Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

En titt på Röslers tränarkarriär: ”Väldigt strukturerad – men kommunikationen är hans styrka”

Uwe Rösler tar över Sveriges mest framgångsrika klubb mitt under en floppsäsong och med bara en månad till Champions League-kval (MFF kräver nog minst ett gruppspel vartannat år, och nu är de två år utan). Han har fått se två tidigare tränare få sparken trots att de vann SM-guld. En pressad miljö, men ändå så var han oerhört avslappnad och ville skoja till saker under dagens presskonferens.

För det här är inte en man som har varit utan motgångar eller svåra problem. Det här jobbet är ganska “enkelt” i förhållande till vissa andra av hans livserfarenheter.

Uppväxt i Östtyskland med att bevittna det landets fall. Han fick Stasipoliser efter sig som ville att han skulle spionera på sina egna lagkamrater (han spelade även i Östtysklands sista landskamp någonsin). Han har jobbat under den fullständiga galenskaparen Massimo Cellino. Han har haft en tumör (tennisbollsstorlek) i bröstet. Han har varit inne i engelsk fotboll de senaste åren, en av de mest slitande miljöerna som finns för en fotbollstränare.

Vad är det då MFF har anställt för typ?

En tidigare Manchester City-kultspelare som gjorde mycket i Norge som tränare. Det var där han hade sin familj: sin norska fru (som han träffade när han var på träningsläger med City) och sönerna Colin (nu U18-spelare i Man City, döpt efter City-legendaren Colin Bell) och Tony (pluggar finans på New Yorks universitet, döpt efter City-legendaren Tony Book).

Han hade tränat bland annat Molde, men hans mål var att bli huvudtränare i Premier League. Han lämnade Norge och under något halvårs tid jobbade han i Man Citys akademi, och hade samtidigt full koll på League One och League Two. Hans vän Ole Gunnar Solksjaer rekommenderade Rösler till League One-klubben Brentford, och den oerhört ambitiöse ägaren Matthew Benham tog honom.

Han tog nästan upp dem till Championship första året, och det är i den här klubben som alla berömmer Rösler.

Mark Warburton, sportchef och hans tränarersättare, till Brentfords hemsida:

– Uwe lämnar klubben i ett fantastiskt skick.

Spelaren Kevin O’Connor till Telegraph:

– Vi var bara rakt igenom mediokra i League One, men Uwe ändrade vår mentalitet. Allt han gjorde var Premier League-standard. Han gjorde det fantastiskt bra.

– Strukturen är verkligen på plats nu, och det är tack vare det som tränaren har gjort.

– Han är briljant. Väldigt strukturerad, väldigt organiserad, men för mig är kommunikationen hans riktiga styrka. Han är bra på att prata. Han tar dig åt sidan om du inte är i laget till nästa match, och försöker förklara varför, vilket gör att hela truppen är nöjd.

Rösler höjde Brentford mycket. Det var i första hand ägaren Benham som skapade Brentfords väg till Championship, men de två kanske viktigaste efter det var Warburton och Uwe Rösler.

Rösler försökte vara så nära supportrarna som det gick, för att förstå dem. Han försökte etablera ett passningsspel med en ”passa ihjäl motståndarna”-filosofi (även om det tog en period att få det att fungera). Han spelade ibland tre anfallare för att pressa sönder motståndarna ännu mer, då mycket i hans filosofi bygger på presspel. Han hade en trupp där de konstant fyllde på med unga brittiska spelare, som han gjorde bättre.

Vissa saker var dock problematiska. Fansen pratar om att det blir mycket handbroms i attackviljan, att spelarna borde släppts fram mer. Att det blev för försiktigt, för motståndarbetonat, och för få faktiska saker i sista tredjedelen. Han ändrade ofta formationer och roterade spelare, vilket frustrerade. Dessutom var det en annan frågeställning: borde han gjort det ännu bättre, med tanke på hur mycket han utvecklade spelarna? Borde de inte ha fått ut mer av sin matchdominans?

Efter en svårare andra säsong lämnade han halvvägs in för Wigan, som dels nyligen kom ur Premier League, dels var närmare hans egen familj. Det var också ett steg närmare Premier League. Det snackades också om Eintracht Frankfurt och Celtic.

De hade gått dåligt för Wigan innan han kom in. Han vann dock tolv av de 18 första matcherna (och förlorade bara två), tog dem till play off, och slog ut tre Premier League-klubbar ur FA-cupen (inkluderat Manchester City).

Spelaren James Perch (Wigan):

– Tittar du på Bayern Münchens lag så tycker jag vi är lite som dem. Vi jobbar väldigt gemensamt, vi jobbar på bra inom vår struktur.

– Han har varit briljant. Han smittar av sig. Han har fantastisk entusiasm och vet hur laget ska spela. Han är intensiv, men på ett bra sätt. Resultaten hade inte kommit om han inte vore på det sättet. Han pratar nonstop (i den tekniska zonen under matcherna).

– Och när han kom hit var han inte glad med hur den fysiska statusen var i truppen, för han ville spela en högintensiv fotboll.

Sedan fallerade det under andra säsongen. Dyra värvningar fick usel effekt, han fick sparken halvvägs in, och Wigan åkte till slut ur. Rösler fick dock en ny chans i Leeds, men där sparkades han efter tolv tävlingsmatcher (vilket nog sa mer om ägaren än Rösler, även om han bara vann två av de tolv matcherna).

Sedan kom Fleetwood Town in. Bra förstasäsong och det började pratas om Norwich och norska landslaget. Sämre andrasäsong och sparken. Så har det alltså varit i tre av hans fyra senaste klubbar (Leeds undantaget, där han bara var några månader).

Många i England verkar tycka genuint bra om hans personlighet. Generellt har han också presterat lika bra eller bättre än förväntat. Han är noga med att saker vid sidan av (kost, videoanalyser, spelarna ska må bra, strukturer) fungerar. Jag skulle säga att det här är en tränare som MFF inte har haft en enda chans att få under de senaste fem-sex åren, förrän nu. Tidigare har det nog varit omöjligt att honom till en skandinavisk klubb, men nu har han sin ”lägsta” period i tränarkarriären sedan han lämnade Norge.

På tal om Daniel Anderssons inflytande i föreningen så har Rösler sagt det här tidigare (då sportchefsrollen inte finns i alla engelska klubbar) i en intervju med Guardian:

– Jag är ett stort fan är sportchefsrollen, sportdirektörsrollen, eller vad du nu vill kalla det – så länge han har styrt inflytande. Han ska föreslå tränaren till styrelsen, för det är han som ska jobba med tränaren 24/7. Jag pratar med Gretar Steinsson (Fleetwood Town) mer än jag pratar med min fru, och det var samma sak med Warburton i Brentford.

När det gäller det negativa skulle nog en del säga att hans idéer sällan har lyckats ända fram, och att han har en taktik som ibland blir spretig och tråkig. Dessutom har han haft kvar ett rykte om sig i England att ganska snabbt vilja klättra uppåt på tränarstegen.

Några småsaker:

1. Han har egentligen spelat de flesta nummerformationer som finns. Tidigare i karriären blev det mycket 4-4-2, 4-3-3, 4-2-3-1. På senare år har han dock hittat en del framgång med 3-5-2.

2. Det finns lite Midtjyllandkopplingar. MFF verkar ha hittat små samarbeten med den danska klubben, och Röslers tidigare klubb Brentford har samma ägare som Midtjylland. Oklart om det dock finns något samband.

3. I en intervju med Guardian berättar han om att han skrev upp för en ”masters degree in sporting directorship”. Han verkar genuint intresserad av att förstå sig på saker: hur föreningar fungerar, supportrar, media. Just media tog han upp själv, då han jobbat mycket med det som expert.

4. Ett par av dagens artiklar:

Kort om hur Uwe Röslers börjar forma MFF. 

Hur processen kring anställningen var.

5. Vill man ha en kort genomgång av en av hans matcher, så går han igenom det taktiska i en match mellan Man City och Wigan 2014 här:

Källor: Telegraph, Independent, Daily Mirror, Daily Mail, Express, Transfermarkt, Brentford, Fleetwood Town, Guardian

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Hur de 16 allsvenska lagen gjorde mål under våren

Då det var VM-hets överallt så satte jag mig istället ner för att kolla igenom de 244 målen som gjorts i allsvenskan under våren. Jag tycker att många lag har haft tydliga trender kring hur de gör sina mål:

HAMMARBY: 25 mål
Fasta situationer: 7 mål (2 straff, 3 hörna, 2 frisparksinlägg)

Hamad 6 mål, Dibba 7 mål, Djurdjic 6 mål, Tankovic 2 mål, Khalili 2 mål… Lägg också till att de tillsammans har gjort 12 assist. Hammarby har ofta snabba anfall, vågar svåra passningar framåt, springer i många olika ytor och har därmed mycket bredd, och har haft effekt på alla offensiva spelare. Välblandat mellan taktiska instruktioner och individuell frihet?

IFK NORRKÖPING: 21 mål
Fasta situationer: 3 mål (2 straff, 1 hörna)

Livets tre garantier: döden, skatter, och IFK Norrköping som allsvenskans bästa inläggslag. Elva matcher, elva inläggsmål:

ifkn
IFK Norrköpings inläggspositioner som har gett mål 2018.

Av de resterande sju spelmålen kan flera av dem kokas ner till ”David Moberg Karlsson gör sin grej”. Samtidigt är Norrköping inte ett för enkelt spelande eller tråkigt lag. De klarar av inläggsspelet utan att behöva slänga upp två bufflar. Deras 3-4-3 flyter ofta på fint, och är det enda laget som har gjort mål i samtliga matcher under våren. Faktum är att laget har gjort mål i varje match sedan de bytte till 3-4-3 i höstas.

AIK: 19 mål
Fasta situationer: 2 mål (1 straff, 1 hörna)

Deras enda mål på fast situation var en supervolley av Rasmus Lindkvist, men AIK gör mål på nästan alla andra sätt än fasta. Långa kontringar, höga bollvinster, inlägg, men framför allt är det allsvenskans bästa lag runt och framför straffområdeslinjen.

De har hög individuell kvalitet på de centrala spelarna, och de klarar av de svåra och små ytorna. Flera av den allsvenska vårens tekniskt och spelförståelsemässigt svåraste mål gjordes av AIK.

DJURGÅRDEN: 19 mål
Fasta situationer: 5 mål (1 straff, 3 hörna, 1 efterspel till fast situation)

Allsvenskans bästa hörnlag de senaste åren inledde våren med att vara just det igen. Efter ett tag började deras uppspel på yttermittfältarna ge bättre effekt, och de skapade många mål därifrån. Generellt ett lag som snabbt tar sig framåt. Tre spelare att lyfta fram: jättenyttiga Kerim Mrabti, minisuccén Jonathan Ring (ojämn och svår, men när han lyckas blir anfallen mycket bättre), och Tino Kadeweres smarta, starka spel (8 mål, 2 assist, direkt inblandad i ytterligare 3).

ÖSTERSUND: 18 mål
Fasta situationer: 5 mål (1 straff, 1 hörna, 1 hörnvariant, 2 frispark)

Östersunds spel är mycket mer än två spelare, men att de gick trögt samtidigt som Hosam Aiesh var borta var inte bara slump. Många av deras bra anfall kommer när Aiesh och Ken Sema utgår från kanter för att dribbla, hitta djupledspass, slå inlägg, eller rent allmänt stöka runt. Med Aiesh fick de hot från bägge kanterna, när han inte var där kunde motståndarna försöka stänga av Sema och därmed mycket av Östersund. De två spelarna har skapat i princip samtliga spelmål (undantaget femmålskrossen mot Sirius).

GIF SUNDSVALL: 17 mål
Fasta situationer: 5 mål (1 straff, 1 hörnvariant, 1 snabb frispark, 2 långa inkast)

29 mål på 30 matcher förra året, 17 mål på 10 matcher i år. Visserligen har turen varit med dem i vår (motsatsen 2017), men de har nu ett helt annat självförtroende och spelförståelse i sista tredjedelen. Många mål förra året kom efter inlägg, men nu ger sig spelarna tiden att lösa det bättre. Sällan hastiga avslut eller inlägg på chans, utan försök att kontrollera bollen bättre eller hitta någon i bättre läge. Linus Hallenius (5 mål+2 assist) fortsätter att vara en bra allsvensk spelare och Romain Gall (6+3) har växlat upp till samma nivå. Dessutom ger Maic Sema hintar av att han kommer vara på samma nivå snart, och lagets kvalitet i att ta bollen från backlinjen och in i farliga ytor har förbättrats markant.

BK HÄCKEN: 16 mål
Fasta situationer: 4 mål (2 straff, 1 frispark, 1 frisparksinlägg)

Andreas Alm pratade tidigt om ”fötterna mot mål” och snabb fotboll. Det har varit ojämnt och för ofta mållöst, men han har åtminstone kunnat sätta egen karaktär på spelet. Många kontringar och höga bollvinster, men de är framför allt starka på att komma in centralt och hitta korta instick därifrån.

ÖREBRO SK: 16 mål
Fasta situationer: 8 mål (2 straff, 3 hörna, 1 frispark, 1 frisparksinlägg, 1 efterspel till fast situation)

Mycket snack om Besaras briljans (och han är briljant), men Igboananike är också inblandad i det mesta. Det är bara ett par mål där ingen av Besara eller Igboananike är direkt inblandade. Örebro använder sig av hur bra Igboananike löper, oftast bakom motståndarnas backlinje. Det blir därför många mål efter kontringar och/eller instick.

Filip Rogic har också ofta hunnit in i farliga lägen, trots att han startar i låga positioner, och Michael Omoh är ibland Besara-klass. Dessutom håller Kjäll uppe snittet från hösten, med ungefär ett mål på fasta situationer (minus straffar) varannan match. Snittet under Axéns sista 50 matcher var ungefär ett var tredje match.

MALMÖ FF: 15 mål
Fasta situationer: 3 mål (2 straff, 1 frisparksinlägg)

15 mål på 12 matcher är verkligen inte bra. De har inte fått något gratis på fasta situationer, och i spelet har de varit idéfattigare än de brukar vara. Inledde våren med många inläggsmål, avslutade våren med att få effekt på att snabbare leta efter bland annat Carlos Strandbergs djupledsspel. Har satt flera statistiskt sett svåra lägen (och missat många “enkla”), och har redan börjat värva för att förbättra centrala delar som har saknats.

ELFSBORG: 13 mål
Fasta situationer: 4 mål (1 straff, 1 hörna, 1 frisparksinlägg, 1 efterspel till fast situation)

Gjorde tre kontringsmål mot Dalkurd när de redan hade ledningen. Har annars gjort ett antal mål efter långsamt byggda anfall när spelarna har flyttat runt, ställt sig i sina nya rätta positioner, och sedan passat sig igenom. Fortfarande för få mål som kommit till av bra kombinationsspel och/eller hög bollvinst (i princip inga alls). Några distansskott och några inläggsmål. Det känns inte som att Jimmy Thelins idéer fungerar i sista tredjedelen än.

KALMAR FF: 13 mål
Fasta situationer: 8 mål (2 straff, 3 hörna, 1 frisparksinlägg, 1 långt inkast, 1 efterspel till fast situation)

I allsvensk topp kring fasta situationer, där de har nytta av giganten Viktor Elm och läggaren/kastaren Chima Akas. I allsvensk botten när det gäller spelmål. Två-tre av spelmålen har dessutom kommit via individuellt starka prestationer mer än något annat. Anfallarna har haft fortsatt stora problem att göra mål (de har tillsammans gjort ungefär fem spelmål sedan starten på 2017).

DALKURD: 12 mål
Fasta situationer: 1 mål (1 frisparksinlägg)

Uppflyttade som ett lag som använde sig kortpassningsspel för att ta sig till mål, men i och med värvningen av Buya Turay och att Sugita nu är en startspelare (vilket han inte var 2017) så har Dalkurd blivit mycket snabbare. Det, plus att det är en svårare serie, har gjort att de lagt om sig till att bli klart mer kontringsinriktade. Det syns på målen. Sugita/Buya Turay har varit direkt inblandade i åtta av elva spelmål.

IFK GÖTEBORG: 12 mål
Fasta situationer: 2 mål (2 hörna)

Av deras tolv mål så har två varit hörnmål och tre-fyra gånger har de vunnit boll nära motståndarnas mål. I övrigt har de ofta fått effekt av snabba uppspel mot en högt stående Emil Salomonsson på högerkanten, och har generellt gjort det bra när de attackerat snabbt. Många omställningsmål och/eller bra längre uppspel från Calisir. Få kontinuerligt poänggörande spelare.

IK SIRIUS: 10 mål
Fasta situationer: 4 mål (2 straff, 1 hörna, 1 frisparksinlägg)

16 förluster och bara tre vinster på de 23 senaste tävlingsmatcherna. Sirius har varit dåliga under lång tid. Skador, många nya spelare, och dålig träffsäkerhet på nyförvärv har gjort att det tidigare vältrimmade spelet har krasat.

De har bara gjort ett fåtal mål i öppet spel, och de målen har kommit efter exceptionella avslut eller inlägg/direkta anfall. Inte alls enligt det byggande Sirius som vi har sett tidigare.

TRELLEBORGS FF: 10 mål
Fasta situationer: 4 mål (3 hörna, 1 frisparksinlägg)

Till skillnad från övriga nykomlingar så tar Trelleborg poäng tack vare bra fasta situationer. De gillar också att anfalla med direkta och optimistiska passningar, men de har även gjort ett par-tre mål efter fint uppbygga anfall, där de passat sig runt i närheten av motståndarnas straffområde.

Individuellt finns det mycket kvar att ta av. Unga duon Freddie Brorsson och Felix Hörberg har de redan gjort mer än vad någon trodde de skulle göra över hela 2018. Salif Camara-Jönsson kanske snart är tillbaka. Ottar Magnus Karlsson och Deniz Hümmet ska få ut ännu mer i allsvenskan. De kanske har klart bättre spelare redan i juli än vad de hade i början av april, även om de inte värvar.

BROMMAPOJKARNA: 8 mål
Fasta situationer: 3 (2 straff, 1 hörna)

Storvärvningen Bajram Ajeti har bara gjort två mål (varav ett på straff), och laget har varit mållösa i fem matcher (och bara gjort spelmål i fyra matcher). I övrigt liknande Sirius: för få mål för att se trender. Ett av målen var kontring i minut 89 mot Häcken, som hade ettmålsunderläge och två spelare utvisade. Ett mål var distansskott och tavla av Andreas Isaksson. Ett mål var en David Moberg Karlsson-kontring av Eric Omondi.

Några gånger har de dock gripit sig fast vid motståndarnas straffområde, haft kvar bollen, flyttat upp spelare, och spelat sig in på ett bra sätt.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

MFF tappade tre saker med Christiansen som aldrig ersattes

I teorin ersattes Erdal Rakip och Anders Christiansen med Sören Rieks och Fouad Bachirou.

Men det gick inte. Bachirou har dels haft skador, men MFF hoppades att han skulle förbättra sitt spel i sista tredjedelen. Det blev naivt. Bachirou är en jättebra spelare, men främst på att springa mycket och att ta bollen från backlinjen till mittfältet. Rieks hade problem med alla nya vinklar och kom till slut ut på vänsterkanten istället för den högerrollen han var tänkt att ta hand om (vänster- och högersidan fungerade olika under Magnus Pehrssons ledning).

Det blev för få spelare som var riktigt bra i de centrala offensiva delarna.

När MFF försökte lösa sina grejer i sista tredjedelen under våren så blev det mest inlägg (dock ganska framgångsrikt) och distansskott. Jämför det med AIK, som 2017 hade stundom trögflyt i anfallsspelet, men ökade skickligheten på några offensiva centrala spelare i vintras. Nu är de bäst i allsvenskan på centralt kombinationsspel och gör många av sina mål på det sättet.

MFF:s bästa period var i höstas när de hade Rakip och Christiansen centrerade och tillät dem ösa på. Det var ett av deras mest effektiva anfallsvapen och bägge försvann. Dessutom försvann möjligheten att ändra utseende på centralt mittfält. Förra året hade MFF Christiansen som given, men kunde ha Oscar Lewicki eller Rakip bredvid honom beroende på vad som behövdes under matchen (kolla exempelvis hemmamatcherna mot AFC och Örebro, där raka byten Lewicki/Rakip gav vinster). I år har de möjligheterna till förändring knappt funnits.

Till detta la MFF till ännu fler spelare vars egenskaper och beteenden var mer inriktade mot längre inlägg (Egzon Binaku, Eric Larsson, Carlos Strandberg var med från start det här året, Alexander Jeremejeff blev startspelare en längre period…). Det har varit ännu enklare att använda sig av det när annat inte har fungerat.

MFF behövde något för att klara av att spela sig igenom på fler sätt. De behövde också ytterligare någon spelare som är riktigt bra. Någon som verkligen kan leva sig in i en fotbollsmatch, som vet när en matchplan är bra att ha och när den ska slängas undan. När egna initiativ är bäst under en match och när tränarens taktiska plan ger bäst segerchans.

Nu löser Anders Christiansen inte allt för MFF, problemen är många fler än så, men samtidigt hade MFF aldrig kunnat ersätta AC rakt av i vintras vad de än hade gjort. Lösningen ett halvår senare blev alltså att värva in samma spelare. Nu har de ett tre nygamla saker som de så uppenbart har saknat. En riktigt bra spelare, fler förändringsmöjligheter på centralt mittfält, och en spelare som verkligen är bra på att lösa saker offensivt centralt.

Nu återstår det att se utvecklingen (klubb-, speltid- och positionsmässigt) för Lewicki, Bonke Innocent, Samuel Adrian, och Isak Ssewankambo. Det handlar ganska mycket om vem som blir ny tränare. Någon kan få ny position, någon kan hamna längre ifrån speltid, någon kanske höjer sig, någon kanske lämnar.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Kalmars nya transferidé (?) - tidigare brasilianska stortalanger

När jag var i Kalmar senast så tryckte Nanne Bergstrand på tre saker:

1. Komma in ännu mer i den brasilianska marknaden.

2. Hitta en ny mittfältare med ”hotande passningsspel”.

3. Få in ännu mer kvalitet i laget, kvalitet som inte måste utvecklas under lång tid.

Nummer tre är det svåraste. Bergstrand vill ha fler spelare som har fler färdiga lösningar i sig. Hans spel bygger mer på intuition och ökad spelarfrihet än många andra allsvenska tränare. Problemet är att KFF verkligen inte har råd med sådan kvalitet.

Kalmar FF gjorde då motsvarigheten till att gå in i en alldeles för dyr affär, men gå direkt till den defekta hyllan där man hoppas kunna laga grejerna hemma sen. KFF gick till Flamengo, gjorde sig kompis med så många de kunde i klubben, och frågade efter spelare. De verkar framför allt gå efter spelare som har visat hög kvalitet tidigare, men hamnat i en lång negativ spiral som KFF vill få dem ur snabbt. Flamengo har också insett att de har för många spelare i gapet 21-26 år som inte används, och då kan de lånas ut till europeiska klubbar för att eventuellt scoutas upp av större klubbar.

Det blev först Nixon (offensiv allroundspelare), som var ordinarie en höst i Flamengo men sedan knäskadade sig och inte alls kom tillbaka till bra nivå. Enligt Barometern bli Jajá (23 år, central mittfältare) spelare nummer två.

Jajás karriär har än så länge koncentrerats på ett år. Sommaren 2015 spelade han U20-VM. Han var ordinarie i ett lag som gick till final och hade spelare som Gabriel Jesus (nu Man City), Jorge och Boschilia (AS Monaco), Malcom (Bordeaux), Andreas Pereira (Man Utd)…

Det blev utländskt intresse för Jajá efter det, men han fick istället A-kontrakt och några A-lagsmatcher inkluderat ett par starter på Maracanã. Våren 2016 blev det lån till Série B, där han var ordinarie.

Efter det? Nästan ingenting. Han blev petad och har knappt fått chansen, inte heller under övriga lån.

Det är där KFF hoppas kunna skapa en brytpunkt. Att det jag sett och läst verkar han vara vänsterfotad innermittfältare, som delvis är stark i kropp men framför allt har ett bra långt passningsspel. Mer direkt än många andra i den brasilianska fotbollen, och han gillar både krossbollar och långa djupledspass. Quarterback-ish.

Tanken är säkert att ha ett alternativ till Rasmus Elm. Min tolkning var att Bergstrand tyckte att Romário och Herman Hallberg mer har ett bollhållande passningsspel än ett hotande.

Förutom tidigare brasilianska stortalanger så letar KFF också efter tonåringar som ännu inte blivit upplockade av de stora klubbarna. Där verkar det dock mer handla om en långsiktig process, även om klubbchef Mattias Rosenlund pratade i termer om att de kan bli inbjudna under somrarna.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

MP:s arv, Anderssons roll, och profilen till ny tränare i Malmö FF

– Jag förstår att när de senaste resultat inte gav glädje så är det svårt att prata om det positiva, men det är rättvist om det kommer ut: den professionalismen som du gav till oss. Taktiska förberedelser, grundlighet, och motståndaranalyser förtjänar att lyftas fram.

Citaten hade nog kunnat komma från de flesta Malmö FF-spelare, men det är från Ragnar Klavan när Magnus Pehrsson lämnade jobbet som förbundskapten för Estland. Situationerna var ungefär likadana:

Han kom in för att styra upp saker vid sidan av. Den organisationen fick ett lyft vilket även genererade i bra sportsliga resultat, och laget åkte sällan på taktiska smällar, men när de ville nå en nivå uppåt så kom istället en omvänd effekt med alldeles för stora och många förluster.

Det här skrev jag efter SM-guldet 2017:

“Pehrsson började med att planera upp säsongen 2017. Jag gjorde intervjuer med honom tidigt i januari där han pratade om taktisk organisation, spelstil, individuella spelare, och träningsupplägg som endast skiljer sig i nyanser jämfört med idag, nio månader senare. Redan då visste han hur han ville ha året, och han fick året dit.”

“Det har handlat mycket om förstärka och bygga strukturer. Upplägg med veckoschema, träningar, taktiska instruktioner, skadeförebyggande arbete. MFF-spelarna krävde tydlighet och fick välgenomtänkt tydlighet. De undviker inte längre att berömma sin tränare, som under Allan Kuhn, utan nu verkar de veta vad de ska göra på planen.”

Jag skrev även förra veckan om att MFF är en förening som har haft stora framgångar genom att vara duktiga på att planera. Alla huvudtränare har också sina brister, och Pehrssons blev tydligare under formsvackan: när hans planering för 2018 inte fungerade så hittade han inte tillräckligt mycket förändring i det. Han har försökt: mindre strukturerat offensivt spel, mindre flexibilitet, träningsförändringar, lyssna ännu mer på spelarnas önskemål, men det fungerade ändå inte. Han drog kanske i rätt spakar, men på fel sätt eller för sent.

Det som gjorde det ännu svårare var det inte har funnits träningspass då matchschemat har varit för tätt. Pehrsson är en träningsplanstränare, det är därifrån och via videoanalyser som han primärt bygger sina tränarresultat.

Till detta har han inte lyft till samma man management-nivå som exempelvis Åge Hareide. Ibland när Pehrsson pratade om motivation, kämparanda, och vi-mot-dem-känsla så blev det mest saker som ”skulle sägas”, inte att de verkligen lös igenom.

***

Nu blir Daniel Andersson tillfällig (?) huvudtränare. Alla har väntat på detta testet i MFF. Rädslan har varit vad som händer om Andersson får det permanent och misslyckas. MFF vill inte bli av med honom i organisationen, han betyder för mycket för helheten, men han kan väl inte gå tillbaka till att vara sportchef om han permanent får tränarjobbet och där misslyckas?

Vi vet heller inte mycket om tränarprofilen Daniel Andersson. Spelsätt? Förhållande till spelarna? Upplägg på träningar och ledarteam? Han ville inte berätta något i dag. Både Andersson och alla vi andra kommer att lära oss mycket i de kommande matcherna. Även MFF kommer lära sig mycket. Finns det någon tanke om att det här är tre matchers “audition” för om han kan vara en kandidat? I så fall kan ju tajmingen kring bytet ha varit ännu mer lägligt.

***

Vad letar MFF då efter för tränare på sikt? När man har sparkat en tränare, då går föreningar gärna efter nya tränare som har sina styrkor i den förra tränarens brister. Man tar de senaste lärdomarna och går mer efter dem. Jag tror två saker kommer att prioriteras:

En tränare som är ännu bättre på man management, och som i ännu större grad lyfter in talanger för att få speltid.

Jag tror nämligen att analysdelen, åtminstone i teorin, redan ska existera hos de tre assisterande tränarna. Att huvudtränaren därför ska vara ännu mer av en motivatör och ha känsla för när han bara ska låta spelarna göra sitt. Jag tror också att MFF vill se en tränare som vågar mer med de unga. Steget till speltid har förstorats upp för mycket och Pehrsson har inte prioriterat de positiva effekterna som det kan bli av att slänga in en egen produkt.

Till detta finns det säkert några saker som alltid ska vara med: en tränare som inte kräver för stor makt, som sportsligt prioriterar flexibilitet och presspel, som “garanterar” resultat, och som kan fortsätta att bygga vidare på ledarorganisationens utveckling.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Malmö FF har fått smällar på käften och vet inte vad de ska göra

Beroende på vilken historieskrivning du utgår från så har citatet ”Alla har en plan tills de får en käftsmäll” sitt ursprung hos antingen en tysk general eller någon amerikansk tungviktsboxare. Det är dock ord som definierar Malmö FF just nu. De har gått från att vara Sverigeledande på att planera fotbollsvinster och utveckling, till att inte kunna hantera saker när det går fel.

Manel Estiarte, dominant i vattenpolo och medarbetare till Pep Guardiola, har vid flera tillfällen dragit fram teorin att det blir allt vanligare att idrottsgiganter tappar förmågan att hantera förluster. Gränsen mellan de bästa och resten blir allt större, och till slut blir de bästa så stora att de inte längre greppar konceptet att förlora.

De förväntar sig aldrig en enkel match, men en seger. Sedan kommer smäll efter smäll efter smäll. Det blir en chock istället för att ta emot smällarna, gneta ur det, och inte fastna i ”men vi presterar ju bättre än motståndarna”-retoriken.

(Till detta har MFF också flera nya spelare, som inte verkar vana vid storklubbspressen. Något som Magnus Pehrsson själv tagit upp flera gånger).

Nu ska vi inte skriva historien som att MFF har varit motgångsfria de senaste åren (starten på 2016, CL-kvalsfiaskot), men de har tagit sig ur perioderna snabbt. Dessutom är det en förening med planering. De har bara haft korta perioder med brandsläckning, resten av tiden har de haft medflyt och resurser för att kolla framåt. Det lugnet och den kunskapen har MFF haft råd att låta genomsyra hela föreningen. Analys, väl genomarbetad plan, resultat.

Under mina drygt två års bevakning av MFF så finns det oräkneligt många exempel på sådana grejer. De säger en sak, de påbörjar en process, och sedan syns förbättringen. Det gäller både stora saker på ledningsnivå och detaljförbättring på individuell spelarnivå.

MFF hade problem med skador och belastning 2016, så de satte in nya resurser och etablerade ett nytt tänk vilket gjorde att de hade allsvenskans lägsta skadefrånvaro 2017.

MFF la in tre-fyra gånger mer videoanalys inför 2017, och det förbättrade spelarnas utveckling, kollen på det egna spelsättet, och motståndarscouting. De upptäckte att defensiven på fasta situationer var för dålig, och fixade i ordning det i slutet av 2017. De började få igång presspelet som det hade snackats om i drygt ett års tid.

Bland annat hade de kommit till insyn kring mittbacksegenskaper för presspel, och bytte ut Kari Arnason (bra 2016) mot Lasse Nielsen (inte bättre spelare, men mer spelanpassad).

Oscar Lewicki hade haft stora passningsproblem, men där började han plocka fram fler diagonala passningar och drog även fram ett nytt beteende där han automatiskt spelade fler passningar framåt. Anders Christiansen gjordes mindre bollkåt och mer sugen på att hitta positioneringar som förstörde motståndarnas balans, vilket var det som lagets lite mer direkta spel behövde.

Ställ en fråga till MFF om ett problem, och de kan ge ett svar och sedan fixar det ofta sig till slut. I 15 månaders tid kändes det som att MFF var i förbättringsläge via sådana processer. Nu har de istället haft en helt urusel månad. Hur mycket ska slängas bort då? Alla idéer har inte blivit usla, så det ska finnas kvar ett långsiktighetstänk och tro på vissa principer.

Men. Med det sagt. MFF har inte bara haft en dålig förmåga att hantera käftsmällar, utan de har träffat fel för många gånger i sin planering. Åtminstone än så länge.

De trodde att den låga skadefrekvensen skulle fortsätta 2018, och räknade inte in att det kunde bli ”otursskador”.

Det blev ett mer defensivt balanserat mittfält (på grund av Champions League-floppen?), men Fouad Bachirou och Oscar Lewicki är väl inte ett par som dominerar bort de lågt ställda lag som MFF ofta möter i allsvenskan?

Hur kan det ens finnas i närheten av tillräckligt många fördelar som väger upp för argumenten emot att Bonke Innocent är kvar?

Om MFF ska höja sig en nivå (till att bli ledande i Norden och nå ett par Europacupgruppspel inom tre-fyra år), är det då Sören Rieks och Arnor Traustason som är de korrekta storvärvningarna till kanterna för att nå de målen?

Det pratades om lärlingarnas framfart, men förutom ströminuter på Samuel Adrian så har ingenting hänt där. Ledningen säger en sak, Pehrsson har lite andra ordval, och på planen syns knappt något (än). Ledningen har ändå tagit i med ordval om att lärlingarna ska vara en viktig del mot kommande Europacupgruppspel. Då måste de fasas in.

En av MFF:s styrkor 2017 har försvunnit: kvaliteten på byten. Pehrssons byten blir ofta vänsterback mot vänsterback, anfallare mot anfallare, eller efter en skada. Varför så medvetet ta bort ett lags styrka? Det pratades om nackdelarna med stor trupp (kostnader, spelarmissnöje, längre väg för talangerna), men kanske MFF planerade upp lite för mycket baserat på vad som hände 2017?

Dessutom skulle ju presspelet snarare utvecklas än avvecklas 2018. Det har lagts in fler presskompatibla spelare i varje lagdel, förutom anfallet. De har tre fantastiska anfallare (Strandberg, Jeremejeff, Rosenberg), men de tre som ska dra igång ett presspel är verkligen inga Jo Inge Berget:ar. De är inte ens några Pawel Cibickis.

Det har som sagt blivit allt fler flexibla, snabba, omställningsbara spelare som kan följa matchplaner. Det var säkert en delanalys efter CL-kvalet. Pehrsson har flera gånger pratat om att han i bortamatchen mot Vardar startade med en elva som var fel. Det behövdes kanske fler spelare som kunde göra det han ville?

Men. Än så länge har effekten ibland blivit en för homogen grupp. Hotar de här spelarna tillräckligt mycket i farliga ytor? Finns det tillräckligt hög teknisk kapacitet? Är de tillräckligt spontana? Kommer många olika spetsegenskaper fram tillräckligt ofta?

Inläggsspelet har varit delvis valt. Det blev en effekt av att MFF tappade offensiv kvalitet centralt (Christiansen), och balanserade då upp mer via kanterna och ny inläggsstrategi. Det har fungerat bra. Ungefär hälften av spelmålen 2018 har kommit på rena inlägg. MFF har också tagit in fler inläggsinriktade spelare.

Förra året var Berget, Erdal Rakip, Yoshi Yotún, och Anton Tinnerholm på kanterna. Berget var egentligen anfallare, Rakip avskydde kantspel, Yotún var mer omständig (åtminstone i början), och Tinnerholm upptäckte att hans långa inlägg var för dåliga, så han hittade andra alternativ. Nu blir det mer direkta inlägg från Egzon Binaku och Eric Larsson. Arnor Traustason kommer kanske inte till så många inlägg, men är primärt en spelare med hårt jobb och bra fot på fasta. På inläggen är det dessutom enkelt att sikta på Carlos Strandberg.

Det är verkligen inget fel i deras val att prioritera fler inlägg. I deras analys av 2017 visade det sig att de ofta kom till kanterna, men att de därifrån inte kunde göra tillräckligt mycket nytta. Samtidigt får det inte bli överdrift. IFK Göteborg tyckte att de stängde av MFF från att komma till många inlägg. Ändå hade MFF 45 inläggsförsök i den matchen, exkluderat ett 15-tal i samband med fasta situationer. Det innebär ett inläggsförsök i öppet spel varannan minut.

I övrigt? Jag kan sakna påeldande i MFF-lägret. De har dragit sig ifrån att vara provocerande. Det skapas sällan motståndare som är mer än vanliga motståndare. Det finns ingen Åge Hareide som säger några väl valda ord och skapar tändning, vilket var en av MFF:s stora fördelar under CL-åren.

Jag tyckte det fanns gnistor mot IFK Göteborg. Sören Rieks inledde med de 300 mest taggade minuter jag sett en spelare göra. Poya Asbaghi hade kryddat den allsvenska buljongen. Supportrarna var på det. Men sedan ebbades det ut.

Men jaha. Finns det några saker som MFF kan göra för att ta sig ur det här?

Ta en ny titt på truppen i sommar och rätta till några saker. De borde utöka scoutingorganisationen och skaffa en bredare marknad att ta spelare från, för de kommer inte hitta allt de vill ha hos skandinaviska spelare. Bägge sakerna kommer kosta pengar, men alternativet att inte göra det kan bli dyrare i det längre perspektivet.

Taktikmässigt är det svårt att skruva stort på saker innan sommaruppehållet. Det är helt enkelt noll träningar mellan matcherna, på grund av tätheten i matchschemat.

Att byta en tränare hade kunnat ge en kick, men det har såhär långt inte pyst ut mycket om spelarmissnöje.

Spelarmissnöje är annars den överlägset vanligaste anledningen till att sparka en tränare. När en tränare få sparken så pratas det ofta om att spelargruppen vill ha ett tydligare ledarskap, men det kan betyda olika saker. Ibland vill spelargruppen ha mer djupgående spelbitar och detaljer att ta med sig (som efter Allan Kuhn), ibland att de vill ha ett mindre komplext spelsätt och istället bara utgå från enstaka ramar. Och så brukar klubbarna byta mellan dem. Först den ena, sedan den andra, och tillbaka till den första typen igen. Där tycker jag att Pehrsson ska ha lite beröm för att han verkar göra saker mer simpelt, men det har bara blivit positiv effekt i en av tre matcher.

Samtidigt har MFF byggt en sportslig struktur som gör att tränaren har en mindre roll, där ett av argumenten blir att det förenklar att byta ut tränaren när det väl går dåligt. Men. Det hade varit hårt att sparka en tränare efter en usel månad, om nu MFF verkligen har menat allvar med hur nöjda de var med Pehrssons första 15 månader.

Pehrsson kommer, oavsett hur länge han blir kvar, lämna efter sig åtminstone ett starkt arv: hans uppbyggnad av organisationen runt och under honom. Videoanalyser, organisation med övriga i ledarstaben, träningsplanering, jobbet med att försöka göra saker som ligger i framkant. MFF var för långt bak i sådana delar när Pehrsson tog över, men där är min känsla att han har styrt upp med en professionalisering och det var exakt samma saker som han fick beröm för under sin tid i Estland.

Slutfrågan: har MFF presterat (antal skapade målchanser kontra antal målchanser för motståndarna) så dåligt som poängen visar? Nej. Men hade matchbilderna varit helt i linje med resultaten så skulle alla ha fått sparken i MFF nu. En storklubb skapar fler chanser än motståndarna i de flesta matcher. Nu ska vi bara se om de har resa-sig-upp-efter-käftsmällsförmågan och faktiskt få resultat.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Snack med MP inför Blåvitt - inget vilande inför cupen och vad laget gör bättre nu

Inför dagens match mot IFK Göteborg blev det ett långt snack med Malmö FF:s huvudtränare Magnus Pehrsson, som pratade om rotation, Eric Larsson, förbättringar, och skillnaden Djurgården/IFK Göteborg.

Magnus Pehrsson om…

… han funderar på att vila spelare i dag med tanke på torsdagens cupfinal.

– Hade vi varit i ett läge där vi haft ledningen i allsvenskan och haft klart fler poäng än vi har nu, då hade vi kanske resonerat annorlunda med den här matchen.

– Men vi är inte i det läget. Nu är det att vinna i morgon och sedan ta det därifrån.

(Där tar han också upp att de nu, med så tätt mellan matcherna, är ännu viktigare med återhämtning än att träna hårt och på nya saker. Dessutom tas beslut om spelare senare, exempelvis spikas startelvorna först på matchdag)

– Man måste vara ”cool” i att vi inte kan träna spelarna, utan det handlar om att återhämta.

… hur matchbilden i dag kommer skilja sig jämfört med Djurgårdsmatchen senast.

– De spelar fotboll på hela olika sätt, både organisatorisk och idémässigt. Djurgården spelar 4-4-2 och är nog det mest direkta laget i hela allsvenskan.

– Göteborg spelar nästan alltid med en fembackslinje. Ofta fyra mittfältare i olika formationer. De gör på lite olika sätt, men där man prioriterar kontroll väldigt mycket mer med att ha långa bollinnehav. Det kan vara den kompletta spännvidden av motstånd.

… vad som egentligen gjorde MFF bättre mot Djurgården än tidigare matcher.

– Jag tycker det var väldigt mycket som var bra i matchen. Både vad vi kom från, med den pressen som var på oss, men också vad vi levererade. När jag ser den igen är den ännu bättre än vad jag upplevde live. Vi kände att vi hittade lite nya saker i vårt spel som jag gärna har kvar i matchen i morgon.

– Den största förändringen var vår beslutsamhet. Det var mycket tuffare lag, det gick snabbare, det var beslutsamt, vi vann fler dueller, det var en annan puls där ute.

– Det är överordnat allt annat vad det gäller taktiska positioneringar, men vi gjorde också saker smartare. Ibland säger man ”vi måste jobba hårdare”, men nu har vi fakta på att vi sprang ungefär 20 procent mindre mot Djurgården än vad vi gjorde mot Kalmar (3-0-förlust). Det där med att springa många meter och jobba hårdare är alltid en sanning med modifikation, men vi fick mer effekt på det vi gjorde i matchen. Vi reagerade inte, utan var aktiva och agerade. Vi sprang på rätt sätt.

– Det var ett annat beteende som jag efterfrågade och det måste vi fortsätta med om vi ska fortsätta vinna matcher.

– Mot Djurgården var det väldigt mycket att vinna andrabollsspel. När bollen slogs skulle vi vara snabbare. Det är grunder i den där matchen åt bägge håll. Det låter enkelt, men det var så det var i matchen. Jag tror inte det blir så nu. Jag tror det är en motståndare som är mer avvaktande med och utan boll.

– Anfallsmässigt hade vi pratat om att vara mer direkta, men med mer variation. Att spela direkt till forwards både på och bakom, och även spela genom mittfältet. Senast var det, trots en svår match, en fin balans i det. Vi kunde skapa chans på en passningen men också på längre bollinnehav. Det är den fotboll vi vill spela, att ha en variation, men mot BP blev mer direkta. Innan det kände vi att vi blev omständiga, vi skulle igenom alla lagdelar hela tiden. Då blir man lite långsam och förutsägbar.

… Eric Larsson, som såg stark på under träningsmatcherna men inte haft samma positiva aura kring sig på slutet.

– Det är svårt att prestera bra när ett lag inte spelar tillräckligt bra fotboll. Det har vi inte gjort och det vet vi om.

– Hans roll bygger på att löpa mycket och stå mycket för bredd och komma fram. När det har hackat… Ibland har han kommit högt och då har vi behövt honom i en speluppbyggnad, ibland har han kommit upp för sent.

– Sedan tror jag generellt för alla våra spelare, men framför allt våra nya, så får man inte glömma bort den press det har varit på oss sedan omgång två i allsvenskan när vi inte vann mot AIK. Det har varit en första period som inte har varit en smekmånad. Innan dess hade vi bara vunnits fotbollsmatcher (i cupen) med de nya spelarna. Det påverkar människor. Det är första gången han upplever det tror jag. Jag tror inte han har haft det i de andra klubbarna. Det har nog varit en väldigt bra period för att lära sig en massa nytt snabbt. Jag tyckte det var, som lag och för hans del, ett steg framåt.

– Det är så små saker, men den här ”aha”-känslan att ta hela långa löpningen bort mot motståndarnas stolpe och göra den assisten (till 1-0 mot Djurgården). Det är en sådan sak i hans spel som vi vill se. Att få till det och hjälpa till att vinna matchen, det tror jag ger honom en enorm kick som kan vara det som får det att lossna ännu mer.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Noteringar kring KFF: "Targets har svårare att hävda sig i dag"

Jag spenderade en helg i Kalmar och fick med mig mycket därifrån. En av funderingarna jag gick in med var kring Kalmar FF och anfallarna, och där ställde jag ett par frågor till Nanne Bergstrand.

Vad skiljer på det du vill uppnå med KFF 2018 kontra 2013?

– Skillnaden sitter nog i sättet att spela anfallsspel på. Där hade vi ju plockat hem David Elm 2013. Vi hade en riktig uppspelspunkt.

Det var standard att värva en targetanfallare per år under din senaste tid i Kalmar FF. Ari, David Elm, Jael, Ricardo Santos… Vad hände där?
– Den spelartypen har svårare att hävda sig i dag. För de lag som spelar med två forwards är det möjligt att ha det klassiska: en stor och en snabb, men i dag är det mycket en- och en halvforwardsspel. Det måste finnas djupledshot i det. Just den här biten med djupledshot blir viktigare, annars måste du ha det på kanterna. Vi hade det 2007-2008: Cesar på ena sidan, Patrik Ingelsten på andra. Man brukar säga att minst två av fyra måste vara riktigt bra djupledshot.

– Eller så får man spela det klassiska: uppspel, tillbakaspel, ut på kanten, inlägg. Och så tror jag aldrig vi har spelat.

– Dessutom har det blivit ett bredare anfallsspel, du måste utnyttja mer av planen och då hamnar yttrarna längre ut. Till detta har presspelet blivit viktigare.

***

På tal om offensiven: det har varit lite oklart vad som egentligen gäller med avtalen hos Nixon och Hiago.

Nixon (ordinarie i Flamengo, skadad, några misslyckade lån efter det) var inte KFF:s val när de var på plats i Brasilien. Det valet gick inte att få, och då föreslog Flamengo istället Nixon.

Nixon är ett rakt lån utan köpoption.

– Vi får en sportslig utveckling till en väldigt låg kostnad. Det är vår uppsida, och även en procent på eventuell vidareförsäljning, enligt Mattias Rosenlund.

Med Hiago är det både mer och mindre tydligt på samma gång. På frågan om det är ett lån var svaret, efter viss tvekan, “det kan man säga”. Där finns dock en köpoption. Hiago träffade KFF på plats och de var ganska tidigt ute med att de ville ha honom. Hans erfarenhet var främst från lägre divisioner i Brasilien.

***

När det gäller potentiella sommarvärvningar så gav Nanne Bergstrand en hint om att han primärt vill ha in mittfältare med hotande passningsspel.

***

KFF ska sälja spelare för åtta miljoner kronor i år enligt budgeten. Knappt en miljon har kommit in än så länge, framför allt för Harmeet Singh. Norsk media skrev att det handlade om ungefär 700 000 norska kronor (knappt 770 000 svenska kronor). Rosenlund bekräftade att summan var ungefär där omkring.

***

En sak som inte kom med i övriga texter: Bergstrand tog upp att han tror det är många blivande tränare i spelartruppen. ”Styrkan i den här gruppen är att de äldre spelarna hjälper de yngre väldigt mycket”.

***

Det här med passningsspelet har blivit lite av den negativa grejen med säsongsinledningen (ihop med skadeläget). KFF vill både ha längre anfallsspel och fler hotande passningar. Bergstrand själv tog upp fem-till-femton-sekundersanfall som något som laget behöver fler av.

Det blir lätt fokus på andra saker i KFF-laget. Hårt jobb, defensiv medvetenhet, fasta situationer, en del flexibilitet. Då blir det även lätt att de egenskapsmässigt tappar lite passningskvalitet. Samtidigt löser Rasmus Elm många problem där när han är på planen.

***

Tre artiklar från veckan:

En längre grej om KFF:s visioner och arbetet bakom kulisserna.

En lång intervju med Nanne Bergstrand om hans syn på många saker.

Bergstrand i en annan intervju om varför laget har fortsatt så många skador.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

MFF kan börja scouta spelare från MLS: ”Vi kan erbjuda att vara ett avstamp”

Jag har pratat med Niclas Carlnén och Daniel Andersson de senaste dagarna.

En långis om föreningens ambitioner och arbetssätt inne på kontoren.

Om Anders Christiansen-försäljningen.

Om säsongsinledningen och den tunnare truppen.

En sak jag inte tog med var scouting- och värvningsdelen. Det blir här istället.

Malmö FF har fortfarande en organisation som bygger mycket på Daniel Andersson som sportchef och Vito Stavljanin som chefsscout. Enligt Andersson finns inga stora planer på att utveckla det.

Däremot kom vi in på var MFF värvar sina spelare från. Av Daniel Anderssons alla värvningar hade endast tre stycken inte erfarenhet av skandinavisk fotboll: Yoshimar Yotún (som scoutades väääldigt många matcher på video), Vladimir Rodic, och Felipe Carvalho.

– Det är ganska medvetet att vi försöker hålla oss så nära som möjligt. Sedan är jag inte främmande för att ta in spelare som kan ge något annat.

Jag tog upp exempel med att danska toppklubbar har börjat värva oerhört mycket mer direkt från Slovenien, Slovakien, Tjecken, Serbien, och länder i närheten. Exempel: FCK har värvat slovaker, tjecker, serber, och slovener. De sålde Benjamin Verbic för 40 miljoner kronor i vintras. Midtjylland har värvat tjecker, bulgarer, och ungrare.

Störst framgång hade dock Nordsjälland med slovaken Stanislav Lobotka. I somras såldes han (då 22 år) till Celta Vigo för 50 miljoner kronor. Han har varit helt ordinarie i La Liga och när Inter kom med intresse i vintras så sa Celta Vido att italienarna skulle behöva betala drygt 350 miljoner.

Det är ju logiska marknader. Ligor som har talanger, men där det finns mindre pengar än i de största skandinaviska klubbarna. MFF kollar också där.

– Vito, vår scout, är ju därifrån så där har vi tittat länge. Där har vi tagit ganska många spelare (Rodic, Miljan Mutavdzic) generellt sett från Balkan. Där tittar vi mycket.

Finns det blev regioner ni kollar på?
– Det (Balkan) är en intressant marknad tycker jag. Sedan är det hela vägen över till Sydamerika. MLS har ju blivit lite lättare nu. De har höjt nivån på ligan. Det kan vara en marknad som blir intressant.

Ni har ju framför allt tappat spelare till MLS, visserligen alla med utgående avtal, men du tror att det också går att göra värvningar åt andra hållet?
– Det tror jag. Absolut.

– Vi kan kanske inte konkurrera med lönerna, men ibland kanske det kan vara någon spelare som har ambitionerna att spela i Europa där vi kan vara ett avstamp. Det är nog det vi kan erbjuda. Ta sig till Europa för att ta sig vidare. Är man bra i MLS så kan vi vara ett avstamp på vägen.

När det gäller den övriga scoutingen så är det mest bara en stor sak som har hänt under Anderssons fyra år som sportchef.

– Teknologin har kommit in. Verktygen med statistik på spelare på ett helt annat sätt. Du kan söka i databaser och sånt här. Det är den stora utvecklingen generellt, men för egen del har vi jobbat på som vanligt. Vi tittar enormt mycket fotboll, vi tittar på enormt många spelare. Sedan kan detta vara verktyg som hjälper oss lite grann. Vi använder det inte så mycket som andra lag gör, men det kan finnas där som ett stöd.

Jag hörde bland annat att ni använde statistikdatabaser för att se om ni kunde hitta någon statiskt bra vänsterback?
– Ja, vi testar det ibland. Använder man det och ser om det dyker upp intressanta namn, men jag tror det bara ska vara ett verktyg och sedan ska ögat avgöra.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

MFF mot AIK – en ovanlig svensk toppmatch som inte handlar om bollinnehav

Östersund rullade upp bra lag från starkare ligor, allt fler nykomlingar definierar sitt spelsätt med kortpassningstermer, och Hammarby och IFK Göteborg gör identitetsförändringar mot att kontrollera matcher med bollen. Det är många lag som vill hinna flytta upp spelare, placera sig rätt, och sedan ta sig in i nästa yta.

Allsvenskan har blivit mycket av en bollinnehavsliga. Ändå så är det inte det som matchen mellan ligans två kanske bästa lag, Malmö FF och AIK (19.00), definieras utifrån. Jag pratade med Magnus Pehrsson. Han har ofta pekat att han vill få MFF att snabbare ta sig till avslutsläge, snarare än att alltid spela bollen säkert från zon till zon.

– Jag vill att vi ska ha spelare som kan och vill spela bollen framåt. Jag tror det är väldigt viktigt att ha ett sådant ”mindset”, att du tittar framåt väldigt mycket. Sedan är det hela tiden spelarens val att värdera. Hur mycket har jag att vinna med att spela bollen framåt? För det innebär också en risk att bli av med den, som är mycket större.

– Det största jag har velat få med är att addera ett tydligt omställningsspel. När lag är ur balans vill jag att vi ska använda det. Annars vill vi vara spelförande och vi möter ofta lag som har alla bakom bollen. Då gäller att det att flytta dem så man hittar ytorna man vill in i, och då spelar man framåt.

– När vi kan ställa om, då ska det få fort. Då vill jag inte ha spelare som säkrar bollen, utan då ska vi framåt.

– Men vi slåss i alla matcher om bollinnehavet. Vi vill vara spelförande.

För det här är nyansskillnader. MFF var trots allt laget som slog flest passningar förra året och vann bollinnehavet i nästan samtliga matcher. Men. Pehrsson påpekar en sak: i dag mot AIK är det gräsmatch istället för konstgräsmatch, vilket kan innebära ännu mindre bollinnehavsfokus.

– Gräsmatchen är den stora skillnaden. Nu har vi varit inne på konstgräs länge och det är många matcher som har handlat om snabbt spel och mot motståndare som har velat spela mycket kortpassningsspel. Längre speluppbyggnad.

– AIK förväntar jag mig, på en gräsplan, att spela ganska direkt till sina forwards. Väljer att inte riskera så mycket när de är utsatta för press. Mer duellspel, både första- och andrabollsspel. Det är mer det vi behöver vara förberedda på.

Pehrsson pratar om att AIK annars har potential för att bli spetsigare i år, att de är fyndigare centralt, och han sätter Nabil Bahoui, Ahmed Yasin, och Tarik Elyounoussi som de främsta bakom det. Att deras framgångar mer handlar om hur snabbt de får in det i helheten. Men. Det är ändå ett AIK som skiljer sig lite åt från resten.

– Det har nog vägt över till majoriteten (av att allsvenska lagen vill ha så). Jag tycker inte AIK är riktigt ett sånt lag. Även om AIK ibland är ett sådant lag i sin första fas så tycker jag ändå de letar efter sätt att sätta in bollar mot forwards. Det är tydligt tycker jag. De jobbar nog mer med att de känner kontroll när de står med sin fembackslinje och de fem framför täcker ytor. Det är så de känner kontroll. Det är lite annorlunda på det sättet.

Finns det några nackdelar med den här utvecklingen i svensk fotboll? Att lag inte lyckas passa sig till tillräckligt många målchanser via lägre zoner?
– Jag vet inte. Jag kan tycka att vi (i svensk fotboll) har gått ifrån lite det som jag beskrev AIK, som känner sig bekväma att stå i sitt försvarsspel och ha kontroll och vänta på att vinna boll och anfalla. Det var det vanligaste för tio år sedan i svensk fotboll. Jag tycker det är positivt att vi har lag… För det kommer från en offensiv tanke. Man söker kontroll på matcher, men man gör det för att man vill ha bollen. Det kan jag tycka är steg i rätt riktning. Nästa steg efter det är att bli skicklig på det du säger, att förvalta det till att skapa chanser så det inte bara blir två handbollslag som rullar bollen, men det här måste komma först. Att bli komfortabel och behålla bollen på det sättet.

– Ta Elfsborg senast. De hade ganska långa stunder där de flyttade bollen och ville ha kontrollen. Där har vi accepterat det lite mer, och att leta efter vårt sätt att ta bollen. Många lag använder så många spelare för att bygga upp spelet för att man vill nå kontrollen.

Har det varit svårt att övertyga spelarna i MFF att ibland acceptera lite mindre bollinnehav under stunder?
– Nej, det har inte varit svårt, men det har varit perioder där det har varit ”okej, låt (motståndarna) använda de där spelarna där nere så får det gå några sekunder eller en halv minut ibland”, sedan får de komma till oss och då vet vi vad vi ska göra.

– Grunden är att vi vill pressa högt eller medelpress. Det är vår identitet. Vi vill inte stå på egen planhalva under för långa stunder. Vi kanske i år är ännu tydligare att vi låser dem, tar dem riktigt högt, och vill dem spela då så spelar de med väldigt stor risk. Det är inte så många som klarar av det. Sedan kombinerar vi med en medelpress där vi väntar på rätt läge att sätta in en hårdare press.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen