Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

KFF har både stora och små problem - får ledningen en sista chans?

Beskedet kom för första gången om man stod på en bilfirma i Kalmar en vardag och hörde ordförande prata alldeles för högt i telefon om alldeles för interna saker. Henrik Rydström skulle lämna Kalmar FF.

Beskedet kom lite mer officiellt i går strax efter halv tio en söndagskväll. KFF hade då haft tre dygn på sig efter styrelsemötet att berätta för Rydström (och det tog enligt deras egen utsago tre dygn för dem att göra det), och även planera ett värdigt tack för en person som har tillhört och konstant förbättrat föreningen i över 25 år. Och det tacket blev såhär:

”Samtidigt vill klubbledningen och styrelsen tacka Henrik Rydström för de insatser han gjort för föreningen under många år, både som spelare och tränare.”

Det var allt. Mattias Rosenlund gav en platt intervju i Barometern. Ordförande Johan Assarsson gav en lika intetsägande intervju innan beskedet. Sportchefen Thomas Andersson-Borstam verkar inte ha svarat när någon har ringt i dag. Inget mer har kommit ut på KFF:s officiella kanaler. Den stora samlingen har istället kommit från upprörda KFF-fans som lär rösta bort åtminstone delar av den nuvarande styrelsen på nästa årsmöte.

Styrelsen hade redan från början lågt förtroende i och med Teerngate, när en styrelsemedlems företag gick in som sponsor hos både Hammarby och Öster, när han själv målade en KFF-loge i grönt i samband med en Hammarbymatch, och i en intervju med Barometern sa de redan klassiska orden: ”För mig är det oviktigt vem som vinner”.

(Richard Teern var också en av de som enligt Barometern var emot Rydström, men eftersom Teern tycker att det är oviktigt vem som vinner så kan man fråga sig varför han ville göra sig av med Rydström, då KFF:s stora argument till beslutet var att resultaten varit för dåliga?)

Nåja.

KFF sköt sig åter i foten när det kom till att ta hand om en av föreningens fanbärare. Tobias Eriksson fick sitt besked via telefon om att han inte får förlängt efter tio år i föreningen, Markus Thorbjörnsson lämnade ett kryptiskt avskedsmeddelande efter även där tio år i föreningen, och både Emin Nouri och Rasmus Elm har sagt i intervjuer att ingen i KFF har pratat så mycket med dem, trots utgående avtal.

Det här är inget nytt. Även tidigare år har jag pratat med KFF-spelare som har undrat ”vad är det som händer, hur ser min framtid egentligen ut, varför säger ingen någonting?”. KFF har haft tur att de i vissa fall har haft lojala spelare som inte har letat nytt, utan tålmodigt väntat.

I en värld där alla skriker efter klubblojala spelare och ledare, och där KFF har haft en stor mängd spelare och ledare som har stannat länge, inte har klagat, och har gjort allt för att förbättra föreningen, så är det ledningen och styrelsen i KFF som har saknat förmågan att agera med respekt och värdighet. Jag kommer aldrig förstå mig på hur en förhållandevis liten förening kan ha så svårt att sköta ordentlig kommunikation med sina spelare och ledare.

Spelarna och ledarna är på arenan sex dagar i veckan. Några snabba samtal öga-mot-öga för att uppdatera om läget tar inte många minuter. Ibland tar det emot att vara ärlig och ge raka besked, men det är bättre än att gömma beskedet och göra det halvdant i november.

Men hur avskeden än går till så är bara en del i det hela. Det är en viktig del i det hela, men det är ändå ett förhållandevis litet problem då det är ”enkelt” att lösa med bättre kommunikation. Problemet är väl att Rydström symboliserar det som KFF borde skrika efter, men som de konsekvent ignorerar. Analyser på vad som kan göras bättre, faktisk kunskap, prestigelöst men rakt ledarskap, höga krav men också hög förståelse. Ledordet i KFF är kostnadseffektivitet, men det är en förening som mest bara tar enkla lösningar och kommer med intetsägande framtidsplaner.

Kalmar FF har fallit i samma fälla som många andra föreningar, i vad en (icke-KFF-relaterad-)tränare för mig definierade som ”power point-klubbar”. Det finns stora mål, långsiktiga planer, men det är tomt på hur man ska ta sig dit. De som styr föreningen säger sakerna som ska uppnås, men fördjupar sig inte i hur det ska göras. Efter ett halvår slängs power point-presentationen ut, och så kommer det en ny, och så återupprepas det. De ber om nya chanser, med nya riktlinjer, men utan något mer att greppa tag i.

Ett stort problem i KFF där har varit rekrytering, för det verkar inte finnas stora processer bakom det.

Till de styrande platserna i föreningen så ser man snarare ganska starka personliga kopplingar. Anders Klevsand anställdes som klubbchef efter att tidigare ha varit vd i ett bolag i Nyblomgruppen (Anders Nyblom är KFF:s tidigare ordförande). Han plockades dock undan efter ett tag, på ett konstigt och lite väl enkelt sätt till andra arbetsuppgifter, och istället kom ordförande Mattias Rosenlund in på posten. Dåvarande ordförande fick alltså ett heltidsjobb i föreningen, till en post där han själv rekommenderat Klevsand från första början men där han själv fick jobbet knappt 18 månader senare.

Sportchefen Andersson-Borstam kom till KFF under Nybloms tid i KFF, samma Nyblom som hade han sålt sitt eget bolag till år 2006. Huvudkandidaten innan Andersson-Borstam var den tidigare målvakten Petter Wastå, men ett tag in i processen hade Wastå själv insett han han inte ville vara inne i fotbollsbubblan 24 timmar om dygnet.

På spelarsidan så ser det likadant ut när det kommer till nya tillskott. Under en period på ungefär fem år så var hälften av värvningarna antingen tidigare Kalmarspelare eller tidigare Mjällbyspelare, och bland de övriga så var det många korttidslösningar. Ett tag närmade det sig parodi på hur många Mjällbyspelare som antingen värvades eller ryktades till KFF.

Nåja.

KFF sa som sagt att Rydström plockades bort för sina resultat. Han tog över plötsligt mitt i säsongen, först med att bara få jobbet i några veckor innan han fick veta att det var året ut, utan något transferfönster att sätta egen prägel, och med en uppsättning med offensiva spelare där alla vet om att det inte är tillräckligt bra för allsvenskan. Detta under hans första halvår som huvudtränare för ett seniorlag. Och argumentet var att han inte tog tillräckligt många poäng. Och enligt Rydström själv så har ingen i ledningen intresserat sig för varför KFF spelar och tränar som de gör, och vad de vill uppnå.

Det gick långt ifrån perfekt, men om man ska börja plocka bort personer på grund av för dåliga resultat, så… Vem tar ansvar för att KFF har tappat mer än tio procent av publiken i år? Vem tar ansvar för att föreningen, oavsett arenasituation, går back med nästan tio miljoner kronor per år? Vem tar ansvar för att det inte blev någon stor spelarförsäljning som kan ge andrum för ekonomin? Vem tar ansvar för att ungdomssektionen inte fungerade som den skulle under hösten, där Barometerns KFF-podden pratar om ett U-lag där det bland annat har varit påstådd mobbning?

Tar Andersson-Borstam ansvar för sina resultat på värvningssidan, som inkluderar Gbenga Arokoyo, Måns Söderqvist, Henri Anier, Mahmoud Eid, Philip Hellquist, Sebastian Starke Hedlund, Pär Ericsson, Melvin Platje, Lumala Abdu, César Santin, Muktar Ahmed, Harmeet Singh, och ett gäng andra på sitt värvningskonto, spelare som inte gjorde skillnad och som har kostat ganska mycket pengar totalt sett? Det har också varit få transferfönster som har gjort KFF bättre.

Varför fick inte Peter Swärdh ta ansvar när hans lag under en period tog 14 poäng på 18 matcher? Vem tar ansvar för att föreningen knappt har kunnat göra mål under hela 2010-talet?

Henrik Rydström var som sagt långt ifrån perfekt, men han påbörjade processer. Han var nästan den första tränaren som kollade vad som fanns i truppen. De tre bästa spelarna var Rasmus Elm, Viktor Elm, och Romário. Det som de har gemensamt är att det är tre väldigt bra passningsspelare, och Rydström utgick från det.

Resterande spelare var också hungriga på ett mer ambitiöst spelsätt. Peter Swärdh ville ha mycket boll, men hade svårt att fördjupa det. Nanne Bergstrands spel handlade mest om att försöka ta poäng, och när det gällde det offensiva spelet så var Bergstrand öppen med att han ville att spelarna skulle försöka att hitta egna lösningar. Det tar tid att sätta ett sådant spelsätt som Rydström ville ha, och det var inte det bästa för Rydström personligen att gå så hårt mot ett långsiktigt tänk när han visste att han kanske skulle lämna i vinter. Men det var nog ändå något som behövde göras.

Rydström hade träningar där det var fördjupning kring hur laget skulle spela, hur man skulle sköta vissa sekvenser, och involverade även spelarna i diskussionerna om spelsätt. Det skapade stimulans och framtidstro. Han var också en av två-tre huvudpersoner (Jens Nilsson en annan) bakom de fina ungdomskullarna som har tagit sig in i A-laget. En av få saker som har fungerat bra i KFF de senaste åren.

Under hösten har KFF-fansen generellt växlat mellan ”det här spelet ger ju ingenting framåt” och ”vi börjar bygga något intressant här nu, bara det kan komma in något mer till offensiven”. Det verkar som att de flesta avslutade säsongen med en positiv framtidskänsla, särskilt då ytterligare ett par unga spelare tog för sig ännu mer. Nu blir det möjligen en femte huvudtränare på fem år, med ett femte spelsätt.

Och det ska också kommas ihåg att på de flesta övriga sätt att mäta framsteg så ser det bättre ut för KFF nu än vad det har gjort tidigare. De underliggande siffrorna är bättre.

Nåja.

Nu får kanske den här ledningen en (sista?) stor chans att sätta ihop ett tillräckligt attraktivt paket till KFF-fansen inför 2019, men blir det åter ett tveksamt tränarval, åter tveksamma värvningar, och åter ett ekonomiskt svagt år så är det inte otänkbart att det blir många förändringar även högre upp till 2020.

Det finns ju fortfarande en viss kompetens där. Rosenlund gjorde ett starkt jobb med att sälja arenan till kommunen. Andersson-Borstams absolut styrka är att han vet hur man fixar en deal. Johan Assarssons tid utanför KFF har jag dålig koll på, men han verkar ha gjort en del bra grejer inom sjukvården. Nu måste de, och resten av ledningen, visa att de kan styra upp KFF igen. Förtroendet från KFF-fansen är inte högt för att de ska göra det, men de verkar åtminstone få chansen.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Kalmar FF:s 2018 och planering för 2019

I dag när AIK ska försöka ta SM-guldet i Kalmar så är det nästan på dagen tio år sedan som KFF själva vann sitt första och hittills enda SM-guld.

Den här hösten skulle också vara avslutningen på femårsplanen som Kalmar FF tog fram i slutet av 2013. KFF skulle vinna SM-guld igen senast 2018, men planen avbröts redan under sommaren 2017. Under de tre och ett halvt åren som den var sjösatt så var det mycket mer av ett sänke för föreningen än vad det var en vägvisare för framtiden. Det skapade bara ett väldigt svårt slutmål, utan metoder för att ta sig dit. I efterhand ser det uteslutande ut som säljsnack som mest gav negativ effekt.

Det stora arvet för framtiden från KFF:s era med SM-guld blev annars en ny arena. En arena som har tagit lika mycket energi som den har gett positivt utslag. Det har nästan balanserat ut varandra på ett perfekt sätt. Det har skapats en förening som stannar kvar i allsvenskan, med allt det innebär, men som sällan kan titta upp högre än så.

Mycket annat från 2008 har dock försvunnit.

KFF gick från allsvenskans målgladaste lag under slutet av 00-talet till att under åtta av nio säsonger göra färre än 40 ligamål. KFF gick från att under sex-sju års tid bygga upp en gigantisk kista med pengar, till att på sex-sju år få den kistan att nästan bli tom. De gick från att träffa rätt med en mängd utländska (och inhemska) värvningar till att man ibland undrar om de ens är värt för föreningen att gå utanför rikets gränser, för i nio fall av tio blir det mest bara ett sätt att bränna pengar på.

KFF gick från ett lag som stack ut, hade en stark identitet, och som drog med sig staden, till att vara ganska gråa och i år även tappa publik. Även om varenda plats skulle vara upptagen på arenan i dag så kommer de att ha tappat mer än tio procent av fjolårets publiksiffra, från runt 93 000 till runt 83 000 sett över hela året. I årets näst sista hemmamatch, mot Trelleborg, var det 2842 åskådare på plats.

Luften har ibland gått ur supportrarna i år, och den här gången syns det i publiksiffrorna. Tidigare års oro för publiktapp har stoppats av att KFF har sänkt priserna, men de sänkte priserna så mycket att värdet av en biljett och att se KFF blev för lågt.

Den här gången säkrade laget i princip allsvenskt kontrakt redan halvvägs in i säsongen. De hade dock inte varit särskilt fascinerade fram till omgång 15, och efter omgång 15 har det växlats mellan dvala, stor irritation över ett spel som inte ger mål, och vid tillfällen även det motsatta: en stark optimism om att de spelmässigt är på rätt väg.

Men sett över hela det här året har det bara varit en stor positiv nyhet för KFF. Det är å andra sidan en nyhet som räddar hela föreningen existens: försäljningen av arenan till kommunen. Innan det hade KFF planerat för ett underskott på 18 miljoner kronor (!) för det här året exkluderat spelarförsäljningar. De skulle sälja spelare för åtta miljoner var tanken, men än så länge har det hamnat på knappt en miljon. Att sälja arenan tar på sikt bort knappt hälften av de där 18 miljonerna i röda siffror. Med andra ord finns det fortfarande oerhört mycket jobb kvar att göra med ekonomin, och KFF ska nog inte räkna för mycket med att TV-pengarna 2020 löser allt.

De övriga positiva sakerna för i år är få till antalet. Rasmus Elm kan verkligen spela fotboll igen. Även om han är en bit ifrån sitt bästa jag så är ändå det ett gigantiskt steg framåt jämfört med 2017. Viktor Elm är fortfarande bland allsvenskans bästa mittbackar. De har också skickat fram flera unga spelare som har gjort det bra. Isak Magnusson, Nils Fröling, Johan Stenmark, och Adam Hellborg är bara några av dem.

Nanne Bergstrand sjukskrivning påverkade såklart 2018, en av flera orsaker till att KFF inte har haft det året de hoppades på. Där verkar Bergstrand må bra igen, vilket i det fallet såklart var det absolut viktigaste.

Nu när han avgår så är frågan var KFF vill ta vägen. De stora sakerna som föreningen greppar sig mot är en stark ungdomsverksamhet och det lite mer diffusa framtidsmålet om att utmana i toppen under åren när stjärnorna står rätt. Det har dock inte funnits mycket tydlighet över lång tid.

På fem år har de haft fyra huvudtränare som skiljer sig åt när det kommer till spelsätt. Hans Eklund ville ha rak och snabb fotboll. Peter Swärdh betonade bollinnehav. Nanne Bergstrand jobbade med press och fasta situationer. Henrik Rydströms filosofi ligger visserligen i ungefär samma sfär som Swärdhs, men ändå en bra bit ifrån i exempelvis taktisk flexibilitet och träningsmetodik.

Av det jag har hört inifrån spelargruppen så kan ett antal spelare tänka sig att ha kvar Rydström, trots brist på poäng. Det ska nu finnas träningar där spelidén verkligen övas igenom, och spelarna känner en optimism kring spelet när de går in i matcherna. Både Rasmus och Viktor Elm har strukit under det positiva med Rydströmidén i intervjuer med Barometern.

KFF påbörjade ju i somras något liknande det som Elfsborg och IFK Göteborg gjorde förra vintern – att från grunden bygga upp ett mer passningskontrollerat spel – men vi får se om Rydström får chans att göra det (förhållandevis) bättre än vad de två lagen har gjort.

Det är ju trots allt så att KFF:s ekonomi kräver allsvenskt spel från 2020 och framåt. Rydström kan vara lockande i flera perspektiv, men det är en styrelse som kanske vill se en tränare som kan “garantera” minst 35 poäng nästa år. Jag har hört ett par andra tränarnamn slängas runt bakom kulisserna, men är osäker på om det är möjliga eller hur långt KFF har kommit i den jakten.

I övrigt? KFF vill göra en satsning på ett par-tre kvalitetsspelare framåt, som ersättare för bland annat Erton Fejzullahu och den misslyckade brassesatsningen. Det som i så fall ska in är en eller två anfallare och något kreativt till kanten. Problemet med anfallsjakten är att KFF har sagt exakt samma sak varje vinter sedan 2009. Det här är i princip tionde året i rad där samma problem identifieras. ”Får vi bara in en riktigt bra anfallare så kan vi utmana i toppen igen”.

Den första som efter SM-guldet hamnade i ”det här kan bli KFF:s riktigt bra anfallare”-facket var Leandro Rodrigues år 2009. Efter det har Jael, Douglas, Jonathan McDonald, Sebastian Andersson, Melvin Platje, Pedro Henrique, David Elm, Marcus Antonsson, Pär Ericsson, César Santin, Henri Anier, Måns Söderqvist, Romário Marques, Nixon, Philip Hellquist, och Erton Fejzullahu varit de som har plockats in. KFF har plockat anfallare med många bakgrunder, med alla typer av spelstilar, till väldigt olika prislappar.

Tar man bort återvändaren David Elm och succén Marcus Antonsson så är det totalt 21 ligamål på 15 anfallsvärvningar. Eller 15 ligamål på 14 anfallare, om man tar bort den dyra floppen Jonathan McDonald. Finns det något som talar för att KFF kommer att hitta rätt just den här vintern? På vilket sätt skiljer sig scoutingen, analyserna, tålamodet, och inskolningen sig den här gången?

Till detta ska det också tas beslut om vilka som ska vara kvar i en förvånansvärt stor trupp. Totalt hade KFF 33 spelare, inkluderat de utlånade men exkluderat ett antal unga spelare som periodvis tränat med a-laget. Efter beskeden om att Nixon, Hiago, Ole Söderberg, och Tobias Eriksson lämnar så är det nu nere på 29 (plus några till), varav tio har utgående avtal.

Ett stort framtidsbeslut är redan taget: förlängning med Romário till 2022. Ett oväntat avtal, sett till att han då kommer att vara 38 år och redan hade kontrakt över nästa säsong.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Veckan som kan avgöra Rosenbergs vara eller icke vara 2019

Andreas Isaksson, Tobias Hysén, Emir Bajrami, Kennedy Bakircioglu, Christoffer Källqvist, och Tommy Naurin tillhör de som slutar/har slutat, och sedan har vi ett gäng andra som lämnar allsvenskan efter många års lojalt och fint slit.

Men när vi går in i allsvenskans sista vecka så vet vi fortfarande inte vad som händer med Markus Rosenberg. Malmö FF:s viktigaste spelare i modern tid kan spela sin sista allsvenska match på söndag och detta på Stadion i Malmö, men det är det ganska tyst om. Det är ju egentligen absurt, även om skulle kunna avtackas mot Genk hemma i slutet av november eller i vår utan att spela.

Jag som jobbar mycket med MFF får ofta frågor om föreningen, och en fråga ställs oftare än alla andra frågor tillsammans. ”Fortsätter Rosenberg även 2019?”. Den frågan som är långt efter, tvåa på listan, är ”Vad hände egentligen med MFF i våras?”. På den frågan kan man ändå ge förklaringar och teorier, leta insikter och info, skapa diskussioner.

Men när det kommer till Rosenberg så har jag sällan något bra svar att ge. De (få) ställen där jag själv har frågat runt ger ännu mer intetsägande svar. Det är säkert en fullt medveten tystnad.

När man pratar med Rosenberg så hör man att det inte är något större problem att spela här och nu, men för ta ungefär hans egna ord om det: om han fortsätter så ska maskinen startas upp igen nästa år, och det brukar ta lång tid innan det når maxnivå. Han känner sig oftast/alltid som bäst på hösten.

Och när jag pratade med 36-åringen för ett par veckor sedan så tog vi upp att han knappt ens hinner se klart matcherna som han blir utbytt i, för återhämtningen till näst match ska inledas och ingen tid får spillas. Efter det ska han göra vissa saker i ungefär 72 timmar för att maximera sin återhämtning.

Till detta är Rosenberg en affärsman, och vill han kan det säkert vara mer än ett heltidsjobb nästa år. Det går säkert att skjuta upp just den biten, men den finns ändå där.

Det var annorlunda förra året. Då sa han också att han skulle sluta, men när han under sensommaren satte sig ner med sin fru för att diskutera igenom det igen så behövde han inte säga något. Hon visste redan att han skulle fortsätta ett år till (“Jag kan se på dig att du inte är klar”). Rosenberg gick till Daniel Andersson innan en träning, sa att han skulle fortsätta, och efter träningen låg ett kontraktsförslag framme som tog några minuter att förhandla om så att alla var nöjda. Allt var färdigt för fortsättning redan i början av september, och han radade i intervjun efteråt upp vad som skulle ske 2018: vinna cupen, vinna ligan, och ut i Europagruppspel.

Han har varit bättre i år än vad han var förra året, men fram tills för några veckor sedan trodde jag ändå att det var givet att han skulle sluta. När Uwe Rösler kom in och sa att han vill få Rosenberg att fortsätta så var min ärliga tanke “Kom igen Uwe, jag tror inte att du har greppat den här situationen”.

Jag fick fortfarande frågor om hans eventuella fortsättning, men reflekterade knappt över det. Inte bara för sakerna ovan, utan för känslan i intervjuerna. Så fort frågan kom upp så blev det svar om hur mycket han uppskattade att spela fotboll här och nu. Känslan var att han gav icke-svar bara för att slippa säga att han slutar. Men sen…

Daniel Andersson sa att det inte var några problem att förlänga om Rosenberg själv ville. Vill Rosenberg spela vidare, då får han stanna.

Och det kom ett par gånger där Rosenberg själv öppnade upp. Om laget går vidare vidare från gruppspelet i Europa League, då vill man ju spela i åtminstone det slutspelet. Så lät det först. Sedan pratade han om att det inte var en självklarhet att sluta, framför allt i en intervju efter matchen mot Hammarby.

– Med så stora beslut i livet kommer man aldrig vara säker på vad som är rätt eller fel.

– Det kommer aldrig bli en sådan dag där man vaknar upp och man tänker ”okej, jag ska sluta” eller ”jag ska fortsätta”. Tanken har hela tiden varit att jag ska sluta. Jag har väntat i perioder för att se hur kroppen och även huvudet känns. Det känns bättre än jag hade hoppats på.

Lagkamrater som Behrang Safari och Guillermo Molins tror att Rosenberg fortsätter, men Molins sa att det inte gick att läsa av någonting utan att han bara chansade.

Det känns som att den här veckan kan avgöra mycket för hur Malmö FF:s nästa år blir, och säkert också mycket kring hur Rosenberg själv tänker.

Först match mot Sarpsborg i dag. Vinst där och MFF har ett bra läge att ta sig vidare för att spela slutspel i vår.

Sedan Elfsborg på söndag. MFF är i dagsläget fyra i allsvenskan. Slutar de trea så är de garanterade Europa League. Slutar de femma så måste de vinna cupen. Slutar de fyra så måste de vinna cupen, eller så måste någon av lagen i topp-3 vinna cupen för att MFF ska få EL-platsen.

De två kommande matcherna är inte bara viktiga för att börja sätta ett slutbetyg på Malmö FF:s 2018. De känns också viktiga för Rosenbergs framtid. Jag har svårt att se att han lägger av om laget går vidare i Europa League, men det känns väl också tveksamt att han fortsätter om laget (kanske) inte spelar i Europa 2019?

Men kom ihåg: bara för att det har gått från något definitivt till något som har öppnat upp sig, så innebär det inte en fortsättning. Det innebär bara att det är en öppning nu.

Oavsett hur det blir så lär han säkert en huvudroll i hur det går i dag mot Sarpsborg. Markus Rosenbergs hemmamatcher i Europacupspelet sedan återkomsten: 16 matcher, elva mål. Kan han göra det mot Olympiakos, Sparta Prag, RB Salzburg, Celtic, Besiktas, Midtjylland, och Sjachtar, då kan han göra det mot Sarpsborg.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Så skötte sig lagen under Silly Season: AIK, ÖFK, Elfsborg, BP

Snart är säsongen slut och drömmarna kan börja igen. Drömmar om en vinter där spelare säljs dyrt utan att truppen försämras, där svaga positioner täpps till, och där alla chansningar och dyra nyförvärv lyckas.

Nu när vi ser tillbaka på de senaste tolv månaderna: hur bra skötte sig de allsvenska klubbarna på transfermarknaden? Vilka gjorde sig faktiskt bättre med nyförvärv, och hur många förhoppningar krossades? 

Listan exkluderar vissa (framför allt unga) spelare som knappt har märkts av. Lagen kommer i slumpmässigt vald ordning. Gäller för transferfönstren vintern 17/18 samt sommaren 2018.

AIK

Vintern 2016/2017 gjorde AIK ett fönster som höll laget borta från guldstriden under våren. Vinterfönstret 2017/2018 var läxan gjord och det blev tvärtom.

Det var några svåra saker som skulle lösas. Johan Blomberg kom från en stark säsong, men lämnade. Nils-Eric Johansson tvingades dessvärre att avsluta karriären. Stefan Ishizaki började komma upp i åren, men var ändå ordinarie 2017. AIK hade kanske hoppats ännu lite mer på Chinedu Obasi och Simon Thern, men de lämnade också. Dessutom försvann Amin Affane och Noah Sonko Sundberg permanent, och det blev ytterligare ett par jobbiga skador/sjukdomar.

Björn Wesström, Rikard Norling, och Tobias Ackerman pekade på flera bra nya spelare som dessutom passade in. Enoch Kofi Adu fyllde perfekt upp den låga centrala mittfältspositionen där AIK letade efter en passningsgaranti, och de kunde därifrån bygga mittfältet som de ville ha. Tarik Elyounoussi är ren kvalitet. Alexander Milosevic blev mittbacken som AIK behövde efter all frånvaro hos defensiva spelare. Budimir Janosevic blev en bra Linnérutmanare. Nabil Bahoui gjorde en stark lånevår. Robin Jansson blev ett av årets allsvenska fynd.

Sommaren gav främst mittfältsförändringar. Anton Salétros och Ahmed Yasin hade varit tillbaka i ett halvår, men ville testa sig utomlands. Sebastian Larsson, Heradi Rashidi (precis som Jansson i årets-fynd-kategorin), och Panajotis Dimitriades kom in.

Robin Lundström (skada), Joel Ekstrand (skada), och Stefan Silva är i grunden väldigt bra spelare, men har inte synts mycket av olika anledningar. Eero Markkanen, Robert Taylor, och Agustin Gómez har lämnat.

Totalbetyg: Nästan högsta möjliga. AIK behövde hantera flera planerade och oplanerade stora saker, och har ändå haft hög träffsäkerhet på sina nyförvärv. Fyra-fem kvalitetsvärvningar har visat sig prestera så bra som AIK hade velat, ett par billiga chansningar blev startspelare, och av de som inte har tagit startplats så har de flesta (med något undantag) värvats som bra reserver eller haft skador. Svårt att säga vad som skulle ha kunnat gjorts bättre. Någon mer med hög vidareförsäljningspotential?

ÖSTERSUNDS FK

Påbörjade att ersätta nyckelspelare redan innan de hade lämnat. Dino Islamovic, Noah Sonko Sundberg, Smajl Suljevic, och Tesfaldet Tekie (på 18 månaders lån) kom in under en vinter där Östersunds stora tapp var Fouad Bachirou. Att Gabriel Somi, Bobo Sollander, Tim Björkström, och Johan Bertilsson lämnade var enklare att hantera.

Sedan blev sommaren så tung som den nästan kunde bli, både på och utanför planen. Graham Potter och nästan hela ledarstaben lämnade, tillsammans med Saman Ghoddos, Ken Sema, Sotirios Papagiannopoulos, Brwa Nouri, och Alhaji Gero. Östersund verkar ha fått en hög summa för den uppsättningen och hade många av sina planerade ersättare på plats, men det behövdes kvalitet.

Ian Burchnall skulle ta hand om det och tog in Simon Kroon och Rewin Amin som startspelare redan här och nu, tillsammans med framtidsvärvningarna Henrik Hellman och Jerell Sellars (ett par intressanta inhopp), och chanslånet Jordan Flores.

Det som har hänt bland reservmålvakterna: Andreas Andersson värvades in permanent, och Emil Hedvall byttes mot Andrew Mills.

Totalbetyg: Godkänt. De har tappat många delar och ersatt det med spelare som de hoppas ska vara bättre om ett-två-tre år, så att truppen är sämre nu är helt väntat. Trots det ser laget ut att hamna på runt 50 poäng. Det finns kapacitet för att man om några år ser tillbaka på de här värvningarna som bra talanger som blev riktigt bra allsvenska spelare. Om de kan behålla Tekie så kan det bli väldigt lönsamt. Å andra sidan: om det inte blir bra utveckling så lär Östersund ångra sig att de inte värvade mer etablerat. Ett totalbetyg som kan ha ändrats både upp och ner om två år.

IF ELFSBORG

Som vanligt Sveriges mest lugna övergångslag. De tog Jimmy Thelin och hoppades att hans idéer skulle få ut mer av spelartruppen. Elfsborg fick tillbaka Stefan Ishizaki (professionalitet personifierat – perfekt för ett år som detta) och tog in Thelin-skolade Robert Gojani, samtidigt som Lasse Nilsson lämnade.

Under det senaste året har det egentligen bara hänt två andra stora saker. Elfsborg bytte först ytterbackar. Anders Randrup och Adam Lundqvist lämnade, in kom Fredrik Holst (och Rami Kaib växlade upp internt). Sett till vad Kaib och Holst (en av Elfsborgs bästa i höst) har presterat så ser Elfsborg ut att ha gjort något smart där, även om de var ytterbackstunna under våren.

Det andra var att Issam Jebali såldes. Han fick mycket förtroende av Thelin, men var väl aldrig riktigt den anfallaren som behövdes. Chinedu Obasi är mer kortsiktigt fixat och har inte varit perfekt, men är bättre lämpad där uppe och har hjälpt till i några segrar.

I övrigt: Jörgen Horn ut, David Boysen in. En mittback som var lågprioriterad, och en attackerande spelare där det känns som att Elfsborg tänker ”hög kapacitet, värd att testa”. Rasmus Rosenqvist spenderade en kort tid i HIF på lån.

Totalbetyg: Knappt godkänt. Flera av värvningarna var nog bättre än alternativen som var i truppen, men det hade kanske behövts en eller två förändringar till för att spela Thelinboll på riktigt? Den totalt sett svaga säsongen drar ner på betyget. Transferstrategin har också fortsatt som den nästan alltid har varit i föreningen: bara spelare som har bevisat sig i allsvenskan/Superligaen/Eliteserien/superettan.

IF BROMMAPOJKARNA

Hur mycket tid har ni?

Sportchef Daniel Majstorovic tog över ett lag som inte bara hade tappat huvudtränare Olof Mellberg och assistent Azrudin Valentic, utan stora delar av 2017-truppen: Viktor Gyökeres, Carl Starfelt, Joel Qwiberg, Kevin Kabran, Budimir Janosevic, ihop med några mer marginella (men nyttiga) som Imad Khalili, Luca Polo, och Kyle Konwea. Ersättarna:

Tränare: Luis Pimenta (senare Roberth Björknesjö)

Målvakter: Nikola Petric

Ytterbackar: Mohanad Jeahze, Fritiof Björkén

Mittbackar: Ludvig Öhman, David Ochieng, Martin Rauschenberg

Mittfältare/anfallare: Moustafa Zeidan, Petar Petrovic, Rasmus Alm, Eric Johana Omondi, Maikel, Alexander Nilsson, Kristjan Floki Finnbogasson, Philip Hellquist, Bajram Ajeti (har redan lämnat)

Totalbetyg: Underkänt. Luis Pimenta-historien känner vi alla till, och storvärvningen Ajeti fungerade inte alls (bland annat på grund av en konflikt med Pimenta). Svårt att ge godkänt när två så viktiga rekryteringar inte blev bra nog. Några av spelarna har visat sig bra nog för allsvenskan och några har visat att de har högstanivån för allsvenskan, men det har varit många som pendlat kring om de verkligen ska tillhöra en allsvensk trupp. Kanske hade det sett bättre ut med Björknesjö från start?

Del 1: Hammarby, Kalmar FF, Örebro SK, BK Häcken
Del 2: Malmö FF, IFK Norrköping, Dalkurd FF, Gif Sundsvall

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Rosenberg-Antonsson en av de bästa sakerna för MFF i år

Jag minns mina första intervjuer med Marcus Antonsson i somras, när han fick något drömskt i blicken när han skulle prata om att spela med Markus Rosenberg. Han pratade om att ta hand om Rosenbergs skarvningar och vrickningar och djupledspass och allt annat. Det här skulle bli en period där han ville maximera nyttan med att spela ihop med Rosenberg. Två spelare som har fotbollssmarthet som en av sina två-tre största styrkor.

Jag såg själv på nära håll under några år hur Antonsson utvecklade ett liknande samarbete med Ismael i Kalmar FF. Ismael låg visserligen mycket längre bak i planen, men han kände till Antonsson så bra att han kunde slå en 40-meterspass in i vissa ytor och så bara var Antonsson där. Antonssons spelstil handlar mycket om att springa rätt, och då är den där synkroniserade smartheten extra viktig. Kommer passningarna en halv sekund för sent så ser Antonsson otajmad ut.

Vi har redan sett Antonsson-Rosenberg-samarbetet vid flera tillfällen. Två assist av Antonsson till Rosenberg, två assist av Rosenberg till Antonsson, och ett par-tre ”hockeyassist” av Rosenberg till Antonsson. Åtminstone sex-sju mål som har uppkommit genom att de två läser av varandra. Detta på 800 minuters speltid tillsammans och där de första 200 minuterna handlade om att lära känna varandra.

Det kan jämföras med att Carlos Strandberg och Rosenberg aldrig har assisterat varandra på 25 matcher, och det hände bara två gånger mellan Vidar Örn Kjartansson och Rosenberg.

Efter Hammarbymatchen (2-1), där Antonsson passade fram till Rosenbergs mål, var det Rosenbergs tur att ge tillbaka beröm till sin anfallskollega.

– Han är en otroligt smart spelare. Boxspelare, men också en spelare som löper bra. När vi gör som vi gör nu så gör han ett extremt arbete i defensiven också. Sedan sträcker han laget, så när vi har boll får jag yta mellan deras mittfält och backlinje. Det är för hans massa löpande.

Han pratade också om hur tacksamt det var att få ytan vid målet tack vare löpningar av inte bara Antonsson, utan också Oscar Lewicki och Arnor Traustason.

Antonsson själv behövde några matcher på sig att få upp fysiken, komma in i spelsättet, och sedan läsa av Rosenberg. Det såg bra ut innan det också, men efter det: åtta mål och två assist på nio matcher av Antonsson. Både i KFF och Blackburn hamnade han i några svackor med få eller inga mål, men han är lite ”kommer det ett så kommer det många”.

Det känns också som att deras spelsätt passar bra ihop. MFF vill pressa mycket, och Antonsson klarar av det bättre än nästan alla andra allsvenska anfallare. Rosenberg behöver inte springa så mycket, utan han kan fokusera på de sakerna där han gör mest nytta: droppa ner och möta boll ibland, och sedan stå på rätt plats i straffområdet när anfallen har pågått länge nog. Inte massa extra presspel, inte massa löpningar för att dra isär motståndare, inte vara den som konstant ska trycka ner en backlinje.

Sedan har jag den förmodligen för dåligt underbyggda hypotesen att huvudtränare som under spelarkarriären var anfallare, generellt är som bäst för lagets anfallare. De vet ungefär vilka bollar en anfallare vill ha och kan anpassa taktiken lite efter det, de kan ge bra tips, och de vet ungefär hur anfallare tänker. Under ex-anfallaren Uwe Röslers första tid började Carlos Strandberg ösa in mål på ett sätt som han inte hade gjort tidigare, men sedan blev han skadad.

Antonsson behövde som sagt lite tid att komma igång. Även spelare som Sören Rieks och Arnor Traustason har sett fina ut nära de har tryckts upp i anfallspositioner. Jämfört med exempelvis Magnus Pehrsson, vars lag sällan har målskyttarna som verkligen sticker ut, utan där det under MP:s tränarkarriär har varit mer utspritt. I ett Rösler-lag kanske det helt enkelt kommer bli lite mer målproduktion för anfallare?

Nu har dessutom Rösler anfallsalternativ, vilket han har saknat tidigare. Strandberg är tillbaka efter skada och Traustason kan mycket väl flyttas upp mot Sarpsborg i dag, men för stunden känns det som att Antonsson och Rosenberg fungerar så bra ihop att de två är startpar året ut. Sånt kan dock snabbt ändras…

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Så skötte sig lagen under Silly Season: MFF, Norrköping, Dalkurd, Gif

Snart är säsongen slut och drömmarna kan börja igen. Drömmar om en vinter där spelare säljs dyrt utan att truppen försämras, där svaga positioner täpps till, och där alla chansningar och dyra nyförvärv lyckas.

Nu när vi ser tillbaka på de senaste tolv månaderna: hur bra skötte sig de allsvenska klubbarna på transfermarknaden? Vilka gjorde sig faktiskt bättre med nyförvärv, och hur många förhoppningar krossades? 

Listan exkluderar vissa (framför allt unga) spelare som knappt har märkts av. Lagen kommer i slumpmässigt vald ordning. Gäller för transferfönstren vintern 17/18 samt sommaren 2018.

MALMÖ FF

Jo Inge Berget blev till Sören Rieks. Anton Tinnerholm blev till Eric Larsson. Mattias Svanberg blev till Romain Gall. Erdal Rakip blev till Arnor TraustasonAlexander Jeremejeff blev till Marcus Antonsson. Anders Christiansen blev till Fouad Bachirou, och till slut kom även Christiansen tillbaka. Sex näst intill raka byten plus en addering, och sedan då att Magnus Pehrsson blev till Uwe Rösler i sommar.

På övriga trupplatser kan det sägas att Magnus Wolff Eikrem, Kingsley Sarfo, Felipe Carvalho, och Dennis Hadzikadunic har blivit till Egzon Binaku och Guillermo Molins.

Det tog tid innan saker satte sig. Rieks hade en medioker vår, Traustason stördes hela våren av en fotskada, Bachirou hade också några småsaker, och Eric Larsson fick det inte att rulla på samma höga nivå som Tinnerholm. Flera saker har ändrat sig under hösten. Rieks och Traustason är ofta bland de bästa på plan, Bachirou en ny nyckel, och Antonsson gör massa poäng. Några spelare kommer att får mer tid på sig (Binaku, Molins, Gall), av olika skäl.

Dessutom har Isak Ssewankambo gjort ett kort lån, Walter Viitala är inne som tillfällig (?) andramålvakt, och ett gäng spelare är iväg på lån.

Totalbetyg: Bra. Just nu är nog rätt många MFF-fans glada över vad det totalt sett har blivit efter alla byten, men allt sänks av den usla våren. MFF hanterade alla utgående kontrakt förra året med att värva bevisad hög allsvensk klass och mycket erfarenhet. Säkerligen många dyra kontrakt, men också en bra bit över 50 miljoner kronor i försäljningspengar.

IFK NORRKÖPING

IFK Norrköping har höjt sig på tre startplatser med värvningar som otvivelaktigt gjorde laget bättre. Isak Pettersson har varit en av seriens bästa målvakter. Simon Thern har vuxit och blivit mer komplett. Alexander Fransson är en av de bästa i allsvenskan. Dessutom har Ian Smith sett ut som ett fint fynd, som ersättare för Linus Wahlqvist.

Jon Gudni Fjoluson har inte blivit ersatt i kvalitet, men Kasper Larsen och Lars ”mini-Ante” Krogh Gerson är åtminstone acceptabla startmittbackar (med utrymme för förbättring). Tappet av Eric Smith har knappt märkts i och med Franssons ankomst. Oavsett om Norrköping fick 30 eller 40 eller 50 miljoner för Arnor Sigurdsson, så var det väldigt bra pengar för en tonåring med totalt 1000 minuters speltid i laget.

Det som inte har fungerat än är Jordan Larsson, men han är fortfarande bara 21 år och används i nästan varje match.

I övrigt: Mohanad Jeahze hamnade i BP, Andreas Hadenius i Halmstad, Marcus Falk Olander slutade och blev kläddesigner, nyttiga Nikola Tkalcic drog till Norge, Hampus Lönn testas som en lokalvärvning, och bland reservmålvakterna byttes Aslak Falch mot Gustav Jansson

Totalbetyg: Starkt. Tre riktigt bra nya spelare, en ung ny startspelare, ett par stabila nya defensiva spelare, och en ung offensiv spelare som de fortfarande har tid att vänta på. Nästan allt har gjort nytta. Det har totalt sett vägt upp för tunga spelartapp.

DALKURD

De har i praktiken har gjort omrenoveringar i två raka fönster. Ska man summera hur det såg ut i slutet av superettan och hur det ser ut nu, så blir det:

Andreas BrännströmJonas Sandahl

Frank Pettersson, Robertino KljajicStefan Van Der Lei, Sixten Mohlin, Leopold Wahlstedt

Kujtim Bala, Heradi RashidiMarkus Thorbjörnsson, Simon Strand, Irfan Jasarevic

Rewin Amin, Richard Yarsuvat, Predrag Randelovic, Yukiya Sugita, Mohamed BanguraSmajl Suljevic, Adam Ståhl, Ferhad Ayaz, Eero Markkanen, Alibek Aliev

Till detta har sex spelare (och en tränare, Azrudin Valentic) bara spenderat ett halvår innan de lämnade: Abdulaziz Demircan, Oliver Berg, Younes Bnou Marzouk, Mohamed Buya Turay, Johan Bertilsson, och Leonard Pllana (utlånad hösten 2017).

Det är mycket att ta hänsyn till. Det riktigt bra har framför allt varit Buya Turay, som gav en stark vidareförsäljning plus massa mål. Spelare som exempelvis Simon Strand har också sett bra ut.

Däremot har det varit lite för många spelare där det inte har stämt av olika anledningar, några spelare där Dalkurd inte fick ut tillräckligt mycket, och det går även att fråga sig om Dalkurd ens har en bättre trupp nu än den som avslutade superettan?

Totalbetyg: Svårbedömt. Dalkurd var kvalitetsmässigt på klart plus, trots svag vår, fram till sommaren. Efter det hände mycket, framför allt det ekonomiska läget ändrades. Underkänt, om det inte hade varit för Buya Turay?

GIF SUNDSVALL

Nära nedflyttning 2017 och efter det försvann både Marcus Danielsson och Eric Larsson, som bägge var topp-3 i laget det året. Till detta lämnade okej startspelare/inhoppare som Smajl Suljevic, Noah Sonko Sundberg, Lars Krogh Gerson, Kristinn Steindorsson, Sebastian Rajalakso, och Kristinn Freyr Sigurdsson.

De sex spelarna var inte en samling spelare som Gif Sundsvall står och faller med, men av de 17 spelarna som fick mest speltid år 2017 så lämnade alltså åtta stycken plus en blev långtidsskadad (Tommy Naurin).

Det som har gått utmärkt: Juanjo ihop med David Batanero på centralt mittfält har gjort laget nivåer bättre. Jonathan Tamimi var inte ens ordinarie i J Södra och är inte Eric Larsson-bra, men en totalt sett stark säsong. Maic Sema har blivit en Hallenius-partner som verkligen saknades förra året (direkt inblandad i tolv mål på 2000 minuter).

Det som har varit ganska bra: David Haro (flera ”den grabben är ju bra”-aktioner per match), Oliver Berg (lite bättre tempo så kommer han göra mycket nytta), och Pol Moreno (kan bli fynd som startmittback). Alla tre behöver mer tid, men många bra saker finns i deras grunder.

Det som inte har stämt: Chidi Omeje var riktigt intressant som startalternativ, men långtidsskadade sig dessvärre direkt. Alireza Haghighi lyckades inte peta William Eskelinen och försvann snabbt. Samu var inte vingbackhöjare och försvann också snabbt. Lånet Christian Rubio Sivodedov har varit med hela tiden där på gränsen, men inte fått många minuter. De hade nog hoppats på mer med Kim Skoglunds allroundhet.

Det som verkligen går att diskutera: Romain Gall. Fem miljoner för en av allsvenskans bästa poängspelare, som dessutom är 23 år? För dåligt, även om det räddade året rent ekonomiskt.

Totalbetyg: Starkt. Borde ha fått mer för Romain Gall och skulle behöva ha satt ytterligare ett par nyförvärv ännu mer rätt för de högsta betyget, men de hanterade två nyckelförluster, tog in flera nya startspelare och några potentiellt långsiktiga spelare som redan gör avtryck.

Del 1: Hammarby, Kalmar FF, Örebro SK, BK Häcken

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Så skötte sig allsvenska lagen under Silly Season: Bajen, KFF, ÖSK, Häcken

Snart är säsongen slut och drömmarna kan börja igen. Drömmar om en vinter där spelare säljs dyrt utan att truppen försämras, där svaga positioner täpps till, och där alla chansningar och dyra nyförvärv lyckas.

Nu när vi ser tillbaka på de senaste tolv månaderna: hur bra skötte sig de allsvenska klubbarna på transfermarknaden? Vilka gjorde sig faktiskt bättre med nyförvärv, och hur många förhoppningar krossades?

Listan exkluderar vissa (framför allt unga) spelare som knappt har märkts av. Lagen kommer i slumpmässigt vald ordning. Gäller för transferfönstren vintern 17/18 samt sommaren 2018.

HAMMARBY

Jesper Jansson tog två transferfönster på sig att bygga nytt (sommaren 17, vintern 17-18), vilket sedan följdes av finjusteringar i somras. Den stora förändringsperioden inkluderade ny ledarstab som mer var inriktade mot fotbollsfilosofin som Hammarby ville stå för.

Sedan i vintras har ytterbacksplatserna uppgraderats och föryngrats från Stefan Batan och Birkir Mar Saevarsson, till Simon Sandberg och Neto Borges. De två positionerna i laget där det verkligen behövdes något nytt, och Hammarby fick två bra spelare där det också fortfarande finns mer att ta av. På mittbackssidan blev det ett rent plus med succén David Fällman, även om det blev på bekostnad av speltid för Marcus Degerlund (utlånad i höst).

I offensiven byttes Pa Dibba, Arnor Smarason, och Romulo mot Nikola Djurdjic, Vladimir Rodic, Junes Barny, och delvis pånyttfödda Imad Khalili (tillbaka efter lån). Till detta har ytterligare korttidslösningar och/eller reserver lämnat/anlänt (exempelvis Erkan Zengin), och några rena framtidsnamn har plockats in (Abdul Halik Hudu, Kalle Björklund). Tim Söderström blev klar i sommar, men anländer först till 2019.

Totalbetyg: Högt. Förbättring av offensiv kvalitet samt över hela backlinjen, en ledarstab som verkar passa bättre, och få jobbiga spelarförluster. En av trupperna som är klart bättre nu än för tolv månader sedan.

KALMAR FF

De positiva bitarna: Chima Akas har varit bra, och hans nytta på fasta situationer (både tillslag och inkast) har gett klart fler mål än en standardvänsterback. Det innebar också att Viktor Agardius flyttade in som mittback, där han har varit oväntat bra.

Dessutom har ett antal spelare som inte fick mycket speltid lämnat (Romário Marques, Philip Hellquist, Marko Biskupovic, Sebastian Starke Hedlund, Harmeet Singh, Markus Thorbjörnsson, Mahmoud Eid…), och istället har unga spelare tagit många av de minuterna och gjort det fullt godkänt (Isak Magnusson, Adam Hellborg, Nils Fröling, Johan Stenmark…).

De negativa delarna är desto mer märkbara. Akas har varit ett bra nyförvärv och Hampus Strömgren var ändå bara tänkt som reservmålvakt, men de övriga fyra nyförvärven har haft det svårt. Nixon kom med höga förväntningar, men varit en flopp och får knappt spela. Gbenga Arokoyo är konstant skadad och har varit en flopp. Jajá får ingen speltid, även om han enligt rapporter ser bra ut på träningar. Hiago har varit okej och hade en kort bra period i våras, men kämpar för att ens räcka till. KFF:s högsta prio var ökad kvalitet på offensiva spelare i vintras, men det misslyckades.

Tappet av Jonathan Ring, lagets kreativitet och en nyckel till att laget klarade sig kvar 2017, har därför varit extra märkbart. Dessutom har några fanbärare lämnat/slutat (David Elm, Stefan Larsson, Melker Hallberg), och laget lyckades inte sälja den spelaren som skulle förbättra årets ekonomi.

Totalbetyg: Underkänt. Har gjort sig av med många som knappt fick speltid, har förmodligen sänkt lönekostnaderna, och Chima Akas var ett bra nyförvärv, men att inte sälja spelare tar hårt på ekonomin, fortsatt dålig träffsäkerhet på offensiva nyförvärv, och Ring ersattes inte.

ÖREBRO SK

I försvaret byttes Hjörtur Logi Valgardsson, Patrik Haginge, och duktiga Brendan Hines-Ike ut mot Albin Granlund (stabil – men är han mer?), Daniel Björnkvist, Fabio (intressant chansning – behålls han?), och lånet Viktor Tranberg (bra spelare och bra prestationer – behålls han?). En liten förbättring i kvalitet? Eller ungefär samma? Oavsett så gav det X antal miljoner plus i och med Hines-Ike-försäljningen.

I offensiven så ville Maic Sema testa annat, och ÖSK ville testa annat än Petteri Forsell och Ferhad Ayaz. Johan Bertilsson blev det stora nyförvärvet. Han har varierat i prestationer under sin korta tid i ÖSK, men är nog snarare tänkt att lyfta när Nahir Besara lämnar. ÖSK hade nog högre förhoppningar på ett par unga spelare som antingen var nya (Simon Amin) eller prioriterades högre i år än förra året (Isaac Boye). De har skapat mer utrymme rent truppmässigt för de unga spelarna, men de har ändå knappt fått speltid i allsvenskan (tillsammans har de spelat mindre än 1000 minuter i år, varav 21-åringen Boye har stått för nästan hälften).

Det viktigaste var dock att Nahir Besara, Filip Rogic, och Kennedy Igboananike stannade.

Totalbetyg: Knappt godkänt. Svårt att säga att truppen totalt sett har blivit bättre efter två transferfönster, men de flesta av nyckelspelarna har blivit kvar och det har kommit in miljoner för Hines-Ike.

BK HÄCKEN

Mikael Stahre blev till Andreas Alm, och det ger ett år som resultatmässigt liknar 2017: halvseg start följt av en stark höst, men med fler poäng i år.

I anfallet hade Alhassan Kamara, Chisom Egbuchulam, och Moestafa El Kabir testats, men lämnat och istället togs Alexander Jeremejeff tillbaka. En klar förbättring till en position där många klubbar letar efter något bättre, men ofta misslyckas.

Övriga mittfälts- och anfallstapp som Mathias Ranégie, Ahmed Yasin, Mohammed Abubakari, och Alexander Farnerud har ersatts av Viktor Lundberg (nja första 18-20 omgångarna – efter det bra) samt gett mer speltid åt exempelvis Gustav Berggren och Mervan Celik.

Av Häckens lokala scouting har Karl Bohm, Alexander Angelin, Jakob Lindström, och David Engström (de två sistnämnda värvades vintern 16/17) redan lämnat, och mittbacken Johan Hammar är den enda som verkligen har satt något avtryck.

Ytterbackarna Egzon Binaku och Joel Andersson såldes för mångmiljonbelopp, och mittbacken Jasmin Sudic ville testa sig i Trelleborg. Häcken har därför tagit in en kvalitetsspelare (Joona Toivio), en chansning som verkar bli lyckad (Godswill Ekpolo), och ett framtidsnamn (Ali Suljic) till försvaret, där även Adam Andersson har gjort framsteg efter omskolning.

Totalbetyg: Bra. Ett antal miljoner in på banken efter ytterbacksförsäljningar, men en bra backlinje som ändå inte känns sämre. De hanterade tränarbytet väl. Tapp av många stora (och några viktiga) namn, men de har också träffat bra på flera sommarnyförvärv (Toivio, Jeremejeff, Ekpolo) tillsammans med att några spelare har vuxit jämfört med 2017. Betyget sänks lite av (de visserligen billiga) lokalvärvningarna, och kanske att Ahmed Yasin hade behövts ersättas ännu lite bättre.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Långt snack med Rösler – om presspelet och talangernas speltidsbrist

Det har varit så tätt med Malmö FF:s matcher att det knappt har funnits tid till längre diskussioner och eftertanke, men jag fick drygt en kvart med Uwe Rösler inför BK Häcken.

Om beviset att högt presspel och intensivt försvarsspel funkar även i Europa, efter 2-0 mot Besiktas.

– Beviset blev att när vi är fräscha så kan vi pressa även i Europa. För att vara effektiva och synkroniserade i pressen, då behöver man träna på det, ha det fysiska, och vara modiga. När vi har det, då kan vi göra det även i Europa i särskilda delar av planen. Inte överallt, men vi kan definitivt göra det. Sådana kvällar när adrenalinet är där och Stadion är full och publiken ger oss en extra spelare på planen, för det tycker jag vi hade, för att jaga ner dem…

– Det är en utmaning att göra det var tredje dag. Ibland måste vi kanske stanna lite lägre. I andra halvlek när de skickade ut sina ”big guns” så stannade vi lite lägre och var ett riktigt bra block. De försökte komma över det med långbollar, men det var till vår fördel.

Om det är något mer som han har kommit på efter matchen.

– Jag tycker att Johan (Dahlin) gjorde två-tre väldigt bra räddningar.

– När jag såg matchen igen så hade han några matchvinnande räddningar. Jag borde förmodligen lyft fram det lite mer direkt efter matchen. Förutom det hade vi i 60-65 minuter ett väldigt bra spel mot ett så bra motstånd. Första 20 minuterna behövde vi anpassa oss till tempot och på kontringarna (emot MFF). Efter 22 minuter hade de en tre-mot-två-situation, där Johan kom ut. De situationerna vill man ha bort mot ett sådant motstånd.

Mitt i diskussionerna om annat så valde Rösler att lyfta fram en annan spelare: Rasmus Bengtsson, som annars haft haft problem att starta många matcher i rad tidigare. 

– När Rasmus är i laget så plockar vi massa nollor bakåt. Det är ingen slump. Rasmus är en klasspelare och platsen centralt i en trebackslinje är perfekt, den är som gjord för honom. Vi försöker få ut honom mer på planen och han köper sakerna som vi säger åt honom att göra, som vissa träningssaker i gymmet.

– Han är en så bra spelare. Riktigt smart, hans positionsspel, hans förmåga att förutspå faror, läsa spelet… Man ser honom inte med massa täckningar för han tar bort farorna med bra spelförståelse. Hans spel med fötterna är också avgörande för oss, särskilt med bortamatcher på konstgräs. Man ser hur lag försöka pressa oss, och med honom i laget och hans lugn med bollen så kan vi spela oss ur pressen och behålla bollinnehavet.

En av få saker som Rösler inte har lyckats att lösa än: speltid för unga egna produkter. Hugo Andersson har fått 90 minuter och Samuel Adrian 140 minuter, men det är också allt på 22 matcher. MFF har som mål att en ny egen produkt ska starta minst 15 matcher varje år (ett mål som eventuellt redan uppfylldes av Mattias Svanberg i våras).

– Spelar du för Malmö FF så spelar det ingen roll hur gammal eller ung du är. Är du bra så spelar du. Så enkelt är det. Det är hård konkurrens om platserna. Ibland så måste unga spelare få lite tid på sig, ibland kanske de måste iväg för att bevisa för sig själva och för Malmö FF att de verkligen kan utmana om startplatsen på sin position.

– På sättet vi roterade – exempelvis Romain Gall fick speltid – så roterade vi så mycket som vi kunde och som gjorde att vi samtidigt kunde vara förnuftiga. Vi behövde jaga och hade inte mycket utrymme för misstag. Jag tror inte jag kunde ge Hugo fem matcher i rad för att bevisa sig. Inte med den situationen vi är i nu, där vi jagar och jagar och jagar.

Kan det bli lättare nästa år?
– Jag gillar verkligen Hugo, han har mycket på gång. Han har längden, han är väldigt villig att lyssna och lära sig, han har okej snabbhet på längre sträckor. Han måste lära sig visst försvarsspel i eget straffområde, men det kommer med erfarenhet. Det är därför spelare som Pepe spelar tills de är 35 år och även längre än så. De blir bättre ju mer erfarna de blir. Man måste se farorna, upptäcka farorna, gå in i duellerna… Och jag gillar inte att göra många förändringar i försvaret. Ändringarna vi har tvingats göra är på grund av skador, inte på grund av att göra mittbackarna fräschare. Det är inte de mest fysiskt utsatta positionerna, jämfört med anfallarna, mittfältarna, och vingbackarna.

– Jag blev ombedd att ta klubben ut i Europa och sluta så högt vi kan.

– Men jag tror att en av anledningarna till att klubben valde mig var för att jag har ett bevisat CV på att ge unga spelare chansen, men det finns perioder för att göra det och det finns också perioder för att få resultat. Jag tror inte att med tanke på hur allt har gått såhär långt, så tycker jag inte vi ska fokusera på ungdomsutveckling.

– Ju längre jag har varit här, desto mer började jag att rotera. Jag lärde mig mer om spelarna, och spelarna fick min tillit. Vi försökte göra det så förnuftigt som vi kunde.

– Vi måste tänka nästa år, på Hugo och Samuel, efter försäsongen. Har de en större chans då att få speltid? Är vi i Europa? Eller är det bättre att låna ut dem i sex-tolv månader, och ta tillbaka dem senare? De har definitivt potentialen att spela för Malmö FF.

Om att möta BK Häcken (åtta segrar på de nio senaste matcherna).

– Tillsammans med oss är det förmodligen laget i serien som har gjort flest mål framåt de senaste tio matcherna eller något sånt.

– Vi kommer att ha bollen, det är jag ganska säker på, men jag kan se framför mig att de försöker göra som Norrköping gjorde mot oss. Ett tidigt mål och dra sig tillbaka för att gå på kontringar. Vi måste vara fräscha från början, börja matchen bra, inte ge dem någonting. Det är nyckeln.

Om att möta Alexander Jeremejeff (sex mål och tre assist på nio senaste matcherna).

Rösler började med att stryka under samma sak som han gjorde i somras: han ville väldigt gärna behålla Jeremejeff, men Jeremejeff ville lämna och en försäljning var på gång redan innan Rösler anställdes. 

– Ingen kan få garanti på att spela i A-laget med mig. Det kan jag inte göra med någon. Med vårt spelschema hade han fått mer än tillräckligt med speltid, men han ville lämna. Fair enough. Det är viktigt att vi har spelare som vill spela för oss, som vill konkurrera med starka medspelare om platser. Jag tycker det har varit situationen i Malmö FF de senaste åren, att de har haft en trupp där folk konkurrerar och inte är säkra startspelare.

– Alex var bra även under min ledning, men han tog sitt beslut och för klubben var det en ekonomiskt bra affär. Det var aldrig något ”bad blood” och det var aldrig några problem.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

MFF:s identitetsval – presspel eller inte i Europa?

Inför Genk pratade Uwe Rösler om att Malmö FF ska vara mer taktiskt flexibla i Europa League än vad de är i allsvenskan. MFF ändrade om försvarsspelet lite, och var mer passivt och hade annorlunda roller. Det var inga stora förändringar, men oavsett så hann MFF inte med när Genk flyttade runt och de fick sällan grepp om de tempomässigt snabbare motståndarna.

Jag frågade Markus Rosenberg om just presspelet i Europa League.

– Varför vi har kommit så långt i Europa de senaste åren, det är för att vi har ett eget grundspel. Var du lägger pressen blir lite annorlunda när du spelar mot bättre motstånd, så är det även i allsvenskan. Så som vi har gjort i Europa de senaste åren kommer vi göra även den här gången. Att man anpassar sig. Ibland går man högt, ibland går man lågt. För mig har det alltid varit viktigast att när vi har bollen, det är då vi spelar vårt eget spel. Det tycker jag har varit problemet med andra svenska lag, att de skiljer sitt spel från allsvenskan och Europa.

– Presspelet är en sådan typisk grej där du kanske får gå lite lägre, men här hemma vill vi gärna pressa så mycket vi kan ändå.

Med andra ord: MFF ska spela sitt eget spel med boll, men vara flexiblare utan boll beroende på motstånd och matchbild.

Just presspelet är ju dock något som Malmö FF ofta återkommer till. Daniel Andersson hyllar det ofta. Uwe Rösler talar väldigt gott om Jürgen Klopp. Spelarna verkar gilla ett mer framåtlutat och proaktivt försvarsspel. MFF vill äta upp motståndarna innan de ens har hunnit att andas. MFF:s presspel vinner ofta över allsvenska lagens passningsspel.

Kan det därför inte bli problem, om ett lag vill bygga sin absoluta styrka på en sak i allsvenskan och sedan varierar hur mycket de ska använda det i Europa? Mot Genk såg laget just ofta identitetslöst nu och det kan inte återupprepas fler gånger. Presspelet är därför en av de absolut största frågorna för Malmö FF i det här EL-kvalet. Fungerar det i ett Europacupperspektiv? Är det värt att lägga mycket tid och pengar på att bygga en trupp där det är styrkan?

Matcherna mot Genk och Besiktas kan ge en hint för Daniel Andersson hur han ska tänka truppmässigt i vinter, och vilka vägval de ska ta när det kommer till spelidentitet.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Så har det gått för svenska lagen i gruppspelen i Europa

I slutet av 90-talet tog sig flera svenska lag in i Champions Leagues gruppspel, där millenniet avslutades med AIK mot Arsenal, Barcelona, och Fiorentina, och nästa inleddes med Helsingborgs IF.

Hur har det då gått för svenska klubbar i Europas gruppspel under 2000-talet? Malmö FF i Europa League 2018/2019 blir det tolfte svenska laget under den perioden, och övriga är:

2000/2001

Helsingborgs IF (Champions League)

Första halvan var lika dålig som den andra halvan var (nästan) lika bra. Inledde med förluster mot Bayern München, PSG, och 1-6 mot Rosenborg (totalt 3-13 i målskillnad). Den andra halvan var de däremot obesegrade: Rosenborg 2-0, Bayern 0-0, och PSG 1-1. Ett riktigt rutinerad HIF-lag, blandat med några unga spelare som fick förhållandevis bra karriärer (Christoffer Andersson, Álvaro Santos, Rade Prica…). Gick dock inte vidare från gruppen.

2002/2003 – 2004/2005

Inget lag (dåvarande Uefa-cupen började med gruppspel 2004/2005)

2005/2006

Halmstads BK (Uefa-cupen)

Skrällde sig förbi Sporting CP i kvalet, under ledning av Janne Andersson och med ett sent avgörande av Patrik Ingelsten mot portugiserna. Förlorade dock de fyra gruppspelsmatcherna: 0-1 Hertha Berlin, 0-5 RC Lens, 1-3 Sampdoria, 0-3 Steaua Bukarest. Detta under en ligasäsong som inte blev mycket mer än “överleva i allsvenskan”, trots Gunnar Heidar Thorvaldssons genombrottsår.

2006/2007

Inget lag

2007/2008

IF Elfsborg (Uefa-cupen)

Började lovande mot AEK (1-1), men följdes upp av förluster mot Fiorentina, Mlada Boleslav, och Villarreal.

Helsingborgs IF (Uefa-cupen)

I en grupp med Bordeaux, Galatasaray, Panionios, och Austria Wien så slutade Helsingborg på plats två. De bland annat vann borta i Turkiet, hade en klar seger mot österrikarna, och förlorade med uddamål i Frankrike. De åkte sedan ut mot PSV i nästa omgång. Drog mycket nytta av anfallsparet med Henrik Larsson och Razak Omotoyossi.

2008/2009 – 2010/11

Inget lag

2011/2012

Malmö FF (Europa League)

MFF åkte ur sista rundan av CL-kvalet mot Dinamo Zagreb, och kom direkt in i Europa League. De slutade dock klart sist i gruppen. Metalist Kharkiv tog 14 poäng, AZ åtta, Austria Wien åtta, och MFF bara en. Dock säkert en nyttig period för unga spelare som Jimmy Durmaz, Pontus Jansson, Jiloan Hamad…

2012/2013

AIK (Europa League)

Höll oavgjort borta mot PSV och vann hemma, och förlorade i slutminuterna mot Dnipro och Napoli. Trots ett par 0-4-förluster höll AIK fanan uppe på ett bra sätt. Mycket som var nära i AIK hösten 2012, inkluderat ett SM-guld.

Helsingborgs IF (Europa League)

HIF åkte ur CL-kvalet mot Celtic, men hade i Europa League ett par bra resultat och ett par ”nästan”-matcher. Uddamålsförlust borta mot Levante, 2-2 samt 3-1-vinst mot Twente, och två förluster på tilläggstid mot Hannover. I efterhand är det här EL-äventyret mest känt för en usel domarinsats mot Hannover, som gynnade Hannover. Dessutom det senaste bra HIF-året, med spelare som Nikola Djurdjic, May Mahlangu, Alejandro Bedoya, Ardian Gashi, och ett gäng talanger (David Accam, Jere Uronen, Emil Krafth…).

2013/2014

IF Elfsborg (Europa League)

Tre förluster med uddamål, vinst borta mot Standard Liege (som precis som Elfsborg inte hade något att spela för), någon storförlust, någon oavgjord. Under ett Elfsborgsår med många besvikelser så marginaler emot laget även i Europa. Det var dock under en period när många unga spelare tryckte sig framåt: Simon Hedlund, Viktor Claesson, Sebastian Holmén, Markus Rohdén, Niklas Hult, Johan Larsson, Adam Lundqvist…

2014/2015

Malmö FF (Champions League)

Inledde bra, med bland annat en seger mot Olympiakos. Hade det blivit seger i sista matchen, även det mot Olympiakos, så hade de gått till Europa League-slutspel. MFF hade 2-2 in i sista tio minuterna, men förlorade 2-4. Även Atlético de Madrid och Juventus var med i gruppen.

2015/2016

Malmö FF (Champions League)

MFF hade åter chans på Europa League in i sista omgången, men förlorade med 8-0 mot Real Madrid. Laget åkte på flera överkörningar, exempelvis 0-5 mot PSG och 0-4 mot Sjachtar. En tung höst för MFF som även tappade i allsvenska racet.

2016/2017

Inget lag

2017/2018

Östersunds FK (Europa League)

Tryckte sig förbi Paok och Galatasaray i kvalet, slutade före bland annat Hertha Berlin i gruppspelet. Åkte sedan ur mot Arsenal. Ett av två lag på listan, ihop med HIF 2007/2008, som har tagit sig förbi gruppen.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen
Annons
Annons