POPULÄRA LIGOR

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Säsongsbetyg på MFF-spelarna - Bengtsson och Dahlin etta

Det blev 50 tävlingsmatcher för Malmö FF i år, överlägset flest av alla allsvenska lag. Hur presterade då spelarna?

Betygsättningen gäller för allsvenskan och samtliga matcher i Europa League, inkluderat kval. Betygen baseras delvis på förväntningar på individuella spelare.

A = Riktigt bra
B = Bra
C = Godkänd
D = Underkänd
E = Usel

Johan Dahlin A
Den bästa målvaktssäsongen på många år i MFF. Poängräddare i många matcher.

Eric Larsson B
MFF är bättre med Larsson på plan. Hjälpte laget som mittback. Saknas några fler poäng framåt.

Jonas Knudsen C
Helt OK. Trots erfarenheten blev det lite inskolningshöst med varierade prestationer. Höga krav 2020.

Behrang Safari B
En normal Safari-säsong. Riktigt stabil.

Felix Beijmo C
Började starkt, gjorde några svaga matcher, kom igen. Ett klart godkänt lån. Kanske ett plus efter C:et?

Andreas Vindheim D+
Riktigt svag vår, vilket han själv har erkänt. Flyttade i somras.

Rasmus Bengtsson A
Skadefri, och då dominant i ännu fler matcher.

Lasse Nielsen C
Skadad länge och har haft några riktigt svajiga matcher, men generellt varit OK.

Sören Rieks B+
Poäng, hårt jobb, och många små bra saker. Inte den stora stjärnan, men en av de i kategorin just där under.

Oscar Lewicki B+
Alltid superstabil oavsett position.

Fouad Bachirou C+
För höga krav? Kanske. För mycket resande? Kanske. Men Bachirou har inte varit riktigt så bra som vi har vant oss vid.

Arnor Traustason A-
Under våren ville man ha lite fler poäng. Under hösten ville man ha lite mer speldominans. Ändå en väldigt bra säsong.

Anders Christiansen A-
Inte allsvenskans bäst presterande spelare 2019, men många gånger avgörande och AC är AC.

Romain Gall D+
Någon riktigt bra match, men passade inte alls i rollen som super-sub.

Erdal Rakip C
Helt OK sett till antal spelade minuter, men hade behövt fler minuter för högre betyg.

Bonke Innocent B-
MFF håller tätt när Innocent spelar. Kommer kanske aldrig bli ordinarie, men bra för att starta 10-15 matcher på ett år.

Markus Rosenberg B
Han har haft lite för långa perioder där han inte är det som vi har vant oss vid. Hade dock lika gärna kunnat vara ett plus efter B:et.

Guillermo Molins B-
Många starka underliggande siffror. Hade behövt vara bland de bästa lite oftare för högre betyg.

Marcus Antonsson C-
Springer helt rätt, missar det mesta. En tung säsong.

Jo Inge Berget B
Har spelat mestadels vingback. Ofta rätt bra.

Franz Brorsson C
Har knappt kunnat spela i år. OK när han väl gjort det.

Dusan Melicharek, Tim Prica, Carlos Strandberg, och Anel Ahmedhodzic har spelat för lite för att få betyg.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

30 miljoner räcker inte för att ersätta Rosenberg

När man ska ersätta decenniets bästa allsvenska spelare brukar det handla om vilka fotbollsegenskaper och -kvalitéer som ersättaren ska ha. Malmö FF ska endast ha mild oro där. De har ett hemligt rum på Stadion, 20 meter högt och fullsmockat med pengar där Niclas Carlnén badar à la Joakim von Anka, och de kan därför värva två anfallare för styckpriset 30-40 miljoner kronor om de skulle vilja det.

Gör Daniel Andersson sitt jobb rätt har MFF 2020 en ny anfallare som hamnar på minst 15 allsvenska mål, samtidigt som den spelaren även förbättrar lagets spelsätt.

Att värva en sådan anfallare brukar vara den svåra delen när ett allsvenskt lag sätter ihop en trupp. För MFF är det den enkla delen av ersättningsarbetet.

För några år sedan kom Sam Walker ut med en bok. Han hade skalat ner idrottshistoriens mest framgångsrika lag till 16 upplagor. Det inkluderade ungerska landslaget på 50-talet och Barcelona 2008-2013, och även ett par upplagor av Nya Zeelands rugbylandslag, NHL-laget Montreal Canadiens 1955-1960, och Kubas damlandslag i volleyboll 1991-2000.

Han ville se om det var delar som var genomgående i lagidrottsvärldens 16 underverk. Han hade problem. Vissa lag var superrika, andra så fattiga att motståndarna tyckte synd och köpte kläder åt dem. Vissa hade världens bästa spelare genom tiderna, andra var anmärkningsvärt anonyma. Vissa hade en skrikande enkelspårig tränare, andra hade en taktiknörd som höll sig lugn.

Han hittade ingen gemensam faktor förrän han kollade på ledarna i trupperna. Lagets mest extrema framgångar började alltid när ledaren i spelargruppen hade sin topp eller hade hittat en mognad, oavsett om det var NBA:s Tim Duncan i San Antonio Spurs, eller Carles Puyol i Barcelona, eller Rechelle Hawkes i Australiens damlandslag i landhockey (tre raka OS-guld).

Till och med Chicago Bulls, med Michael Jordan i sin peak, hittade inte rätt förrän de satte Bill Cartwright som ”co-captain” ihop med Jordan. Gregg Popovich, en av NBA:s bästa tränare genom tiderna, sa att han hade fått sparken tillbaka till college-basketen om han inte hade haft Duncans ledarskap i sitt lag. Mike Krzyzewski, en annan av basketens bästa tränare någonsin, kallade internt ledarskap för den näst viktigaste framgångsfaktorn efter spelartalang.

Ledaren skulle varken ha någon simpel symbolik, eller en bindel man gav till stjärnan för att stanna, eller någon som pratade med tomma ord. Han hittade flera saker som fanns hos samtliga 16 ledare.

De hade fokus och var envisa. De hade en aggressiv spelstil, och gillade att testa gränserna och distrahera motståndarna. De kunde göra grovjobbet som inte gav rubriker, och ofta var det den typen av jobb som de föredrog att göra. Internt höll de sig lugna och förespråkade en demokratisk kommunikation, där alla fick komma till tals. De motiverade med aktioner snarare än med ord. De levde med en stark övertygelse och hade mod. De kunde kontrollera sina känslor i de hetaste situationerna. De gick aldrig ifrån idén att laget var viktigast.

När jag läste det passade nästan allt in på Rosenberg. MFF 2014-2019 är inte lagidrottens 17:e underverk, men de har en lagkapten som är för alla och som är en bra lagkapten på så många sätt.

När jag pratade med spelare, ledare, och alla andra som har varit i Rosenbergs vardag var det så många olika saker som nämndes. Alla hade en egen vinkel och notering.

Fouad Bachirou pratade om hur han helt ändrat bild kring Rosenberg, hur han har förstått hur Rosenberg är i omklädningsrummet och hur mycket Rosenberg bryr sig om MFF. Han var inte divan, han var motsatsen.

Fredrik Andersson kom till MFF med en känsla att han behövde bevisa sig, och integrationen gick så mycket enklare när han snabbt hittade något (husrenovering) som han kunde snacka om med Rosenberg. Spelarna var på samma nivå som människor.

Teddy Bergqvist var en kaxig 16-åring när han blev uppflyttad. Han ville inte bära bollar och material till träningsplanen, oavsett vilka som bad honom om det. Då tog Rosenberg en snabb konversation, visade att han förstod Bergqvist men också förklarade varför det behövde att göras, och sedan gjorde Bergqvist det. Rosenberg pratade Bergqvists språk.

Zlatan Azinovic fastnade för hur mycket allt handlar om laget och hur lite det handlar om Rosenberg. När VD Niclas Carlnén satt i vissa förhandlingar med Rosenberg återkom samma tema: Rosenberg förhandlade inte för Rosenberg, utan Rosenberg förhandlade för laget.

Dusan Melichareks största intryck är Rosenbergs lugn, han har aldrig sett honom skrika utanför fotbollsplanen. Behrang Safari pekar på att Rosenbergs aura är något man vill följa efter. Olof Persson såg en person som kan leda en grupp, med korta konversationer och utan att behöva använda de stora talen. Amel Mujanic och Tim Prica sa ”Wow” och skakade på huvudet innan de kunde fortsätta.

När Uwe Rösler anlände till MFF märkte han av att han kunde för lite om svensk kultur och fotbollskultur. Rosenberg hjälpte till, gav många råd, och fungerade även som en länk. Rösler hade budskap och idéer han ville sända ut, men för att nå ut med allt till spelarna så behövde han använda Rosenbergs röst.

Kommunikationschefen Peter Åhlander tog upp hur Rosenberg personifierar och applicerar MFF:s värdegrund, allt ifrån superproffsigheten till en så enkel sak som att Rosenberg var den som föreslog att det skulle byggas en trappa så att spelarna kunde äta ihop med resten av personalen i MFF. Allt för att få en mer enhetlig, kommunicerande, och förstående förening, där alla är på samma plan.

Rosenberg kommer med idéer och letar sätt för föreningen att bli bättre. Han bryr sig om strategierna, men går inte för långt med sina krav. Vissa saker får han igenom, som förbättringar i gymmet. På andra håll visas det att hans idéer inte alltid går i lås, som hans önskan att få tillbaka Magnus Eriksson för några år sedan (hade Rosenberg fått bestämma hade nog Eriksson fått större garantier om startplats).

Fystränaren Rosen har varit i Premier League och i landslagssammanhang, men säger att Rosenberg är den ”överlägset, överlägset, överlägset” bästa lagkaptenen han har haft. Bergqvist är bara 20 år, men är redan ganska övertygad om att han aldrig kommer att ha en lika bra lagkapten. Vilka man än frågar säger de nästan samma saker, och vilka man än frågar i MFF så har de knappt något negativt att säga om ledaren och framför allt personen Rosenberg.

De ser inte armbågaren Rosenberg. De ser den jordnära, lugna, ”allt-för-laget”-tänkande Markus, och skulle de se en armbåge så är det en konsekvens av hans driv för att vinna.

Ledarmaterialet var inget som Rosenberg föddes med. Det är något han har lärt sig. När han kom fram i MFF:s A-lag var han lekfull och kaxig. Få, om ens någon, kunde se en blivande lagkapten. När han kom tillbaka hade han varit i så proffsiga miljöer att han hade lärt sig mycket. När Guillermo Molins skadade sig växlade han upp för att ta lagkaptensbindeln, även om det inte alls var något som han skrek efter. Snarare tvärtom – han tog den för att det behövdes för laget.

När jag pratade med Henrik Rydström definierades Rosenberg som en spelare som, genom personlig utveckling, gått från något spralligt till att bli 2010-talets mest inflytelserika allsvenska ledare på fotbollsplanen.

En dag, när mittbacken har tröttnat att skrapa bort blod från hårbotten och hitta söndertrasade motståndartänder i kalsongerna, kommer Pontus Jansson att lämna Championship för att sluta cirkeln i MFF. En senare dag kommer Mattias Svanbergs mognad och swag att skapa en ståtlig lagkapten.

Men inte redan 2020. MFF har i dag många ledare, men bara en lagkapten. Lyckas de inte få rätt i lagkaptensutnämningen som följer kan det sluta riktigt illa. Alternativen är många, men det finns också lika många frågor.

Behrang Safari har flera av Rosenbergs delar, men hur mycket får han spela 2020 och blir det mer än en säsong till?

Rasmus Bengtsson leder defensiven, men är han inte också typen som själv behöver en liten spark i rumpan ibland?

Johan Dahlin har lugnet och respekten, men vill MFF ha en målvakt som lagkapten?

Anders Christiansen skulle kunna få den för sin energi och för att stanna, men har han mognaden och helheten för det?

Oscar Lewicki skulle kunna bli för MFF vad Philipp Lahm var för Bayern München, men kan han säga emot och stå upp när det behövs?

Jo Inge Berget eller Sören Rieks kan leda genom aktioner på planen, men har de resten?

Eller blir det flera, och kan det då fungera?

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

MFF:s anfallsuppsättning - från lagets styrka till frågetecken

Hösten 2018.

Markus Rosenberg hade sin bästa form på några år, med bland annat sex mål och fem assist på åtta allsvenska matcher. Marcus Antonsson har aldrig varit hetare. Carlos Strandberg gjorde fem mål och två assist under inledningen av Uwe Röslers tid, och såg innan skadan ut att gå mot den spelaren som Malmö FF trodde att de hade köpt.

MFF:s anfallare öste in mål och var den kanske starkast bidragande orsaken till åtta raka ligasegrar och avancemang till Europa Leagues gruppspel.

Uwe Rösler, ex-anfallare, hade gjort MFF till ett lag som älskades av lagets anfallare.

Under vintern adderades Jo Inge Berget och tidigare skadade Guillermo Molins till vad som såg ut att vara den bäst allsvenska anfallsbesättningen på många år.

MFF skulle dominera ännu mer med sina anfallare. Det skulle inte spela någon roll om det fanns en formsvacka på någon, eller om det blev någon skada, eller om Rösler ville spela med en, två, eller tre anfallare. De kunde till och med låna ut försäkringarna Carlos Strandberg och Adi Nalic.

Hur det slutade?

Laget gjorde 54 mål i allsvenskan, det lägsta sedan 2015 när de slutade femma. Anfallarna gjorde sammanlagt 25 av de målen, färre än ett per match.

SofaScore har en ranking på de som missade flest klara målchanser i hela allsvenskan 2019. Rosenberg är etta, Antonsson trea.

Rosenberg är fortfarande kvalitet, men han gjorde sex mål under andra halvan av allsvenskan: två stycken i en 5-0-seger mot Kalmar FF, två stycken i en 5-0-seger mot Örebro SK, ett 3-0-mål i derbyt, och ett mål i en 5-0-seger mot Falkenberg.

Antonsson springer rätt, men har aldrig varit i en så djup målsvacka. Fyra mål på de 30 senaste matcherna.

Molins har några riktigt fina underliggande siffror. Han har ett högt poängsnitt per spelad minut, och enligt Wyscouts ”attack contribution” per 90 minuter är det bara en spelare i hela allsvenskan (Anders Christiansen) som har högre. Men. Rösler gillar inte kombon Molins-Rosenberg då han vill ha en mer rörlig anfallare.

Berget har sett bra ut under de senaste matcherna, men MFF verkade under nästan hela säsongen glömma bort att Berget kunde spela anfallare och frågan är om han gör tillräckligt många mål för att vara given på topp.

Kvaliteten är där, men anfallarna har inte haft formen och Rösler har inte fått rätt med kombinationer och rotering.

Snart lämnar Rosenberg och Nalic kommer tillbaka. Eventuellt blir det tränar- och systemskifte. Förmodligen värvas något mer, för MFF ser säkert behovet av att addera kvalitet för att inte få ett år som liknar anfallarnas 2019.

Det finns dock ett par matchers “audition” kvar för några av anfallarna för att ge lite mer optimism till 2020. Först ut: Dynamo Kiev hemma i dag, Rosenbergs sista hemmamatch.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Halvstökig väg mot damlag i MFF – stora frågor redan i förslagsstadiet

2004 trycktes damsektionen ut ur Malmö FF, och både 2012 och 2016 rekommenderade styrelsen att rösta nej till motioner om att återinföra damfotboll i MFF.

2019 är inte ens huvudfrågan om MFF ska ha ett damlag eller inte – den delen röstas med stor sannolikhet igenom i kväll. Huvudfrågan är om MFF ska starta eget i division 4, eller ta över LB07 i näst högsta divisionen.

MFF har argumenterat för att det finns fler delar i fusionen än elitlag på damsidan. Det är korrekt, men det finns många andra sätt än en fusion för att bredda ungdomsverksamheten eller för få ett samarbetslag på herrsidan. Damlaget är knäckfrågan.

En stor mängd supportergrupperingar har tryckt på alternativet att starta eget damlag, men styrelsen föreslår LB07-spåret. Jag tror heller att inte man är för konspiratoriskt lagd om man även utgår från att en del sponsorer vill se ett bra damlag i MFF snabbt, och att det kommer att påverka MFF:s sponsorintäkter.

– Att starta från noll i division 4 tar för lång tid, sa ordförande Anders Pålsson i september.

Varför styrelsen inte rekommenderade att starta ett eget division 4-lag år 2012 eller 2016, som då hade kunnat gå upp i divisionerna under de här åren, är ett frågetecken.

Fotbollskartan har ändrats om i damfotbollen, de största klubbarna har nu oftast damlag, men har det varit en explosionsartad utveckling av damfotbollen som inte gick att förutspå redan 2016? Nja. Mycket har hänt, men damfotbollen har vuxit starkt i många år och trenderna har pekat mot det här hållet.

Att MFF:s styrelse vill göra ett snabbpaket 2019 visar mer att man inte gjorde analysen rätt 2016.

(Det var ju medlemmar som röstade om det även 2016, men det brukar ju vara så att en viss mängd medlemmar alltid röstar på styrelsens förslag.)

Det är dock inte ens en av de mest gnisslande delarna. Det har gnisslat på många håll sedan Fotbollskanalen för ett par månader sedan avslöjade den möjliga fusionen. Det finns flera små och stora saker att notera.

1. När förslaget presenterades satte LB07 munkavle på spelarna. Sånt är alltid varningsflagg, och LB07:s ordförande Robert Lenir gjorde det inte lättare för sig i en intervju med Kvällsposten när han kommenterade MFF Supports hållning i frågan.

– Jag har läst deras romantiska brev.

– Uttalandet är från MFF Supports styrelse, inte från deras medlemmar. Jag har ingen riktig förståelse för hur de formulerar det..

Det skapade irritation här och var, särskilt eftersom många MFF-supportergrupperingar har en positiv hållning kring kring damlag, men negativ kring fusionen. Ingen bra fingertoppskänsla kring hur vindarna blåste.

Rätt eller fel i en föreningsdemokrati – vill man få igenom något på ett årsmöte så är det illa att irritera de grupper som har möjlighet att kraftsamla röster.

2. När MFF gick isär med damlaget 2004 var den ekonomiska problematiken en stor faktor, och det var även en huvudfaktor när en utredningsgrupp sa ”Nej” 2010. MFF:s ekonomi har vuxit, men det är anmärkningsvärt att den föreningen som MFF kan gå samman med har bland de sämsta ekonomierna i dameliten.

De två senaste åren har LB07:s ekonomi varit så katastrofal att till och med SvFF-representanter har skrivit att det ser ”alarmerande” ut och att de har en ”fortsatt hög riskexponering som inte är hållbar i längden”. Förändring har skett, främst i form av nedskärningar, men det är ett stort ekonomiskt frågetecken att ta sig an.

3. MFF:s identitet har byggt mycket på att inte ta omvägar och att göra saker på sitt eget sätt. Sånt faller platt om man tar över en annan förening. Det blir som att spräcka ballongen.

4. Även MFF har famlat. Det finns en del obesvarade frågor och de hade kunnat göra det bättre med att paketera och presentera förslaget. Det har varit många ord, men lite sagt.

***

Det är också anmärkningsvärt att MFF har missat damfotbollens kraft fram till slutet på 2019. Staden och regionen osar potential, oavsett om det handlar om att FC Rosengård var Sveriges överlägset bästa damförening under 2010-talet eller när inte ens ett år gamla Malmögäris slår publikrekord för division 4.

Sverige som land är också etta i Europa när det kommer till flest damspelare och flest registrerade damspelare, visade en studie framtagen av Fifa i år.

Trots det har MFF knappt ens fått ihop 20 spelare när de har försökt med flickfotboll de senaste åren. Sett till MFF:s status och de tillgängliga resurserna så är det en stor flopp. Kanske en av de största flopparna under MFF:s 2010-tal.

Vid en möjlig fusion kommer MFF att få med sig en del kompetens från LB07, och det går alltid att anställa fler, men vilken kompetens har MFF i dag kring dam- och flickfotboll? Har de problem att ens få ihop 20 flickspelare så är frågan hur väl de kan hantera en hel dam- och flicksektion.

Jag har långt ifrån full koll på dam- och flickfotbollen i staden, men jag vet om att det finns kompetens (med MFF-hjärta) att hämta där. Har MFF ens haft intresse att använda den?

För oavsett hur stökig resan har varit fram till dagens årsmöte – skulle det röstas ja till ett damlag så blir det höga krav på MFF om de ska ta laget till den absoluta toppen. Om MFF har problem att ens presentera förslaget, kan de då förväntas utföra planen på ett bra sätt?

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Kalmar FF bygger nytt igen – vad kommer att hända?

Sedan våren 2013 har Kalmar FF gjort sex tränarbyten, haft tre olika klubbchefer och två sportchefer, det har varit sju olika konstellationer av assisterande tränare, och de har gått igenom fem ordförande.

Mellan 2015 och 2017 byttes fem av nio stycken ut i styrelsen. Mellan 2017 och 2019 byttes ytterligare sju av nio.

Spelarrotationen har varit stor, så sent som 2017 slog KFF allsvenskt rekord för flest antal spelare använda under en säsong.

Jämför det med föreningen år 2013. Nanne Bergstrand gjorde sin elfte raka säsong som huvudtränare. Kjell Nyberg var kvar, efter nästan 40 år i en central roll. Svante Samuelsson hade varit klubbchef sedan 2006, efter att han gått dit direkt från spelarkarriären på KFF:s mittfält.

Henrik Rydström gjorde sin 20:e säsong som KFF-spelare. Han var en av nio stycken i A-laget som hade varit där minst fem säsonger i sträck, och ytterligare elva stycken hade kommit upp i truppen via föreningens U-verksamhet. Tryckte man på den tiden in sig på Transfermarkts sammanställning över fotbollsvärldens mest kontinuitetsdrivna spelartrupper, så var KFF riktigt högt upp på listan. Inte långt ifrån den absoluta “toppen”.

När föreningen vann SM-guld 2008 hade åtminstone elva av 24 spelare i truppen en stark lokal anknytning, och då räknar jag inte med ett par värvningar från Mjällby i grannlänet, eller Mikael Eklund som gjorde sin sjätte säsong och hade blivit en kultfigur. Ytterligare fyra-fem stycken icke-lokala spelare gjorde ingen eller marginell skillnad för resultaten det året.

Det var en förening som var strukturerad efter kontinuitet, vanor, och igenkänningsfaktor – på gott och ont. KFF kände att de vill ta sig ur det, de tyckte att det var dags att fräscha till det, och efter det har de haft samma sjukdom som Manchester United eller Arsenal – de vet inte vad de ska göra.

Nyberg hade inte ens varit pensionerad i ett år innan han på egen hand tvingades samla ihop KFF för ett stort föreningsmöte där man skulle diskutera allt: vart är Kalmar FF på väg? Hur kan man samla ihop sig efter ett svårt år? Vilka saker kan vi satsa på nästa år?

Efter det har samma samtal kommit efter varje säsong. År efter år.

Vad var det som gick fel i år? Hur ska vi rikta om resurserna? Vilka ska vi byta ut? Det har följts av utläggningar till supportrar och media om att anledning A, anledning B, anledning C, och anledning D gör att nästa år kommer att bli bättre.

Det kommer att bli samma sak i vinter. De ska anställa åtminstone en klubbchef, en huvudtränare, och troligen minst en assisterande tränare. Det är också ytterligare tio spelarkontrakt som går ut (inkluderat alla målvakter och Rasmus Elm) där inga besked har kommit än.

Jag har pratat med spelare och personer runt om KFF. De är förbannade. Trötta. De undrar vad som egentligen händer. De ser bisarra situationer. Beskeden är luddiga.

Det ryktas om att Per Viberg, klubbchef i innebandyklubben FBC Kalmarsund, är en av kandidaterna till att bli ny klubbchef i Kalmar FF, men han förnekar att han har planer på att lämna FBC.

Samtidigt börjar kontinuitet, vanor, och igenkänningsfaktor att suddas ut ännu mer – på gott och ont. Det var inte bara Rydström som fick lämna KFF förra året. Det gjorde även Tobias Eriksson och Markus Thorbjörnsson efter tio säsonger var i KFF.

Viktor Elm har sagt till Barometern att 2020 är hans sista säsong. Det känns som att många väntar på att Rasmus Elm ska säga samma sak om 2019. Emin Nouri, tolv säsonger i KFF, väntar på besked om han får vara kvar.

Viktor Agardius verkar själv ta beslutet att lämna efter fem säsonger. Lucas Hägg Johansson slet sig upp från akademin, fick oväntat chansen, och gjorde succé, men få skulle bli förvånade om han lämnar.

Många av de som har lämnat har antingen riktat stark kritik mot hur KFF:s styrs, och/eller så har de inte orkat med att vara en del av föreningen längre.

Det skapas heller inte ny kontinutet. En av de stora delarna i den här vinterns kritik har varit kring varför KFF inte har valt prioritera sina unga egna.

Var det verkligen rätt val att sälja Carl Johansson till Öster, istället för att ge det en ordentlig chans? Är Carl Gustafsson, Adam Hellborg, och Herman Hellborg markant sämre fotbollsspelare än Rafinha och inlånade Samuel Adrian? Varför tog det så lång tid innan Alexander Ahl Holmström fick chansen? Skulle Edvin Crona ha lånats ut? Varför marginaliserades Isak Magnusson?

Varför togs det istället in 13 nyförvärv under året, de flesta dyra och där få gjorde laget bättre?

KFF försöker just nu ta tag i problemen igen. Anställa några som ger ny energi och som visar idéer på hur föreningen kan dra åt andra håll. Det kommer att göras nya satsningar. De kommer att lanseras ett nytt sätt att tänka kring truppstruktur. Spelsättet kommer att definieras annorlunda. De kommer att lova att den ekonomiska situationen blir bättre, trots att de har gjort sig av med över 70 miljoner kronor i eget kapital på mindre än tio år.

Har historiken lärt oss någonting om Kalmar FF så kommer samma sak att hända igen om ett år. Alla verkar se en massa problem, men ingen har haft formeln för att lösa det.

Varje gång de vill skapa ny kontinuitet kommer det fram något stort problem som gör att det krävs förändring. KFF har därför inte kontinuitet längre. Idéerna, och utförandet av idéerna, räcker inte till. De bra vanorna i vardagen har inte varit där. De har slarvat med ekonomi och värvningar. Analyserna hade för stora brister.

Men nästa år. Då jävlar.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Betyg på allsvenska klubbarnas värvningar 2019 – del 3

Varje vinter är 16 allsvenska lag optimistiska. Den nya stjärnan ska fylla truppens uppenbara lucka, de invärvade talangerna kommer att säljas för många miljoner om några år, och även mediokra spelare kan bidra från bänken. Det är fotbollsvärldens mest optimistiska period. Allt låter så bra.

Efter ett år är det många spelare som definieras annorlunda. Nu när vi har sett nyförvärven i sina klubbar, hur blev det egentligen?

Nyförvärven gäller endast vinterfönstret 2018-2019 och sommarfönstret 2019. Betygen baseras bland annat på prestationer 2019, potential, förväntningar, och truppbehov.

Betygen
A: Superbt
B: Starkt
C: Godkänt, men måste göras bättre framöver
D: Underkänt, något drastiskt måste hända
E: Alla måste avgå

Djurgårdens IF, A-

Nyförvärv: Per Kristian Bråtveit, Aslak Fonn Witry, Jacob Widell Zetterström, Elliot Käck, Adam Bergmark Wiberg, Mohamed Buya Turay (lån), Astrit Ajdarevic, Benjamin Machini, Curtis Edwards, Emir Kujovic

På ett halvår tappade Djurgården Tino Kadewere, Kerim Mrabti, och Aliou Badji, deras tre bästa målskyttar 2018.

De löste det med att låna in den då blivande allsvenska skyttekungen Buya Turay. Under sommaren tog de in mittfältaren Edwards, som nästan alla allsvenska lag vill ha i sin startelva, och Kujovic, som knappt hade spelat på tre år men som gjorde sju poäng (fyra mål, tre assist) på mindre än 400 minuters speltid under hösten.

Till detta blev det även bra kontinuitet och bra prestationer av den nya ytterbacksduon, och de fick in några unga som växer till sig.

Sedan gick det inte rätt för ett par spetsvärvningar. Bråtveit är inte alls dålig, men dyr och bänkad. Ajdarevic är inte alls dålig, men hade svårt att passa in och gjorde för få poäng. Betyget höjs från B+ till A- på grund av SM-guldet.

IFK Norrköping, B+

Nyförvärv: Christoffer Nyman, Sead Haksabanovic (lån), Rasmus Lauritsen, Kevin Alvarez, Egzon Binaku, Oliver Stefansson, Isak Bergmann Johannesson, Christopher Telo, Maic Sema, Andreas Vaikla

Lauritsen och Haksabanovic är två av de bästa spelarna i IFK. Nyman sliter och donar, även om det inte var ”nära landslaget”-klass under 2019. De tog också hem en eller två kulturbärare till rotationen, och ett par talangfulla islänningar.

De klarade av säsongen trots att Andreas Johansson, Daniel Moberg Karlsson, och Daniel Sjölund lämnade i vintras, och Jordan Larsson i somras. Det tog bara lite tid i våras innan allt satt ihop.

Ett stort minus är att det totala misslyckandet med vingbacksvärvningarna. Alvarez en ren flopp som lämnar. Binaku fick bara tre starter, delvis på grund av fysiska problem, men lär väl få chansen att visa om han är startmaterial 2020.

Kalmar FF, D

Nyförvärv: York Rafael, Piotr Johansson, Rafinha, Chidiebere Nwakali, Fidan Aliti, Henrik Löfkvist, Moestafa El Kabir, Maxwell, Viktor Noring, Samuel Adrian (lån), Jesper Manns (lån), Alexander Jakobsen (lån), Geir André Herrem

Plockade in tre bra startspelare till backlinjen: Löfkvist, Aliti, och Johansson. Rafael har potential, även om det är oklart om han har mer potential än andra spelare i U-verksamheten.

Annars? Fullt med floppar. Nwakali, El Kabir, Maxwell, Herrem, Rafinha… Många miljoner för nästan ingen nytta alls.

Malmö FF, C+

Nyförvärv: Jo Inge Berget, Erdal Rakip, Dusan Melicharek, Anel Ahmedhodzic, Adi Nalic, Jonas Knudsen, Felix Beijmo (lån)

Inte många nyförvärv som höjde laget 2019, förutom Jo Inge Bergets konstanta nytta. Det är svagt, sett till de ekonomiska förutsättningarna. Det har varit mer truppbreddning är spetshöjning.

Beijmo har varierat i prestationer, Rakip är bortpetad, och Knudsen (även han ojämn) måste höja sig om han ska vara värd sitt dyra kontrakt. Det är möjligt att Knudsen blir bättre 2020, när hans fysiska status har förbättrats.

Ett plus för att talangerna Ahmedhodzic och Nalic ser ut att vara bra nog för åtminstone MFF:s bänk 2020. Ett bra 2020 i MFF för minst en av Nalic, Knudsen, och Ahmedhodzic höjer upp till ett B-.

Östersunds FK, C-

Nyförvärv: Sixten Mohlin, Francis Jno-Baptiste, Thomas Isherwood, Charlie Colkett, Marco Weymans, Eirik Haugan, Ravel Morrison, Isak Ssewankambo, Alhaji Gero, Kelland Absalom, Alex Purver, Nebiyou Perry, Blair Turgott, Felix Hörberg, Jordan Attah Kadiri, Kalpi Ouattara (lån)

Hur bedömer man ett lag som har värvat 16 spelare, där alla utom tre-fyra stycken är tänkta framtidsvärvningar? ÖFK gjorde en usel säsong sett till att de ville vara med i toppen, men de bettade också på att den här truppen ska vara bättre 2020 och 2021 (om de är kvar i allsvenskan då). Östersund värvar spelare på samma sätt som vi andra gör på Football Manager.

Det finns några värvningar som har fungerat genuint bra, som Felix Hörberg och Isak Ssewankambo, eller med uppenbart bra potential som Ouattara, och många av nyförvärven är kontrakterade över åtminstone nästa säsong.

Däremot är det många nyförvärv med frågetecken kring om de håller eller kommer att hålla tillräckligt bra allsvensk kvalitet.

Del 1

AIK, C-
BK Häcken, C+
Falkenbergs FF, B-
Gif Sundsvall, D
Helsingborgs IF, C-
Sirius, C-

Del 2

AFC Eskilstuna, D
Hammarby, A-
IF Elfsborg, B+
IFK Göteborg, B+
Örebro SK, B

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Betyg på allsvenska klubbarnas värvningar 2019 – del 2

Varje vinter är 16 allsvenska lag optimistiska. Den nya stjärnan ska fylla truppens uppenbara lucka, de invärvade talangerna kommer att säljas för många miljoner om några år, och även mediokra spelare kan bidra från bänken. Det är fotbollsvärldens mest optimistiska period. Allt låter så bra.

Efter ett år är det många spelare som definieras annorlunda. Nu när vi har sett nyförvärven i sina klubbar, hur blev det egentligen?

Nyförvärven gäller endast vinterfönstret 2018-2019 och sommarfönstret 2019. Betygen baseras bland annat på prestationer 2019, potential, förväntningar, och truppbehov.

Betygen
A: Superbt
B: Starkt
C: Godkänt, men måste göras bättre framöver
D: Underkänt, något drastiskt måste hända
E: Alla måste avgå

AFC Eskilstuna, D

Nyförvärv: Artem Rakhmanov, Jesper Björkman, Ole Söderberg, Jacob Lackéll, Ivan Bobko, Mehmed Dresevic, Wilhelm Loeper, José León (lån), Denni Avdic, Adi Nalic (lån), Ihor Levchenko, Vladislav Bragin, Dzenis Kozica (lån), Pavle Vagic (lån), Sandro Tsveiba, Adnan Catic, Pontus Rödin, Soya Takahashi, Dmitry Zhuravlev, Michael Anaba

Under det allsvenska året 2017 tog AFC Eskilstuna in 19 nyförvärv. Under året i superettan 2018 hämtades det 21 spelare. Det här året blev det 20 nya spelare.

60 nyförvärv efter att de avslutade superettan 2016. Jag förstår inte hur de ska kunna få någon ordning på det här? Vad är ens slutmålet?

Laget åkte ur igen. De gav speltid till 33 olika spelare, ett allsvenskt rekord över en säsong. Bara fem stycken av nyförvärven har avtal över nästa år. Det var någon succé (Nalic!) plus framtidshopp på några spelare, men också många som knappt fick spela och få som höll given allsvensk kvalitet.

Hammarby, A-

Nyförvärv: Darijan Bojanic, Dennis Widgren, Kossounou Odilon, Gianluca Curci, Jean Carlos De Brito, Zé Vitor (lån), Alexander Kacaniklic, Vidar Örn Kjartansson (lån), Filston Mawana, Aziz Outtara Mohammed (lån), Loue Bayere Junior (lån), Richard Magyar, Aron Jóhannsson, Hjalmar Ekdal

Det tog ett halvår, sedan var Bojanic, Kacaniklic, och Widgren inne i det, där framför allt Bojanic var en av lagets bästa spelare under hösten. Magyar kom in i det direkt. Vårlånet Kjartansson gör alltid sina mål, åtminstone något varannan match. Fem spelare där alla håller åtminstone bra allsvensk klass, några av dem ännu mer än så.

På minussidan har brassarna inte varit succéer, och Curci var inte den temporära Wiland-ersättaren som behövdes. Jóhannsson var inte i närheten av den spelaren som hans CV visade att han kan vara, men han har spelat cirka 1000 minuter A-lagsfotboll i Werder Bremen under de senaste fyra åren, så han får mer tid på sig. Han kanske också behöver det där halvåret som de andra?

Det som höjer betyget till det första (och enda?) A:et på listan är Odilon, sett till hur mycket han såldes för. Andra lag har haft bättre träffsäkerhet per nyförvärv, men så många miljoner in via en snabb försäljning gör skillnad.

IF Elfsborg, B+

Nyförvärv: Pawel Cibicki (lån), Deniz Hümmet, Jonathan Levi (lån), Stian Gregersen (lån), Simon Strand, Kevin Kabran (lån), Alex Portillo, Rasmus Alm, Sivert Heltne Nilsen, Joseph Okumu

För andra året i rad gjorde Elfsborg vettiga förändringar i backlinjen. Gregersen är en bra startande mittback, om än bara på lån (än så länge?). Strand valdes till årets spelare. Okumu är uppskattad, bra redan nu, och talangfull.

Framför backlinjen har Heltne Nilsen varit en hjälte på centralt mittfält, som den kanske viktigaste värvningen.

Lånen av de offensiva spelarna skapade tid till att föryngra offensiven. Alm kan nog vara en startspelare nästa år. Hümmet har egenskaperna för startplats, även om det måste sättas ihop till en bättre helhet. Några unga spelare har fått mer plats och visat sig vara bra.

Elfsborg avslutade säsongen bra, från mitten av augusti och framåt, men för ett högre betyg krävs det att flera nyförvärv visar sig ännu bättre under ännu längre tid.

IFK Göteborg, B+

Nyförvärv: Giannis Anestis, Junes Barny, Sebastian Eriksson, Nzuzi Toko, Lasse Vibe, Tobias Sana, Hosam Aiesh

Anestis och Aiesh är två starka startspelare, och Sana är inte långt bakom dem i nyttighetsväg. En bra startande målvakt, en poängspelare av hög allsvenska kvalitet, och en bra kreatör.

Eriksson och Vibe behövdes för det här unga laget, även om de inte har samma kvalitet som tidigare. Toko och Barny gör/gjorde jobbet.

Första året utan Mats Gren blev så bra som IFK Göteborg behövde få det, även om vi inte ska glömma att Gren under sin sista sommar tog in Yusuf och Söder (och Abraham och ett par lån).

Örebro SK, B

Nyförvärv: Martin Broberg, Daniel Björkman, Dennis Collander, Viktor Prodell, Jake Larsson, Agon Mehmeti, Kevin Wright, Carlos Strandberg (lån), Yaser Kasim, Husein Ali

2019 skulle ÖSK framför allt lära sig att spela fotboll utan Nahir Besara och Kennedy Igboananike (och senare även Filip Rogic).

Strandbergs målskytte höll ÖSK borta från bottenstrid. Jake Larsson var ett superfynd, och Kevin Wright var så bra som superettan hade sagt. I skymundan gjorde Martin Broberg åtta poäng trots att han var skadad halva säsongen, en fin startspelare när han väl kan spela. Man vet vad man får av Mehmeti. 02:orna Ali och Collander lär spela en del 2020. Kasim var OK, men det räckte inte för ett förlängt avtal.

Det stora minuset: det är ett gigantiskt hål längst fram. Prodell fungerade inte alls, trots att han brukar vara garanti (endast Paulinho har gjort fler mål i allsvenskan under 2010-talet).

Betygen i del 1

AIK, C-
BK Häcken, C+
Falkenbergs FF, B-
Gif Sundsvall, D
Helsingborgs IF, C-
Sirius, C-

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Betyg på allsvenska klubbarnas värvningar 2019 – del 1

Varje vinter är 16 allsvenska lag optimistiska. Den nya stjärnan ska fylla truppens uppenbara lucka, de invärvade talangerna kommer att säljas för många miljoner om några år, och även mediokra spelare kan bidra från bänken. Det är fotbollsvärldens mest optimistiska period. Allt låter så bra.

Efter ett år är det många spelare som definieras annorlunda. Nu när vi har sett nyförvärven i sina klubbar, hur blev det egentligen?

Nyförvärven gäller endast vinterfönstret 2018-2019 och sommarfönstret 2019. Betygen baseras bland annat på prestationer 2019, potential, förväntningar, och truppbehov.

Betygen
A: Superbt
B: Starkt
C: Godkänt, men måste göras bättre framöver
D: Underkänt, något drastiskt måste hända
E: Alla måste avgå

AIK, C-

Nyförvärv: Karol Mets, Kolbeinn Sigthorsson, Magnar Ödegaard, Anton Salétros (lån), Daniel Granli, Chinedu Obasi, Saku Ylätupa, Jack Lahne (lån), Nabil Bahoui, Felix Michel

AIK:s mästarlag gick isär, och spelare som Alexander Milosevic, Kristoffer Olsson, Robin Jansson, och Daniel Sundgren skulle ersättas. AIK har inte varit i närheten av att ta in liknande kvalitet, varken för 2019 eller framåt.

Ett par bra nya spelare till defensiven (Mets! Granli!), och det mest glädjande till offensiven var att Bahoui kom tillbaka på ett långtidskontrakt. Sigthorsson har grundkvaliteten (och Ylätupa åldern) för ett bättre 2020, men sportchef Wesström måste bättra sig.

BK Häcken, C+

Nyförvärv: Kwame Kizito, Ahmed Yasin, Oskar Sverrisson, Alexander Nadj, Gustaf Nilsson

Häcker brukar ha lugna transfervintrar. Så även denna gång. Yasin kom tillbaka (han gjorde få poäng, men hade OK underliggande siffror). Kizito blev ett nytt projekt. Under sommaren tunnades offensiven ut för att några unga egna skulle få fler minuter, och Nilsson ersatte Alexander Jeremejeff.

Svårbedömt, eftersom en stor del av betyget påverkas av om Kizito eller Nilsson är bra nog som startanfallare nästa säsong. 2019 var ett år för att komma igång, 2020 är ett år för att prestera.

Falkenbergs FF, B-

Nyförvärv: Nsima Peter, John Chibuike, Kirill Pogrebnyak, Marcus Mathisen, Carl Johansson, Jacob Ericsson, Melker Nilsson

Sex stycken vintervärvningar. Tre var helt ordinarie (Mathisen, Johansson, Ericsson), övriga tre fick speltid i de flesta matcher när de var tillgängliga (Peter, Chibuike, Pogrebnyak). Då ska vi komma ihåg att Mathisen inte ens var helt ordinarie i Halmstad i superettan 2018, och att Johansson var fjärde/femte mittbacksval i Helsingborg hösten 2018.

För en förening som sportsligt ligger på de allsvenska marginalerna, och som har en liten ekonomi, är det nödvändigt att träffa så pass rätt.

Det negativa: Chibuike är inte i närheten av Chibuike-klass längre, och Falkenberg hade en sämre anfallsuppsättning än vad de hade i superettan. Bästa målskytt i år gjorde fyra mål, trots att FFF brukar dra fram någon fin (ofta yngre) anfallare per år.

Gif Sundsvall, D

Nyförvärv: Tobias Eriksson, Alexander Blomqvist, Omar Eddahri, Pa Konate, Pol Roigé, Marc Mas Costa, David Mitov Nilsson, Johan Blomberg (lån), Dennis Olsson

Visst är inte Linus Hallenius, William Eskelinen, och Maic Sema kvar, och Dennis Olsson gjorde ett halvår i Vitryssland, men Gif kunde för första gången på många-många-många år värva flera allsvenskt etablerade spelare. Detta skulle Gif klara av, trots spelar- och ledarförlusterna.

Flera av nyförvärven höll någon form av godkänd nivå, även om exempelvis Marc Mas Costa var usel sett till förväntningar. Men. Laget åkte ur och sportchef Urban Hagblom presterade sämre med stora summor pengar än vad han tidigare har gjort med små summor pengar. Spanien-spåret har också uteslutande varit en besvikelse efter värvningen av Juanjo.

Helsingborgs IF, C-

Nyförvärv: Alexander Farnerud, David Boysen, Kundai Benyu (lån), Noel Mbo, Tom Glover (lån), Alhaji Gero, Ibrahim Bancé (lån), Daniel Hafsteinsson, Anders Lindegaard, Alexander Nilsson (lån), Tobias Mikkelsen, Tashreeq Matthews

Farnerud hade sina fysiska utmaningar, men när han spelade var han bland de bästa på plan. Gero är ju vad han är i targetspelet. Lindegaard är en bra allsvensk målvakt. Bancé har fin potential, och vi får se om de har kvar honom.

Men truppen blev snarare sämre än bättre under året, vilket främst berodde på tappen av Darijan Bojanic, Rasmus Jönsson, och Andri Bjarnasson, och hur många av nyförvärven är ens kvar i föreningen 2020?

Boysen, Mikkelsen, Matthews, och Benyu gav inte mycket som temporära offensiva alternativ. Mbo och Hafsteinsson övertygade inte, även om bägge är unga. Lägg till floppen Wanderson, värvad sommaren 2018, och man förstår varför HIF den här hösten har ändrat sin transferstyrning. Granqvist som spelande sportchef får ses som ett misslyckat test.

Sirius, C-

Nyförvärv: Kebba Ceesay, John Alvbåge, John Junior Igbarumah, Adam Ståhl, André Österholm

Svagt comeback-år för Ola Andersson som sportchef. Alvbåge var inte bra nog, och de hade hoppats på mer från JJI. Ståhl har något, men också en säsong med skador som gjorde det svårare att bedöma. Ceesay blev åtminstone en bra mittbacksvärvning.

Bättring krävs om Sirius ska genomföra en trupprenovering i vinter, annars kan laget få det svårt att vara i allsvenskan 2021.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

18 månaders maximering i MFF - följt av föryngring i vinter?

Malmö FF:s VD Niclas Carlnén återkom till en punkt efter matchen mot Örebro SK: balansen mellan erfarenhet och ungt. Han pratade om det kring Markus Rosenbergs möjliga ersättare och även om truppen i övrigt. Även Rosenberg själv kom in på det.

– Kolla på de yngre som kommer upp nu.

– De ska få chansen, samtidigt ska de ta den. Det får vi hoppas på. Det är en fin fotbollsskola, Malmö FF. Jag tror många känner likadant, att det gärna kommer upp fler.

Det har slagit över kraftigt mot erfarenhet i år, så pass mycket att MFF kommer ha chans att slå Europa League-rekord med den äldsta startelvan någonsin. Det har varit en extrem säsong, där Malmö FF tidigare så stolt har slagit sig för bröstet kring talangarbetet och etablerandet av unga egna i A-truppen. Det har varit en identitetskris, och det har varit frågor internt om vad MFF egentligen ska vara för förening.

Laget har heller inte direkt uppfyllt det årliga ungdomsmålet. Carlnén:

– Nja. 50 procent av spelarna i truppen – sedan beror det på hur man räknar de utlånade – ska vara egna produkter. Nu har det varit några färre. Sedan har vi ett mål att spelarna ska etablera sig och spela, och det har flera av de utlånade gjort. Vi har inte riktigt kommit hela vägen, men en bit.

Uwe Rösler har inte släppt fram de unga även när chanserna har funnits där, men allt ligger inte på hans val och tidigare i karriären har han agerat annorlunda. Om han är kvar eller inte nästa år får vi se, det lutar åt att han inte är det, men jag tror att han hade sett fram emot en föryngringsprocess och vara delaktig i den.

MFF hade en sådan redan 2017, en ungdomsvåg som då blev misslyckad. De gjorde flera unga och dyra nyförvärv, men de utförde också idéerna kring tunnare trupp, många lärlingar, och Andreas Georgson som en brygga mellan U och A. Truppen breddades igen ett transferfönster senare. Sju spelare fick lärlingskontrakt och frågan är om ens en av dem etablerar sig i MFF:s A-lag. Georgsons roll blev fokuserad på annat än de unga. Allt sprack på sex-tolv månader.

Det är inte fel att kalla ungdomsvågen 2017 för ett av Daniel Anderssons största misslyckanden som sportchef, och han säkrade istället upp med en resultattränare och den dyraste och djupaste truppen vi har sett i allsvenskan i modern tid. Jag undrar om MFF någonsin har tänkt såhär mycket ”här och nu” som under de senaste 18 månaderna. Allt skulle maximeras kortsiktigt, det sista ska tryckas ut ur varje spelare.

Man ska inte underskatta hur mycket bra resultat kan göra för en förenings utveckling, resultat är det bästa knepet för att bli större, men någon gång måste det byggas mer för framtiden.

I Kvällsposten pratade Carlnén om att en av de största punkterna som MFF måste göra framöver är fler stora spelarförsäljningar. En försälja då-å-då gör inte mycket för att närma sig större europeiska klubbar, och ska man sälja för 40-50-60 miljoner krävs det större ungdomsfokus.

Det finns redan spelare i organisationen.

Adi Nalic kände sig redo redan i somras, men nu kommer chansen. Anel Ahmedhodzic är Hobros bästa spelare match efter match, utan överdrift, och fortsätter det bör det göras mittbacksplats i MFF till sommaren. Amel Mujanic tokhyllas. Tim Prica vill ha fler minuter nästa år. Pavle Vagic är ett bra lånehalvår ifrån att få en chans. Hugo Andersson ska inte glömmas bort. Det finns fler.

Och det lär värvas. Det känns inte omöjligt att någon av stjärnorna på centralt mittfält lämnar och behövs ersättas. Det finns en plats i anfallet. Det går kanske att värva en ving- eller ytterback, eller något annat projekt. Troligen blir det inte fyra-fem stora talangvärvningar som under ungdomsvågen 2017, men åtminstone några stycken.

Jag tror också att MFF, med sitt täta matchschema och sin intensiva och fysiska spelstil, skulle må bra av att ha färre äldre spelare som kräver mer återhämtning och som har svårare med konstgräs. MFF är förmodligen ledande i Sverige inom fysdelen, men Ben Rosen, Jesper Robertsson, Alexander Nilsson, och alla andra kan inte trolla fram perfekta lösningar på allt. En kollega beskrev MFF som ett ”Milanlab 2.0”, med extra resurser på fyssidan och en gammal trupp, men tänk vad de hade kunnat göra med bättre förutsättningar på spelarsidan. Jag tror att MFF hade kunnat bli ett fysiskt extremt jobbigt lag att möta.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Genomgång av alla KFF:s nyförvärv - allsvenskans sämsta på övergångar?

2013 var ett fint år för Kalmar FF. De slutade femma i allsvenskan, och samma år värvades Ismael, Jonathan Ring, Romário, och David Elm.

Det var också den senaste rakt igenom positiva perioden i Kalmar FF, och mycket av den efterföljande problematiken kan kopplas samman till hur svag föreningen har varit på värvningar. De få gångerna som KFF har dragit sig ur svackor så har det oftast varit på grund av egna produkter, Ismael, Romário, och/eller några hemvändare.

Har KFF varit det sämsta allsvenska laget på att värva spelare från 2014 och framåt?

Under perioden har de gjort 43 värvningar.

I kategorin ”floppar” finns Melvin Platje, Tor Öyvind Hovda, Pär Ericsson, Cesar Santins återkomst, Måns Söderqvist, Mahmoud Eid, Romário 2, Nixon, Gbenga Arokoyo, Moestafa El Kabir, och det ser även ut som Chdiebere Nwakali och Maxwell kommer att vara med där. Där är många, många miljoner för väldigt lite resultat.

I kategorin ”slöseri med allas tid” har vi Henri Anier, Philip Hellquist, Hiago, och Jajá.

I kategorin ”unga spelare som inte räckte till” är det Muktar Ahmed, Sebastian Starke Hedlund, och Lumala Abdu.

I kategorin ”mer svårbedömda” finns Marko Biskupovic (OK första säsong, men alldeles för slö), Erton Fejzullahu (ibland stabil, men långt ifrån en stjärna), York Rafael (för tidigt), Rafinha (finns något där, men är det tillräckligt?), ett par reservmålvakter, Ole Söderberg (en stark säsong men i övrigt ojämn), och Samuel Adrian (skadad efter några matcher). Även sommarvärvningarna Alexander Jakobsen, Jesper Manns, och Geir André Herrem är det tidigt med större stämplar, men det är bara Jakobsen som verkligen har gett något nytt.

Det är drygt två tredjedelar av värvningarna. Vad finns då kvar?

Stefan Larsson, en hemvändare som spenderade mycket tid skadad och var mer “gör jobbet”-typen.

Mikael Dyrestam och Viktor Agardius, stabila försvarsspelare som gjorde/gör nytta.

Chima Akas, som började piggt men bänkades innan han såldes vidare.

Marcus Nilsson, som ofta var bland de bättre men där det varje halvår var frågor kring hur långsiktigt det skulle bli.

Piotr Johansson, som har sett bra ut men långtidsskadan har gjort säsongen mer svårbedömd.

Fidan Aliti och Henrik Löfkvist, två starka mittbacksvärvningar.

Viktor Elm, en svag förstasäsong men efter det dominant.

Trenden: alla är försvarsspelare. Kollar man från mittfält och framåt så ser det skralt ut. Det har bara varit två succévärvningar (Marcus Antonsson, och Jonathan Rings halvår som återvändare) och de som är kvar är Melker Hallberg (OK lån som återvändare) och Rasmus Elm, som har haft sina matcher där han varit helt dominant men oftast haft problem med skador.

Det är så många floppar, det är så många spelare som inte har gjort skillnad, och det är så få bra scoutade spelare. Av de tre värvningarna som har varit stora succéer så var det två återvändare (Ring och Viktor Elm), och nästan alla andra bra värvningar har varit försvarsspelare.

Det är en mycket stor anledning till varför KFF endast har gjort 20 mål på 28 matcher i år, 27 mål förra året, och 30 mål året innan det. Tobias Eriksson hade rätt i mycket när han sa att KFF är en förening som sköttes som en elitförening gjordes för 15 år sedan, framför allt när det kommer till värvningar. Inget djup i analyserna, ingen röd tråd, inget stort kontaktnät utan många gånger valdes närmast möjliga alternativ. Detta för en förening där varje krona måste spenderas bra.

I dag är en match mot Falkenbergs FF, som kan avgöra mycket kring om KFF spelar i allsvenskan 2020 eller inte. Frågan är hur länge det här håller. Jesper Norberg och Magnus Pehrsson kom in med helt nytt tänk kring värvningarna, men än så länge har det inte blivit mycket bättre. Ge det mer tid, eller byta riktning igen?

@jonas_hansson

Fotbollskanalen
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddat
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto