
Efter de öppna slagsmålen på Friends Arena i augusti i fjol blev det ändå en debatt. Där Thomas Wilbacher och även Pontus Jansson stod på sidan att våldet är en del som vi får leva med för att få den positiva sidan av supporterkulturen. Tyvärr tror jag att de har rätt, makten hos de som driver den här utvecklingen gör att man inte kommer åt dem.
Det räcker att lyssna på försiktiga AIK:are efter förlusten och där en del visar förståelse för ilskan och frustrationen bland supportrarna. Att AIK som lag inte gjort det bra nog i årets allsvenska och då kan det se ut så här från läktarhåll. AIK är inte ensamt i det här, vi har sett liknade från supportrar i en rad andra klubbar.
Det var inte länge sedan man kunde se sorgliga klipp på hur Landskrona Bois-supportrar stod och kastade stenar mot Helsingborgs klack i samband med derbyt i början av maj. Stenar! Mot människor som bara vill gå på fotboll och stötta sitt lag. Bedrövligt.
Det vanliga är att man då får mejl om att HIF-supportrarna gjorde si eller så. Och så hamnar man i en situation där man ska dechiffrera ett händelseförlopp som knappt ens de involverade har full koll på. Att om X har gjort på ett visst sätt då kan det vara okej för Y att svara. Det är en återvändsgränd.
Klart att det går att förstå att supportrar historiskt sett känner sig misstrodda. Både vi i medierna samt polis och annan säkerhetspersonal har inte alltid varit tillräckligt bra i hur vi behandlat dem i spalter och på arenor. Det är bara att erkänna, men räcker det som ursäkt för scenerna vi får se på en del arenor? Nej, det borde det inte göra.
Särskilt inte sett till att åtminstone många inom medierna svängt och bevakar fotbollen och supporterrörelsen på ett sätt som knappast är ifrågasättande. Istället lyfter man ofta supportrarnas viktiga frågor likt VAR, 51-procentsregeln och tidigare Villkorstrappan. Där det är tydligt att supportrarna har en stark makt i svensk fotboll.
Tyvärr är det dessutom en del som utnyttjar situationerna kring supporterkulturen. Kanske är det fåtalet som alla pratar om? Men där de vanliga supportrarna blir gisslan och varken vågar eller vill ta avstånd från scener som de på Tele2 Arena. Klart att det är bra att prata om dialog och ta hjälp av Enable som forskar på ämnet och lyfter fram bra vägar fram, men det är som om rädslan kring att ta avstånd är större.
Inte ens en slopad Villkorstrappa ledde till bättre och tryggare arrangemang. Polisen backade efter ett massivt tryck – inte minst spelarna och klubbarna agerade med t-shirts och annat – och det slutade med att fotbollens olika parter skulle ta hand om matcherna. Och så står man där med en bruten match och måste trots allt ropa på polisens hjälp. Nu passar det.