Gör Daniel Andersson sitt jobb rätt har MFF 2020 en ny anfallare som hamnar på minst 15 allsvenska mål, samtidigt som den spelaren även förbättrar lagets spelsätt.
Att värva en sådan anfallare brukar vara den svåra delen när ett allsvenskt lag sätter ihop en trupp. För MFF är det den enkla delen av ersättningsarbetet.
För några år sedan kom Sam Walker ut med en bok. Han hade skalat ner idrottshistoriens mest framgångsrika lag till 16 upplagor. Det inkluderade ungerska landslaget på 50-talet och Barcelona 2008-2013, och även ett par upplagor av Nya Zeelands rugbylandslag, NHL-laget Montreal Canadiens 1955-1960, och Kubas damlandslag i volleyboll 1991-2000.
Han ville se om det var delar som var genomgående i lagidrottsvärldens 16 underverk. Han hade problem. Vissa lag var superrika, andra så fattiga att motståndarna tyckte synd och köpte kläder åt dem. Vissa hade världens bästa spelare genom tiderna, andra var anmärkningsvärt anonyma. Vissa hade en skrikande enkelspårig tränare, andra hade en taktiknörd som höll sig lugn.
Han hittade ingen gemensam faktor förrän han kollade på ledarna i trupperna. Lagets mest extrema framgångar började alltid när ledaren i spelargruppen hade sin topp eller hade hittat en mognad, oavsett om det var NBA:s Tim Duncan i San Antonio Spurs, eller Carles Puyol i Barcelona, eller Rechelle Hawkes i Australiens damlandslag i landhockey (tre raka OS-guld).
Till och med Chicago Bulls, med Michael Jordan i sin peak, hittade inte rätt förrän de satte Bill Cartwright som ”co-captain” ihop med Jordan. Gregg Popovich, en av NBA:s bästa tränare genom tiderna, sa att han hade fått sparken tillbaka till college-basketen om han inte hade haft Duncans ledarskap i sitt lag. Mike Krzyzewski, en annan av basketens bästa tränare någonsin, kallade internt ledarskap för den näst viktigaste framgångsfaktorn efter spelartalang.
Ledaren skulle varken ha någon simpel symbolik, eller en bindel man gav till stjärnan för att stanna, eller någon som pratade med tomma ord. Han hittade flera saker som fanns hos samtliga 16 ledare.
De hade fokus och var envisa. De hade en aggressiv spelstil, och gillade att testa gränserna och distrahera motståndarna. De kunde göra grovjobbet som inte gav rubriker, och ofta var det den typen av jobb som de föredrog att göra. Internt höll de sig lugna och förespråkade en demokratisk kommunikation, där alla fick komma till tals. De motiverade med aktioner snarare än med ord. De levde med en stark övertygelse och hade mod. De kunde kontrollera sina känslor i de hetaste situationerna. De gick aldrig ifrån idén att laget var viktigast.
När jag läste det passade nästan allt in på Rosenberg. MFF 2014-2019 är inte lagidrottens 17:e underverk, men de har en lagkapten som är för alla och som är en bra lagkapten på så många sätt.
När jag pratade med spelare, ledare, och alla andra som har varit i Rosenbergs vardag var det så många olika saker som nämndes. Alla hade en egen vinkel och notering.
Fouad Bachirou pratade om hur han helt ändrat bild kring Rosenberg, hur han har förstått hur Rosenberg är i omklädningsrummet och hur mycket Rosenberg bryr sig om MFF. Han var inte divan, han var motsatsen.
Fredrik Andersson kom till MFF med en känsla att han behövde bevisa sig, och integrationen gick så mycket enklare när han snabbt hittade något (husrenovering) som han kunde snacka om med Rosenberg. Spelarna var på samma nivå som människor.
Teddy Bergqvist var en kaxig 16-åring när han blev uppflyttad. Han ville inte bära bollar och material till träningsplanen, oavsett vilka som bad honom om det. Då tog Rosenberg en snabb konversation, visade att han förstod Bergqvist men också förklarade varför det behövde att göras, och sedan gjorde Bergqvist det. Rosenberg pratade Bergqvists språk.
Zlatan Azinovic fastnade för hur mycket allt handlar om laget och hur lite det handlar om Rosenberg. När VD Niclas Carlnén satt i vissa förhandlingar med Rosenberg återkom samma tema: Rosenberg förhandlade inte för Rosenberg, utan Rosenberg förhandlade för laget.
Dusan Melichareks största intryck är Rosenbergs lugn, han har aldrig sett honom skrika utanför fotbollsplanen. Behrang Safari pekar på att Rosenbergs aura är något man vill följa efter. Olof Persson såg en person som kan leda en grupp, med korta konversationer och utan att behöva använda de stora talen. Amel Mujanic och Tim Prica sa ”Wow” och skakade på huvudet innan de kunde fortsätta.
När Uwe Rösler anlände till MFF märkte han av att han kunde för lite om svensk kultur och fotbollskultur. Rosenberg hjälpte till, gav många råd, och fungerade även som en länk. Rösler hade budskap och idéer han ville sända ut, men för att nå ut med allt till spelarna så behövde han använda Rosenbergs röst.
Kommunikationschefen Peter Åhlander tog upp hur Rosenberg personifierar och applicerar MFF:s värdegrund, allt ifrån superproffsigheten till en så enkel sak som att Rosenberg var den som föreslog att det skulle byggas en trappa så att spelarna kunde äta ihop med resten av personalen i MFF. Allt för att få en mer enhetlig, kommunicerande, och förstående förening, där alla är på samma plan.
Rosenberg kommer med idéer och letar sätt för föreningen att bli bättre. Han bryr sig om strategierna, men går inte för långt med sina krav. Vissa saker får han igenom, som förbättringar i gymmet. På andra håll visas det att hans idéer inte alltid går i lås, som hans önskan att få tillbaka Magnus Eriksson för några år sedan (hade Rosenberg fått bestämma hade nog Eriksson fått större garantier om startplats).
Fystränaren Rosen har varit i Premier League och i landslagssammanhang, men säger att Rosenberg är den ”överlägset, överlägset, överlägset” bästa lagkaptenen han har haft. Bergqvist är bara 20 år, men är redan ganska övertygad om att han aldrig kommer att ha en lika bra lagkapten. Vilka man än frågar säger de nästan samma saker, och vilka man än frågar i MFF så har de knappt något negativt att säga om ledaren och framför allt personen Rosenberg.
De ser inte armbågaren Rosenberg. De ser den jordnära, lugna, ”allt-för-laget”-tänkande Markus, och skulle de se en armbåge så är det en konsekvens av hans driv för att vinna.
Ledarmaterialet var inget som Rosenberg föddes med. Det är något han har lärt sig. När han kom fram i MFF:s A-lag var han lekfull och kaxig. Få, om ens någon, kunde se en blivande lagkapten. När han kom tillbaka hade han varit i så proffsiga miljöer att han hade lärt sig mycket. När Guillermo Molins skadade sig växlade han upp för att ta lagkaptensbindeln, även om det inte alls var något som han skrek efter. Snarare tvärtom – han tog den för att det behövdes för laget.
När jag pratade med Henrik Rydström definierades Rosenberg som en spelare som, genom personlig utveckling, gått från något spralligt till att bli 2010-talets mest inflytelserika allsvenska ledare på fotbollsplanen.
En dag, när mittbacken har tröttnat att skrapa bort blod från hårbotten och hitta söndertrasade motståndartänder i kalsongerna, kommer Pontus Jansson att lämna Championship för att sluta cirkeln i MFF. En senare dag kommer Mattias Svanbergs mognad och swag att skapa en ståtlig lagkapten.
Men inte redan 2020. MFF har i dag många ledare, men bara en lagkapten. Lyckas de inte få rätt i lagkaptensutnämningen som följer kan det sluta riktigt illa. Alternativen är många, men det finns också lika många frågor.
Behrang Safari har flera av Rosenbergs delar, men hur mycket får han spela 2020 och blir det mer än en säsong till?
Rasmus Bengtsson leder defensiven, men är han inte också typen som själv behöver en liten spark i rumpan ibland?
Johan Dahlin har lugnet och respekten, men vill MFF ha en målvakt som lagkapten?
Anders Christiansen skulle kunna få den för sin energi och för att stanna, men har han mognaden och helheten för det?
Oscar Lewicki skulle kunna bli för MFF vad Philipp Lahm var för Bayern München, men kan han säga emot och stå upp när det behövs?
Jo Inge Berget eller Sören Rieks kan leda genom aktioner på planen, men har de resten?
Eller blir det flera, och kan det då fungera?
@jonas_hansson