POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

MFF:s magi i Europa kom tillbaka i augusti 2018

Jag trodde magin var borta i somras. Den där Malmö FF-magin i Europa som fick laget till två gruppspel i Champions League. Den där garantin om att MFF bröt barriärer, hittade nya nivåer, och gjorde saker som de egentligen inte skulle klara av.

De verkade ju inte längre ens klara av de sämre lagen.

Det hade inte funnits någon övertygelse mot varken Vidi eller Vardar. MFF kändes som ett ”normalt skandinaviskt lag”, som mot sämre motstånd hade svårt att nöta ner låga block. Inte ens om man letade efter mönster så såg man spelidén med hög press. Det fanns ingen cynism, varken i duellspel eller spelsätt. De äldre spelarna i truppen kändes gamla snarare än erfarna, och stjärnorna gav knappt något.

När MFF tappade 2-0 till 2-2 i första matchen mot Midtjylland så skulle ju Europaspelet vara över igen. Tillbaka till ritbordet, skapa nya planer för nästa år, skjuta drömmarna framåt i tiden.

MFF-ledare och -spelare pratar ofta om returen, Midtjylland borta, som en match där de växte. De klarade av ett fysiskt lag, de klarade av att vinna en bortamatch, de klarade av att hantera ett av Europas bästa lag på fasta situationer. Det känns också som att… den där magin kom tillbaka i 2-0-segern.

Den syntes visserligen inte borta mot Genk, men dubbla vinster mot Besiktas, upphämtning från 0-2 till 2-2 hemma mot Genk, och den där Midtjyllandmatchen visade att MFF var ett lag som faktiskt kunde göra saker ute i Europa igen.

Jag har pratat med några MFF-spelare om detta under de senaste dagarna, och de kommer också in på något där. Midtjylland borta var en vändning i att skapa tro och självförtroende. Att åka ut mot Vardar var riktigt tungt, jag tror inte någon “on the record” har sagt just exakt hur tungt det var. Vidi var inte lika tungt, men ändå ett lag där MFF kände att de skulle gå vidare.

Vad är nu kvar för MFF för att bevisa sig ännu mer i Europa? Att fortsätta att vinna mot lag där lönebudget inte avgör matchen på förhand, att fortsätta med magin. Att ta sig till fler gruppspel. Och att, med all respekt för Celtic och Salzubrg och Shakhtar, fixa oavgjort eller seger mot någon av de absolut största klubbarna i Europa. I dag har de chans att göra det sistnämnda.

En viktig punkt för det i dag handlar om respekt. Jag vet att Uwe Rösler tyckte det mot Genk borta och tidigt i matchen borta mot Besiktas var för mycket respekt hos MFF-spelarna. Det skulle smälla på mer från minut 1 i bägge matcherna, vilket han åter tog upp på onsdagens presskonferens.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Kan AC under 2019 bli AC-bra?

En av de mest anmärkningsvärda sakerna med Malmö FF:s höst var att de kunde prestera så bra som de gjorde, utan att de hade Anders Christiansen i sin absolut bästa form. Han var inte på något sätt dålig, och Christiansen oavsett form bidrar ändå med massa fina saker, men det var sällan en känsla av att han var på en helt annan nivå jämfört med alla andra.

Jag pratade lite kort med honom efter matchen mot Krasnodar (0-2) i går, och han kom då in på att det är skönt att nu börja från samma punkt som resten av lagkamraterna. Det är en viktig del.

I somras kom han tillbaka till MFF efter lite skadeproblem, och framför allt hade han knappt spelat fotbollsmatcher sedan november 2017. Flytten till Gent blev inte som han hade velat, utan han var tillbaka i MFF. Det handlade en hel del om att bara komma igång igen.

Och trots att han inte kom upp i nivå om allsvenskans bästa spelare à la 2017, så gjorde han ändå två mål, fem assist, och fixade ett par fixade straffar. Som central mittfältare. På ungefär 900 spelade minuter i allsvenskan. I snitt var han involverad i ett mål var 100:e minut.

– Jag har alltid förväntningar på mig själv. Jag tycker inte jag blivit en sämre spelare, jag vill bli en bättre spelare, så det handlar om att hitta nivån. Att hitta min roll i laget bättre än under de första sex månaderna.

– (Rollen) är annorlunda än när jag var här senast. Jag får göra min bästa version av den rollen. Det är det jag försöker att göra.

Förändringen i rollen inkluderar ju bland annat att det numera är tre centrala mittfältare i MFF. Under 2017 var han ganska offensiv, nästan som en släpande punkt bakom anfallarna i vissa situationer, men nu definieras han av Uwe Rösler mer som en nummer åtta, mer tvåvägsspelare. Christiansen själv pratar om att det blir lite andra löpmönster och uppspelspositioner.

Christiansen är dock inte ovan vid att vara i en sådan här situation där han ska försöka komma igång igen. 2016 kom han till MFF efter ett tungt år i Chievo, och det tog tid innan han kom igång. 2017 var han precis återhämtad efter en längre skadefrånvaro. Bägge gångerna tog det upp till ett halvår innan han verkligen kom igång på riktigt.

Om det vill sig lika väl för MFF den här gången, så har Christiansen nu fått sitt halvår att komma i form och hitta rätt i sin rolll. Där har MFF ett fint sparkapital för att bli ännu bättre.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

En Malmö FF-ledarstab som är i förändring

En gammal men fin tumregel: förändringarna som sker i resten av organisationen är lika mycket värda att hålla koll på, som de förändringarna som sker i truppen.

Spola tillbaka Malmö FF ett år och mycket kändes välplanerat i ledarstaben. Olof Persson och Jens Fjellström hade under sommaren/hösten förlängt sina avtal, egenproducerade(/GIF Nike-producerade) Andreas Georgson hade fått en handplockad roll, och Magnus Pehrsson kändes som han hade hittat rätt.

Pehrsson fick gott om beröm från såväl kollegor som MFF-ledningen, och MFF själva pratade om att ha kontinuitet i ledarstaben (med inte nödvändigtvis på huvudtränarposten). Det var en hel del som tydde på att det verkade fungera rätt bra. Att MFF hade sin formel som de var nöjda med och som de ville ha kvar en längre tid framöver.

Sedan hände april-maj 2018 och MFF fick känna på hur snabbt fotbollsvärlden ändras (de fick göra det i bägge riktningarna under 2018). Det här träningslägret är det tydligt att det är nytt. Det mesta runt omkring den här staben är detsamma (förutom en förändring på materialarsidan), men få saker ser likadana ut där inne.

Uwe Rösler är huvudtränare, Georgson har fått en mer framskjuten roll, Olof Persson och Jens Fjellström valde att lämna (även om Fjellström är kvar några veckor till), och engelsmannen Rob Kelly och spanjoren José Martínez är nya. Martínez och Kelly tar inte mycket plats än, men det kommer nog på olika sätt att synas senare.

Vi noterar först att det numera är ett engelskspråkigt MFF. Rösler, Martínez, Kelly, och fystränaren Ben Rosen. Lägg där till att träningslägret har två andra engelskspråkiga på plats. Den tidigare praktikanten Jamie Mackay är kvar (han har satt sin titel som ”Assistant Strength And Conditioning Coach”, detta sedan juli 2018). Här är även Mark Read (”Academy Conditioning Coach”), som har avtal till 2020. Fysdelen med Rosen och Read (och senare även Mackay) har dock varit på plats sedan några år tillbaka.

När det gäller Olof Persson och Fjellström har bägge sagt att de tog besluten själva, att de lämnar MFF med en bra relation till föreningen och staben, men att de ville testa något nytt. Det är helt omöjligt att undvika spekulationer när två MFF-ikoner lämnar under samma vinter, och det med tid kvar på sina avtal, men det är upp till framtiden att visa om det handlar om mer än att de ville testa något nytt. Sånt kommer i så fall ofta fram.

Bägge har tidigare pratat om funderingar på att själva bli huvudtränare. Även om det inte är ett måste för någon av dem att bli det, så var ingen av dem på rak väg att bli det i MFF. Frågan är om det ens fanns någon uppenbar möjlighet att avancera uppåt internt? Jag vet också att alla spelare inte håller med om att Röslers metoder varje gång är de bästa, men många pratar ändå gott om Rösler, och att alla spelare inte gillar allt är en problematik som alla huvudtränare stöter på (sedan kan de olika nyanserna i det vara svårare att greppa) och det har kanske noll med Persson och Fjellströms egna beslut att göra.

Nåja. Hur är då den här nya staben? Jag vet att Georgson är genuint bra (det skulle inte förvåna mig om han en dag är en bra allsvensk huvudtränare). Martínez gav ett starkt intryck i gårdagens intervju, och påminde en del om Ben Rosen: han kan svara bra, utförligt, och specifikt, men stryker ofta under att han är där uteslutande för att hjälpa till. Inte för att bara slänga in massa egna idéer eller leta efter rampljus eller prioritera att leta efter en egen bättre karriärsmöjlighet. Rob Kelly har jag inte hunnit att prata något längre med.

Det märks också att Rösler börjar att skaffa sig mer mandat i MFF, och det känns som att en anledning till att han stannar är för att han verkligen ville ha kvar höstens trupp (med några adderingar).

Det ska bli intressant att se hur den här dynamiken i den nya ledarstaben utvecklas, hur MFF tänker (om?) långsiktigt, och hur stor del de här förändringarna kommer att påverka hur MFF ser ut och presterar på fotbollsplan. En ledarstab får många möjligheter av en spelartrupp, men sätter egen prägel och identitet. MFF har de senaste åren gått åt att vara ännu lite mer av ett hårt jobbande lag, med lite färre unga spelare, och Rösler har fått MFF att i stunder spela pressfotboll på riktigt. Ännu mer i den riktningen?

***

Ett par korta grejer inför dagens träningsmatch för MFF (16.00 mot Krasnodar, sänds via C More):

1. Uwe Rösler ville inte säga något om laguttagningen, men det känns väl som att det blir en ganska etablerad elva i den matchen och sedan ett antal förändringar (10-11?) till måndagens match mot samma motstånd? För att ge Krasnodars bild av måndagens match: de spelar mot New England Revolutions först på söndag, följt av match mot MFF senare på dagen, och en till match mot MFF på måndagen. Men de skriver ingenting om måndagens (sent inplanerade) träningsmatch mot MFF. Måndagsmatchen känns inte högsta prio för Krasnodar.

2. Krasnodar pekar ut fyra spelare i MFF:s trupp inför matchen: Carlos Strandberg, eftersom han har spelat i en rysk klubb tidigare, och… Arnor Traustason, Oscar Lewicki, och Egzon Binaku.

3. Inga nya nyförvärv på plats (förutom Anel Ahmedhodzic). Redan nu är 28 spelare med, och det exkluderar Tim Prica som inte åkte med på grund av sjukdom. Han är heller inte med i P17-landslaget som tränar i La Manga (i P17-originaltruppen var 20 spelare uttagna, och åtta av dem tillhör MFF).

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Hur ser då Malmö FF:s trupp ut 2019?

Bara någon halvtimme efter avancemanget till Europa Leagues sextondelsfinal började redan tankarna att komma. Hur kommer Malmö FF att agera i vinterns transferfönster för att försöka ta tillbaka ligatiteln samt förbereda sig för det som kommer i EL?

Sportchefen Daniel Andersson har inte sagt särskilt mycket. Det enda som har hänt är att Adi Nalic har värvats, tänkt som en breddspelare till offensiven, samt att några yngre spelare och Fredrik Andersson officiellt eller inofficiellt har lämnat.

Det enda uppenbara frågetecknet är kring vem som blir reservmålvakt. Walter Viitala (utgående avtal)? Något nyförvärv? Vill Marko Johansson vara reservmålvakt? Jag har hört ett par nya namn viskas till målvaktsposten, men inte mer än så.

Till detta lär Hugo Andersson och Samuel Adrian lånas ut för att visa att de ska konkurrera år 2020 i MFF istället. Några andra unga spelare ut på lån hade heller inte förvånat, exempelvis Pavle Vagic, Felix Konstandeliasz, och Laorent Shabani.

Utöver det så är truppen ganska färdigbyggd, om MFF fortsätter med 3-5-2 vilket inte är helt garanterat. 3-5-2 har gått väldigt bra, men Uwe Rösler har tidigare varit flexibel med spelsystem.

En ny mittback kan/lär komma in om trebackslinjen behålls. Behrang Safari och framför allt Rasmus Bengtsson kan göra väldigt bra matcher, men är 34 respektive 33 år under 2019 och inte garantier för 30-40-50 matcher per år. I fallet med Bengtsson har MFF fått vara nöjda om han kan göra 25 stycken 90-minutare per år. De enda reserverna, om Hugo Andersson lånas ut, är Franz Brorsson och Oscar Lewicki, som även är på mittfältet.

Det kan också hända saker utåt. Uwe Rösler tränar säkert gärna ett lag i England igen, eller i Tyskland, och intresse lär inte saknas, men jag undrar om han inte är rätt sugen på sextondelsfinal Europa League och att vinna en ligatitel? MFF ska också ta beslut om Olof Persson ska ersättas, och om han i så fall ska ersättas via intern eller extern lösning.

Marcus Antonsson, Fouad Bachirou, Andreas Vindheim, och några till har gjort det så pass bra i Europa (och allsvenskan) att MFF säkert får bud. Men det skulle förvåna mig mycket om det blir samma höga spelaromsättning som vintern 2014-2015 (Champions League-gruppspel) eller vintern 2017-2018 (många utgående avtal). Spelarförsäljningar? Ja. En försäljningsbonanza? Nja. Truppens nyckelspelare är dels rätt gamla, dels rätt nya.

Rösler hintade på en pressträff att det kan bli någon som försvinner på en position där han tycker det är ganska många spelare, men vi vet också att Rösler gärna ser en stor trupp i MFF. Men visst. MFF ska väl fundera på hur de kan få Egzon Binaku, Carlos Strandberg, Romain Gall, och Bonke Innocent till att spela fler minuter. Det är inte enkelt för dem att slå sig in i en startelva.

De utgående avtalen efter säsongen 2019 är lugna situationer (Rasmus Bengtsson, Markus Rosenberg, och några lärlingar), så där finns ingen anledning att sälja för att undvika Bosmanövergångar.

Några chansningar på hur det kan bli:

1. En ny mittback.

2. Någon oväntad försäljning och en ersättare.

3. Någon mer storväxt spelare (kan vara mittbacken). MFF har klarat sig bra ut det, men känslan från småsaker här och där är att Uwe Rösler gärna vill ha in någon mer kraftfull kropp i truppen.

4. Kanske någon av de yngre som lämnar för att garanteras mer speltid, eller en omstart, eller ett lån för att kickstarta om karriären igen.

5. Det hade inte förvånat mig om Daniel Andersson står där med någon stor värvning i vinter. Tidigare vintrar har han gjort stora saker som Bachirou, Sören Rieks, Arnor Ingvi Traustason, Vidar Örn Kjartansson, Anders Christiansen, Rasmus Bengtsson, Magnus Wolff Eikrem, Jo Inge Berget, Markus Rosenberg…

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Rösler måste göra årets match om MFF-spelarna också ska göra det

Jag vet att jag ibland har för höga krav på svensk fotboll och att Malmö FF bara är en seger (dock borta mot Besiktas) ifrån att ta sig vidare till sextondelsfinal i Europa League, men när jag kollar tillbaka på MFF i Europa i år så är de första tankarna att MFF har varit en bra bit ifrån att maximera sig spelmässigt.

3-7-1-raden efter matcherna mot Drita visar en hel del. Jämna mot jämnbra/något bättre lag, tillsammans med ett par oväntat starka matcher och ett par sämre sådana. Men framför allt är det en känsla av att MFF i de flesta matcher (med något undantag) skulle/borde ha kunnat få ut ännu mer av delar i spelet.

Jag ska inte ta ifrån spelarna något. Johan Dahlin har vunnit matcher för MFF i Europa på ett sätt som gör honom värd vad han nu har kostat de senaste 18 månaderna. Markus Rosenberg är fortfarande Markus Rosenberg-avgörande. Trebackslinjen har oftast gjort det väldigt bra (med några skakningar), och Rasmus Bengtsson är en bortglömd gigant. Fouad Bachirou kan det här. Andreas Vindheim har också fixat segrar. Marcus Antonsson har visat att han även i jämförelse med bra Europa League-anfallare förtjänar epitetet ”genuint smart anfallare”. Med flera. Några av de spelarna kan, på grund av de här Europa League-matcherna, förvänta sig intresse från rikare klubbar i vinter.

Men när man kollar tillbaka på ”Uwe Rösler-effekten”, eller vad den nu ska kallas, så tycker jag den väger upp för det där med att vissa saker kan bli bättre. När jag långintervjuade Rösler för första gången sa han att hans spelstil var att vinna matcher, och sedan han utefter det har preferenser (hög press, trycka fram mycket folk i anfall).

Det där med resultat har han minst sagt visat. Han vill verkligen att saker ska skina och se fint ut, men när det inte gör det så fixar han och den verkligt rutinerade truppen (och ledarstaben) situationerna som uppstår. Saker ska lösas nu. Det ska inte byggas upp för senare. Även när något inte fungerar så ska resultaten ändå komma, och de vet oftast hur man ska fixa det.

Efter att ha följt Uwe Rösler de flesta dagar i veckan i sex månaders tid så är det ett antal saker som sticker ut i hur han är som tränare och hur han får resultat.

1. Hur ofta han använder ordet ”erfarenhet”. Redan i början av sin tid i MFF använde han en startelva som snittade över 30 år. Det var kanske en nödvändighet att ha en trupp som inte behövde lång inlärningstid, eftersom Rösler fick så kort tid på sig att bygga något. Nu fick han fler spelare som redan kom med färdiga lösningar, men han fick också spelare som gnider på och kan komma tillbaka oavsett läge. Det blir mindre bräckligt vid motgångar, de har varit med om många saker tidigare. Det är verkligen inga egenskaper som ska underskattas (jämför med IFK Göteborg 2018).

2. Han ger intrycket av att han vet exakt vad han ska säga. ”Han håller alla spelare på tårna” och liknande fraser brukar användas av spelarna. Hålla spelare glada, hålla spelare redo för att fokusera i 90 minuter i varje match. ”Motivatör” är ett ord som ofta slängs runt och som nästan bara blir klyschigt att nämna, men ska du peka på någon som verkar ha det så är det Rösler. Hans kraftfulla aura försvårar inte heller direkt hans jobb.

På tal om att veta vad man ska säga: det är enkelt att lyssna på en presskonferens och förstå vad han vill att folk ska se honom säga. Vilka spelare han vill göra glada, vilka förbättringar han vill se, han smyger ibland och försiktigt in önskemål om transfers. Rösler kan ”spela spelet”.

3. Han är inte sen med att höja kraven när det behövs, eller prata om saker när han tycker att det behöver bli bättre. När Markus Rosenberg förlängde sa Rösler att han har använt Rosenberg som ett sätt att prata med truppen, då Rosenberg förstår den höga kravbilden på ett sätt som övriga spelartruppen kanske inte gör. Rösler kom också direkt in och ökade träningsintensiteten i början. Efter hemmamatchen mot Midtjylland pratade han också om att kraven på truppbredden borde ökas. Om det ska kunna roteras bra i blandningen Europa/allsvenskan så behövs det fler ”säkra” kort. Vi får se hur Daniel Andersson sköter den biten i vinter.

4. Rösler själv pratade om magkänsla i början, magkänsla kring bland annat träningsbelastning och taktik. Jag själv tror inte så mycket på en medfödd magkänsla. Jag tror det handlar mycket om att man har utsatts för många situationer i sitt liv, tagit lärdomar, skaffat mycket information, och är snabb på att analysera.

Oavsett vad man tror och tycker om magkänsla, så får det sägas att Rösler och ledarstaben har tagit många bra beslut. De har egentligen haft orimlig få skador sett till matchschemat och lagets spelstil. Det är delvis tur, delvis att ”veta” exakta gränserna för när det kan bli en skada. Alla spelarval och taktiska val har inte alltid sett logiska ut, men har oftast fungerat. Att göra bra val, både på uppstuds och med lång tid att tänka, är svårt och ibland syns det bara när man tar ett dåligt beslut.

Det finns säkert fler punkter, men de fyra är några av de som sticker ut. Man lär sig något nytt med varje tränare, och oavsett hur Röslers tid i MFF fortsätter och avslutas, så tror jag MFF-ledningen kommer ta med sig flera bra lärdomar hämtade från Röslers ledarskap. Saker som de säkert vill se även hos nästa MFF-tränare.

Nu ska dock Röslers ledarskap testas till sitt yttersta. De senaste två veckorna har gått åt till att förbereda både spelmässigt och mentalt. Uwe Rösler har gjort båda sakerna bra tidigare, men nu är det svårast möjliga match sett till matcharena och motståndarlag. Matchplanen måste vara rätt, det får inte vara två-tre felval i startelvan, åtminstone två byten behöver nog vara bra, och allt kring det psykologiska måste bemästras.

Rösler behöver göra sin bästa match för året för att spelarna ska göra detsamma. Klickar bägge delarna så behöver det dock inte se perfekt ut, för MFF under Rösler verkar ha tagit sig ett snäpp högre upp när det gäller att ha resultat efter 90 minuter.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

KFF har både stora och små problem - får ledningen en sista chans?

Beskedet kom för första gången om man stod på en bilfirma i Kalmar en vardag och hörde ordförande prata alldeles för högt i telefon om alldeles för interna saker. Henrik Rydström skulle lämna Kalmar FF.

Beskedet kom lite mer officiellt i går strax efter halv tio en söndagskväll. KFF hade då haft tre dygn på sig efter styrelsemötet att berätta för Rydström (och det tog enligt deras egen utsago tre dygn för dem att göra det), och även planera ett värdigt tack för en person som har tillhört och konstant förbättrat föreningen i över 25 år. Och det tacket blev såhär:

”Samtidigt vill klubbledningen och styrelsen tacka Henrik Rydström för de insatser han gjort för föreningen under många år, både som spelare och tränare.”

Det var allt. Mattias Rosenlund gav en platt intervju i Barometern. Ordförande Johan Assarsson gav en lika intetsägande intervju innan beskedet. Sportchefen Thomas Andersson-Borstam verkar inte ha svarat när någon har ringt i dag. Inget mer har kommit ut på KFF:s officiella kanaler. Den stora samlingen har istället kommit från upprörda KFF-fans som lär rösta bort åtminstone delar av den nuvarande styrelsen på nästa årsmöte.

Styrelsen hade redan från början lågt förtroende i och med Teerngate, när en styrelsemedlems företag gick in som sponsor hos både Hammarby och Öster, när han själv målade en KFF-loge i grönt i samband med en Hammarbymatch, och i en intervju med Barometern sa de redan klassiska orden: ”För mig är det oviktigt vem som vinner”.

(Richard Teern var också en av de som enligt Barometern var emot Rydström, men eftersom Teern tycker att det är oviktigt vem som vinner så kan man fråga sig varför han ville göra sig av med Rydström, då KFF:s stora argument till beslutet var att resultaten varit för dåliga?)

Nåja.

KFF sköt sig åter i foten när det kom till att ta hand om en av föreningens fanbärare. Tobias Eriksson fick sitt besked via telefon om att han inte får förlängt efter tio år i föreningen, Markus Thorbjörnsson lämnade ett kryptiskt avskedsmeddelande efter även där tio år i föreningen, och både Emin Nouri och Rasmus Elm har sagt i intervjuer att ingen i KFF har pratat så mycket med dem, trots utgående avtal.

Det här är inget nytt. Även tidigare år har jag pratat med KFF-spelare som har undrat ”vad är det som händer, hur ser min framtid egentligen ut, varför säger ingen någonting?”. KFF har haft tur att de i vissa fall har haft lojala spelare som inte har letat nytt, utan tålmodigt väntat.

I en värld där alla skriker efter klubblojala spelare och ledare, och där KFF har haft en stor mängd spelare och ledare som har stannat länge, inte har klagat, och har gjort allt för att förbättra föreningen, så är det ledningen och styrelsen i KFF som har saknat förmågan att agera med respekt och värdighet. Jag kommer aldrig förstå mig på hur en förhållandevis liten förening kan ha så svårt att sköta ordentlig kommunikation med sina spelare och ledare.

Spelarna och ledarna är på arenan sex dagar i veckan. Några snabba samtal öga-mot-öga för att uppdatera om läget tar inte många minuter. Ibland tar det emot att vara ärlig och ge raka besked, men det är bättre än att gömma beskedet och göra det halvdant i november.

Men hur avskeden än går till så är bara en del i det hela. Det är en viktig del i det hela, men det är ändå ett förhållandevis litet problem då det är ”enkelt” att lösa med bättre kommunikation. Problemet är väl att Rydström symboliserar det som KFF borde skrika efter, men som de konsekvent ignorerar. Analyser på vad som kan göras bättre, faktisk kunskap, prestigelöst men rakt ledarskap, höga krav men också hög förståelse. Ledordet i KFF är kostnadseffektivitet, men det är en förening som mest bara tar enkla lösningar och kommer med intetsägande framtidsplaner.

Kalmar FF har fallit i samma fälla som många andra föreningar, i vad en (icke-KFF-relaterad-)tränare för mig definierade som ”power point-klubbar”. Det finns stora mål, långsiktiga planer, men det är tomt på hur man ska ta sig dit. De som styr föreningen säger sakerna som ska uppnås, men fördjupar sig inte i hur det ska göras. Efter ett halvår slängs power point-presentationen ut, och så kommer det en ny, och så återupprepas det. De ber om nya chanser, med nya riktlinjer, men utan något mer att greppa tag i.

Ett stort problem i KFF där har varit rekrytering, för det verkar inte finnas stora processer bakom det.

Till de styrande platserna i föreningen så ser man snarare ganska starka personliga kopplingar. Anders Klevsand anställdes som klubbchef efter att tidigare ha varit vd i ett bolag i Nyblomgruppen (Anders Nyblom är KFF:s tidigare ordförande). Han plockades dock undan efter ett tag, på ett konstigt och lite väl enkelt sätt till andra arbetsuppgifter, och istället kom ordförande Mattias Rosenlund in på posten. Dåvarande ordförande fick alltså ett heltidsjobb i föreningen, till en post där han själv rekommenderat Klevsand från första början men där han själv fick jobbet knappt 18 månader senare.

Sportchefen Andersson-Borstam kom till KFF under Nybloms tid i KFF, samma Nyblom som hade han sålt sitt eget bolag till år 2006. Huvudkandidaten innan Andersson-Borstam var den tidigare målvakten Petter Wastå, men ett tag in i processen hade Wastå själv insett han han inte ville vara inne i fotbollsbubblan 24 timmar om dygnet.

På spelarsidan så ser det likadant ut när det kommer till nya tillskott. Under en period på ungefär fem år så var hälften av värvningarna antingen tidigare Kalmarspelare eller tidigare Mjällbyspelare, och bland de övriga så var det många korttidslösningar. Ett tag närmade det sig parodi på hur många Mjällbyspelare som antingen värvades eller ryktades till KFF.

Nåja.

KFF sa som sagt att Rydström plockades bort för sina resultat. Han tog över plötsligt mitt i säsongen, först med att bara få jobbet i några veckor innan han fick veta att det var året ut, utan något transferfönster att sätta egen prägel, och med en uppsättning med offensiva spelare där alla vet om att det inte är tillräckligt bra för allsvenskan. Detta under hans första halvår som huvudtränare för ett seniorlag. Och argumentet var att han inte tog tillräckligt många poäng. Och enligt Rydström själv så har ingen i ledningen intresserat sig för varför KFF spelar och tränar som de gör, och vad de vill uppnå.

Det gick långt ifrån perfekt, men om man ska börja plocka bort personer på grund av för dåliga resultat, så… Vem tar ansvar för att KFF har tappat mer än tio procent av publiken i år? Vem tar ansvar för att föreningen, oavsett arenasituation, går back med nästan tio miljoner kronor per år? Vem tar ansvar för att det inte blev någon stor spelarförsäljning som kan ge andrum för ekonomin? Vem tar ansvar för att ungdomssektionen inte fungerade som den skulle under hösten, där Barometerns KFF-podden pratar om ett U-lag där det bland annat har varit påstådd mobbning?

Tar Andersson-Borstam ansvar för sina resultat på värvningssidan, som inkluderar Gbenga Arokoyo, Måns Söderqvist, Henri Anier, Mahmoud Eid, Philip Hellquist, Sebastian Starke Hedlund, Pär Ericsson, Melvin Platje, Lumala Abdu, César Santin, Muktar Ahmed, Harmeet Singh, och ett gäng andra på sitt värvningskonto, spelare som inte gjorde skillnad och som har kostat ganska mycket pengar totalt sett? Det har också varit få transferfönster som har gjort KFF bättre.

Varför fick inte Peter Swärdh ta ansvar när hans lag under en period tog 14 poäng på 18 matcher? Vem tar ansvar för att föreningen knappt har kunnat göra mål under hela 2010-talet?

Henrik Rydström var som sagt långt ifrån perfekt, men han påbörjade processer. Han var nästan den första tränaren som kollade vad som fanns i truppen. De tre bästa spelarna var Rasmus Elm, Viktor Elm, och Romário. Det som de har gemensamt är att det är tre väldigt bra passningsspelare, och Rydström utgick från det.

Resterande spelare var också hungriga på ett mer ambitiöst spelsätt. Peter Swärdh ville ha mycket boll, men hade svårt att fördjupa det. Nanne Bergstrands spel handlade mest om att försöka ta poäng, och när det gällde det offensiva spelet så var Bergstrand öppen med att han ville att spelarna skulle försöka att hitta egna lösningar. Det tar tid att sätta ett sådant spelsätt som Rydström ville ha, och det var inte det bästa för Rydström personligen att gå så hårt mot ett långsiktigt tänk när han visste att han kanske skulle lämna i vinter. Men det var nog ändå något som behövde göras.

Rydström hade träningar där det var fördjupning kring hur laget skulle spela, hur man skulle sköta vissa sekvenser, och involverade även spelarna i diskussionerna om spelsätt. Det skapade stimulans och framtidstro. Han var också en av två-tre huvudpersoner (Jens Nilsson en annan) bakom de fina ungdomskullarna som har tagit sig in i A-laget. En av få saker som har fungerat bra i KFF de senaste åren.

Under hösten har KFF-fansen generellt växlat mellan ”det här spelet ger ju ingenting framåt” och ”vi börjar bygga något intressant här nu, bara det kan komma in något mer till offensiven”. Det verkar som att de flesta avslutade säsongen med en positiv framtidskänsla, särskilt då ytterligare ett par unga spelare tog för sig ännu mer. Nu blir det möjligen en femte huvudtränare på fem år, med ett femte spelsätt.

Och det ska också kommas ihåg att på de flesta övriga sätt att mäta framsteg så ser det bättre ut för KFF nu än vad det har gjort tidigare. De underliggande siffrorna är bättre.

Nåja.

Nu får kanske den här ledningen en (sista?) stor chans att sätta ihop ett tillräckligt attraktivt paket till KFF-fansen inför 2019, men blir det åter ett tveksamt tränarval, åter tveksamma värvningar, och åter ett ekonomiskt svagt år så är det inte otänkbart att det blir många förändringar även högre upp till 2020.

Det finns ju fortfarande en viss kompetens där. Rosenlund gjorde ett starkt jobb med att sälja arenan till kommunen. Andersson-Borstams absolut styrka är att han vet hur man fixar en deal. Johan Assarssons tid utanför KFF har jag dålig koll på, men han verkar ha gjort en del bra grejer inom sjukvården. Nu måste de, och resten av ledningen, visa att de kan styra upp KFF igen. Förtroendet från KFF-fansen är inte högt för att de ska göra det, men de verkar åtminstone få chansen.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Kalmar FF:s 2018 och planering för 2019

I dag när AIK ska försöka ta SM-guldet i Kalmar så är det nästan på dagen tio år sedan som KFF själva vann sitt första och hittills enda SM-guld.

Den här hösten skulle också vara avslutningen på femårsplanen som Kalmar FF tog fram i slutet av 2013. KFF skulle vinna SM-guld igen senast 2018, men planen avbröts redan under sommaren 2017. Under de tre och ett halvt åren som den var sjösatt så var det mycket mer av ett sänke för föreningen än vad det var en vägvisare för framtiden. Det skapade bara ett väldigt svårt slutmål, utan metoder för att ta sig dit. I efterhand ser det uteslutande ut som säljsnack som mest gav negativ effekt.

Det stora arvet för framtiden från KFF:s era med SM-guld blev annars en ny arena. En arena som har tagit lika mycket energi som den har gett positivt utslag. Det har nästan balanserat ut varandra på ett perfekt sätt. Det har skapats en förening som stannar kvar i allsvenskan, med allt det innebär, men som sällan kan titta upp högre än så.

Mycket annat från 2008 har dock försvunnit.

KFF gick från allsvenskans målgladaste lag under slutet av 00-talet till att under åtta av nio säsonger göra färre än 40 ligamål. KFF gick från att under sex-sju års tid bygga upp en gigantisk kista med pengar, till att på sex-sju år få den kistan att nästan bli tom. De gick från att träffa rätt med en mängd utländska (och inhemska) värvningar till att man ibland undrar om de ens är värt för föreningen att gå utanför rikets gränser, för i nio fall av tio blir det mest bara ett sätt att bränna pengar på.

KFF gick från ett lag som stack ut, hade en stark identitet, och som drog med sig staden, till att vara ganska gråa och i år även tappa publik. Även om varenda plats skulle vara upptagen på arenan i dag så kommer de att ha tappat mer än tio procent av fjolårets publiksiffra, från runt 93 000 till runt 83 000 sett över hela året. I årets näst sista hemmamatch, mot Trelleborg, var det 2842 åskådare på plats.

Luften har ibland gått ur supportrarna i år, och den här gången syns det i publiksiffrorna. Tidigare års oro för publiktapp har stoppats av att KFF har sänkt priserna, men de sänkte priserna så mycket att värdet av en biljett och att se KFF blev för lågt.

Den här gången säkrade laget i princip allsvenskt kontrakt redan halvvägs in i säsongen. De hade dock inte varit särskilt fascinerade fram till omgång 15, och efter omgång 15 har det växlats mellan dvala, stor irritation över ett spel som inte ger mål, och vid tillfällen även det motsatta: en stark optimism om att de spelmässigt är på rätt väg.

Men sett över hela det här året har det bara varit en stor positiv nyhet för KFF. Det är å andra sidan en nyhet som räddar hela föreningen existens: försäljningen av arenan till kommunen. Innan det hade KFF planerat för ett underskott på 18 miljoner kronor (!) för det här året exkluderat spelarförsäljningar. De skulle sälja spelare för åtta miljoner var tanken, men än så länge har det hamnat på knappt en miljon. Att sälja arenan tar på sikt bort knappt hälften av de där 18 miljonerna i röda siffror. Med andra ord finns det fortfarande oerhört mycket jobb kvar att göra med ekonomin, och KFF ska nog inte räkna för mycket med att TV-pengarna 2020 löser allt.

De övriga positiva sakerna för i år är få till antalet. Rasmus Elm kan verkligen spela fotboll igen. Även om han är en bit ifrån sitt bästa jag så är ändå det ett gigantiskt steg framåt jämfört med 2017. Viktor Elm är fortfarande bland allsvenskans bästa mittbackar. De har också skickat fram flera unga spelare som har gjort det bra. Isak Magnusson, Nils Fröling, Johan Stenmark, och Adam Hellborg är bara några av dem.

Nanne Bergstrand sjukskrivning påverkade såklart 2018, en av flera orsaker till att KFF inte har haft det året de hoppades på. Där verkar Bergstrand må bra igen, vilket i det fallet såklart var det absolut viktigaste.

Nu när han avgår så är frågan var KFF vill ta vägen. De stora sakerna som föreningen greppar sig mot är en stark ungdomsverksamhet och det lite mer diffusa framtidsmålet om att utmana i toppen under åren när stjärnorna står rätt. Det har dock inte funnits mycket tydlighet över lång tid.

På fem år har de haft fyra huvudtränare som skiljer sig åt när det kommer till spelsätt. Hans Eklund ville ha rak och snabb fotboll. Peter Swärdh betonade bollinnehav. Nanne Bergstrand jobbade med press och fasta situationer. Henrik Rydströms filosofi ligger visserligen i ungefär samma sfär som Swärdhs, men ändå en bra bit ifrån i exempelvis taktisk flexibilitet och träningsmetodik.

Av det jag har hört inifrån spelargruppen så kan ett antal spelare tänka sig att ha kvar Rydström, trots brist på poäng. Det ska nu finnas träningar där spelidén verkligen övas igenom, och spelarna känner en optimism kring spelet när de går in i matcherna. Både Rasmus och Viktor Elm har strukit under det positiva med Rydströmidén i intervjuer med Barometern.

KFF påbörjade ju i somras något liknande det som Elfsborg och IFK Göteborg gjorde förra vintern – att från grunden bygga upp ett mer passningskontrollerat spel – men vi får se om Rydström får chans att göra det (förhållandevis) bättre än vad de två lagen har gjort.

Det är ju trots allt så att KFF:s ekonomi kräver allsvenskt spel från 2020 och framåt. Rydström kan vara lockande i flera perspektiv, men det är en styrelse som kanske vill se en tränare som kan “garantera” minst 35 poäng nästa år. Jag har hört ett par andra tränarnamn slängas runt bakom kulisserna, men är osäker på om det är möjliga eller hur långt KFF har kommit i den jakten.

I övrigt? KFF vill göra en satsning på ett par-tre kvalitetsspelare framåt, som ersättare för bland annat Erton Fejzullahu och den misslyckade brassesatsningen. Det som i så fall ska in är en eller två anfallare och något kreativt till kanten. Problemet med anfallsjakten är att KFF har sagt exakt samma sak varje vinter sedan 2009. Det här är i princip tionde året i rad där samma problem identifieras. ”Får vi bara in en riktigt bra anfallare så kan vi utmana i toppen igen”.

Den första som efter SM-guldet hamnade i ”det här kan bli KFF:s riktigt bra anfallare”-facket var Leandro Rodrigues år 2009. Efter det har Jael, Douglas, Jonathan McDonald, Sebastian Andersson, Melvin Platje, Pedro Henrique, David Elm, Marcus Antonsson, Pär Ericsson, César Santin, Henri Anier, Måns Söderqvist, Romário Marques, Nixon, Philip Hellquist, och Erton Fejzullahu varit de som har plockats in. KFF har plockat anfallare med många bakgrunder, med alla typer av spelstilar, till väldigt olika prislappar.

Tar man bort återvändaren David Elm och succén Marcus Antonsson så är det totalt 21 ligamål på 15 anfallsvärvningar. Eller 15 ligamål på 14 anfallare, om man tar bort den dyra floppen Jonathan McDonald. Finns det något som talar för att KFF kommer att hitta rätt just den här vintern? På vilket sätt skiljer sig scoutingen, analyserna, tålamodet, och inskolningen sig den här gången?

Till detta ska det också tas beslut om vilka som ska vara kvar i en förvånansvärt stor trupp. Totalt hade KFF 33 spelare, inkluderat de utlånade men exkluderat ett antal unga spelare som periodvis tränat med a-laget. Efter beskeden om att Nixon, Hiago, Ole Söderberg, och Tobias Eriksson lämnar så är det nu nere på 29 (plus några till), varav tio har utgående avtal.

Ett stort framtidsbeslut är redan taget: förlängning med Romário till 2022. Ett oväntat avtal, sett till att han då kommer att vara 38 år och redan hade kontrakt över nästa säsong.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Veckan som kan avgöra Rosenbergs vara eller icke vara 2019

Andreas Isaksson, Tobias Hysén, Emir Bajrami, Kennedy Bakircioglu, Christoffer Källqvist, och Tommy Naurin tillhör de som slutar/har slutat, och sedan har vi ett gäng andra som lämnar allsvenskan efter många års lojalt och fint slit.

Men när vi går in i allsvenskans sista vecka så vet vi fortfarande inte vad som händer med Markus Rosenberg. Malmö FF:s viktigaste spelare i modern tid kan spela sin sista allsvenska match på söndag och detta på Stadion i Malmö, men det är det ganska tyst om. Det är ju egentligen absurt, även om skulle kunna avtackas mot Genk hemma i slutet av november eller i vår utan att spela.

Jag som jobbar mycket med MFF får ofta frågor om föreningen, och en fråga ställs oftare än alla andra frågor tillsammans. ”Fortsätter Rosenberg även 2019?”. Den frågan som är långt efter, tvåa på listan, är ”Vad hände egentligen med MFF i våras?”. På den frågan kan man ändå ge förklaringar och teorier, leta insikter och info, skapa diskussioner.

Men när det kommer till Rosenberg så har jag sällan något bra svar att ge. De (få) ställen där jag själv har frågat runt ger ännu mer intetsägande svar. Det är säkert en fullt medveten tystnad.

När man pratar med Rosenberg så hör man att det inte är något större problem att spela här och nu, men för ta ungefär hans egna ord om det: om han fortsätter så ska maskinen startas upp igen nästa år, och det brukar ta lång tid innan det når maxnivå. Han känner sig oftast/alltid som bäst på hösten.

Och när jag pratade med 36-åringen för ett par veckor sedan så tog vi upp att han knappt ens hinner se klart matcherna som han blir utbytt i, för återhämtningen till näst match ska inledas och ingen tid får spillas. Efter det ska han göra vissa saker i ungefär 72 timmar för att maximera sin återhämtning.

Till detta är Rosenberg en affärsman, och vill han kan det säkert vara mer än ett heltidsjobb nästa år. Det går säkert att skjuta upp just den biten, men den finns ändå där.

Det var annorlunda förra året. Då sa han också att han skulle sluta, men när han under sensommaren satte sig ner med sin fru för att diskutera igenom det igen så behövde han inte säga något. Hon visste redan att han skulle fortsätta ett år till (“Jag kan se på dig att du inte är klar”). Rosenberg gick till Daniel Andersson innan en träning, sa att han skulle fortsätta, och efter träningen låg ett kontraktsförslag framme som tog några minuter att förhandla om så att alla var nöjda. Allt var färdigt för fortsättning redan i början av september, och han radade i intervjun efteråt upp vad som skulle ske 2018: vinna cupen, vinna ligan, och ut i Europagruppspel.

Han har varit bättre i år än vad han var förra året, men fram tills för några veckor sedan trodde jag ändå att det var givet att han skulle sluta. När Uwe Rösler kom in och sa att han vill få Rosenberg att fortsätta så var min ärliga tanke “Kom igen Uwe, jag tror inte att du har greppat den här situationen”.

Jag fick fortfarande frågor om hans eventuella fortsättning, men reflekterade knappt över det. Inte bara för sakerna ovan, utan för känslan i intervjuerna. Så fort frågan kom upp så blev det svar om hur mycket han uppskattade att spela fotboll här och nu. Känslan var att han gav icke-svar bara för att slippa säga att han slutar. Men sen…

Daniel Andersson sa att det inte var några problem att förlänga om Rosenberg själv ville. Vill Rosenberg spela vidare, då får han stanna.

Och det kom ett par gånger där Rosenberg själv öppnade upp. Om laget går vidare vidare från gruppspelet i Europa League, då vill man ju spela i åtminstone det slutspelet. Så lät det först. Sedan pratade han om att det inte var en självklarhet att sluta, framför allt i en intervju efter matchen mot Hammarby.

– Med så stora beslut i livet kommer man aldrig vara säker på vad som är rätt eller fel.

– Det kommer aldrig bli en sådan dag där man vaknar upp och man tänker ”okej, jag ska sluta” eller ”jag ska fortsätta”. Tanken har hela tiden varit att jag ska sluta. Jag har väntat i perioder för att se hur kroppen och även huvudet känns. Det känns bättre än jag hade hoppats på.

Lagkamrater som Behrang Safari och Guillermo Molins tror att Rosenberg fortsätter, men Molins sa att det inte gick att läsa av någonting utan att han bara chansade.

Det känns som att den här veckan kan avgöra mycket för hur Malmö FF:s nästa år blir, och säkert också mycket kring hur Rosenberg själv tänker.

Först match mot Sarpsborg i dag. Vinst där och MFF har ett bra läge att ta sig vidare för att spela slutspel i vår.

Sedan Elfsborg på söndag. MFF är i dagsläget fyra i allsvenskan. Slutar de trea så är de garanterade Europa League. Slutar de femma så måste de vinna cupen. Slutar de fyra så måste de vinna cupen, eller så måste någon av lagen i topp-3 vinna cupen för att MFF ska få EL-platsen.

De två kommande matcherna är inte bara viktiga för att börja sätta ett slutbetyg på Malmö FF:s 2018. De känns också viktiga för Rosenbergs framtid. Jag har svårt att se att han lägger av om laget går vidare i Europa League, men det känns väl också tveksamt att han fortsätter om laget (kanske) inte spelar i Europa 2019?

Men kom ihåg: bara för att det har gått från något definitivt till något som har öppnat upp sig, så innebär det inte en fortsättning. Det innebär bara att det är en öppning nu.

Oavsett hur det blir så lär han säkert en huvudroll i hur det går i dag mot Sarpsborg. Markus Rosenbergs hemmamatcher i Europacupspelet sedan återkomsten: 16 matcher, elva mål. Kan han göra det mot Olympiakos, Sparta Prag, RB Salzburg, Celtic, Besiktas, Midtjylland, och Sjachtar, då kan han göra det mot Sarpsborg.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Så skötte sig lagen under Silly Season: AIK, ÖFK, Elfsborg, BP

Snart är säsongen slut och drömmarna kan börja igen. Drömmar om en vinter där spelare säljs dyrt utan att truppen försämras, där svaga positioner täpps till, och där alla chansningar och dyra nyförvärv lyckas.

Nu när vi ser tillbaka på de senaste tolv månaderna: hur bra skötte sig de allsvenska klubbarna på transfermarknaden? Vilka gjorde sig faktiskt bättre med nyförvärv, och hur många förhoppningar krossades? 

Listan exkluderar vissa (framför allt unga) spelare som knappt har märkts av. Lagen kommer i slumpmässigt vald ordning. Gäller för transferfönstren vintern 17/18 samt sommaren 2018.

AIK

Vintern 2016/2017 gjorde AIK ett fönster som höll laget borta från guldstriden under våren. Vinterfönstret 2017/2018 var läxan gjord och det blev tvärtom.

Det var några svåra saker som skulle lösas. Johan Blomberg kom från en stark säsong, men lämnade. Nils-Eric Johansson tvingades dessvärre att avsluta karriären. Stefan Ishizaki började komma upp i åren, men var ändå ordinarie 2017. AIK hade kanske hoppats ännu lite mer på Chinedu Obasi och Simon Thern, men de lämnade också. Dessutom försvann Amin Affane och Noah Sonko Sundberg permanent, och det blev ytterligare ett par jobbiga skador/sjukdomar.

Björn Wesström, Rikard Norling, och Tobias Ackerman pekade på flera bra nya spelare som dessutom passade in. Enoch Kofi Adu fyllde perfekt upp den låga centrala mittfältspositionen där AIK letade efter en passningsgaranti, och de kunde därifrån bygga mittfältet som de ville ha. Tarik Elyounoussi är ren kvalitet. Alexander Milosevic blev mittbacken som AIK behövde efter all frånvaro hos defensiva spelare. Budimir Janosevic blev en bra Linnérutmanare. Nabil Bahoui gjorde en stark lånevår. Robin Jansson blev ett av årets allsvenska fynd.

Sommaren gav främst mittfältsförändringar. Anton Salétros och Ahmed Yasin hade varit tillbaka i ett halvår, men ville testa sig utomlands. Sebastian Larsson, Heradi Rashidi (precis som Jansson i årets-fynd-kategorin), och Panajotis Dimitriades kom in.

Robin Lundström (skada), Joel Ekstrand (skada), och Stefan Silva är i grunden väldigt bra spelare, men har inte synts mycket av olika anledningar. Eero Markkanen, Robert Taylor, och Agustin Gómez har lämnat.

Totalbetyg: Nästan högsta möjliga. AIK behövde hantera flera planerade och oplanerade stora saker, och har ändå haft hög träffsäkerhet på sina nyförvärv. Fyra-fem kvalitetsvärvningar har visat sig prestera så bra som AIK hade velat, ett par billiga chansningar blev startspelare, och av de som inte har tagit startplats så har de flesta (med något undantag) värvats som bra reserver eller haft skador. Svårt att säga vad som skulle ha kunnat gjorts bättre. Någon mer med hög vidareförsäljningspotential?

ÖSTERSUNDS FK

Påbörjade att ersätta nyckelspelare redan innan de hade lämnat. Dino Islamovic, Noah Sonko Sundberg, Smajl Suljevic, och Tesfaldet Tekie (på 18 månaders lån) kom in under en vinter där Östersunds stora tapp var Fouad Bachirou. Att Gabriel Somi, Bobo Sollander, Tim Björkström, och Johan Bertilsson lämnade var enklare att hantera.

Sedan blev sommaren så tung som den nästan kunde bli, både på och utanför planen. Graham Potter och nästan hela ledarstaben lämnade, tillsammans med Saman Ghoddos, Ken Sema, Sotirios Papagiannopoulos, Brwa Nouri, och Alhaji Gero. Östersund verkar ha fått en hög summa för den uppsättningen och hade många av sina planerade ersättare på plats, men det behövdes kvalitet.

Ian Burchnall skulle ta hand om det och tog in Simon Kroon och Rewin Amin som startspelare redan här och nu, tillsammans med framtidsvärvningarna Henrik Hellman och Jerell Sellars (ett par intressanta inhopp), och chanslånet Jordan Flores.

Det som har hänt bland reservmålvakterna: Andreas Andersson värvades in permanent, och Emil Hedvall byttes mot Andrew Mills.

Totalbetyg: Godkänt. De har tappat många delar och ersatt det med spelare som de hoppas ska vara bättre om ett-två-tre år, så att truppen är sämre nu är helt väntat. Trots det ser laget ut att hamna på runt 50 poäng. Det finns kapacitet för att man om några år ser tillbaka på de här värvningarna som bra talanger som blev riktigt bra allsvenska spelare. Om de kan behålla Tekie så kan det bli väldigt lönsamt. Å andra sidan: om det inte blir bra utveckling så lär Östersund ångra sig att de inte värvade mer etablerat. Ett totalbetyg som kan ha ändrats både upp och ner om två år.

IF ELFSBORG

Som vanligt Sveriges mest lugna övergångslag. De tog Jimmy Thelin och hoppades att hans idéer skulle få ut mer av spelartruppen. Elfsborg fick tillbaka Stefan Ishizaki (professionalitet personifierat – perfekt för ett år som detta) och tog in Thelin-skolade Robert Gojani, samtidigt som Lasse Nilsson lämnade.

Under det senaste året har det egentligen bara hänt två andra stora saker. Elfsborg bytte först ytterbackar. Anders Randrup och Adam Lundqvist lämnade, in kom Fredrik Holst (och Rami Kaib växlade upp internt). Sett till vad Kaib och Holst (en av Elfsborgs bästa i höst) har presterat så ser Elfsborg ut att ha gjort något smart där, även om de var ytterbackstunna under våren.

Det andra var att Issam Jebali såldes. Han fick mycket förtroende av Thelin, men var väl aldrig riktigt den anfallaren som behövdes. Chinedu Obasi är mer kortsiktigt fixat och har inte varit perfekt, men är bättre lämpad där uppe och har hjälpt till i några segrar.

I övrigt: Jörgen Horn ut, David Boysen in. En mittback som var lågprioriterad, och en attackerande spelare där det känns som att Elfsborg tänker ”hög kapacitet, värd att testa”. Rasmus Rosenqvist spenderade en kort tid i HIF på lån.

Totalbetyg: Knappt godkänt. Flera av värvningarna var nog bättre än alternativen som var i truppen, men det hade kanske behövts en eller två förändringar till för att spela Thelinboll på riktigt? Den totalt sett svaga säsongen drar ner på betyget. Transferstrategin har också fortsatt som den nästan alltid har varit i föreningen: bara spelare som har bevisat sig i allsvenskan/Superligaen/Eliteserien/superettan.

IF BROMMAPOJKARNA

Hur mycket tid har ni?

Sportchef Daniel Majstorovic tog över ett lag som inte bara hade tappat huvudtränare Olof Mellberg och assistent Azrudin Valentic, utan stora delar av 2017-truppen: Viktor Gyökeres, Carl Starfelt, Joel Qwiberg, Kevin Kabran, Budimir Janosevic, ihop med några mer marginella (men nyttiga) som Imad Khalili, Luca Polo, och Kyle Konwea. Ersättarna:

Tränare: Luis Pimenta (senare Roberth Björknesjö)

Målvakter: Nikola Petric

Ytterbackar: Mohanad Jeahze, Fritiof Björkén

Mittbackar: Ludvig Öhman, David Ochieng, Martin Rauschenberg

Mittfältare/anfallare: Moustafa Zeidan, Petar Petrovic, Rasmus Alm, Eric Johana Omondi, Maikel, Alexander Nilsson, Kristjan Floki Finnbogasson, Philip Hellquist, Bajram Ajeti (har redan lämnat)

Totalbetyg: Underkänt. Luis Pimenta-historien känner vi alla till, och storvärvningen Ajeti fungerade inte alls (bland annat på grund av en konflikt med Pimenta). Svårt att ge godkänt när två så viktiga rekryteringar inte blev bra nog. Några av spelarna har visat sig bra nog för allsvenskan och några har visat att de har högstanivån för allsvenskan, men det har varit många som pendlat kring om de verkligen ska tillhöra en allsvensk trupp. Kanske hade det sett bättre ut med Björknesjö från start?

Del 1: Hammarby, Kalmar FF, Örebro SK, BK Häcken
Del 2: Malmö FF, IFK Norrköping, Dalkurd FF, Gif Sundsvall

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Rosenberg-Antonsson en av de bästa sakerna för MFF i år

Jag minns mina första intervjuer med Marcus Antonsson i somras, när han fick något drömskt i blicken när han skulle prata om att spela med Markus Rosenberg. Han pratade om att ta hand om Rosenbergs skarvningar och vrickningar och djupledspass och allt annat. Det här skulle bli en period där han ville maximera nyttan med att spela ihop med Rosenberg. Två spelare som har fotbollssmarthet som en av sina två-tre största styrkor.

Jag såg själv på nära håll under några år hur Antonsson utvecklade ett liknande samarbete med Ismael i Kalmar FF. Ismael låg visserligen mycket längre bak i planen, men han kände till Antonsson så bra att han kunde slå en 40-meterspass in i vissa ytor och så bara var Antonsson där. Antonssons spelstil handlar mycket om att springa rätt, och då är den där synkroniserade smartheten extra viktig. Kommer passningarna en halv sekund för sent så ser Antonsson otajmad ut.

Vi har redan sett Antonsson-Rosenberg-samarbetet vid flera tillfällen. Två assist av Antonsson till Rosenberg, två assist av Rosenberg till Antonsson, och ett par-tre ”hockeyassist” av Rosenberg till Antonsson. Åtminstone sex-sju mål som har uppkommit genom att de två läser av varandra. Detta på 800 minuters speltid tillsammans och där de första 200 minuterna handlade om att lära känna varandra.

Det kan jämföras med att Carlos Strandberg och Rosenberg aldrig har assisterat varandra på 25 matcher, och det hände bara två gånger mellan Vidar Örn Kjartansson och Rosenberg.

Efter Hammarbymatchen (2-1), där Antonsson passade fram till Rosenbergs mål, var det Rosenbergs tur att ge tillbaka beröm till sin anfallskollega.

– Han är en otroligt smart spelare. Boxspelare, men också en spelare som löper bra. När vi gör som vi gör nu så gör han ett extremt arbete i defensiven också. Sedan sträcker han laget, så när vi har boll får jag yta mellan deras mittfält och backlinje. Det är för hans massa löpande.

Han pratade också om hur tacksamt det var att få ytan vid målet tack vare löpningar av inte bara Antonsson, utan också Oscar Lewicki och Arnor Traustason.

Antonsson själv behövde några matcher på sig att få upp fysiken, komma in i spelsättet, och sedan läsa av Rosenberg. Det såg bra ut innan det också, men efter det: åtta mål och två assist på nio matcher av Antonsson. Både i KFF och Blackburn hamnade han i några svackor med få eller inga mål, men han är lite ”kommer det ett så kommer det många”.

Det känns också som att deras spelsätt passar bra ihop. MFF vill pressa mycket, och Antonsson klarar av det bättre än nästan alla andra allsvenska anfallare. Rosenberg behöver inte springa så mycket, utan han kan fokusera på de sakerna där han gör mest nytta: droppa ner och möta boll ibland, och sedan stå på rätt plats i straffområdet när anfallen har pågått länge nog. Inte massa extra presspel, inte massa löpningar för att dra isär motståndare, inte vara den som konstant ska trycka ner en backlinje.

Sedan har jag den förmodligen för dåligt underbyggda hypotesen att huvudtränare som under spelarkarriären var anfallare, generellt är som bäst för lagets anfallare. De vet ungefär vilka bollar en anfallare vill ha och kan anpassa taktiken lite efter det, de kan ge bra tips, och de vet ungefär hur anfallare tänker. Under ex-anfallaren Uwe Röslers första tid började Carlos Strandberg ösa in mål på ett sätt som han inte hade gjort tidigare, men sedan blev han skadad.

Antonsson behövde som sagt lite tid att komma igång. Även spelare som Sören Rieks och Arnor Traustason har sett fina ut nära de har tryckts upp i anfallspositioner. Jämfört med exempelvis Magnus Pehrsson, vars lag sällan har målskyttarna som verkligen sticker ut, utan där det under MP:s tränarkarriär har varit mer utspritt. I ett Rösler-lag kanske det helt enkelt kommer bli lite mer målproduktion för anfallare?

Nu har dessutom Rösler anfallsalternativ, vilket han har saknat tidigare. Strandberg är tillbaka efter skada och Traustason kan mycket väl flyttas upp mot Sarpsborg i dag, men för stunden känns det som att Antonsson och Rosenberg fungerar så bra ihop att de två är startpar året ut. Sånt kan dock snabbt ändras…

@jonas_hansson

Fotbollskanalen
Annons
Annons

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå