POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Optimismen slut i KFF – laget sämre än under Rydström

Den 16:e oktober 2017 vann Magnus Pehrsson och Malmö FF SM-guld. Efter det har han coachat 27 allsvenska matcher och vunnit totalt sex av dem.

Eller om man vill lägga upp de på ett annat sätt:

Förra året fick Henrik Rydström vara huvudtränare för Kalmar FF i 15 matcher. Då tog laget 14 poäng, Rydström fick lämna, och enligt KFF berodde det på att ”de sportsliga resultaten […] inte levt upp till förväntningarna”.

KFF har tagit 13 poäng på 15 matcher i år. En poäng färre än när man bytte huvudtränare på grund av brist på resultat.

Då får vi komma ihåg att Rydström hastigt behövde hoppa in mitt i säsongen, medan anställningen av Pehrsson var en för KFF dyr investering och han fick ett transferfönster på sig att sätta ihop ett lag (ihop med Jesper Norberg, tillförordnad sportchef samt assisterande tränare).

Nu är det mycket här som inte bara handlar om Pehrsson och Norberg. Thomas Andersson-Borstam lämnade efter en gigantisk stort trupp som saknade spets. Istället hade laget samlat på sig en stor mängd spelare som håller OK allsvensk klass, men inte mer. Dessutom är det nog ingen som förväntar sig mer än cirka plats tio i år, och det här var ett år där man skulle bygga något.

Det var en optimism i början av året, en optimism jag inte känt av på rätt många år i föreningen. Jag pratade med flera KFF-spelare som verkligen lät övertygade om att laget var på rätt väg, att Pehrsson och Norberg träffade rätt på så mycket av det som skulle ändras.

En halv säsong senare och vi har knappt sett något av det. Det ser mest trögt ut, med mycket inläggsfokus som inte ger något. I dag var det match mot AFC Eskilstuna och  lagkaptenen Viktor Elm sa såhär till Barometern inför matchen:

– Vi behöver tre poäng, vill ha tre poäng. Det finns inget annat. Sedan kan man säga att det är många matcher kvar. Jo, men det är det snart inte heller.

3-1-förlust mot AFC Eskilstuna. Insläppt mål efter ett par minuter. När KFF reducerade tog det bara åtta minuter innan AFC gick upp till 3-1.

Laget har gjort elva mål på 15 matcher. Storvärvningen Maxwell (elva matcher, noll poäng) byttes ut i halvtid mot 19-åringen Alexander Ahl Holmström (en spelare som Viktor Elm hintat att han ville se mer av). Den andra startanfallaren, Måns Söderqvist, har gjort två mål (varav ett med armen) på 33 matcher. Rasmus Elm gick av haltande i slutet.

Optimismen känns borta. Nu handlar det om en höst som kommer se ut som många andra KFF-höstar: mer desperation för att ens klara sig kvar, som det har varit nästan varje säsong sedan 2014. De har klarat det varje gång tidigare. De har hintat om att det bara kommer in nytt om något lämnar i anfallsväg, men det hade inte förvånat om de gör som 2017 och tvingas satsa på nyförvärv igen för att ens hålla sig kvar.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Topp-3 år 2017, ojämn 2018 – var står Eric Larsson 2019?

Hade Malmö FF för 18 månader sedan testat Eric Larsson som truppens enda renodlade höger vingback så hade det bara setts som en chansning när det kommer till bredd. Han blev 2017 vald till en av allsvenskans tre bästa försvarare. Jämförelserna med Anton Tinnerholm var uttjatade redan i februari 2018, men han var ju värvad för att tappet av Tinnerholm inte ens skulle noteras.

Hade MFF för tolv månader testat Eric Larsson som truppens enda renodlade höger vingback så hade den idén direkt blivit nerslagen och utskickad. Det underlättades inte av lagets usla vår och att Larsson gav bort ett mål mot IFK Göteborg hemma under den tyngsta perioden.

När MFF nu i sommar säger att de ska testa Eric Larsson som truppens enda renodlade höger vingback så låter det lite riskfyllt, men också som en chans som han har förtjänat. Han har inte samma extrema fysik som Andreas Vindheim, men Uwe Rösler gillar ändå sin Larsson.

– Han springer över 1000 intensivmeter varje match, vilket är enormt. Han täcker minst elva kilometer totalt sett varje match. Han kan göra detta tre gånger i veckan, och det är inte många som kan göra det.

Rösler pekar på fler saker han gillar, som att Larsson är en av spelarna som oftast stannar kvar efter träningarna för att köra extra och att det i sådana aktioner dessutom finns ledarkvalitéer som smittar av sig. Rösler var också rak på det: även om Larsson mest spelade mittback, på grund av mittbacksbrist, så petade Larsson bort Vindheim i våras som höger vingback.

Larsson har också fungerat fint som mittback (nära på noll stora misstag?). Taktiskt gav det något nytt, då en av de stora förändringarna som Rösler ville se i år var mer attackerande mittbackar (tio av Larssons 13 starter har varit som mittback – ändå är det bara 15 spelare i hela allsvenskan som har slagit fler korrekta passningar i sista tredjedelen). MFF är ju ibland för dominanta för att tre spelare ska stå kvar där nere, och de ville hitta en lösning på det.

Larsson har också under de senaste åren varit i absolut allsvensk toppklass när det kommer till att skapa chanser, även om det har blivit några färre som mittback. Hans underliggande siffror har varit väldigt bra, de faktiska siffrorna har också varit väldigt bra. Trots ett ojämnt 2018 så var det bara Björn Paulsen av försvararna i allsvenskan som gjorde fler poäng framåt.

I år ser vi lite annan karaktär på siffrorna. Bara någon assist, någon ramträff, men också ”hockeyassist” till cirka fem mål. På andra siffror ser vi nu istället en spelare som exempelvis ligger fyra i antal vunna dueller av alla allsvenska spelare.

Siffrorna har dock sällan var problemet för Larsson. Där har han nästan alltid legat i topp, en spelare som ofta har varit en gigant på ritbordet men som inte har varit utan frågetecken på planen.

Han har några spelmässiga problem ibland. Han är bättre när han får fler alternativ och mer tid på sig, för annars kan det stanna till. Han har inte lösningar till alla problem i trånga situationer.

En del annat har handlat om det psykiska. Larsson pratade i våras om att han skulle tänka mindre och ösa mer. Det gör han, och det har skapat självförtroende. Dessutom har han lärt sig MFF.

Det finns nämligen en press som man ska lära sig att hantera. I Gif Sundsvall kunde Larsson göra en assist framåt, ligga lite fel defensivt vid ett baklängesmål, och ändå få beröm. 

I MFF kan det räcka med två-tre svaga bolltouch för Oscar Lewicki på mitten innan suckarna på läktarna hörs. I MFF kan det räcka med några korta dåliga inhopp för Romain Gall innan han bedöms vara ur form. I MFF kan det räcka med ett enda poängtapp innan sportchefen kommer ut från kontoret för att kolla träningar. I MFF kan två poängtapp i rad klassas som en trend som de måste ta sig ur, hur de än har presterat i de två matcherna.

– Ibland är den ljusblåa tröjan väldigt tung, säger Rösler.

– Man måste vänja sig med det. Vissa har det naturligt, vissa måste växa in i det, vissa spelare får det eftersom de växer upp i föreningens ungdomslag – men när någon vill något så mycket som Eric vill, och lägger så mycket tid och kraft på något, då betalar det av sig.

En annan del i bilden av Larsson har varit att Vindheim träffade helt rätt med sina matcher. Han avgjorde Europa League-matcher och få av hans misstag kom i de största matcherna förra året. Sånt uppmärksammas.

Eric Larsson var sällan direkt inblandad i baklängesmål 2018, han var det knappast fler gänger än någon annan i MFF, men när de misstagen kom så sågs det som något lite större.

Och när han väl gör det riktigt bra offensivt så hamnar det i skuggan. Inblandad i tre mål mot Sirius? I den matchen var det Romain Gall som blev grejen istället. Tre klassinlägg in i avslutsytor mot Dalkurd? Massmissar från anfallarna. Lång och fin viljelöpning mot Djurgården? Att Carlos Strandberg la passningen in i öppet mål fick mer uppmärksamhet. Chans att bryta dödläget mot Gif Sundsvall? Skott i stolpens insida och bollen rullande parallellt med mållinjen.

Vindheim fick medflytet, Larsson fick motflytet. När bägge har en bra dag är det kvalitetsmässigt svårt att skilja dem åt. Även om Larsson har bevisat sig som mittback, och på tolv månader vänt synen på vad han kan göra i MFF, så väntar vi fortfarande på ett par mål eller assist i rätt ögonblick, för att få ett ”genombrott” igen. Det är väl det som saknas nu.

Matchen mot Örebro SK i dag blir ett av testen för Larsson att visa att han ska vara ordinarie höger vingback i höst. Matchen mot AIK stängdes han av, då AIK:s vingbackar hade som prio att stänga av Sören Rieks och Larsson. Nu blir det troligen en mer dominerande matchbild. Tar han chansen?

MFF möter i dag Örebro SK, en match som börjar 19.00 och sänds via C More. I MFF saknas Jo Inge Berget, i Örebro SK saknas bland annat Fabio, Johan Mårtensson, Daniel Björnquist, Albin Granlund, och Kevin Wright.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Sex storylines att följa i Kalmar FF inför omstarten

I dag spelar Kalmar FF borta mot Djurgården. 13 poäng på tolv matcher, tio mål gjorda och tolv insläppta, en sportchef som är på väg att sluta. Vad kan vara värt att ha kolla på under resterande delen av KFF:s allsvenska säsong?

Romário + Rasmus Elm

Det brukar vara så mycket som börjar, avlastas, luckras upp, och avslutas hos de två. De var inte dåliga i våras, men inte heller de drivande och dominerande krafterna som vi har vant oss vid.

Elm (noll mål, en assist) kan säkert få igång det, då han tre av de fyra senaste säsongerna har kommit tillbaka bra under hösten.

Romário (ett straffmål, ett distansskott som styrdes, noll assist) borde oroa KFF mer. Det här är en förening som redan dag två kom att ångra stora kontrakt till äldre spelare som Daniel Mendes och Nenad Djordjevic. Romário blir 34 år om ett par månader och skrev i vintras på ett kontrakt som går över 2022. Hans kontrakt får inte bli en valross.

Nwakali + Rafinha + Maxwell

Fidan Aliti och Piotr Johansson ser fina ut. Henrik Löfkvist har varit skadad. York Rafael en talang, Viktor Noring en reservmålvakt.

Där slutar det positiva/neutrala för vintervärvningarna. Moestafa El Kabir floppade och har lämnat. Maxwell, Rafinha, och Chidiebere Nwakali har växlat mellan att knappt spela och att inte vara tillgängliga. KFF lär hoppas att minst två av dem kommer igång i höst, för det är tre stora värvningar som ska höja kvaliteten på anfallsspelet. Det skulle verkligen inte se bra ut om alla tre misslyckas med att sätta prägel under hösten.

Kan de ens göra mål och ta massa poäng?

Och här är problematiken som delvis har påverkats av att nyförvärven inte har kommit igång: tio mål på tolv matcher. Bottenstrid igen. Ungefär hälften av målen har varit på fasta situationer, plus ett par turliga mål. Det enda målet de gjorde under de avslutande fyra omgångarna var ett självmål efter en misslyckad rensning av Elfsborgspelare.

Än så länge har det varit en vanlig KFF-säsong: bra på att stänga av motståndarna, sämre på att få igång sig själva. Supportrarna har varit trötta på det i flera år nu. Undantaget värvningen av Marcus Antonsson så har få saker förbättrats under alla de åren.

Hur mycket går att förbättra med bättre spel, och hur mycket måste förbättras med bättre spelare? Förra året: 27 mål. Året innan: 30.

Och som Peter Ahlén på Barometern påpekade: det här är KFF:s näst sämsta start, både poäng- och målmässigt, på många år. Bara 2017 var sämre, och då sparkades tränaren under sommaren. KFF:s hopp är att det här är en ombyggnad som gör laget sämre på kort sikt, men bättre på lång sikt. Det är dock många lag som brukar tänka så…

Kontrakten

Lucas Hägg Johansson, Viktor Agardius, Rasmus Elm, Herman Hallberg…

Det är många kontraktsbeslut det här året, som det brukar vara i KFF. Frågan är om KFF den här gången lyckas behålla alla som de vill behålla? Elva avtal går ut i vinter, och det finns även spelare som går in i höst för att visa att de ska erbjudas nytt kontrakt. Till detta är det redan en gigantisk trupp, med åtminstone 30 spelare, och med många U-spelare som kan flyttas upp.

Nästa unga?

Förra året etablerades Nils Fröling, Isak Magnusson, och Johan Stenmark i A-laget, och delvis även Adam Hellborg och Adrian Edqvist. Ingen har tagit ytterligare stora steg i år och det är inte någon ny som har slagit sig in, men kommer det ett par sådana?

Jens Nilsson, som haft översyn över i princip varje KFF-kull under 2000-talet, säger till 24Kalmar att de som är födda 2000 är ”den bästa årgången jag har haft”. Innan Thomas Andersson-Borstam lämnade så sa han att fokus i år inte är fler värvningar, utan att bestämma framtid för 00-kullen, som vinner i princip allt som de kan vinna.

Mot Hammarby i träningsmatchen så startade Carl Gustafsson (född 2000, skicklig central mittfältare). En lite äldre spelare, Alexander Ahl Holström (1999, god målskytt i anfallet), gjorde matchens enda mål och följde upp med mål även mot Nordsjälland. Edvin Crona (2000) har gjort mål hela sitt liv, och i år är hans siffror typ 31 mål på 24 starter.

Saker utanför

Assisterande tränaren Jesper Norberg tar över många av sportchefssysslorna (scouting, förhandlingar, försäljningar). Det här innebär att det väldigt mycket blir så att Norberg och Magnus Pehrsson styr KFF, och där ska ovan nämnda kontraktsläget bli intressant att se hur de vill gå vidare. Andersson-Borstam byggde truppen på hemvändare, ett (för) litet scoutingnätverk, och (för mycket?) kontinuitet. Vad nu?

Dessutom finns det fler saker att hålla koll på utanför planen. Vad händer med den absurda polisanmälan mot KFF:s säkerhetsansvarige? Vilket underlag blir det på GFA nästa år, när kommunen bestämmer? Hur går ekonomin ihop sig (budgeterat för förlust på fem miljoner kronor)? Har de gjort tillräckligt mycket eller hur långt ifrån är vi att börja prata fara för elitlicens?

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

P-O Ljung ville ha mer tid – HIF gav inte mer tid

Den 28:e mars förlängde Helsingborgs IF kontraktet med Per-Ola Ljung.

Den 12:e juni berättade ordförande Krister Azelius till Kvällsposten att HIF ska ha kvar Ljung (”vi ska fullfölja kontraktet som löper över denna och nästa säsong ”).

Den 15:e juni sparkas Ljung.

Långsiktighet har aldrig varit Helsingborgs grej, det är en förening där man ofta frågar andra om snabba pengar än att fråga sig själva varför det alltid saknas pengar, men det var en Per-Ola Ljung som under våren flera gånger strök under ett budskap: det här behövde mer tid.

Kortsiktigheten och viljan att förändra – det vann över förhoppningen att det ska bli bättre om arbetet får fortsätta. Den här klubben anser sig inte ha råd att åka ur igen.

Ljung pratade flera gånger om att de behövde den allsvenska våren för att bygga upp kropparna, med tanke på spelarnas skadehistorik, fysiska status, och generellt höga ålder. Våren blev klipp-och-klistra med trupp och elvor. Med facit i hand kan man också fråga sig om ledarstaben borde ha lagt upp fysträningen på något annat sätt.

Alexander Farnerud växlade mellan att inte orka hela matcher och att vara skadad. Andreas Granqvist, Andri Bjarnason, och Pär Hansson var skadade. Rasmus Jönsson, Johan Persson, och Wanderson höll fortfarande på att bygga upp sig. Kundai Benyu skadade sig när han var på väg in, och fler spelare missade matcher här och var.

I själva spelet pratades det ofta om att de var ”för dåliga i bägge straffområdena”. Det var mycket frustration kring insläppta hörnor och inlägg. Några kanske påpekar att HIF:s prestationer på sikt förmodligen hade gett fler poäng. Andra kanske säger att om man är ”för dåliga i bägge straffområdena” så är det ofta en fråga om spelarkvalitet. En tredje grupp kanske frågar sig exakt hur spelutvecklingen har sett ut i HIF under Ljung, om saker har gått tillräckligt mycket framåt.

En annan sak var att HIF klarade sig hyggligt bra under de inledande sju omgångarna. De mötte IFK Norrköping (H), BK Häcken (B), Hammarby (H), IFK Göteborg (A), Gif Sundsvall (H), Östersund (B), och Djurgården (H). Åtta poäng på de matcherna är klart godkänt.

Efter det: Kalmar FF (B), AIK (H), AFC Eskilstuna (B), Falkenbergs FF (H), och Malmö FF (H). Blott två poäng.

Det räckte inte. Marginalerna var inte större än så.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

15 punkter: Framgångsrikt år men inte problemfri framtid med Rösler

Jag har gillat Uwe Röslers första år.

Inte för att jag bryr mig det minsta om hur det går för Malmö FF, utan för att han står för något som jag tycker inte är tillräckligt framstående i allsvenska klubbar.

Varje match ska laget vara så bra som det bara kan vara. Varje säsong ska poängen maxas. Den enda regeln är att det ska fungera.

Bristande resultatfokus ska inte döljas i 100 sidor taktiska manualer, långa förklaringar till förluster, ursäktande ord om att ”det kommer bli bättre” och ”ge oss mer tid”, eller tränares alla taktiska försök att trycka en kvadrat genom ett runt hål.

Uwe Rösler vet hur man ska vinna. Det var det här som rapporterna talade om när han anställdes: kortsiktigt en väldigt bra tränare, på länge sikt mer diffust. Kortsiktigt har det varit väldigt bra. På längre sikt har jag ungefär lika många frågor nu som för ett år sedan.

De senaste veckorna har jag pratat med Daniel Andersson, tre MFF-ledare, och sex-sju MFF-spelare om Uwe Röslers första år i Malmö FF. Jag fick ner det mesta av svaren (och mina egna noteringar och funderingar) i 15 punkter.

1. Ett år av absolut allsvensk toppklass

49 matcher. 29 segrar, 14 oavgjorda, sex förluster (Gif Sundsvall, IFK Norrköping, Genk, Öster, Chelsea gånger två).

70 poäng på 30 allsvenska matcher. Vann i CL-kvalet mot Club, förlorade i CL-kvalet mot Vidi, men klarade EL-kvalet mot Midtjylland, och slutade före Sarpsborg och Besiktas i EL-gruppen. Svenska cupen är det enda faktiska misslyckandet, där de åkte ut på grund av Öster.

Mycket kan vi vrida på, men fakta är ett det här har varit en av MFF:s bästa 12 månadersperioder i modern tid.

2. Intresse från andra?

Kontraktet löper över 2020. Jag tror inte att Rösler stannar så länge, men Daniel Andersson säger att de ”inte har funnits något konkret intresse” från andra klubbar kring Rösler. Fortsätter det såhär så ändras det snart.

3. Kraven

Vill man vara kvar i Malmö FF så måste man vara med på att kraven har höjts på allt, både stora och små saker. ”Man ska vara på tårna hela tiden” är en av de vanligaste fraserna jag har hört i intervjuer. MFF vill bli en nivå bättre, då ska saker vara lite jobbigare.

Daniel Andersson beskriver dessutom Röslers ledarstil som att han jobbar på att få ut några extra procent på så många ställen som man kan hitta. Kan det förbättras, så ska det förbättras.

4. Hur länge orkar man?

100 000-kronorsfrågan. Hur ligger balansen mellan ”Vi måste höja oss för att bli bättre, vi måste göra det här” och ”Det här är för mycket”? Hur hårt drillas det här laget, och går det någonsin “för långt”?

När jag pratade med en spelare som var i en av Röslers forna klubbar så ansåg han att balansen i den klubben slog över mot att spelaren inte orkade mer. För honom gick det inte att tömma ut sig varje dag i mer än sex-tolv månader. Exakt hur balansen i MFF är vet jag inte. När jag frågade ett par MFF-spelare så trodde dem att de skulle orka med det här under lång tid framöver. Vi får se.

5. De fysiska förbättringarna

Fystränaren Ben Rosen:

– Vi har kapacitet att göra saker som vi inte kunde göra tidigare. Det är för att vi jobbar hårdare med spelarna, men det har inte bara handlat om att jobba hårdare, utan att jobba hårdare vid rätt tillfällen och göra återhämtning vid rätt tillfällen.

När Rösler kom så var det chockträning i början. Han var inte nöjd med den fysiska nivån i truppen. Det gjorde att just Rosen hade en lite problematisk start med Rösler. Rosen var iväg med Danmark under VM, och under tiden hade Rösler anlänt till en trupp där han ansåg att den fysiska nivån inte var där den borde vara. Då var det enkelt att kolla på fystränaren och undra hur detta hade gått till.

Rosen berättade att det var diskussioner i början, men när diskussionerna hade etablerats så kom upptäckten att de två låg nära varandra.

– Vår syn skiljer sig inte så mycket åt. Det handlar mer om detaljer än filosofiska delar. Det handlade bara om att skapa förståelse för varandra.

Det slutade bland annat i att MFF hade det som Rosen anser vara ”den bästa försäsongen som han har varit med om”.

– Nu arbetar vi väldigt, väldigt bra ihop. Uwe har gjort mig till en bättre fystränare. Standarden han sätter, frågorna han ställer till mig… Det har gjort att jag förstår att det kanske är bra att bli lämnad själv ibland och bara göra sitt jobb, men ibland är det bra att bli utmanad varje dag.

6. Mindre ändringar i fys

På tal om fysiken kan det läggas till att årets jobb handlar, enligt Rosen, mer om att få alla program rätt, att finjustera allt, snarare än att göra stora förändringar. Det är inte samma “chock” längre. Dessutom har de fått/kommer de att få fler verktyg som kan mäta fler värden.

7. Presspelet

Jag är inte övertygad om att MFF har fått tillräckligt mycket beröm för sitt presspel. De har pratat om att förbättra det i flera års tid, och även om det har blivit bättre genom åren så är det först nu som det ser riktigt bra ut.

Presspelet är den troligen största förbättringen under Röslers ledning. Alla i MFF berömmer det. Positionerna är bättre, fysiken är bättre. Det klickar på ett sätt som det inte gjorde tidigare. MFF var för några år sedan ett lag som åt upp lag med passningsspel. Nu är MFF ett lag som äter upp lag med presspel, och gör det minst lika effektivt.

Ska man gå vidare på det fysiska spåret så var det en spelare som sa att de inte alltid orkade med presspelet innan Rösler kom in, att spelaren kunde märka redan i första halvlek några gånger att orken inte var där. Nu orkar de.

8. Fasta situationer

Under Rösler har MFF 9-1 i målskillnad på hörnor/frisparksinlägg. Nu har det främst varit Olof Persson och Rob Kelly som har ansvarat för fasta situationer, men även här trycker spelarna (och Daniel Andersson) på Röslers påverkan. Fasta situationer kan vara den näst största förbättringen under Röslers år.

Defensivt får det inte göras något misstag. Gör man ett misstag i markering eller duellspel så “får man höra det efteråt”, som ett par spelare uttryckte det. MFF tappar inte längre onödiga poäng på fasta situationer, och har även fixat några segrar med det.

9. Smågrejer spelmässigt

Det finns fortfarande saker som kan bli bättre. I vissa matcher har MFF inte varit bra nog med boll. Det var någon som påpekade att MFF kan bli ännu bättre på att utnyttja alla kvalitéer och egenskaper som finns i truppen. Det har också varit matcher där MFF inte har känts bra i sina matchplaner.

Samtidigt finns det fler bra saker att poängtera, som att Rösler ser ut att kunna slänga in spelare på vilken position som helst och de presterar ändå bra (och ibland bättre än på sin normala position). Jämför det med hur det ser ut i många andra lag, där en spelare ur position ofta blir en svaghet. Det här borde tyda på trygghet i laget. En spelare påpekade också att han gillar att Rösler inte krånglar till det, även när det går trögt. Det är mer ”vi gnuggar grunderna, och sedan ut och kör”.

10. Siffrorna

Jag frågade analytikern José Martínez om siffrorna för MFF hösten 2018 kontra 2019. Han sa att vissa saker ser bättre ut, andra lite sämre ut, så att det är svårt att jämföra, men det ska tilläggas att den frågan kom innan de dominerade mot Gif Sundsvall och AFC Eskilstuna.

Av det Rösler själv brukar säga på pressträffar och presskonferenser så verkar MFF nöjda med många av sina underliggande siffror. Av de siffrorna jag har sett så är MFF framför allt bra på att förhindra motståndarna från målchanser.

11. Speltid för de unga

MFF hade ett hyfsat “gammalt” lag när Rösler tog över, och det har blivit äldre och äldre. När jag pratade med honom för ett år sedan så argumenterade han för att han hade fått fram unga spelare i sina tidigare klubbar, men här har det inte prioriterats.

Det här är en av punkterna där jag inte tror att det kan fortsätta framöver. Det ingår i såväl MFF:s självbild som föreningens utveckling att spela med fler unga spelare. Det här är en trupp som bara ska prestera här och nu, det byggs inte mycket för framtiden.

12. Bättre trupp

I det här får vi inte heller glömma bort att MFF kanske inte har haft en starkare startelva under de senaste åren och definitivt inte haft en starkare trupp tidigare. MFF har fler riktigt bra spelare och färre oerfarna spelare. De har utnyttjat mer av sitt ekonomiska övertag. Rösler har fixat bättre resultat än de två tidigare tränarna, men samtidigt har han gjort det med en bättre trupp. Det är svårt att bortse från det som en faktor bakom lagets förbättring.

13. Ledarstabsdynamik

Det är nytt i ledarstaben. José Martínez är en renodlad analytiker istället för Jens Fjellström. Rob Kelly ersatte Olof Persson. Martínez säger att han känner sig involverad i diskussionerna, att de är mer av en grupp än sina specifika rollar.

Andreas Georgson känner likadant, och pratar om en lite annan dynamik nu eftersom Rösler och Kelly sedan tidigare har ett starkt band med varandra. Georgson tycker att det fungerar bra eftersom Rösler är reflekterande, vill utmanas, alltid går på bästa lösningen, och är prestigelös.

– Vi vill inte bli för likriktade. Jag tror alltid det är bra med en dynamik i en ledarstab. Ifjol var det Uwe som kom med lite av sin stil och några andra här som kom med en annan stil. Nu är det lite mer tvärtom. Nu är Uwe och Rob enhetliga, de träffas och umgås mycket, och sedan är jag kanske den som kommer och sticker in att det är för mycket åt det hållet eller det hållet. Det är nog den största ändringen, att dynamiken har ändrats lite.

– Uwe är duktig på att driva sin linje, men han är också duktig på att ta in andra saker. Han tar till sig, funderar, och har inga problem att säga ”Det här är bättre än på sättet som jag tänkte, vi tar den vägen”.

– Han är väldigt duktig på att veta när han ska pusha sina egna idéer, och när det är rätt läge att ta andra idéer.

14. Fler små förändringar

Det finns fler små saker som jag hade kunnat nämna. MFF jobbar exempelvis mer med videoklipp i halvtidsvilorna, de åker oftare upp till bortamatcher dagen innan, jag tror att Rösler var den som tryckte på att ändra en del i kostupplägget i år… Som sagt: några få procents förbättring här och var.

15. Hur är han då?

Hur han är utåt sett i sin kommunikation är egentligen det mest ointressanta här, men bara för att ge min bild:

Rösler har själv jobbat inom media och man märker att han är medveten om många saker. Han vet ungefär vad man ska säga, men utan att tappa personlighet. Han pratar i princip aldrig illa om specifika spelare. Istället är det flera spelare i veckan som beröm, och han förklarar då vad de har gjort bra.

Dessutom gillar att skämta med alla, ibland med den lilla adderingen ”Sorry, it’s just my German humour”. Ur ett 100% journalistiskt perspektiv är han ganska enkeljobbad.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Andersson-Borstam slutar i KFF – hur kan hans sex år summeras?

Till slut var frågan “När?”. Riktningen under det senaste halvåret har varit att sportchefen Thomas Andersson-Borstam skulle lämna Kalmar FF, och i dag hände det. Eller snarare: i dag kom beskedet, i slutet av augusti blir det faktiska avskedet.

Magnus Pehrsson har haft klart mer att säga till om än tidigare huvudtränare. Föreningen behöver spara pengar och en enkel väg då är att slimma organisationen. Andersson-Borstam har jobbat mycket och länge utan avbrott, och det är ganska få som klarar av att pumpa ett sportchefsjobb många år i sträck.

KFF kommer inte att ta in en ersättare, utan klubbchef Mattias Rosenlund, huvudtränare Pehrsson, assisterande tränare Jesper Norberg, och akademichef Jens Nilsson ser ut att bli de fyra som tar olika delar av Andersson-Borstams arbetsuppgifter. Andersson-Borstam själv sa att han ville göra något nytt, och även spendera mer tid med familjen.

Det är ingen som sätter sig emot att Andersson-Borstam är en uppskattad person. En oerhört positiv människa, och jag har hört flera från Kalmar som har varit rejält kritiska mot honom, men han bryr sig inte om det. Hur hårda ord som än sagts från någon så struntar han i det när man väl pratar med honom. Jag kan inte minnas någon jag intervjuat som har varit så skicklig på att skilja på yrkesrollen och människan.

När det gäller sportchefen Andersson-Borstam så är åsikterna klart mer splittrade, och har gått mot det mer negativa hållet under de senaste åren.

På hans stora pluskonto finns det att han har dragit ner kostnaderna på spelartruppen utan att åka ur allsvenskan. Trots detta har han fått spelare att vara villiga att komma till, och stanna i, Kalmar FF. En i KFF beskrev honom som en som vet hur man ”får dealer gjorda”. Han har jobbat med nästan inga ekonomiska marginaler och sällan ens kunnat använda övergångssummor (även om det har ändrats under det senaste året).

Hans bästa affär i KFF var Marcus Antonsson: värvad från HBK:s bänk, 25 mål på 47 matcher, och såld dyrt till Leeds efter 18 månader.

Samtidigt har det varit långt ifrån sex problemfria år och totalt sett så har resultaten på planen endast varit godkända.

KFF har heller inte gjort så många eller stora spelarförsäljningar som de har behövt. Det har varit sex år där det ofta har varit spelarmissnöje mot tränare, spelsätt, och saker runt omkring. Där har Andersson-Borstam haft ett stort ansvar för att sätta ihop en proffsig organisation som ställer höga krav (Magnus Pehrsson-anställningen ser dock bra ut än så länge).

Den största grejen sett har dock varit värvningarna.

I ena hörnet finns visserligen Antonsson, Viktor Elm, Rasmus Elm, Viktor Agardius, Jonathan Rings halvår, och några helt okej/bra allsvenska spelare till.

I andra hörnet finns Tor Öyvind Hovda, Melvin Platje, Pär Ericsson, Sebastian Starke Hedlund, den andra Romário, Hiago, Nixon, Gbenga Arokoyo, Cesar Santin, Jajá, och ett gäng andra som gjort lite nytta, men inte tillräckligt sett till förhoppningarna. Det har varit många passagerare som har hängt med något halvår eller ett år, utan att de fick ut något av dem. Det är många miljoner som har gått åt till spelare där det aldrig blev rätt.

Alla handplockades inte av Andersson-Borstam, utan tränare har haft saker att säga till om, men sportchefen har ytterst ansvar för alla övergångar.

Träffsäkerheten på nyförvärven har varit alldeles för dålig. Det påpekas ofta att han har värvat sju tidigare Mjällbyspelare (få av dem har gått så bra som KFF hoppats), en tidigare Mjällbytränare anställdes, ytterligare några värvningar var genom gamla Mjällbykontakter, och att det varit fler ex-Mjällbyspelare på väg in. Mjällbykopplingarna har gränsat lite mot det absurda ibland.

Scoutingområdet har aldrig känts särskilt stort, och trots det så har det ofta varit saker som inte har stämt för spelarna som till slut kom in. En spelares skadehistorik som följer med in i KFF, eller en spelare som inte passar in i det som KFF eftersökte, eller en spelare som inte gör skillnad, eller…

KFF behövde nya metoder för att scouta nyförvärv. Pehrsson och Norberg inledde det arbetet i vintras. Än så länge har ett par defensiva värvningar varit väldigt bra, men KFF vill (av olika skäl) ge mer tid åt de offensiva värvningarna, som knappt gjort nytta efter tio omgångar.

I vinter går dessutom kontrakt ut med spelare som Papa Diouf, Måns Söderqvist, Mahmoud Eid, Herman Hallberg, Viktor Agardius, Emin Nouri, Rasmus Elm, och målvakterna. Nu finns det gott om tid att skapa en lite ny trupp med nya ögon, och där nya personer kan ta beslut om några av spelarna som är på gränsen till om de ska erbjudas förlängningar.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Lewicki har blivit en grej i MFF igen: "Hoppas att han är här resten av livet"

Det händer ibland att Oscar Lewicki blir lite bortglömd i Malmö FF, att han är på glid bort från att vara den konstant närvarande och konstant stabila spelaren i MFF.

Som hösten 2016, när det en period var på väg att bli Enoch Kofi Adu och Anders Christiansen på centralt mittfält. Eller hösten 2017, när han såg ut att lämna när kontraktet gick ut och Bonke Innocent värvades som ersättare. Eller den här våren, när han inte fick starta mot Chelsea eller i allsvenska premiären.

Men han hittar alltid tillbaka. Sedan han kom till Malmö FF har föreningen spelat 178 A-lagsmatcher. Lewicki har spelat i 163 av dem. Fem gånger har han varit avstängd, nio gånger skadad. Den enda matchen där Lewicki var tillgänglig, men inte fick spela, var Sarpsborg hemma förra året. I 163 av 164 matcher har fyra olika MFF-tränare tyckt att han ska spela.

I ett MFF där nästan allt förändras i varje tvåårsintervall så är Lewicki en av få konstanter. Han är ingen stjärna och sällan den första att skrivas upp i startelvan, men han är heller aldrig längre ifrån än att vara den tolfte utespelaren i rangordningen. Den här våren hittade han tillbaka som mittback och har varit bra.

– Vi har bland annat fem försvarare, åtta mittfältare, fyra anfallare, så i den planen är han för mig en mittfältare. Han kan dock spela som mittback, ytterback, jag tror han kan vara vingback, han kan vara tvåvägsmittfältare, han kan vara defensiv mittfältare, säger Uwe Rösler.

– Alla kan inte vara som Oscar, men det är fint att ha en person som Oscar i truppen. Väldigt pålitlig, väldigt professionell, och han har klubben i hjärtat.

– Jag hoppas att han är här resten av livet.

Rösler pekar på det som många har pratat om tidigare: att Lewicki kan bli en fanbärare för många år framöver, att vara en av spelarna som bär ”MFF-DNA” vidare den dagen som Rasmus Bengtsson, Johan Dahlin, Markus Rosenberg, och Behrang Safari inte är kvar.

– Inget kan förbereda dig bättre för MFF än att vara tre år i Bayern München.

– Oscar förstår sig på mig också, lite som Markus Rosenberg.

– Han förstår den tyska mentaliteten, men samtidigt är han svensk och sin egen individ. Han vet att jag litar mycket på honom, och han ger det tillbaka.

Assisterande tränaren Andreas Georgson har känt Lewicki redan sedan Lewicki gick i åttonde klass. Han säger att det är ungefär samma person nu som då.

– Han är en oerhört stabil person. Inga konstiga humörsvängningar, han är stabil i det han säger, han gör det man säger åt honom att göra. Han lyssnar och tar in saker. Han kan absolut ifrågasätta om det är otydligt, men om det är klart så är det inte som att han har någon egen agenda. En lagspelare ända ut i fingerspetsarna, på och av planen, men ändå med stark integritet. Det går igen med hans fotbollspersona. De instruktionerna som ges, de når fram, och han gör det utifrån bästa förmåga i 90 minuter, eller tio minuter, eller vad det är.

– Det är inte en massa annat, som att besvikelse tar överhand eller sånt som är väldigt mänskligt för många andra spelare. Du kommer att få ut 100 procent av hans förmåga varenda gång.

– Man kan inte uttyda någon besvikelse i om han placeras här eller där, om han börjar eller avslutar matchen. Han känner säkert det precis som alla andra människor, men han kan gå ut och helt bortse från allt det och bara fokusera på uppgiften. Jag har aldrig sett någon tendens till att han har tjurat eller visat besvikelse öppet. Det är nästan omänskligt, för alla andra spelare märker man lite sådana grejer på, men med han är det… Som sagt, jag är säker på att han känner känslan, men han är så jäkla duktig på att fokusera på uppgiften och inte på det runt omkring. Det har slagit mig, för det är helt otroligt.

***

På lördagens pressträff pratade Uwe Rösler också om ett par andra spelare inför dagens match mot Falkenbergs FF.

Richard Åkesson (Sydsvenskan) och Ole Törner (Skånesport) gjorde noteringen att Rösler hade en lång diskussion med Safari innan träningen.

– Han är definitivt i truppen i morgon.

– Det är alltid bra att ha de samtalen. Jag pratar med spelarna, inte bara de som startar. Det betyder inte att Behrang inte startar (mot FFF). Behrang är en väldigt viktig fotbollsspelare för den här klubben. Jag tror det är viktigt att man förklarar vissa saker för de erfarna spelarna. Vissa taktiska saker eller vissa val till startelvan. Behrang har gjort det väldigt bra sedan jag kom hit. Han har spelat många matcher. Hans skadehistorik är ganska bra sedan jag kom hit. Han hade lite otur att få en liten sak innan säsongen, något som började mot AZ en vecka innan (allsvenska) säsongen började.

– Han är väldigt viktig och kommer starta många matcher, men jag säger också att jag måste vara lojal mot spelarna som nu har tagit tio poäng på fyra matcher. Det är mitt jobb nu, att varje gång ha de samtalen. Spelare som är nöjda att höra saker, och spelare som ibland inte… Det enda som gör spelare nöjda är att bli valda, men som tränare kan man inte gömma sig. Det är viktigt att alltid hålla möjligheten till kommunikation öppen.

Och sedan om Jo Inge Berget, om han har hittat sin roll.

– ”JIB” kom hit lite senare. Fysiken är inget problem längre. Han är en spelare som snabbt kommer upp till en relativt hög nivå. När han spelar så har han toppsiffror på de fysiska siffrorna. Grejen med JIB är att vi hade ett tydligt spelsätt, med och utan boll, och i den aspekten hade han inte många träningspass med oss.

– Han gjorde det väldigt bra som vingback. Jag ser honom fortfarande som en anfallare. Vi tog in honom som en anfallare, både för i år och men också för de kommande åren. Att han på ett effektivt sätt kan spela vingback, till vänster och höger, var anledningen till att jag gick med Daniel Andersson på att sälja Egzon Binaku. Vi har alternativ med Arnor (Traustason) och JIB på plats redan.

(Några svåröversatta meningar följde, men huvudpunkten var att Berget har lite tid kvar innan han ”är där” rent spelmässigt.)

– Ibland tar bra saker lite tid. Ibland går saker snabbare. Jag har försökt att prata mycket med honom också. Att hålla igång honom, hålla honom på tårna, hålla honom motiverad. Alla tecken jag har fått tyder på att han är det. När han kom in i matchen (mot Hammarby) satte han prägel väldigt bra. Det är det jag letar efter, och han kanske startar (mot Falkenberg).

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Det kan vara dags att prata om Bonke Innocent igen

Bonke Innocents tid i Malmö FF har delats upp i perioder, med tydliga datum för början och slutet på de perioderna. Ett par av dem har varit bra, men oftast har det gått tungt.

Det startade med en dyr prislapp och flera U21- och träningsinsatser där det verkligen, verkligen, verkligen inte såg bra ut. Hans enda start under hösten 2017 var borta mot Sirius, och det var den sämsta insatsen av en MFF-spelare som jag har sett sedan jag började att bevaka laget 2016.

Alla trodde att han skulle lämna den vintern och det fanns intresse från andra klubbar, men han valde att stanna. MFF hade stor brist på centrala mittfältare, men Magnus Pehrsson visade inget intresse av att använda Innocent. Så helt plötsligt började Innocent få några minuter. Efter att Pehrsson fått sparken fick Innocent även några starter, och gjorde till och med en insats där han var bäst på plan. Här syntes kvalitetsbollvinnaren.

Sedan kom Uwe Rösler och Innocent gick tillbaka till en mer marginell roll, men efter ett par månader vände det igen. Han fick några inhopp, någon start, och från mitten av augusti och framåt så var Innocent en spelare som Rösler gillade att använde.

Det var en sträcka på tolv allsvenska matcher där Innocent fick speltid i tio av dem (fem starter, fem inhopp som alla var längre än en kvart). Han fick också hoppa in i viktiga Europa League-matcher mot Sarpsborg borta och Besiktas hemma. Han kom inte upp i nivån som en lite bättre och lite annorlunda Oscar Lewicki, det som han hade värvats för att vara, men han var nyttig.

När MFF mötte Gif Sundsvall i slutet av september så lyfte Rösler framför allt fram Innocents insats. När MFF mötte Örebro SK första november så sa Rösler att Innocent var bäst på plan. Nästa match var borta mot IFK Göteborg och Innocent hade varit så bra att han fick starta igen, trots att nyckelspelare inte hade behövts vilas.

Innocent blev utbytt i minut 44, precis innan halvtidsvilan. Taktiska skäl var den officiella orsaken, men Innocents prestation rent generellt var inget vidare.

– Det är inga “bad feelings” alls. Grabben gav allt och det kommer gå bra för honom. Han ler redan igen, så han är redo för nästa match, sa Rösler där och då.

Saken är att nästa match inte har kommit. Efter att Innocent blev utbytt i minut 44 i Göteborg så har MFF spelat elva matcher. Innocent har varit utanför 18-mannatruppen nio gånger, och han har heller inte hoppat in i de två andra matcherna.

Han var den etablerade (skadefria) spelaren som fick minst speltid under försäsongen. Det pratades om en flytt igen, men inte heller den här gången blev det något. Visst har truppen blivit ännu bredare, men det här är ändå en spelare som användes i nästan varje match från mitten av augusti till början av november. Han hade etablerat sig, men nu är han tillbaka i en kanske ännu sämre sits än han var för ett år sedan.

I dag är han som väntat inte bland de 19 som har rest till Uppsala för att möta IK Sirius. Samuel Adrian prioriteras högre den här gången, precis som senast (då var Innocent 19:e man och Adrian på bänken). De träningarna jag har sett har varit av varierande kvalitet, men han har också flyttats runt några gånger på grund av spelarbrist (någon gång vänster vingback, någon gång mittback…).

Innocent har redan kämpat sig tillbaka två gånger: förra våren och i höstas. Finns det en möjlighet att göra något liknande igen, eller blir den här våren bara en väntan på sommarens transferfönster?

***

På fredagens pressträff så fick Uwe Rösler en fråga om anfallarnas ökade målsnitt sedan han anlände, men han hoppade – medvetet eller omedvetet – över för att svara på något annat. Det känns som att det är en sak han har funderat mycket över: exakt hur MFF ska hantera sitt bollinnehav i matcherna.

– Jag växte upp med mer omställningsfotboll.

– Jag har generellt haft lag som inte var överlägsna i att ha bollen. Med MFF och Wigan hade vi mycket bollinnehav, men jag har fortfarande i mitt DNA att vilja attackera motståndarna när vi har möjlighet, med fart och omställningar.

– Vad som fascinerar mig med spelarna jag har här… Det är att hitta den där balansen mellan att kontrollera matchen och vara kvick.

– Ibland spelar vi för snabbt, ibland spelar vi för långsamt. Jag försöker kontinuerligt få det rätt. Ibland går det åt det hållet, ibland åt det hållet. Det är det vi jobbar på. När man ser på Liverpool så började Jürgen Klopp med att de knappt hade bollinnehav. Efter tre år så kontrar de fortfarande, men de har ligans högsta bollinnehav efter Manchester City. Han fick fram det och det är det vi försöker göra här. Vi har spelarna där vi måste ha kontrollen, där vi måste ha bollen. Vi kan inte spela såhär i 90 minuter [Rösler pekar från sida till sida, fram och tillbaka].

– Men när man spelar omställningsfotboll så skapar man chanser, och det är det som det handlar om. Skapa chanser och göra mål.

Det var det du tyckte saknades mot Häcken, att det inte blev rätt beslut i när ni skulle gå framåt och när ni skulle hålla igen?
– Precis. Sedan är fotboll alltid ett pussel. Man tror att man har något, sedan försvinner en eller två bitar. Då måste man bygga om. Inte bygga om allt, men… Det är det jag försöker säga till mina spelare, styrelsen, media. Fotboll är aldrig en färdig produkt. Fotboll ändras på ett ögonblick. Momentum ändras på ett ögonblick. Det är därför man måste ta hand om momentum, särskilt när man har ett positivt sådant, med respekt. Att jobba riktigt hårt för att behålla det.

IK Sirius och Malmö FF möts i dag, i en match som börjar 16.00 och sänds via C More. I IK Sirius saknas Daniel Jarl, John Alvbåge, Stefano Vecchia, och Robert Åhman Persson, och i MFF saknas Behrang Safari och Lasse Nielsen. Däremot är Jonas Lindberg respektive Franz Brorsson tillbaka.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

16 Allsvenska Funderingar: AIK:s Sigthorsson – tänkt stjärna i Nantes, sedan började stöket

Den allsvenska bloggen ska under våren ha en blogg varje eller varannan vecka kallad för ”16 Allsvenska Funderingar”, på inspiration från NHL-reportern Elliotte Friedmans ”31 Thoughts”. I andra delen avhandlas bland annat Kolbeinn Sigthorsson, att allsvenska spelare knappt flyttar till Nederländerna längre, och att spelare fortfarande verkar älska att tillhöra Elfsborg.

1. Få spelare i allsvenskan har lika stökiga år bakom sig som AIK-förvärvet Kolbeinn Sigthorsson.

Nantes ägare Waldemar Kita skrek stolt ut ”det här är min spelare!” när islänningen värvades 2015, på ett femårskontrakt och med en av lagets absolut högsta löner (franska medier säger 1,5-2 miljoner kronor/månad, men det det har aldrig bekräftats). Flera isländska experter trycker på att han är landets bästa anfallare. Han var en av nycklarna till Islands succé, och han var även lagkapten några gånger. Det här var också en spelare som skulle lösa de offensiva problemen i Nantes. I form ska han absolut inte ska vara i allsvenskan, utan i en ekonomiskt rikare liga.

Men de senaste tre åren har Sigthorsson spelat totalt 320 minuter A-lagsfotboll. Skadorna har varit frekventa och svåra, en problematik han även upplevde i Ajax och AZ. Ett nästan lika stort problem har dock varit alla citat och rykten som har slängts runt i franska medier.

Jag vill först påpeka ett par saker: Kita gillar v-e-r-k-l-i-g-e-n att snacka, såväl högt som lågt som konstigt. Jag har följt fransk fotboll i ett antal år och vet också att vissa franska medier överdriver, så ta uppgifterna nedan som att det har rapporterats om det i Frankrike, men att det knappast är några absoluta sanningar i dagsläget och vissa delar känns snarare som att Nantes försökte att göra karaktärsmord, antingen via officiella citat eller läckor.

20 Minutes har inte dragit sig för att kalla Sigthorssons attityd för ”dålig” eller säga att han är ”bortskämd”. Kita pratar om att Sigthorsson har dålig påverkan på omklädningsrummet och att han är oärlig. De gillade inte att han nobbade Panathinaikos i Grekland (Sigthorsson sa tvärtom – han ville lämna den sommaren, men fick inte). De gillade inte att han nobbade IFK Göteborg på grund av för många konstgräsplaner i allsvenskan. När låneavtalet med Galatasaray bröts ett halvår för tidigt så tog det åtminstone en månad innan han dök upp i Nantes igen, och Nantes sa att de inte visste varför och att de inte kunde få kontakt (argumentet från agenten var att Sigthorsson skulle återvända när han var frisk).

Sådana här grejer har dykt upp lite då och då, och har definierat mycket hans tid i Frankrike, oavsett om de har varit sanna eller inte. Nantes värvade en tänkt stjärna, men så blev det inte. De har betalat många miljoner och har knappt fått tillbaka något alls, vilket har bidragit till den öppna frustrationen från klubbens sida. Efter belgaren Anthony Limbombe så är det här en av de dyraste spelarna som Nantes har värvat de senaste 15 åren.

Hur mycket Sigthorsson själv låg bakom att det inte fungerade, det vet nog bara han själv.

2. Angående Sigthorssons skadeproblematik har hans tidigare tränare i AZ sagt följande (källa: FourFourTwo år 2016):

– Han hade vissa problem redan i AZ med mängden matcher vi spelade, även om han bara startade under andra halvan av säsongen. Han är en spelare som använder sin fysik mycket. Han är inte den mest eleganta spelaren. Han spelar med mycket energi. Jag fick ofta byta ut honom och han har ofta problem med små skador.

Med ett treårskontrakt har AIK tid att med sina egna metoder och idéer bygga upp fysiken hos Sigthorsson.

3. Nio av 16 lag startade med tre- eller fembackslinje i första omgången. Är det i år vi går över till att majoriteten av startelvorna använder sig av det?

4. Djurgården och nickmål i allsvenskan:

2015: 12 stycken (flest i allsvenskan)
2016 10 stycken (två färre än laget med flest)
2017: 14 stycken (flest i allsvenskan)
2018: 0 stycken (de senaste åren har alla andra lag gjort minst ett per säsong)
2019: 2 stycken (fler än alla andra lag tillsammans den här omgången)

5. ”Tiden är förbi då rätt små klubbar där nere (i Nederländerna) kunde köpa de bästa unga svenskarna”, skriver en agent. Trenden de senaste åren har varit att allsvenska spelare inte flyttar till Nederländerna, som annars var det vanligaste man kunde göra för tio år sedan. De senaste tre åren har vi bara haft fem övergångar dit: Erik Israelsson (gratis), Ögmundur Kristinsson (gratis), Elias Omarsson (tre miljoner kronor), Ibrahim Dresevic (sju miljoner plus bonusar), och återvändaren Jos Hooiveld (gratis).

Han nämner att en klubb som Groningen kunde betala 30 miljoner kronor för ung spelare för X antal år sedan, men att de i dag har svårt att gå över fyra-fem miljoner kronor (med något undantag) för en liknande spelare. Lönerna har också blivit mycket sämre för spelarna.

Anledningarna är flera: dyra nya arenor som inte har gett tillräckligt mycket tillbaka, ett TV-avtal som är extremt topptungt, två-tre lag som har sprungit iväg i toppen, och totalt sett en liga som har gått bakåt. Många klubbar slåss med ekonomiska problem. Heerenveen behövde nyligen låna pengar för att ens kunna betala löner, Twente kanske inte existerar om några år, NAC Breda har också kämpat hårt i flera år och startade i vintras en crowdfunding för att få hjälp att köpa sin arena. Exemplen är många, och därför har agenter och spelare tittat mer mot exempelvis MLS.

6. Uppföljning på förra veckans hybridgrästema. De BK Häcken-spelarna jag pratade med efter premiären kom alla direkt in på hur bra det kändes på den nya hybriden på Stadion i Malmö. Det var nästan det första som de sa i intervjuerna, utan att frågas om det. Skönspelad och knappt några tuvor. Den negativa noteringen jag gjorde var att bollen rullade för snabbt ibland.

7. Karl Söderström, 33 år, har gjort allsvensk debut. Han spelade i division 3 som 26-åring, och kommer senast från sju raka säsonger i superettan. Självklart var han en av de bästa på plan när Falkenbergs FF vann mot Örebro SK.

En annan av planens giganter: Tobias Englund. Den andra 30-plusaren som gjorde allsvensk debut. Man trodde att han hade vuxit fast i Värnamo, men det är fint att han nu får uppleva allsvensk sötma.

8. Cirka fem procent av alla skador i årets allsvenska lär vara hjärnskakningar, om de senaste årens trender fortsätter. Jag pratade snabbt med Magnus Forssblad om det, och ska man översätta det i antal hjärnskakningar så är det snålt räknat cirka 20 stycken per säsong för alla allsvenska lag tillsammans (det är svårt att veta exakt, då alla klubbar inte är lika bra som andra är på att rapportera).

Jag kom att tänka på det eftersom Niklas Backman verkar ha stora problem med det i Danmark. Oscar Kindlund i Sirius tvingades sluta förra året efter att ha fått totalt cirka tio stycken. David Elm pratade för ett par år sedan ut om konsekvenserna av hjärnskakningar och hur det även påverkade hans vardagsliv. Det finns många exempel och många historier som vi inte har hört än.

Det blir lätt en svart-vit-diskussion kring hjärnskakningar i fotboll, där nog många mest fnyser åt förslag som ”förbjud nickar”, men det är ett allvarligt ämne som vi måste påminnas om även i fotbollen. Man har bara en skalle och den får inte förstöras. Jag hade gärna sett att spelare och läkare får tillgång till bättre möjligheter att undersökas under allsvenska matcher. Nu blir det ofta 30-60 sekunder, en så kort tid att symptomen ibland inte ens hinner visa upp sig, alternativt att de går in i omklädningsrummet och det blir irritation och stress kring att man är en spelare färre.

Det här är möjligen ett för progressivt och svårlöst förslag, men jag hade inte varit emot att klubbar får sätta in en annan spelare tillfälligt under minuterna som en ordentlig undersökning genomförs.

9. Eftersom så mycket bedöms efter resultat så är det nästan orimligt att spelare är så villiga att flytta till Elfsborg, och att spelare tror så hårt på vad laget håller på med. De tog 30 poäng förra året. Gjorde 29 mål. De är inte en av de största eller rikaste klubbarna i Sverige. Ändå så pyser det knappt ut något missnöje från spelargruppen. Nyförvärv pratar om att Jimmy Thelin är den tränaren som de vill spela för. Saker vänder snabbt i fotboll, men känslan är ”Vi ska fasiken ta oss igenom det här och bli riktigt bra framöver, vi är på rätt väg”.

Guliganernas ordförande Isak Edén ställde en bra fråga: ”Kan det inte finnas någon manager i Sverige som har större dragningskraft bland spelare än Jimmy Thelin?”. Jag kan inte komma på någon. Graham Potter hade något liknande i Östersund, men där handlade det mest om att ha kvar spelarna. Nu hör vi spelare nämna Thelin som en huvudorsak till flytten dit.

Jag pratade med Stefan Ishizaki om varför tålamodet också verkar vara så starkt i den nuvarande gruppen. Han pekade på att jo, de var inte nöjda med fjolåret och svackorna var för dåliga, men när Elfsborgs spel väl fungerande så kändes det så förbaskat bra. De topparna har skapat mycket tro och tålamod.

10. Två lag som skrek ut extra mycket av glädje och lättnad efter premiäromgången: Helsingborgs IF och Falkenbergs FF.

HIF:s insåg i våras att de under de första nio omgångarna skulle möta bland annat IFK Norrköping (H), BK Häcken (B), Hammarby (H), Gif Sundsvall (H), Östersund (B), Djurgården (H), AIK (H)… FFF går nu på en niomatchersrad som liknar HIF:s, men där hemma- och bortamatcher skiljer sig åt och Häcken byts ut mot Malmö FF. Det är nära på svårast möjliga, sett till förra årets resultat, och då är det också två lag som har haft problem med spelarnas fysik i vår och kom in tveksamma i premiären. Falkenberg med skador, HIF med att de skulle bygga upp spelarnas fysik igen.

Bägge nykomlingarna fick inte bara tre fina poäng att fortsätta våren med, utan de fick också bevis från omgång ett på att de håller allsvensk kvalitet.

11. Andreas Alms förklaring till varför man hade en högerfot på vänsterbacken mot Malmö FF (förutom att högerfotade Adam Andersson är en bra spelare oavsett bästa fot):

– ”Palle” (Paulinho, vänsterytter) ville helst att vi skulle spela lite mer på honom, så han får stå på bollen så han får rytmen. Vi ville ha bollar från Adams högerfot över deras första mittback in mot (Rasmus) Bengtsson, in mot Alexander Jeremejeff, vilket vi fick två eller tre gånger och då fick MFF det jobbigt. Deras mittfält hinner inte tillbaka om vi då är bakom dem med våra andra tior.

– Vi får aldrig den där bollen ut mot ”Palle” (på kanten), men vi vill inte att ”Palle” är brett. Vi vill inte att en vänsterfot ska spela ut där och så får vi en vingback i ryggen. Vi vill stoppa in ”Palle” i mitten och då är det bättre med högerfot. Vi hade våra bäst stunder när Adam var på bollen, för då fick vi vila på den och kunde hitta andra vinklar än de som är ut på kant.

12. Överlägset flest slagna passningar denna omgång: Alexander Blomqvist (115 stycken, varav 100 gick fram till medspelarna). Den meningen var inte ens lite nära att skrivas under 2018. Ett hopp direkt från Trelleborgsfotboll till Gif Sundsvallsfotboll.

Vi får se vilket Gif Sundsvall som dyker upp under 2019. Gif Sundsvall 2017 som inte kunde hitta nytta med sitt bollinnehav, eller Gif Sundsvall 2018 som varierade lite mer, hittade lite fler matchvinnartyper, som fick sina avslut att gå några centimeter mer rätt, som kunde vagga och bryta ner med sitt spanska superinnermittfält. Mot Djurgården (2-2) såg vi både 2017-delar och 2018-delar.

13. En annan bortglömd del i Gif Sundsvalls succé 2018: skadebristen. De lär ha haft allsvenskans lägsta skadefrekvens. Chidi Omeje blev tidigt långtidsskadad, men annars var det inte mycket där.

Spelare som var tillgängliga i minst 29 av 30 omgångar: William Eskelinen, Eric Björkander, Carlos Gracia, David Myrestam, Dennis Olsson, Jonathan Tamimi, Linus Hallenius, Kim Skoglund, Christian Rubio Sivdedov. Till detta missade Juanjo och Pol Moreno tre matcher var, men det var på grund av avstängningar. David Batanero: två matcher skadad, en avstängd. Romain Gall var tillgänglig varje match innan han såldes och den streaken fortsatte nyförvärven Oliver Berg och David Haro Iniesta med. Maic Sema missade sex matcher på våren och Peter Wilson de fem avslutande omgångarna. Då har vi nästan gått igenom hela truppen.

14. Den klubben som har motsatt skadesituation jämfört med Sundsvall är Kalmar FF. På årsmötet våren 2017 berättade KFF att de hade haft flest skador i allsvenskan under de då senaste tio åren, och den trenden fortsatte 2017 och 2018. Det var flera anledningar bakom det, och några av de jag hörde var att KFF kollade för lite på skadehistorik vid värvningar, att underlaget på träningsplanen var för dåligt, flera tränarbyten där alla hade olika filosofier kring fys, för låg träningsbelastning…

Nu var det fler anledningar än skador bakom all frånvaro mot Sirius, men det var ju en lång list oavsett: Rafinha, Papa Diouf, Viktor Agardius, Johan Stenmark, Gbenga Arokoyo, Filip Sachpekidis, Moestafa El Kabir, Chidiebere Nwakali… När vi ska summera Magnus Pehrssons insats i Kalmar FF under 2019 så är skadetrenden en av sakerna vi ska ha mest koll på. De senaste tio-tolv årens historik måste förbättras, och Pehrsson har bland annat fått en större ledarstab för att ändra på det.

15. När pengarna inte är där för att värva spelare med medvind så får Helsingborgs IF istället leta efter de som vill ha sin första, andra, eller sista chans. Noel Mbo, Kundai Benyu, och Tom Glover har knappt spelat seniorfotboll och ville (temporärt) bort från brittisk fotboll. Alexander Farnerud, David Boysen, Rasmus Jönsson, och Wanderson ville visa sitt fotbollskunnande igen efter några svåra år. Föreningen sätter ett högt krav på Per-Ola Ljung och ledarstaben kring att få de spelarna på rätt spår i sina karriärer.

16. MFF:s Daniel Anderssons senaste värvningar som är 22 år eller yngre: Felipe Carvalho, Vladimir Rodic, Carlos Strandberg, Kingsley Sarfo, Isak Ssewankambo, Alexander Jeremejeff, Egzon Binaku, Bonke Innocent. Inte mycket som har gått som MFF hoppades på där och det är en punkt som måste förbättras framöver. Det har påverkat truppbygget, och i veckan såg vi Binaku lämna och MFF åter starta med ett lag med en snittålder på runt 30 år.

Vi får nu se hur Erdal Rakip (nu 23), Romain Gall (då 23, nu 24), Adi Nalic, och Anel Ahmedhodzic tar sig framåt i MFF-tröja, även om Rakip känns mer i facket MFF-produkt än MFF-värvning.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

16 Allsvenska Funderingar – hybridgräset tog ett stort steg i Sverige förra året

Den allsvenska bloggen ska under våren ha en blogg varje eller varannan vecka kallad för ”16 Allsvenska Funderingar”, på inspiration från NHL-reportern Elliotte Friedmans ”31 Thoughts”. I första delen avhandlas bland annat hybridgräs, brist på speltid för talangerna, saker som påverkas av nya TV-avtalet, och årsmöten 2019.

1. De inledande försöken kring hybridgräs i Sverige gav flera negativa svar. Ljungby var först ut, men planen fick hård kritik från tränaren Roger Ahl, som till SR sa att det var den sämsta planen de haft under hans 15 år. På Gamla Ullevi var först intrycket bra, men efter några månader upptäckte de att spelare halkade runt på ett ohållbart sätt. Malmö FF testade att lägga en träningsplan, men den var stenhård. Det fanns en begränsning i erfarenheten kring hybridgräs i Sverige och det märktes.

Alla information och alla misstag har dock samlats ihop, och små förändringar har genomförts. MFF la hybridgräs inne på Stadion tidigare i år, och alla tester hittills verkar lovande. I Växjö började de gå på planen lite för tidigt förra sommaren, men när jag pratar med representanter från Öster så ger de bara beröm för hur mattan har fungerat och sett ut. I Kristianstad är de väldigt nöjda med sin hybridgräsplan och använder den ofta (580 timmar förra året – inkluderat amerikansk fotboll – där mattan höll bra hela året, att jämföra med 150-200 timmar på en gräsplan). Även i Ljungby har de ändrat några saker och den planen ser bättre ut.

Enligt Daniel Perkmar, som jobbar med hybridgräsplanen i Kristianstad och är gräsinspektör på förbundet, så har det gjorts framsteg i Sverige de senaste åren, och de som jobbar med hybridgräsplaner i Sverige träffas några gånger om året för att diskutera eventuella problem och lösningar.

Det som kan noteras är att hybridgräsplan kan kännas annorlunda jämfört med en gräsplan. Perkmar ville inte använda ordvalet ”hårdare”, utan mer mot hållet ”kompakt” eller ”stabilare”. Vi får se om det går att fixa, eller om spelare måste vänja sig.

Hybridgräsplanerna i Sverige är, vad jag vet, följande: två i Göteborg (en matcharena, en träningsplan), två i Malmö (en matcharena, en träningsplan), en i Kristianstad (matcharena), en i Växjö (matcharena), en i Ängelholm (träningsplan), en i Ljungby (matcharena).

2. Några intressanta namn blev invalda i allsvenska klubbars styrelser. I Gif Sundsvall är Vladimir Smirnov ny ledamot, den tidigare längdskidåkaren med sju OS-medaljer (ett guld) och fyra VM-guld, och i Kalmar FF valdes tidigare spelaren Joachim Lantz in.

Även ett par tydliga supporterröster finns med. Jörgen Löwenfeldt är ny i IFK Norrköpings styrelse. Journalist och författare, men mer känd i fotbollskretsar som skaparen till forumet Gnällbänken. Dessutom har Helsingborgs IF:s valberedning fått in Erik Kruse, ordförande för supportergruppen Kärnan.

3. En bra sak med flera årsmöten 2019: frågan om dam- och flickfotboll fortsätter att lyftas. Både Elfsborg och IFK Göteborg ska starta damlag. Bra.

En dålig sak med flera årsmöten 2019: flera klubbar ger knapphändig eller ingen information, både innan och efter, på hemsidor och i sociala medier. Där måste flera klubbar höja sig. Den informationen ska vara enkel att få tag på och enkel att förstå. Dåligt.

4. Trenden kring unga spelare i allsvenskan vände åt fel håll under 2018. Det hade tidigare varit några gyllene år där många unga fick spela mycket och ofta.

Nu blev istället lagen med unga spelare blev färre. Lagen med äldre spelare blev fler. Hela sju lag hade en trupp med en snittålder som var högre än 27 år (de fyra säsongerna innan det var det som mest tre lag per år). Tonåringarna användes inte alls i samma utsträckning, utan från att ha varit ungefär eller knappt 60 som fick spela per säsong, så var det cirka 40 stycken förra året. Nu åkte dessutom Trelleborg ur, de som kontinuerligt skickade ut ligans yngsta startelva.

Det är kanske för tidigt att bli orolig, men absolut inte för tidigt att hålla koll på trenderna 2019. Det finns nämligen fler siffror under 2018 som gick i samma tråkiga riktning.

5. Bristen på speltid till yngre märks även på U21-landslaget. I den senaste truppen var det ett bygge med spelare som har brist på speltid i allsvenskan eller sina utländska klubbar, ihop med några som var startspelare i superettan 2018. Inte enkelt för Roland Nilsson att bygga ett slagkraftigt landslag här och nu.

6. Det kommer i år att pratas mycket om rädslan för klubbar att åka ur allsvenskan, med tanke på att det nya TV-avtalet 2020 kommer att ge högre intäkter. Det finns redan några saker vi kan se, framför allt i klubbar som investerar pengar i bättre spelare (både i förlängningar och nyförvärv). Exempelvis Elfsborg, Helsingborg, Kalmar, och Gif Sundsvall, klubbar som är i den förmodade gruppen ovanför nedflyttningsplatserna. De vill riskera så lite som möjligt i år.

7. Däremot är det en viktig lärdom som klubbarna måste ha med sig: nyförvärv garanterar inte bättre lag. Förra årets nykomlingar BP var dåliga att bygga både kort- och långsiktigt. Daniel Majstorovic värvade in totalt 15 spelare (och ett tränarteam) på knappt ett år. Endast fyra spelare är kvar, och ingen av de övriga elva gav någon summa pengar värd att nämna. 2018 är ett år som BP mest bara vill gå vidare från.

8. Pratade med Mats Enquist på Svensk Elitfotboll som även han kom in på det nya TV-avtalet. En av de stora sakerna som Sef arbetar med under 2019 är nämligen att förbereda för den nya ekonomiska verkligheten 2020.

Jag ställde också frågan om det nuvarande allsvenska tävlingsformatet, med rak liga med 16 lag och utan slutspel, och det finns enligt Enquist inga tankar eller önskemål om att ändra på det. I Danmark och Belgien har de slutspel och de har där upplevt några fördelar med det, framför allt med fler stora matcher. Sef gjorde ju en utredning kring tävlingsformatet som blev klar 2015, och där var nästan alla överens om att det systemet som finns nu i allsvenskan, med rak serie och 16 lag, var det bästa alternativet.

9. När det gäller TV-avtalet ser vi däremot ännu ingen hets till att sparka och anställa nya huvudtränare. Det har bara varit tre tränarbyten i vinter (Djurgården, Sirius, Kalmar) vilket är färre än vi har vant oss vid. Fyra av de fem senaste åren har vi sett fem till sju tränarbyten per vinter.

Ser vi mer långsiktigt tänk, eller blir effekten att vi får se några extra tränarbyten i vår och i sommar istället?

10. Det finns också klubbar som tar det lugnare, framför allt Örebro SK. De pratar mer om processer och metodik än om satsningar. Axel Kjäll har fått utökad roll och värvningarna är ersättare. Nahir Besara har blivit till Martin Broberg. Sebastian Ring/Viktor Tranberg till Daniel Björkman/Kevin Wright. Kennedy Igboananike/Victor Sköld till Viktor Prodell/Agon Mehmeti.

Det är svårt att se att ÖSK just nu har bättre spelare än vad de hade 2018, men kanske några unga är bättre med från start i år. Lika viktigt har det dock varit att Oscar Jansson är kvar. Många allsvenska klubbar gillar sina förstamålvakter och några kanske får lite väl mycket beröm, men Jansson blev helt korrekt vald till lagets bäste förra året. Det var inte bara det att han gav segrar till laget, utan hans viktigaste egenskap var att han bara gav bort något eller ett par mål som gick att undvika. Allsvenskans minst misstagsbenägna målvakt 2018?

11. Viktor Elm själv var mer tystlåten kring det till Barometern för några veckor sedan, men det ska ha funnits ett faktiskt bud från en kinesisk klubb att ta ställning till. Det lär dock inte hända något där. Det har funnits något bud ungefär varje vinter för Viktor Elm att fundera på, men han har inte sett någon anledning att lämna Kalmar.

Och det ska Kalmar FF vara mycket nöjda med. Alla rubriker handlar om Rasmus Elm, men sedan Viktor gick ner som mittback inför 2016 har han varit lagets totalt sett bästa spelare, och är även en stark och vettig ledare.

12. Djurgårdens IF ska få mer tid på sig att få ihop allt, men en sak att hålla koll på det här året är om det nya tränarteamet kan få Djurgården att spela bättre fotboll oavsett villkoren ute på planen.

Inget lag var nämligen mer beroende av första målet än vad Djurgården var förra året. I matcher där de hade ledningen vann de 13 av 19 matcher, och fick oavgjort i resterande sex matcher. De tappade aldrig en ledning till förlust.

Däremot hamnade de i underläge tolv gånger och vann bara en av de gångerna (Häcken), och hämtade upp till oavgjort tre gånger. En av Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöfs stora insatser i Sirius var att skapa ett lag som trodde på seger genom alla 90 minuter, och som hade en spelstil som kunde både hålla ledningar och vända matcher.

13. Det har varit ganska tyst om det, men AFC Eskilstuna tvingade ju bort sportchefen Azad Budak i januari vilket lär påverka mycket framöver. Detta efter en konflikt där inte mycket mer info än så har kommit ut. Han var i mångt och mycket AFC när det kom till det sportsliga. Han har kontakter i världens alla hörn, har alltid speciella (och ofta bra) idéer, och kan hitta stortalanger som andra bortprioriterar eller inte vet om. Sedan var det kanske för många värvningar som inte gav något, då laget har bytt ut många spelare varje transferfönster, men vi ska förvänta oss att AFC:s trupp tar en annan identitet de kommande åren. Det är få sportchefer i Sverige som jobbar som Budak.

14. Malmö FF är inte i en egen klass bara när det gäller att lägga pengar på tränare och spelare, utan resebudgeten ser ut att ha ha hoppat upp en nivå de senaste månaderna. De åkte med reserver och U19-spelare till London för vad som i praktiken var en U21-match mot Brentford. De ska genrepa i Nederländerna. Uwe Rösler fick laget att åka till Växjö dagen innan en cupmatch, trots avsparkstid 19.00. U-lagen verkar vilja möta ännu mer internationellt motstånd (de flög bland annat U17-laget för att möta Chelsea i London).

15. Allsvenska klubbar ska inte bara göra kap på planen, utan också utanför. Helsingborgs IF har gjort ett sådant de senaste åren: Midhat Kuduzovic, media- och kommunikationsansvarig. Där ska HIF hålla i så hårt det går. Bra på att bygga relationer, bra på att skapa material. Håll i hårt där, för sånt betalar av sig.

16. Vidar Örn Kjartansson är klar för Hammarby och det är ett lån som berör. Jag jobbade nära Kjartansson under hans år i MFF 2016. Han är rak i sina svar, målar inte upp något som vackrare än det är, och lyfter fram problem. På planen var det tydligt med både de bra och dåliga sakerna som han bidrar med.

Han kom till MFF helt feltränad, då hans tidigare klubb Jiangsu Suning hade fått spelarna att lyfta tunga vikter i gymmet en hel vinter. Det tog tid att både komma i fysisk och spelmässig form efter det (han blev därför bänkad en kort period också). När han väl kom igång så var han mer klinisk än kanske någon annan allsvensk anfallare under 2010-talet. Sedan han fick sitt genombrott hemma på Island så har hans karriärssnitt varit ett mål var tredje halvlek, trots några svåra år.

Tiden i MFF var ju inte dock helt problemfri. Markus Rosenberg tvingades göra mycket ”skitjobb” på planen, då Kjartansson var i målskytten längst fram, och Rosenberg hade därför en roll som han inte helt trivdes med. Det var inte heller ett bra anfallspar för ett lag som ville (men sällan kunde) spela ett hårt presspel. Hade inte MFF vunnit guld 2016 hade det varit uselt att sälja Kjartansson den sommaren, men nu blev det bra. SM-guld, många mål, ekonomisk vinst, och möjlighet att bygga ett anfall som passade laget bättre.

Jonas Hansson
Twitter: jonas_hansson
Mail: jonas.hansson@tv4.se

Fotbollskanalen
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå