Gaëtan Charbonnier
Även Charbonnier fick nobben från en klubb som ung – Tours (Girouds gamla klubb!) – och även han tog en period i de lägre divisionerna innan självaste Paris SG hörde av sig när han var 20 år gammal. Han var reservlagets bästa målskytt under debutsäsongen vilket ledde till att han ofta fick träna med A-laget, men efter bara en säsong valde han att flytta till Angers, där han skrev på ett fyra-årskontrakt.
Trots hans längd (1,88 m) var det en hel del oro kring hans brist på grovhet. En lång anfallare brukar placeras längst fram för att böka med motståndarnas mittbackar, men Charbonnier var liksom en…. Nio-och-en-halva. Det vill säga ett mellanting mellan en nia och en tia. Han tog ursprungsposition längst fram, men eftersom Angers hade Modeste (20 ligamål under säsongen) som skötte målproduktionen så kunde Charbonnier röra sig fritt över hela planen. Han visade upp en kvickhet, spelförståelse och kreativitet som man sällan ser hos en så ung och storväxt anfallare. Det fanns dock utrymme för förbättringar: han visste ännu inte hur han skulle utnyttja sin längd och han gjorde dessutom blott tre mål (varav ett straffmål) och tre assist under första säsongen.
Modeste var bara på lån vilket gjorde att Charbonnier var tvungen att ta ett större ansvar under sin andra säsong, vilket han helt klart gjorde. En stadigt ökande poängproduktion samtidigt som han blev en grövre spelare, även om han fortfarande mestadels sågs som en teknisk, kreativ spelare. Dessvärre har attityden blivit sämre med åren. Han verkar ha väntat på en flytt till Ligue 1 och därför bjudit på en hel del insatser som har varit… transparenta, framförallt under den gångna säsongen som var hans tredje i Angers. I vissa matcher har han inte gjort någon skillnad. Angers har faktiskt stundom presterat bättre fotboll när han inte har varit med. Man kan tänka sig att det är lite av ett Ibrahimovic-i-landslaget-syndrom: Charbonnier är en spelartyp som kräver mycket boll och är en klart bättre spelare än sina lagkamrater, därför gav de bollen till Charbonnier oftare än vad som var nyttigt för lagets spel. När han inte gav 100% så låste sig spelet. De gångerna han saknades från startelvan på grund av skador så såg spelet bättre ut, och resultaten var också bättre.
Nu har han värvats till Montpellier för €1,5 miljon (han hade bara ett år kvar på kontraktet), trots intresse från de flesta Ligue 1-klubbar. En stor anledning lär vara Champions League-spelet samt det faktum att Loulou Nicollin kallade honom för “min nya Giroud”. Tränare Girard är tydligen inte lika imponerad av Charbonnier, därför bestämde sig Nicollin för att värva in ytterliggare en anfallare i form av…
Emanuel Herrera
Det verkar som att vissa anfallare måste härdas fram genom svåra förhållanden för att senare i karriären kunna blomma ut. Det är sällan man läser en historia om en anfallare som tagit sig fram till toppnivån utan några som helst motgångar. Herrera är en sådan anfallare som verkligen fått kämpa och flytta till olika klubbar för att få sitt genombrott.
Under sina tre seniorsäsonger i hemlandet Argentina fick han bara spela 16 matcher och gjorde inte ett enda mål, detta i tre olika klubbar. För ganska exakt ett och ett halvt år sedan fick han nog och drog till Chile. Problemet var att bara en enda klubb ville ha honom: Deportes Concepción, ett mittenlag i andradivisionen. Herrera var “tvungen” att ta erbjudandet. Det har dock gått helt okej för honom. Under säsongen spelade han sammanlagt 39 matcher och gjorde 29 mål. De flesta högstadivisionsklubbar i Chile ville ha honom, men han valde Union Española vilket kändes som ett sunt val. De hade precis släppt skyttekungen Canales vilket gjorde att Herrera skulle få mycket speltid, samtidigt som var det var en toppklubb.
