Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Frankrikes väg till VM-guldet 1998, del 1

Vid Champs-Élysées i Paris hade det samlats över en och en halv miljon människor för att fira den där kvällen i juli 1998. Senaste gången som det franska folket hade enats på samma sätt för att fira var när tyskarna drog sig ur landet 1944. Till och med presidenten Jacques Chirac gick runt med en fransk landslagströja med “CHIRAC 23” på ryggen. “Det här är början på en ny storhetstid för fransk fotboll” sa Gérard Houllier, och många nickade instämmande.

Under 2013 kommer det att vara 15 år sedan Frankrike vann sitt hittills enda VM-guld. 1900-talets sista stora mästerskap och man fick vinna det på hemmaplan, på Stade de France inför 80 000 åskådare. Det var ett mästerskap som förändrade fransk fotboll, det finns fortfarande många spår kvar av titeln i den franska fotbollskulturen. Den här artikelserien kommer fram för allt att kolla på själva mästerskapet, men även ta en titt på hur förberedelserna såg ut och vad som hände med fransk fotboll efter VM-guldet. Det kommer att komma en ny del varannan vecka.

Del 1: Början

Frankrike hade aldrig var någon stor fotbollsnation. Visst, VM:s grundare var fransmannen Jules Rimet, och visst hade landet vunnit någon titel på landslags- och klubblagsnivå, men så mycket mer var det inte. Ligan var fattig, det fanns huliganproblem och det franska folket tycktes inte ha särskilt stort intresse för fotboll, åtminstone inte jämfört med andra länder.

Man hade dock vunnit en EM-titel. Året var 1984, då man själva stod värd för EM-slutspelet. EM var dock inte lika populärt på den här tiden, utan det var bara åtta lag som var kvalificerade. Det franska laget tog det dock seriöst. Man vann samtliga fem matcher och lagets klart största stjärna var Michel Platini. Han gjorde nio mål på de fem matcherna, den som kom tvåa i skytteligan i mästerskapet var dansken Frank Arnesen på blygsamma tre mål. Så dominant var alltså Platini.

Trots att det var Frankrikes första stora titel så var Platini missnöjd. Han ville inte ha en EM-titel, han siktade bara på en VM-titel. Han har till och med sagt att VM 1982 var större än EM 1984, trots att man bara slutade fyra i VM 1982. Dessvärre så var hans formtopp omkring 1984. Under VM 1982 var det en stor skräll att laget ens tog sig till semifinal, där det blev förlust på straffar mot Tyskland. Det var i den matchen som Schumachers… “tackling” på Battiston skedde, och kanske hade vi skrivit en annan historia om Schumacher hade blivit utvisad för den satsningen. Under VM 1986 var Platini 33 år gammal och hade så ont i kroppen att han tvingades ta smärtstillande sprutor. Han vaknade till i åttondelsfinalen mot Italien och kvartsfinalen mot Spanien, men i semifinalen blev det återigen en förlust mot Tyskland, precis som fyra år tidigare.

Platini mår fortfarande dåligt över detta. Så nära en finalplats i ett VM, men ändå så långt ifrån. År 1987 valde Platini att sluta med fotbollen, men året därefter började starten till det som senare skulle visa sig vara det första steget till Frankrikes VM-guld 1998: guldet i U-21 EM. På den här tiden spelades inte U-21 EM på samma ställe under några veckors tid, utan man fick (via ett gruppspel som varade 1986-1987) kvala sig till kvartsfinalerna. I såväl kvartsfinalerna som semifinalerna och finalen så var det dubbelmöten. Frankrike lyckades att vinna sin kvalgrupp med vissa besvär, men sedan slog man Italien i kvartsfinalen och Spanien i semifinalen innan det var dags för final mot Grekland.

I den första finalmatchen, som spelades i Grekland, blev det “bara” 0-0. Returen spelades i den lilla franska staden Besançon. Man hade bland annat Éric Cantona och Laurent Blanc i startelvan. Segersiffrorna blev 3-0. Det blev en historisk seger, speciellt då L’Équipe för första gången bestämde sig för att dela ut 10/10 i betyg – och man gjorde det till två spelare. Dels tvåmålskytten Franck Sauzée, men även till målvakten Bruno Martini. Efter det har L’Équipe bara delat ut 10/10 i betyg till tre andra spelare: Oleg Salenko för hans fem mål mot Kamerun i VM 1994, Lars Windfeld som gjorde en sanslös match i målet när Aarhus vann med 1-0 mot Nantes 1997, samt Lionel Messi för hans fem mål mot Bayer Leverkusen 2012.

Det gick dock inte lika bra på seniornivå. A-landslaget kvalificerade sig inte ens för VM 1990 och i EM 1992 åkte man ut redan i gruppspelet, trots att fem av U-21 landslagsspelarna (bland annat Blanc och Cantona) var med. Platini hade varit förbundskapten mellan 1988-1992, men trots att man gjorde ett lysande kval till EM 1992 (något som gjorde att Platini utsågs till världens bästa tränare) så misslyckades han kapitalt med det som verkligen betydde något. Man ersatte honom med Gérard Houllier, men det gick inte bättre. Frankrike missade VM 1994, och man hade gått från två raka semifinaler i VM 1982 och VM 1986 till att inte ens kvalificera sig till VM 1990 och VM 1994.

Fotbollsförbundet lät Aimé Jacquet vara förbundskapten medan man letade efter ett bättre namn. Jacquet hade visserligen varit huvudtränare för Bordeaux under deras storhetsperiod på 1980-talet, men han hade inte lyckats i Montpellier och Nancy, utan var nu bara anställd som assisterande tränare bakom Houllier. Det gick ett par månader, förbundet hade inte hittat någon ny permanent förbundskapten så man lät Jacquet basa över landslaget i träningslandskamper mot Tunisien och Italien. Svaga 1-1 mot Tunisien följdes upp av 1-0 mot Italien och förbundet började att ändra sin uppfattning om Jacquet. De anställde honom på permanent basis.

Han fick dock snabbt medierna emot sig. Han hade först valt att sätta Cantona som lagkapten, men när Cantona gjorde “den-där-karatesparken” så blev han utslängd från landslaget. Jacquet valde även att ignorera spelare som Jean-Pierre Papin och David Ginola, detta trots att man började med tre raka 0-0 matcher i EM-kvalet. Jacquet började att bli ett skämt, hans defensiva fotboll och hans “egna” generation spelare fick visserligen okej resultat, men det var riktigt tråkigt att kolla på. Det som räddade honom kvar från att inte få sparken var att man tog sig till semifinal i EM 1996. Hade man åkt ut slutspelet lite tidigare så hade Jacquet med stor sannolikhet fått sparken.

Frankrike ville ju ha så bra lag som möjligt i VM 1998, mästerskapet som man själva skulle arrangera. Förbundet lyckades till slut komma fram till att Jacquet var det enda vettiga valet som fanns som förbundskapten. Det viktigaste var att det här mästerskapet blev så bra som det bara var möjligt på det sportsliga planet, för Frankrike hade länge kämpat med att få hålla ett VM-slutspel. Resultat fick gå före skönspel.

Landet hade flera gånger tidigare försökt, men misslyckats, med att få arrangera ett VM-slutspel i modern tid. VM 1990 såg eventuellt ut att spelas i Frankrike, men det blev till slut Italien som fick vara arrangör. År 1992 vann dock Frankrike kampen om att få arrangera VM 1998, detta i kamp med Marocko. Slutsiffrorna i omröstningen var 12-7.

€600 miljoner spenderades på att fixa arenorna, men ju längre tiden gick, desto mer osäkert började det att bli kring mästerskapet. Marseille vann Europacupen 1993, men blev sedan utslängda både från Europacupspel och den franska högstaligan på grund av ekonomiska problem och uppgjorda matcher. Den franska ligan var på nedgång. Publiksiffrorna rasade och när Bosmanregeln introducerades fick de franska klubbarna ekonomiska problem. Man var duktiga på att fostra spelare, men nu var det betydligt svårare att ta betalt för dem.

Dessutom klagade en stor del av det franska folket på att det skulle spenderas så mycket pengar på fotboll. Fransmannen Pierre Bourdieu, som är något av en kioskvältare när det gäller att kolla på människans olika kulturer, noterade att fransk fotboll skiljde sig från andra länders fotbollskulturer. Det fanns ingen vinnarkultur (något som förklarade de båda VM-semifinalförlusterna mot tyskarna), utan det viktigaste var att vara “en bra värd” och att inte sälja ut sin själ. Det moraliska sattes i centrum. Han beskrev fransk fotboll som en religion som ingen riktigt trodde på. Fotbollen var inte i folks hjärtan.

Alla de stora tidningarna fortsatte att håna Jacquet och den största kritiska vågen kom när Jacquet presenterade sin VM-trupp, men mer om det i nästa del.

Nästa del kommer om två veckor.  

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Publicerad 2013-01-02 kl 16:10
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons