"Växer och växer och växer och växer"

Sorligt. Nåväl, det pratas och tisslas och tasslas och viskas och vrålskriks om Carlo Ancelotti. Är han incheckad på ett hotell i Paris eller inte? PSGs ägare och Leonardo väntar på att tränare Kombouaré ska göra ett enda misstag så de kan sparka honom. Att inte gå upp i en fempoängsledning i Ligue 1 den gångna helgen verkar ha varit ett tillräckligt stort misstag för att få ryktena att braka loss. Själv tror jag inte på de här rapporterna, det är ingen tillförlitlig ursprungskälla (le10sport), men å andra sidan hade ett sådant korkat drag gjort att vi återigen skulle tappa respekten för PSG – just när de börjat bygga upp en image om att vara en vältänkande förening. Och det hade inte förvånat mig om PSG skulle visa upp sig från den sidan.

Nog om det. Damfotboll nästa. Resurserna styr ens resultat, det tror jag alla är med på. Så är det överallt; ju mer resurser du har, desto större sannolikhet är det att du får bättre resultat. Fotbollsvärlden är inget undantag. Osynliga Handen brukar prata om att Gefles Pelle Olsson är den enda tränaren i Sverige (och nästan i Europa) som under en längre tid kan få en klubb att prestera bättre resultat på planen än vad han “borde” göra med den ekonomiska verkligheten klubben lever i. De flesta andra klubbar presterar “som de ska”. De klubbarna som ligger högst upp i löneligan är kusligt ofta även de som befinner sig högst upp i tabellen när säsongen ska summeras. Ah, kapitalismen…

Därför är det trevligt att fransk damfotboll numera har fått en ekonomisk uppsving och sänds i Eurosport. Tidigare sändes ligamatcherna på Direct 8, en rätt liten kanal, men inför den här säsongen köptes rättigheterna av Eurosport för den visserligen rätt blygsamma summan på €110 000/år för 11 matcher, men det är åtminstone en början mot något större. Fransk damfotboll håller nämligen på att växa, och det rejält.

I sommarens VM-slutspel lockade det franska damlandslaget ett par miljoner tv-tittare i hemlandet (toppnoteringen i kvartsfinalen var 2,45 miljoner tv-tittare, har inga siffror från semifinalen). Man blev visserligen “bara” fyra, men efter herrlandslagets fiasko i Sydafrika 2010 såg ändå det franska folket på damlandslaget med glädje, det blev en motpol till de giriga idioterna som betedde sig som snorungar i Sydafrika. Hade damlandslaget lyckats ännu bättre i sommarens VM-slutspel hade damerna möjligen kunnat ta över “folkets hjärtan” på ett liknande sätt som det svenska damlandslaget gjorde år 2003.

Nu blev det ju ändå helt okej, trots en fjärdeplacering, då damfotbollen ändå håller rätt hög klass i Frankrike. Lyons Champions League-final mot Potsdam i år sågs av inte mindre än 1,9 miljoner fransmän, landslagets kvalmatcher brukar locka mellan 700 000-900 000 och när Lyon och PSG spelade en TV-sänd ligamatch för ett par veckor sedan låg tittarantalet på 300 000. Folket har även börjat ta sig till arenorna; matchen mellan Guingamp och Lyon lockade över 12 000 åskådare tidigare den här säsongen. Trots att konkurrensen kring åskådare och TV-tittare är enorm i Frankrike då det finns en mängd publiksporter, så har damfotbollen fått ett litet grepp om den franska befolkningen.

Det finns olika sätt att “bygga upp sig” som damfotbollsklubb. I Sverige är oftast de mest framgångsrika damfotbollsklubbarna etablerade på orter där det inte finns någon annan stor idrottsklubb, exempelvis Jitex från Mölndal och Umeå. Det finns såklart undantag som det mer nutida exemplet LdB FC från Malmö, men i regel har det varit ensamstående klubbar som blivit “huvudattraktionen” i sin stad/ort/by. I Frankrike är det numera tvärtom. De nuverande serieledare i Division 1 Féminine är visserligen pyttelilla FCF Juvisy (som förövrigt kör CSKA Moskva-looken på sin logga) trots att de ännu inte fått igång stjärnan Laëtitia Tonazzi, men de största klubbarna i fransk damfotboll är Lyon, Montpellier och Paris SG – det vill säga damlag som bara är sektioner i betydligt större klubbar. Det har fungerat bra i Frankrike med att redan ta en etablerad herrklubb och skapa en damsektion, men i Sverige har det inte haft samma genomslagskraft. Det som de franska klubbarna vinner på detta är en redan etablerad fanskara samt en större trygghet i ekonomin. Å andra sidan kan man riskera att hamna i periferin till herrlaget. Det är alltid en balansgång om vilket som fungerar bäst för varje individuell klubb.

Lyons damsektion är alltså en av de damklubbarna som lyckats, man har en budget på €3,5 miljoner per år vilket troligen hade räckt till i Herrallsvenskan. Den siffran hade varit orealistisk för 15-20 år sedan, fast självfallet är det en bra bit kvar herrfotbollen. Det är en mängd Lyonmatcher den här säsongen som har slutat med segersiffror som närmar sig tvåsiffrigt, och ligaledarna Juvisy har en blygsam budget på ett par hundra tusen euro per år. Bredden är inte alls vad den borde vara, men när man väl fått en väl fungerande toppnivå brukar även de sämre lagen bli bättre.

“Men hur går det förra Lotta Schelin då?!”, frågar ni. Jorå. Fortfarande skytteligaledare med sina 12 mål och får väl ses som en av ligans absolut bästa spelare. För någon månad sedan tryckte hon in fyra mål mot Saint-Étienne och därmed har hon gjort sammanlagt åtta mål mot den klubben under sina drygt tre år i landet. Är det något man gillar i Lyon så är det spelare som skjuter sönder Saint-Étienne. Bra Lotta.

/J