I december skrev han på alla papper så att han blev en Union Española-spelare. Under de senaste åtta månaderna har han gjort 16 mål på 31 matcher i ligaspelet och i Copa Libertadores (bland annat mot Boca), vilket visar att hans tid i Deportes Concepción inte var något flyt utan att han faktiskt är en rejält bra spelare. För en dryg vecka sedan började det dyka upp rykten om att Montpellier var i förhandlingar med en sydamerikansk anfallare, och det tog inte många timmar innan media snappade upp att det handlade om Herrera. Efter förhandlingar (€2,5 miljoner, trots att han satt på ett femårskontrakt), läkarundersökningar och dylikt så blev han i dagarna klar för Montpellier. Tränaren Girard har varit mer entusiastisk över den här värvningen och kallat honom för en Higuaín-typ. Han är inte David Trezeguet-dålig i spelet, men hade det inte varit för hans förmåga att “dyka upp på rätt ställen” hade han inte fått det här genombrottet. Han bygger mycket av sitt spel på att trycka bort försvarare med sin grova kropp, leta efter luckor hos motståndarna och gå på one-touch-avslut. Det återstår att se om han kan hålla kvar vid måltjuvstendenserna. Kan han göra det lär han gör 12-15 ligamål/säsong även i Ligue 1.
Montpellier har även värvat Congré (mittback, Toulouse, €5 miljoner) och Mounier (vänstermittfältare, Nice, €3,5 miljoner). Man har alltså värvat in fyra spelare som höjer laget, och man har ändå lite pengar kvar efter Giroudförsäljningen. Montpellier i ett nötskal, sättet som den klubben styrs på är beundransvärt.
Dagsform lär avgöra vem av Charbonnier och Herrera som får starta i premiären, men det intressanta är att det här Montpellierlaget, för första gången någonsin, har krav på sig att prestera. Hade det varit en “normal Montpelliersäsong” hade Herrera och Charbonnier skolats in långsamt första året för att sedan explodera under andra säsongen, men nu gäller det att de kliver fram direkt – trots att de ännu inte spelat en enda Ligue 1-match under sina karriärer. Det är två förhållandevis unga spelare (Charbonnier 23 år, Herrera 25 år) med två olika spelstilar. Det känns osannolikt att de två kommer att få starta samtidigt. Montpellier spelar 4-2-3-1 och även om Charbonnier kan spela släpande anfallare, så har Montpellier redan stjärnan Belhanda på den positionen.
Det kommer krävas fingertoppskänsla och ett gott taktiskt sinne för att Girard ska kunna få ut maximalt av de här två anfallarna redan under den första säsongen. Andra delar av laget måste också höja sig. Giroud hade en stor del i fjolårets succé, men nu kommer man inte att ha en lika bra och allround anfallare. Giroud bjöd på targetspel, kreativitet och målskytte i ett medan Herrera och Charbonnier bara erbjuder ett sådant alternativ vardera. Som sagt: resten av laget måste höja sig nu. Det lovar gott att Mounier kliver in till vänster på mittfältet, han är en klart bättre spelare än Camara/Utaka. Offensivt har man nu “två startelvor”:
Herrera
Mounier – Belhanda – Utaka
samt
Charbonnier
Camara – Cabella – Aït-Fana
Detta plus några yngre spelare gör att bredden verkligen finns där. Nu återstår det att se om någon mer än Belhanda kan erbjuda spetskvalitet. Hade jag varit Girard hade jag satt hoppet till Herreras målskytte, Mouniers vänsterfot och Cabellas irrationalitet, förutsatt att acklimatiseringen hos Herrera och Mounier samt utvecklingen hos Cabella går åt rätt håll. Det krävs att man har fler än en matchvinnare om man vill sluta högt upp i tabellen, men just nu är det lite tveksamt om någon mer än Belhanda är redo att ta den rollen varenda helg.
Förutom de offensiva problem så är det två andra saker som spökar för Montpellier: tveksamheten kring hur truppen fungerar när det vankas Champions Leaguespel (mååånga klubbar har blivit sänkta av att spela både liga- och Europacupspel) samt kontraktssituationen. Den här säsongen kommer inte Montpellier kunna starta med samma startelva flera matcher i rad. Sånt har ofta en negativ inverkan på resultaten och spelet, man ska inte underskatta hur svårt det är att spela två matcher/vecka med allt negativt som det innebär – slitningar, skador, brist på kontinuitet etc.
När det gäller kontraktssituationen: Lagkaptenen Yanga-Mbiwa, Hilton, Utaka och Estrada har bara ett år kvar på kontrakten, samtidigt som några truppspelare (Pitau, Jeunechamp, El Kaoutari) är i samma situation. Dessutom har Belhanda “bara” två år kvar på kontraktet. Hur många av spelarna kommer Montpellier att kunna förlänga med? Yanga-Mbiwa, Estrada och Belhanda känns alla tveksamma, och det är tre nyckelspelare. Förhoppningsvis lägger man ut resten av Giroudpengarna på att förlänga några kontrakt.
Nåväl, det där får framtiden reda ut. Man blir glad av att se Montpellier fortsätta göra bästa möjliga av pengarna man har tillgång till, utan att få hybris av Champions League-medverkan. Jag ser inte hur Montpellier skulle kunna skötas bättre, så hatten av åt Nicollinfamiljen.
***
Det råder annars en anfallsbrist i Ligue 1. Av de “sämre” lagens anfallare var det egentligen bara Aubameyang (Saint-Étienne), Maïga (Sochaux) och Sagbo (Évian) som gjorde bra säsonger, och samtidigt har potential för mer. Vi får se vad spelare som Aboubakar (Valenciennes), Butin, Bakambu och Privat (alla Sochaux), Diabaté (Bordeaux), Rivière (Toulouse), Erding (Rennes) etc. kan göra nästa säsong. Vill man ha en garanterad målskytt ska man inte värva någon i Ligue 1-spelare, vill man ha anfallare med mycket potential så kan det däremot vara en väldigt intressant marknad.
***
Frankrike U-19 i EM såhär långt:
3-0 mot Serbien (mål av Samnick, Pogba (straff) och Vion)
Startelva: Aréola; Foulquier – Samnick – Umtiti – Digne (75′); Pogba – Veretout – Kondogbia; Bahebeck (83′) – Vion – Plea (64′)
Byten: Ngando (64′), Phojo (75′), Mayi (83′)
1-0 mot Kroatien (mål av Foulquier)
Startelva: Aréola; Foulquier – Samnick – Umtiti – Digne; Pogba – Veretout – Kondogbia; Bahebeck (89′) – Vion (58′) – Plea (37′)
Byten: Ngando (37′), Bosetti (58′), Ba (89′)
***
Transfermarknaden är fortsatt aktiv.
Charlison Benschop (AZ till Brest, okänd prislapp)
Jag har dålig koll på Benschop, men sportchefen Martins beskriver honom som en råtalang, det är mycket kropp (drygt 1,90 m) som man vill utnyttja. Känns som han kommer göra ett godkänt arbete över en hel säsong, varken mer eller mindre. 3/5
Florian Raspentino (Nantes till Marseille, gratis)
Marseille har inga pengar och får leta bland gratisspelarna. Raspentino var en av de mest eftertraktade sådana och kommer in för att bredda offensiven. En hel del talang, men långt ifrån en stabil poängspelare. 3/5
Emanuel Herrera (Union Española till Montpellier, €2,5 miljoner)
Montpellier har inget etablerat och stabilt scoutingnätverk i Chile (även om värvningen av Estrada för ett par år sedan var en lyckad sådan), därför är det här antagligen en chansning, men en sund sådan. Det är bra att få en så pass duktig målskytt till ett så lågt pris, även om det finns en flopprisk kring honom. 3/5
Kamel Ghilas (Hull till Reims, gratis)
Den bästa spelaren i Ligue 2 den gångna säsongen. Reims får nu behålla honom eftersom Hull bestämde sig för att säga upp hans kontrakt. Hade de inte gjort det hade Reims tvingats betala €1 miljon för honom, pengar som de inte har. Han har dock haft svårt att lyckas på högsta nivån tidigare. 4/5
Gelson Fernandes (ASSE till Sporting, gratis)
Fernandes lyckades aldrig i Saint-Étienne och det var inga tvivel om att klubben skulle göra sig av med honom. Efter ett par utlåningar blir de nu av med honom för gott, och det enda som händer är att de sparar in en hel del pengar.
Salomon Kalou (Chelsea till Lille, gratis)
Lille hade ett val: antingen en yngre Mendes (Le Havre) med lägre lön, som dock hade kostat en övergångssumma samt saknar rutin, eller Kalou som är dyr i lön och med sämre utvecklingsmöjligheter, men samtidigt kommer han gratis och vet vad Champions League och ligatitelstrid handlar om. Med tanke på att man tappade kvalitet när Hazard stack känns det klokt att gå på den bättre Kalou. Med Lillemått mätt är det en klassvärvning, det ska bli kul att se hur han presterar när han får starta varenda helg till skillnad från inhoppen i Chelsea. 4/5
Stéphane Dalmat (Rennes till Nîmes, gratis)
En gång i tiden var han en av Frankrikes mest lovande mittfältare. Inter betalade drygt €10 miljoner för honom år 2000. Trots att han har spenderat stora delar av sin karriär i klubbar som Marseille, Paris SG, Inter, Bordeaux och Tottenham så känns det ändå som att han aldrig fått ut allt av sin potential. På senare år har han varit Rennes’ egna Jeffrey Aubynn. Nu vandrar han dock ned till Ligue 2-nykomlingarna Nîmes, och för första gången på nästan femton år får han spela utanför någon av Europas fem största ligor.
/J
https://twitter.com/jonas_hansson