Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

MFF kan börja scouta spelare från MLS: ”Vi kan erbjuda att vara ett avstamp”

Jag har pratat med Niclas Carlnén och Daniel Andersson de senaste dagarna.

En långis om föreningens ambitioner och arbetssätt inne på kontoren.

Om Anders Christiansen-försäljningen.

Om säsongsinledningen och den tunnare truppen.

En sak jag inte tog med var scouting- och värvningsdelen. Det blir här istället.

Malmö FF har fortfarande en organisation som bygger mycket på Daniel Andersson som sportchef och Vito Stavljanin som chefsscout. Enligt Andersson finns inga stora planer på att utveckla det.

Däremot kom vi in på var MFF värvar sina spelare från. Av Daniel Anderssons alla värvningar hade endast tre stycken inte erfarenhet av skandinavisk fotboll: Yoshimar Yotún (som scoutades väääldigt många matcher på video), Vladimir Rodic, och Felipe Carvalho.

– Det är ganska medvetet att vi försöker hålla oss så nära som möjligt. Sedan är jag inte främmande för att ta in spelare som kan ge något annat.

Jag tog upp exempel med att danska toppklubbar har börjat värva oerhört mycket mer direkt från Slovenien, Slovakien, Tjecken, Serbien, och länder i närheten. Exempel: FCK har värvat slovaker, tjecker, serber, och slovener. De sålde Benjamin Verbic för 40 miljoner kronor i vintras. Midtjylland har värvat tjecker, bulgarer, och ungrare.

Störst framgång hade dock Nordsjälland med slovaken Stanislav Lobotka. I somras såldes han (då 22 år) till Celta Vigo för 50 miljoner kronor. Han har varit helt ordinarie i La Liga och när Inter kom med intresse i vintras så sa Celta Vido att italienarna skulle behöva betala drygt 350 miljoner.

Det är ju logiska marknader. Ligor som har talanger, men där det finns mindre pengar än i de största skandinaviska klubbarna. MFF kollar också där.

– Vito, vår scout, är ju därifrån så där har vi tittat länge. Där har vi tagit ganska många spelare (Rodic, Miljan Mutavdzic) generellt sett från Balkan. Där tittar vi mycket.

Finns det blev regioner ni kollar på?
– Det (Balkan) är en intressant marknad tycker jag. Sedan är det hela vägen över till Sydamerika. MLS har ju blivit lite lättare nu. De har höjt nivån på ligan. Det kan vara en marknad som blir intressant.

Ni har ju framför allt tappat spelare till MLS, visserligen alla med utgående avtal, men du tror att det också går att göra värvningar åt andra hållet?
– Det tror jag. Absolut.

– Vi kan kanske inte konkurrera med lönerna, men ibland kanske det kan vara någon spelare som har ambitionerna att spela i Europa där vi kan vara ett avstamp. Det är nog det vi kan erbjuda. Ta sig till Europa för att ta sig vidare. Är man bra i MLS så kan vi vara ett avstamp på vägen.

När det gäller den övriga scoutingen så är det mest bara en stor sak som har hänt under Anderssons fyra år som sportchef.

– Teknologin har kommit in. Verktygen med statistik på spelare på ett helt annat sätt. Du kan söka i databaser och sånt här. Det är den stora utvecklingen generellt, men för egen del har vi jobbat på som vanligt. Vi tittar enormt mycket fotboll, vi tittar på enormt många spelare. Sedan kan detta vara verktyg som hjälper oss lite grann. Vi använder det inte så mycket som andra lag gör, men det kan finnas där som ett stöd.

Jag hörde bland annat att ni använde statistikdatabaser för att se om ni kunde hitta någon statiskt bra vänsterback?
– Ja, vi testar det ibland. Använder man det och ser om det dyker upp intressanta namn, men jag tror det bara ska vara ett verktyg och sedan ska ögat avgöra.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

MFF mot AIK – en ovanlig svensk toppmatch som inte handlar om bollinnehav

Östersund rullade upp bra lag från starkare ligor, allt fler nykomlingar definierar sitt spelsätt med kortpassningstermer, och Hammarby och IFK Göteborg gör identitetsförändringar mot att kontrollera matcher med bollen. Det är många lag som vill hinna flytta upp spelare, placera sig rätt, och sedan ta sig in i nästa yta.

Allsvenskan har blivit mycket av en bollinnehavsliga. Ändå så är det inte det som matchen mellan ligans två kanske bästa lag, Malmö FF och AIK (19.00), definieras utifrån. Jag pratade med Magnus Pehrsson. Han har ofta pekat att han vill få MFF att snabbare ta sig till avslutsläge, snarare än att alltid spela bollen säkert från zon till zon.

– Jag vill att vi ska ha spelare som kan och vill spela bollen framåt. Jag tror det är väldigt viktigt att ha ett sådant ”mindset”, att du tittar framåt väldigt mycket. Sedan är det hela tiden spelarens val att värdera. Hur mycket har jag att vinna med att spela bollen framåt? För det innebär också en risk att bli av med den, som är mycket större.

– Det största jag har velat få med är att addera ett tydligt omställningsspel. När lag är ur balans vill jag att vi ska använda det. Annars vill vi vara spelförande och vi möter ofta lag som har alla bakom bollen. Då gäller att det att flytta dem så man hittar ytorna man vill in i, och då spelar man framåt.

– När vi kan ställa om, då ska det få fort. Då vill jag inte ha spelare som säkrar bollen, utan då ska vi framåt.

– Men vi slåss i alla matcher om bollinnehavet. Vi vill vara spelförande.

För det här är nyansskillnader. MFF var trots allt laget som slog flest passningar förra året och vann bollinnehavet i nästan samtliga matcher. Men. Pehrsson påpekar en sak: i dag mot AIK är det gräsmatch istället för konstgräsmatch, vilket kan innebära ännu mindre bollinnehavsfokus.

– Gräsmatchen är den stora skillnaden. Nu har vi varit inne på konstgräs länge och det är många matcher som har handlat om snabbt spel och mot motståndare som har velat spela mycket kortpassningsspel. Längre speluppbyggnad.

– AIK förväntar jag mig, på en gräsplan, att spela ganska direkt till sina forwards. Väljer att inte riskera så mycket när de är utsatta för press. Mer duellspel, både första- och andrabollsspel. Det är mer det vi behöver vara förberedda på.

Pehrsson pratar om att AIK annars har potential för att bli spetsigare i år, att de är fyndigare centralt, och han sätter Nabil Bahoui, Ahmed Yasin, och Tarik Elyounoussi som de främsta bakom det. Att deras framgångar mer handlar om hur snabbt de får in det i helheten. Men. Det är ändå ett AIK som skiljer sig lite åt från resten.

– Det har nog vägt över till majoriteten (av att allsvenska lagen vill ha så). Jag tycker inte AIK är riktigt ett sånt lag. Även om AIK ibland är ett sådant lag i sin första fas så tycker jag ändå de letar efter sätt att sätta in bollar mot forwards. Det är tydligt tycker jag. De jobbar nog mer med att de känner kontroll när de står med sin fembackslinje och de fem framför täcker ytor. Det är så de känner kontroll. Det är lite annorlunda på det sättet.

Finns det några nackdelar med den här utvecklingen i svensk fotboll? Att lag inte lyckas passa sig till tillräckligt många målchanser via lägre zoner?
– Jag vet inte. Jag kan tycka att vi (i svensk fotboll) har gått ifrån lite det som jag beskrev AIK, som känner sig bekväma att stå i sitt försvarsspel och ha kontroll och vänta på att vinna boll och anfalla. Det var det vanligaste för tio år sedan i svensk fotboll. Jag tycker det är positivt att vi har lag… För det kommer från en offensiv tanke. Man söker kontroll på matcher, men man gör det för att man vill ha bollen. Det kan jag tycka är steg i rätt riktning. Nästa steg efter det är att bli skicklig på det du säger, att förvalta det till att skapa chanser så det inte bara blir två handbollslag som rullar bollen, men det här måste komma först. Att bli komfortabel och behålla bollen på det sättet.

– Ta Elfsborg senast. De hade ganska långa stunder där de flyttade bollen och ville ha kontrollen. Där har vi accepterat det lite mer, och att leta efter vårt sätt att ta bollen. Många lag använder så många spelare för att bygga upp spelet för att man vill nå kontrollen.

Har det varit svårt att övertyga spelarna i MFF att ibland acceptera lite mindre bollinnehav under stunder?
– Nej, det har inte varit svårt, men det har varit perioder där det har varit ”okej, låt (motståndarna) använda de där spelarna där nere så får det gå några sekunder eller en halv minut ibland”, sedan får de komma till oss och då vet vi vad vi ska göra.

– Grunden är att vi vill pressa högt eller medelpress. Det är vår identitet. Vi vill inte stå på egen planhalva under för långa stunder. Vi kanske i år är ännu tydligare att vi låser dem, tar dem riktigt högt, och vill dem spela då så spelar de med väldigt stor risk. Det är inte så många som klarar av det. Sedan kombinerar vi med en medelpress där vi väntar på rätt läge att sätta in en hårdare press.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

En stor och två små frågor kring Malmö FF:s startelva mot AIK

På måndag är det Malmö FF mot AIK, och när det gäller MFF finns det en stor fråga och två små kring hur laget formeras.

Den stora:

Vilka blir yttrarna?

De små:

Vilka är tillgängliga?
Vilka blir anfallarna?

När det gäller den första av de små frågorna så vet vi att Andreas Vindheim och Rasmus Bengtsson inte är uttagningsbara. Bengtsson håller landslagsklass och långtidsskadade Vindheim hade varit startande högerback i vår, men det är ändå avbräck MFF ska klara av. När det gäller Bengtssons lungproblem så verkar det omöjligt att ens ge en ungefärlig tidsram, men allt har gått bra hittills.

På dagens träning var varken Markus Rosenberg, Behrang Safari, Arnor Traustason, eller Oscar Lewicki ute under (den förhållandevis korta) träningen. Enligt Magnus Pehrsson var det frivilligt att vara ute, så sannolikt är det så enkelt att det inte är några problem. Men. Vi ska också komma ihåg att MFF flera gånger under Pehrssons styre har gjort sena förändringar. Och. Är det någon gång man kan mörka så är det väl inför en match mot AIK.

För att spekulera kring svaren på två andra frågorna så får man kolla på träningsveckan. Fem av veckans sex träningsstartelvor (med Johan Dahlin i mål):

Larsson, Nielsen, Brorsson, Safari – Svanberg, Lewicki, Bachirou, Rieks – Jeremejeff, Rosenberg (Strandberg frånvarande)

Ssewankambo, Nielsen, Brorsson, Binaku – Rieks, Svanberg, Innocent, Traustason – Jeremejeff, Rosenberg (Strandberg frånvarande)

Larsson, Nielsen, Innocent, Safari – Traustason, Lewicki, Bachirou, Svanberg – Jeremejeff, Rosenberg (Brorsson frånvarande)

Ssewankambo, Nielsen, Adrian, Binaku – Rieks, Svanberg, Bachirou, Traustason – Strandberg, Rosenberg (Brorsson frånvarande)

Larsson, Nielsen, X, Binaku – Rieks, Bachirou, X, Svanberg – Jeremejeff, X (Lewicki, Traustason, Rosenberg, Safari frånvarande – Rieks och Svanberg bytte tidigt kant, få spelare i träning)

Plus en alldeles för reservbetonad elva.

Dahlin, Nielsen, Brorsson, Lewicki, och Bachirou startar mot AIK. Dessutom skulle det förvåna om ytterbacksparet inte blir Eric Larsson och Safari, även om Isak Ssewankambo uteslutande tränats som högerback och definitivt ser bättre ut än jag trodde, och Egzon Binaku gör saker av hög kvalitet på träningarna.

Sju av elva startplatser känns rätt säkra.

I anfallet finns den andra av de två små frågorna. Jeremejeff kan inget annat än starta. Han har gjort det i samtliga sex tävlingsmatcher, spelat 90 minuter i alla utom en (mot Dalkurd, där Pehrsson påpekade att Jeremejeff gjorde en bra match), och är lagets formstarkaste spelare i offensiven.

Carlos Strandberg ger enkla alternativ, är bra på att trycka ner backlinjer, och med honom på planen går MFF:s inläggsspel från ”bra” till ”mycket bra”. Men. Markus Rosenberg, bänkad i en hemmapremiär mot AIK? Njä.

Kvar är den stora frågan: vilka bli yttermittfältarna? Under den här träningsveckan har det för första gången under 2018 växlats runt. Efter tre månader med Sören Rieks given till höger och Traustason/Svanberg som vänsterkonkurrenter så är det nu mer omflyttat och flytande. De kan även byta kanter med varandra under matcherna, men frågan är vilka som prioriteras högst för att starta?

Rieks: poängmässigt svagast, men Pehrsson är oerhört nöjd med alla andra delar i Rieks’ spel. Lär göra många saker bra mot AIK, saker som kanske inte alltid syns vid första anblick.

Svanberg: jag tycker inte att hans prestation mot Elfsborg var riktigt bra, men han är ändå hetast. Hans ryck utan och framför allt med boll har få motsvarigheter i allsvenskan. Han känns mer definierad och självklar som fotbollsspelare jämfört med för bara ett par månader sedan.

Traustason: målskytt senast, oerhört bra tillslag på fasta situationer, den kanske bästa poängspelaren av de tre yttrarna.

Jag tror att det blir Rieks och Svanberg, men det är bara små saker som skiljer dem åt. Traustason har inte gjort något som sätter honom på en bänk, utan här är det mest att ett svårt val måste bli taget.

Dahlin – Larsson, Nielsen, Brorsson, Safari – Rieks, Lewicki, Bachirou, Svanberg – Jeremejeff, Rosenberg

Bänk: F.Andersson, Ssewankambo, Binaku, Innocent, Traustason, Strandberg plus en av lärlingarna

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Allsvenskans bäste målvakt tackar för sig

Andreas Isaksson lägger skorna på hyllan efter säsongen. Det berättar han för Trelleborgs Allehanda.

För mig är han allsvenskans bäste målvakt just nu. Han har varit säkerheten själv sedan han kom tillbaka till Djurgården sommaren 2016 och det råder ingen tvekan om att han är en av de stora anledningarna till att Özcan Melkemichels bygge blivit defensivt stabilt.

36-åringen är ingen spektakulär keeper, varken på eller utanför planen. Men han räddar bollarna. Han gör det som han är där för att göra, och hans misstag är väldigt få.

Djurgårdens sportchef Bosse Andersson lär ha haft bra koll på Isakssons situation under en längre tid och kommer inte behöva stressa i sin planering när det gäller att hitta en ersättare, men veteranen kommer lämna ett stort tomrum efter sig.

***

Utsedd till årets målvakt på Fotbollsgalan vid tio tillfällen, 133 A-landskamper, två SM-guld, ett svenskt cupguld, två VM-slutspel, fyra VM-slutspel, samt spel i klubbar som Rennes, Manchester City och PSV Eindhoven. Dessutom tillhörde han Juventus som ung.

Isakssons karriär blev långt ifrån pjåkig.

Om han är Sveriges bäste målvakt genom tiderna? Mycket möjligt.

***

På söndag spelar Djurgården sin hemmapremiär, just mot Isakssons tidigare klubb Trelleborgs FF. Det är fortfarande oklart om nye anfallaren Jowra Movsisian blir spelklar till dess, men de blårandiga lär ta en komfortabel seger oavsett.

Jag har svårt att se att TFF bräcker Djurgårdens defensiv och på hemmaplan mot en nykomling ska det bara vara tre poäng som gäller för Melkemichels mannar.

Blir för övrigt spännande att se hur Özcan formerar sin backlinje, efter Marcus Danielsons mål och fina insats i premiären.

***

Martin Petersson
Mejl: martin.petersson@tv4.se
Twitter: @mpetersson

Fotbollskanalen

Konbärarna är borta – men ser vi smartare klubbar eller powerpoint-klubbar?

Det behövde kollas upp. Örebro och Hammarby sa liknande saker inför den här säsongen: de vill ha plattare organisation bland tränarna, de vill definiera det mer som tränarteam än att tydligt dela upp det i huvudtränare och assisterande tränare. Jag hörde viskningar från andra allsvenska klubbar som också försökte att gå mot det hållet och till detta blir ledarstaberna blir allt större.

Mycket i fotbollsvärlden går i cykler och klubbarna som får mest framgång betraktas ha otvivelaktigt bäst strategier, men jag undrar om vi åtminstone inte har sett (den efterlängtade?) döden för konbärarna. De assisterande tränarna som är där för att utföra beslut som huvudtränaren tar, utan input från övriga anställda.

Jag vet inte hur arbetssituationen ser ut för samtliga allsvenska klubbar, men majoriteten av de assisterande tränarna 2018 ser ut att vara anställda för att de är oerhört kunniga, har viktiga arbetsuppgifter, är ambitiösa, och påverkar. I det perspektivet så ser vi nog mer en utveckling mot tränarteamshållet, även om det kanske är som Alexander Axén säger. Att det bara är så att klubbarna nu äntligen har definierat och satt namn på vad som redan har gjorts i de flesta av klubbarna under de senaste åren.

Jag försökte att hitta motpoler till det här, men det var svårt. Det fanns tränare som var inte sugna på att prata om det i intervjusammanhang.

Eller så var det helt enkelt så att de inte var emot den förändringen. De var inte emot att de assisterande tränarna fick mer att säga till om, utan snarare att huvudtränarnas chefer tar för sig allt mer. Kanske är det förändringarna ovanifrån som är mer problematisk. Henrik Rydström pekade på det större perspektivet:

– Det är brottningskamp (i svenska klubbar) nu. Vem ska sitta på inflytande? Hur stort ska det vara, hur långt ska det sträcka sig?

När klubbar pratar om långsiktiga strategier, metodik, och annat så är det saker som är bra. Men det betyder oftast också att huvudtränarnas makt krymper. De får mindre att säga till om, fler beslut blir tagna av personerna som är över dem i hierarkin, och de kan bli arbetslösa av fler anledningar än tidigare. De kan få sparken för att de inte spelar ”rätt” fotboll, att de inte ger tillräckligt många spelminuter åt unga spelare, att de inte är bra språkrör, att de inte har tillräckligt med respekt hos spelartruppen…

Kontinuiteten kanske inte längre ska vara hos huvudtränarna, utan de ska kanske bara arbeta inom satta ramar och vara mer utbytbara när de ofrånkomliga formsvackorna kommer. Det finns fördelar med det. En tränare kan inte längre köpa tre dyra spelare för mångmiljonbelopp, bara för att tolv matcher senare få sparken och de tre spelarna sedan inte passar in hos nästa tränare som anställs. Det blir mindre ryckigt för klubbarna trots fler (?) tränarbyten.

Jag ser dock en stor problematik. Det har skapats miljöer inom svensk fotboll som får fram välutbildade och vettiga tränare. Den utvecklingen känns som den har kommit långt de senaste åren och jag är inte orolig över den svenska tränarkåren (även om svensk fotboll absolut inte får slänga iväg alla tränare som har lång erfarenhet, utan där måste det hittas sätta att förvara deras kunskap).

Men. Hur ska det komma fram ännu bättre sportchefer och klubbchefer? Personerna som nu ska stiga fram och i större utsträckning vara klubbarnas lokomotivförare. Hur utbildas de personerna? Vad har de för kunskap som gör att de ska ta ännu fler beslut? Hur blir man en bra sportchef som tar vettiga och långsiktiga beslut? De är de som står för kontinuiteten. Kontinuitet är bra och viktigt, i många fall avgörande, men kontinuitet utan kunskap och utveckling skapar stagnering istället för framgång.

I en kort diskussion jag hade med en tränare så kom det upp att han hade varit på många möten där det hade varit powerpoint-presentationer och fina ord, men efter dåliga resultat i tio matcher så slängdes idéerna bort. Sedan försökte klubbarna rädda ut säsongen, klara sig kvar, och började några månader senare om med nya fina ord. Jag tror det fortfarande är så i en del (eller i värsta fall: många) svenska klubbar. Orden är finare än kunskapen är hög.

Det här blogginlägget är inte riktat specifikt mot Örebro och Hammarby. Jag tycker tvärtom att Simon Åström låter oerhört klok och att Hammarby har många idéer som åtminstone i teorin låter bra.

Jag menar mer att vi ska kolla på samtliga klubb- och sportchefer (och personer med liknande titlar) i Sverige. Egentligen alla som är ovanför huvudtränare i hierarkin. Får man en bra magkänsla om man säger att de ska ta ännu fler av de sportsliga besluten? Ser vi smartare klubbar som har hittat sätt att klara av fotbollens utveckling, eller är det powerpoint-klubbarna vars idéer låter bättre på skrivbordet än det fungerar i praktiken? Tränarutvecklingen har kommit långt. Har utvecklingen högre upp kommit lika långt?

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Malmö FF öppnar själva upp guldstriden med en svaghet

Den för många sorgliga trenden är att Malmö FF inte bara är ett lag att komma ifatt. Även när andra lag har kommit ifatt så kan MFF under tiden ha höjt sig ännu en nivå.

MFF blir bättre för varje månad som går. De kan dominera en motståndare som de inte gjorde för ett år sedan, försvarsspelet har blivit absurt stabilt, det sker sällan misstag på planen, de adderar flera viktiga saker varje träningsmånad, de har hittat rätt med belastningen på spelarna, de kommer inte in i längre svackor.

Allt verkar följas upp. Om det är någon liten del av spelet som inte är absolut toppklass så analyseras och fixas det. Fyra förbättringar än så länge i år: fasta situationer, uppspel via målvakt, inläggsspelet, mer återkoppling till de unga spelarna. MFF är inte bara föreningen som har råd med den överlägset dyraste truppen. De har också kunskap och arbetsmetoder för att få ut mer och mer av truppen.

Jag har försökt att hitta saker som talar emot ett SM-guld. Visst skulle de kunna ha en okarakteristiskt tapp i kvalitet, visst skulle någon motståndare kunna ha en exceptionell säsong, visst skulle MFF kunna bli för Champions League-tunga i sensommar.

Men att peka på konkreta svagheter? Att peka på saker där laget kan komma att fallera? Där får en slita att hitta saker, men en sak finns där.

Magnus Pehrsson i augusti:

– Det är väl det som har åtskilt oss och varför vi har hittills varit det bästa laget i allsvenskan.

Det Pehrsson pratade om då var MFF:s inhopparkvalitet.

2016 var MFF-inhopparna direkt inblandade i 15 mål, 2017 var siffran 14 mål. Det kan jämföras med exempelvis AIK 2017 (fem mål, noll assist, varav 4-0-mål av Henok Goitom, 3-0-mål av Denni Avdic i minut 87, och derbymål av Simon Thern som kom in i minut 20) eller Djurgården 2017 (fyra mål, en assist).

MFF sista halvtimmen 2017: 34 gjorda mål, 13 insläppta
AIK: 12-10
Östersund: 19-18
Häcken: 13-10

De vann också tio matcher med uddamålet förra året. I åtta av dem gjorde inhopparna mål och/eller assist.

Jag pratade med en allsvensk huvudtränare vars lag höll på att få poäng mot MFF förra året. MFF lyfte då in kvalitetsspelare efter kvalitetsspelare på bänken, men när tränaren vände sig mot MFF:s bänk så satt ändå Magnus Wolff Eikrem kvar där. Det verkade bara skapa en känsla av hopplöshet. En annan som tryckte på samma sak var Poya Asbaghi i en intervju med Sportbladet. När han definierade vad MFF hade gjort bra så var kvaliteten på inhoppen det som han cirkulerade kring.

I år är det inte alls samma truppstorlek i MFF. Om MFF är helt skadefria så har de ungefär två etablerade offensiva alternativ att byta in. Säg att Arnor Traustason och Carlos Strandberg saknas samtidigt. Vem ska MFF ha som förstareserv till offensiven? Egzon Binaku? Laorent Shabani? Pavle Vagic?

Det kan gå, men det som var MFF:s styrka förra året kan med fel marginaler bli ett problem. Det är medvetet av MFF. De vill ha färre etablerade spelare, men att de spelarna ska vara ännu bättre än tidigare. Resten av truppen ska fyllas upp med unga egna.

Är det en sak man lär sig med MFF så är det att lyssna på de små signalerna från en högsta ledningen. MFF är inte nöjda med att bara få upp en enstaka Mattias Svanberg ibland. Efter de två senaste säsongerna har det mullrats om att de egna talangerna ska lyftas fram mer. Mullret har varit tyst och knappt, men det har ändå stuckit fram i intervjuer och officiellt kommunicerande.

När jag pratade med Pehrsson igen så tog jag upp en möjlig problematik med truppstorleken.

– Vi tror att våra yngre, som är mer oetablerade, får chansen och det är där de ska ta chansen. Vi är känsligare, ja, men det gör oss tajtare och tydligare i träningar. Att man får träna på sin position varje gång och det finns en tro på att de unga ska få sina möjligheter. Jag hoppas och tror att helheten av det blir ännu starkare.

– Det måste få komma matcher där de testas. De går och tränar varje dag och klarar sig bättre och bättre. Någon dag måste de få chansen. Det är klart, det där är MFF:s problematik: att vi ska vinna varje match samtidigt som vi vill få in de där, men enda chansen är att slänga in dem. Det är inte så mycket annat att göra. Då får vi svaret om det går eller inte.

Det är en chansning. Lyckas den så kommer flera bra talanger att ha fått värdefulla minuter och i omgång tio kanske en Samuel Adrian eller Felix Konstandeliasz ses som bra allsvenska alternativ. MFF kan nog vinna SM-guld och samtidigt lyfta in talanger som kommer ge mycket sportsligt (och eventuellt ekonomiskt) för flera år framöver. Då är föreningen i en ännu bättre sits än var de är i dag. Och. Jag tror att MFF kommer värva något riktigt stort i sommar också, så det är möjligt att problemet bara är där i en halv säsong.

Men. Det här är likväl en chansning. Hur ska MFF behålla det som har varit lagets absoluta styrka de senaste två åren?

– Jag hoppas och tror att det känns så i år också. Det är klart att när Vindheim försvann, där försvann ett ytteralternativ, men om vi vill hitta ett ytteralternativ som också är etablerat så tror jag Eric (Larsson) kan spela ytter för oss på ett jättebra sätt med tanke på hur han spelade i Sundsvall förra året. Om vi spelar med en trebackslinje bakom (med Larsson som vingback) fungerar det alldeles utmärkt, men även i en 4-4-2 tror jag definitivt han också kan göra det.

– Och även Egzon (Binaku). Väljer vi att spela honom som vänsterytter så får vi jäkla massa inlägg och poäng från honom också. Så om vi sorterar in spelare i bara en position, då har vi färre etablerade, men inte om vi tittar på alternativ. När vi går till matcherna nu känns det som jag kan göra nästan vad jag vill med byten åt alla håll, defensivt och offensivt. Vi får undvika många skador, men det gäller alla (lag).

Det är möjligt att ytterbackarna kan ha starka prestationer som yttermittfältare, särskilt om de får fokusera mer på inläggsspelet, men det känns väl ändå inte som samma sak som fjolårets alternativ?

Men visst. MFF var en av klubbarna med minst antal skador förra året. Fortsätter de att träffa rätt med belastning så kan de fortsätta med liknande fina siffror. Men å andra sidan. Det går inte att undvika skador helt och när de väl kommer så blir alternativen få. Hur många segrar tar MFF då?

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Zengin och Djurdjic - chansningar eller inte?

Hammarby har värvat in Nikola Djurdjic (ettårskontrakt med option på två år) och Erkan Zengin (femmånaderskontrakt) – och jag får inte riktigt ihop tankarna i mitt eget huvud när det gäller den här satsningen.

Å ena sidan känner jag att det till en åtminstone hyfsat stor del handlar om chansningar.

För vad kommer Zengin egentligen kunna uträtta på ett korttidskontrakt om det inte blir någon fortsättning efter sommaren? Hur ser formen ut efter ett stökigt slut på tiden i Eskisehirspor och noll minuters speltid sedan 20 januari? Över tid skulle han säkert lyfta Hammarby något snäpp, men efter ett fint år förra säsongen har han inte direkt rosat marknaden i den turkiska andraligan den här säsongen.

Och var står egentligen Nikola Djurdjic efter att ha haft det tufft både i Partizan Belgrad och Randers? I januari bröt han med den sistnämnda klubben och senast han spelade en tävlingsmatch var i december.

Å andra sidan känner jag att det är två klassvärvningar som Hammarby har gjort.

Erkan Zengin är en tidigare landslagsspelare som har stor rutin från spel i Turkiet och när han får allt att stämma kan han showa som få andra kan i allsvenskan. Då kan han flyta runt på planen och vara oerhört svårstoppad. Samtidigt är han en Hammarby-profil och den känslomässiga aspekten när det gäller den här typen av värvning är svår att bortse ifrån.

Nikola Djurdjic har levererat bra i allsvenskan tidigare (även i norska ligan) och det finns ju så klart en anledning till varför han har Bundesliga-spel på sitt cv. När han spelar på sin högsta nivå skulle jag säga att han är ganska komplett och en toppspelare i allsvenskan.

Vad jag landar i? Att de här värvningarna inte garanterar succé men har potential att ta Hammarby till nya nivåer i offensiven. Visst hade man kunnat gå på mer säkra kort, men då hade nog inte höjden på maxtaket för spelarnas prestationer varit så hög.

Klart står i alla fall att det behöver hända något med Bajens spel om det ska bli ett roligt år för de grönvita.

***

Martin Petersson
Mejl: martin.petersson@tv4.se
Twitter: @mpetersson

Fotbollskanalen

En historisk kväll i Solnahallen

“Likt solen i vår sköld är AIK den idrottsklubb som allt det andra kretsar kring. Vi är allsvenskans självklara mittpunkt”.

Citatet här ovanför är hämtat ur videon som släpptes när AIK:s kampanj “Vi är inte ni” lanserades inför säsongen 2014. En av hjärnorna bakom den kampanjen heter Simon Strand.

AIK vill ofta hävda sig och slå på den stora trumman när det gäller sin egen status. Under många år har klubben dock varit sin egen största motståndare och när de svartgula gjort krokben på sig själva gång på gång är det nog ganska många supportrar till andra lag som haft svårt att inte hålla sig för skratt eller njuta en aning.

Men under måndagen visade AIK en ruskig styrka och ett rejält friskhetstecken, som bara kan härledas till den kraft och passion som gör klubben till en av Sveriges allra största.

I alla fall för en kväll var AIK “allsvenskans självklara mittpunkt”, och det utan att spela en toppmatch inför ett fullsatt Friends Arena.

Istället var det just medlemmen Simon Strand som såg till att hans klubb levde upp till orden i kampanjen från 2014. I Solnahallen.

Där höll AIK Fotbollsförening i ett historiskt årsmöte, med 924 röstberättigade medlemmar på plats. En siffra som resten av fotbollsföreningarna i Sverige borde blicka på med avund (även om situationen som föranlett den, med en maktkamp, inte lär locka).

Stora delar av den nu tidigare styrelsen röstades bort, däribland ordföranden Per Bystedt, och nu är det upp till Metros tidigare chefredaktör Eric Ljunggren att leda AIK vidare. Om det är rätt väg? Omöjligt att svara på i dagsläget när de nyvalda inte fått tid på sig att visa vad de går för i det här sammanhanget.

Det viktigaste beskedet som årsmötet gav var inte i grunden vem som blev ordförande eller att valberedningen byttes ut. Det var att AIK:s medlemmar tog det ansvar som följer med medlemskapet och väckte liv i klubbens föreningsdemokrati på ett imponerande vis.

Simon Strand såg problem i sin förening, en valberedning som fått in få förslag på personer lämpade för styrelsen och samlade då själv in tips som ledde fram till ett ett vinnande styrelseförslag. Han tog vara på möjligheten som han, och alla andra medlemmar i klubbar runt om i Sverige, har att göra sin röst hörd och skapade ett intresse som aldrig tidigare funnits (i AIK).

När 51-procentsregeln och svensk föreningsdemokrati fungerar på det sättet är det svårt att inte tycka att det är vackert. Men det är heller inte alltid så verkligheten ser ut. Det är inte alltid så att det där stora engagemanget finns, det är inte alltid så att valmöjligheterna är flera och det är inte alltid så att information om ett styrelseförslag presenteras lika öppet inför ett årsmöte som det gjorde i det här fallet. 924 röstberättigade medlemmar är inte vardag i AIK, men det är just det som det borde vara för att klubben ska kunna representeras av hela sin breda medlemsskara och få ut den enorma potential som man sitter inne på.

Det finns också fler ljusglimtar i svensk fotboll. Intresset för Landskrona Bois årsmöte var (med Bois-mått mätt) stort och till exempel Halmstads BK:s siffra (254) över röstberättigade medlemmar på sitt årsmöte imponerar. Men det gäller också att lågan hålls vid liv om 51-procentsregeln ska kunna stå för den funktion som den är tänkt att göra.

Så vad händer i AIK nu? Turbulensen i klubben lär inte vara bortblåst för evigt bara för det här. Att det finns splittringar i och runt föreningen är ingen hemlighet och viljorna är många. Eric Ljunggren och hans styrelse har ett sjuhelsikes jobb med att ena alla medlemmar framför sig, och räkna med att alla ord och steg från deras håll kommer att synas in i minsta detalj.

Snacket om en revolutionerande förändring går möjligtvis att underbygga, men det gör också att pressen på den nya styrelsen är enorm. Prestera eller dra (som det brukar heta i de stora klubbarna), helt enkelt.

***

Martin Petersson
Mejl: martin.petersson@tv4.se
Twitter: @mpetersson

Fotbollskanalen

Åtta frågor inför Malmö FF mot IFK Göteborg

Dagens cupkvart mellan Malmö FF och IFK Göteborg är mycket av en traditions- och supportermatch, men det finns också många bra frågor kring hur matchen kommer att se ut.

1. Underlaget på Malmö IP

Det äldre konstgräset på Malmö IP får bara negativ kritik och många olika delar lyfts fram.

Magnus Pehrsson har sagt att det blir rejält snabbt spel och att ytan är ”oacceptabel”, och han har undvikit att starta stjärnspelare för att hålla dem borta från det underlaget. Andreas Vindheim sa att en match där känns som en och en halv match, då det sliter så hårt på kroppen. Oscar Lewicki menade att det är svårt att bromsa och göra riktningsförändringar, och att presspelet därför tar skada. Sören Rieks’ största oro inför matchen inte var Blåvitts supportrar, utan snarare underlaget. Senast gick både Carlos Strandberg (kramp) och Franz Brorsson (skada) av.

Blir underlaget en huvudkaraktär även i dag?

2. IFK Göteborgs offensiva spelares kvalitet

Ett nytt defensivt system verkar prioriteras i första byggfasen för IFK. De har visserligen gjort ett dugligt antal mål (13 på sju matcher), men de offensiva spelarna måste eventuellt förlita sig mer på individuell kvalitet än det offensiva lagorganisationsbygget mot MFF.

Klarar Tobias Hysén av att vara bra allsvensk spelare 2018? Kan Sebastian Ohlsson visa att hans frysboxtid berodde mer på lagets spelsätt 2017 än hans kvalitéer? Finns det en 2016-presterande-Ómarsson i 2018-Ómarsson? Är Mikael Ingebrigtsen bra nog? Matchen mot MFF blir det bästa försäsongsprovet på deras kvalitéer in mot allsvenskan 2018.

3. Malmö FF:s startelva

Arnor Traustason och Egzon Binaku testades i torsdags i någon form av startelva, men det var nog mest för att hålla alla matchalternativ öppna. Det finns två 50-50-positioner i startelvan.

Andreas Vindheim gjorde supermatch mot BP senast, men Eric Larsson kanske definieras som bättre defensiv högerback? Och vilka blir anfallarna? Alexander Jeremejeff ser ut att ha för bra form för att bänkas och han var med i startelvan vid alla byten i torsdags. Pehrsson kan luras, men det såg ut som ett val mellan Carlos Strandberg och Markus Rosenberg.

4. IFK Göteborgs mod

Hur mycket vågar Poya Asbaghi att testa sitt offensivt ambitiösa spel? Blir det Mix Diskerud ihop med Amin Affane på centralt mittfält i hopp om att ha mer boll, eller blir det defensivt bättre Vajebah Sakor?

Affane (precis som Simon Thern) går ju annars in på en möjligen karriärsförändrande säsong. Ut från AIK (där han fick chansen som startspelare i två längre sträckor) och in som definitiv centralpunkt i ett lite sämre lag. Hur mycket växer han som spelare med ett troligt förtroende över ett helt år?

5. Charaisjvili med debutchans

Eftersom han har haft tåproblem lär det inte bli en start, men Charaisjvili har debutchans för IFK Göteborg i dag och får han då några minuter? Är han en faktiskt bra fotbollsspelare, eller någon vi kommer att minnas som en billig chansning som inte fungerade? Det sista får vi inte svar på i dag, men en tävlingsdebut brukar inte kräva mycket för att åtminstone föda en försiktig optimism.

6. Sören Rieks på flera sätt

Det går att prata många saker om hans flytt och den påverkan på matchen, men det jag ser mest fram emot är om han kan höja sig en nivå till.

Om jag är rak på det: Rieks var inte bra första månaden i MFF. Inte heller dålig, men han syntes sällan av. Han har också sagt att saker tog längre tid än han trodde. Sedan kom andra halvlek mot Dalkurd, han började att dominera, och har lagt sig på åtminstone nivån ”rätt bra startspelare i MFF”. Om det blir en någorlunda konstant stegring i hans form så ska vi snart se en av spelarna som kan hjälpas åt att bära offensiven i ett potentiellt SM-guldlag. Det är där han måste upp om han ska ses som en bra värvning.

7. Starfelt-Calisir-Eriksson

Både Carl Starfelt och André Calisir känns som rakt igenom vettiga värvningar. Bra mittbackar med bra säsonger bakom sig, och som klarar av många olika saker på en fotbollsplan. Hur sköter de sig då mot MFF? IFK har bytt mittbacksuppsättning och är historiskt sett bra där, och det ska väl fungera bra även i år?

MFF har samtidigt på försäsongen visat upp en oväntat stark sida: inläggsspelet. Kan IFK:s mittbackar stoppa det spelet mot exempelvis en frustande Strandberg?

8. Malmö FF:s taktik

Och så den längsta biten.

MFF har mött två andra 3-4-3-lag den här försäsongen, Dalkurd och Gefle, så de har färsk matcherfarenhet av liknande formationer. Pehrsson testade dessutom detaljer i press- och uppspel mot Nordsjälland, just med tanke på den här matchen. Det återstår att se om han gjorde det bara för att förvirra IFK eller om något av det används.

Han pratade under fredagen om att IFK förmodligen lär ligga lågt, men vara aggressiva och markeringsinriktade i vad som lär vara 5-4-1 i försvarsspel. Vill man hårddra det kanske man också kan säga att MFF har sett lite bättre ut mot zonlag än markeringslag, och Pehrsson ville lyfta fram att det som lär avgöra är spelarnas prestationer och tålamod snarare än taktik.

– Vi har två planer för hur vi förhoppningsvis ska öppna Göteborg, om vi ska kalla det positioneringsformer, varav en är den mest rätta och den andra är något vi kan justera till.

– Och visst, det är viktigt och det är mycket av mitt jobb, men det är mycket spelarnas beslut. När man möter ett Göteborg vet man att de är väldigt markeringsinriktade. Det är nog viktigare, att veta hur man ska spela mot ett lag som är det.

– Man kan stå på ett sätt, men har man inte mer rätt tajming och rätt fart slå ut en spelare, eller tillsammans med en annan göra det, då är det skitsamma.

– Det är mycket upp till ens skicklighet för det är små ytor att jobba med.

Pehrsson nämnde Jönköping som det mest markeringsinriktade laget 2017, ett lag MFF hade svårigheter att såga upp. Dessutom blev det kaos borta mot AFC, som körde extrem man-man-markering, och även markeringsgillande Dalkurd fick MFF att komma fel i några positioneringar.

Det taktiska vi har sett på träningarna den här veckan var en anfallsövning där MFF bland annat letade många krossbollar ut mot sin högerkant. Då ställde MFF upp med en offensiv organisation liknande:

woohoho

(Vänstermittfältaren längst till vänster, högerbacken längst till höger. Vänsterbacken upp nära centrala mittfältarna, ena anfallaren droppar ner till vänster, högermittfältaren kommer närmare toppanfallaren.)

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Åtta underskattade vintervärvningar i allsvenskan

Vi är inne i perioden där mycket ser bra ut och allt förväntas bli bättre, men bortom de stora värvningarna i de stora klubbarna tycker jag ändå det har gjorts många intressanta saker på transfermarknaden.

Nedan följer åtta exempel. Spelare som inte har fått den stora uppmärksamheten, oavsett om man varit en “under radarn”-värvning i ett Europa League-utmanande lag eller en nyckel i ett förväntat bottenlag.

Oliver Berg (Odd till Dalkurd, central mittfältare)

Det var inte på centralt mittfält som Dalkurd hade sin möjliga kvalitetsbrist, men Berg ser ändå ut att kunna ge mycket. Ordinarie och bra i ett bra Odd, och lämnade för att han inte ville bli nerflyttad till backlinjen.

Är den som sett bäst ut hittills bland nyförvärven i Dalkurd, tillsammans med Simon Strand, och Dalkurd har en bra värvningshistorik. Till skillnad från övriga mittfältare i truppen är Berg arbetande över större ytor och kan ge en mer fysisk touch om det behövs, utan att minska på lagets bollskicklighet. Goda ord från både Norge och sportchef Adil Kizil.

Chidi Omeje (AFC till Sundsvall, anfallare)

En 27-åring som startade tio matcher i AFC? Jo. Gif fick Linus Hallenius att dra mycket av ett anfallsspel förra året och de vill plussa dit en liknande lösning. Omeje hålls högt av många, en anfallare som inte bara gör mål eller targetjobb utan ska hjälpa anfallsspelet i stort, men där skador och annat har gjort att han inte fått sin stora allsvenska chans.

Han har redan sett viktig ut i träningsmatcherna. Det gör också en sådan som Juanjo (ny spansk innermitt), men att Gif Sundsvall ska ha bollskickliga innermittfältare tvivlar jag inte på. Frågorna kring Gif är snarare hur försvaret tål förlusterna av Danielsson/Larsson, och om spelarna i de attackerande positionerna kan göra mer. Omeje har kapaciteten för att göra mer.

Nixon (Flamengo till Kalmar FF, anfallare)

Vänsterbacken Chima Akas har sett bättre ut, men Nixon får en viktigare roll. I en offensiv som har haft problem under hela 2010-talet är Nixon det nyförvärv med högst bevisad kvalitet inför 2018, och han har haft sekvenser i träning och match där han visat att varför han var en startspelare i Flamengo för bara några år sedan.

Sedan är frågorna om han kan prestera fullt ut i matcher efter sin svåra skada, och om han har målskyttet. Når han sin bästa kapacitet så är han förmodligen för bra för KFF.

Lars Krogh Gerson (Gif Sundsvall till IFK Norrköping, mittback)

Andreas Johansson var allsvenskans bästa back 2016 och det är möjligt han kan fortsätta göra samma saker i två-tre-fyra år till. Men. Han är snart 36 år samtidigt som Jon Gudni Fjoluson säkert kan hoppa på ett fint sista stort kontrakt.

IFK Norrköping ska testa om Krogh Gerson kan göra samma sak som Johansson gjorde för sex år sedan: att verkligen göra sig till en mittback. Flera andra lag har liknande omskolningsmittbackar i truppen, som Viktor Elm och Rasmus Lindgren, och det här känns som ett vettigt försök. Sedan får vi se om det blir samma höjd som i de andra exemplen.

Carl Starfelt (BP till IFK Göteborg, mittback)

Amin Affane ser än så länge viktigast ut och Andre Calisir gjorde många bra allsvenska matcher, men jag gillar Starfelts dubblerande av karaktärsmittback och ”van-vid-offensiva-ambitioner-mittback”. Han lär göra mycket nytta oavsett vilka vägar IFK Göteborg väljer de kommande åren.

Ett annat plus är att han passar in när IFK Göteborg vill skapa en mer försäljningsbar trupp. Kan han ta sig in i allsvenskan och därifrån fortsätta att utvecklas så väl som han har gjort, då blir det kanske inte ens så många år i IFK.

Lasse Nielsen (Lech Poznan till Trelleborg, mittback)

Sett till övriga truppens meriter är Nielsen nästan överkvalificerad. Fick mycket speltid i Lech Poznan som utmanade om polska ligatiteln, men bland annat familjeskäl fick honom närmare Danmark.

Det behövdes mer erfarenhet i truppen och Nielsen är personifiering av det Trelleborg vill vara: en snäll och öppen människa, men på planen är han hård och förstår sig inte på att “ge upp”. Trelleborg ska nu ha en för dem väl kompetent mittbacksuppsättning: Nielsen, Alexander Blomqvist, Dennis Hadzikadunic. Om Trelleborg inte är för dåliga för allsvenskan 2018 så lär det inte bero på mittbackarnas kvalitet.

Eric Johana Omondi (Vasalund till BP, kantspelare)

Eftersom så mycket av startelvan har tagits bort blir det många nyheter som måste fungera i BP. Bajram Ajeti vet målskytte, Ochieng-Öhman-Rauschenberg kan fungera som allsvensk mittbackssamling, både BP och Öster vet hur man ska hitta fina ytterbackar och därför kanske man ska lita på Fritiof Björkén, Maikel är Pimentas spelare, och sedan finns det massa nya och unga offensiva spelare där det känns ”några kommer lyckas, några kommer inte göra det”-värvat.

Om man ska ta någon ur den högen med potential för att lyckas… Omondi? Redan gjort avtryck och har åtminstone spetskvalitéerna för den här nivån.

Karl Bohm (Utsikten till Häcken, kantspelare)

Vi kan ta Sonny Karlssons ord rakt av: ”framåtlutad aggressiv med speed och teknik. Han kan spela på båda sidorna och har lite Yasin-varning med sin speed och teknik och fränhet. Frågan är om han tar sig till de höjderna som krävs – det är det han ska bevisa nu”.

Det är möjligt att Bohm överlever på sin entusiasm på försäsongen och när ytorna blir svårare att komma åt i allsvenskan så faller han av, men försäsongsprestationerna har gjort att Andreas Alm verkar se Bohm som bra substitut i en redan bra offensiv. Samtidigt vore det väl för Häckens transferfilosofi om den gav fortsatt utdelning: hitta spelare som är 20+ och går bra i närområdet i division 1/superettan. Bra fotbollsspelare behöver inte vara längre bort än så. Några av försöken har tagit sig till allsvensk topp (Alexander Jeremejeff, Peter Abrahamsson, Ronald Mukiibi om än i Östersund), några har inte fått uppväxling (Sebastian Ohlsson, Jakob Lindström, Niclas Andersén).

@jonas_hansson

Fotbollskanalen