Den här texten handlar om alla fotbollsälskandes personers favoritklubb: Football Club de Nantes, vars publik på Stade de la Beaujoire (38 000) alltid brukar att charma oss. Vi har varit utan dem i Ligue 1 i fyra år nu, det är skönt att allting blir som vanligt igen.
Historia
Många börjar att gilla Nantes för deras gröngula tröjfärger, “Kanariefåglarna”, men precis som i fallet med Monaco så handlar det om en av Frankrikes mest framgångsrika klubbar genom alla tider, man har vunnit högstadivisionen under 60-, 70-, 80-, 90- och 00-talet. Även om man hade vissa problem under diverse säsonger så spelade man högstadivisionsfotboll under samtliga år mellan 1963 och 2007. Sin största framgång i Europacuperna var semifinalen i Champions League år 1996, då man åkte ut mot blivande mästarna Juventus.
Ska man prata om Nantes så ska man egentligen bara prata om en enda person: José Arribas. Han blev tränare för klubben år 1960 och introducerade en helt ny filosofi i klubben, något som senare skulle komma att kallas för “jeu à la nantaise”. Det handlar om några olika punkter, om man ska sammanfatta dem så blir det ungefär såhär:
1. Spelet ska vara kollektivt och offensivt, allting handlar om att röra sig och passa, detta i så högt tempo som det bara är möjligt. Det ska vara både sevärt och effektivt, om man kan använda ordet “dynamisk” för att beskriva något spelsätt så är Nantes det perfekta exemplet. Samtidigt måste spelarna ha riktigt bra fysiska förutsättningar för att orka med det här spelet i 90 minuter. Står du still så gör du fel.
2. Ingen spelare är större än laget. Under en lång tid erbjöd Nantes alla sina spelare ettårskontrakt, eftersom man inte ville riskera att ha spelare som inte brydde sig om klubben. På den här tiden var det klubbarna som vann på att ha korta kontrakt, eftersom man ändå fick övergångssummor om spelarna lämnade. Spelarnas egna framtid blev däremot mer diffusa, eftersom man var tvungen att prestera bra fotboll under samtliga säsonger för att få veta att man skulle få vara kvar.
3. Ungdomsverksamheten skulle vara i fokus. Man kollade efter interna lösningar innan man började att tänka på att värva.
4. Det var viktigt att vara öppen för alla nya träningsmetoder, man skulle agera istället för att reagera när det kom upp något nytt. Man samarbetade med stadens sjukhus för att få ännu mer specialisthjälp om hur kroppen fungerar.
5. Kontinuitet. Det enda som skulle få klubben att växa var om den här filosofin hölls i, och även om den delvis försvunnit under vissa tränare så har allting ändå varit starkt sammankopplat med Nantes i över femtio år.
De flesta av tränarna som har varit efter Arribas, som själv höll på i 16 år, har tidigare varit spelare eller juniortränare i klubben. Detta för att behålla det som har genomsyrat allt i klubbens verksamhet. Det har inte funnits någon utböling med nya idéer som har lyckats med klubben, utan samtliga från den kategorin har fått sparken relativt omgående. Det här är en kraftig förenkling av vad “jeu à la nantaise” handlar om, det kan låta som en rätt normal klubbfilosofi, men det kanske bara är Barcelona och Ajax i Europatoppfotbollen som har en lika tydlig identitet som Nantes har.
Den senaste stora framgången var ligatiteln år 2001, den som då lyfte pokalen var Mickaël Landreau. Trots att han var 22 år gammal så hade han redan varit lagkapten i tre år, och lagets förstemålvakt i fem år. Den stora stjärnan i laget var dock Éric Carrière, som Nantes hittade i amatörligorna några år efter sin 20-årsdag och de gjorde om honom till en playmaker i världsklass. Något som måste lyftas fram från det guldåret var att truppen innehöll 27 spelare, och av de 27 spelarna så hade 22 stycken gått igenom Nantes’ akademi. 22 av 27 spelare!
På den tiden hette det att Nantes hade ett av Europas mest lovande lag, med spelare som nämnda Landreau, Sylvain Armand, Marama Vahirua, Olivier Monterrubio, Hassan Ahamada, Mathieu Berson och Salomon Olembé, bara för att nämna några. De flesta av de här spelarna lyckades aldrig få de karriärerna som deras potential såg ut att kunna ge dem. Antagligen berodde det mycket på att de spelarna passade så bra just i Nantes’ spelsätt. Det fanns en chans att glänsa i ett lag som spelade och tänkte annorlunda.
Ledningen
Nantes’ fransk-polska ägare Kita gjorde sig rik inom lins- och ögonoperationsbranschen och köpte den schweiziska fotbollsklubben Lausanne år 1998, när han inte hade råd att köpa sin favoritklubb Nantes. Tre år senare hade Lausanne gått i konkurs. Kita fortsatte att jobba på med sina andra verksamheter, och 2007 kunde han äntligen köpa “sin” klubb Nantes för €10 miljoner.
Han gjorde sig känd som en ambitiös men kontroversiell figur för ett Nantes som precis hade åkt ur Ligue 1. Nantes tog sig tillbaka redan efter en säsong, men tränaren Der Zakarian fick lämna efter blott tre matcher i Ligue 1. Man åkte direkt ur Ligue 1 och det är först nu som man är tillbaka igen.
Kita tog i somras tillbaka samma Der Zakarian som han gjorde sig av med för fyra år sedan, detta sedan Kita inte hade kommit överrens med den tidigare tränaren Chauvin. Som ni märker så har Kita haft en turbulent period, men som jag har förstått det så har han gjort ett hästjobb med att få ordning på ekonomin. Han har dessutom förbättrat klubbens värvningspolicy och verkar inte lika kontroversiell längre.
Det har tagit längre tid än vad Kita hade trott, men nu är man äntligen där man vill vara: i Ligue 1 med en fungerande ungdomsverksamhet, man är inte längre beroende av spelarförsäljning och det finns en optimism i staden. Man drömmer om att återigen vara dominanten i Bretagne-området, något som annars Rennes och Lorient har varit på senare år.
Kita har dock pratat om att sälja klubben. En person vid namn Maillol försökte i 18 månaders tid att köpa Nantes med hjälp av amerikanska fonder, men han kunde inte betala de €12 miljonerna som krävdes. Kita har tidigare kollat i Mellanöstern efter potentiella köpare, utan att hitta någon lämplig kandidat. När Kita köpte Nantes år 2007 sa han att han skulle äga klubben i max fem år, och om det inte dyker upp någon ägare inom en snar framtid så kan hans son ta över ägandeskapet.
Spelet
Nantes gillar att låta motståndarna trycka in sitt lag på Nantes’ planhalva. Nantes själva har en fint sammanhållen defensiv där man inte har några problem med att vinna bollen lågt ner. Det är nämligen så att när man väl vinner bollen, då ska alla trycka framåt i högsta fart, och om motståndarna fortfarande är kvar på Nantes’ planhalva så blir det fina kontringsytor. Man lurar upp motståndarna för att själva få de ytorna som man är ute efter.
![]()
På bilden ovan har Nantes precis vunnit bollen, och om ni ser det så är det sju stycken spelare som tar fart för att vara med i ett snabbt anfall. Der Zakarian har inte glömt bort vilken typ av spel som har identifierat Nantes i femtio års tid: allting ska gå snabbt, alla spelare ska vara inblandade både framåt och bakåt, det är viktigt att ha en bra teknisk nivå, och glöm inte bort att springa utav bara helvete.
![]()
Man måste dock variera sig, och därför har Der Zakarian valt att använda sig av två storväxta anfallare i form av Đorđević och Aristeguieta. På bilden ovan är det visserligen offside på Đorđević, men bilden visar vilka typer av bollar som laget slår på sina anfallare: tidiga inlägg in i ytan mellan mittbackarna och målvakten, där de två anfallarna är tänkta att komma löpande.
Det låter enkelt, men det fungerar. Đorđević har gjort 18 mål och Aristeguieta har gjort åtta mål, och då ska man komma ihåg att Aristeguieta är 21 år och kom till laget i januari, efter att ha spelat hela sin karriär i sitt hemland Venezuela. Der Zakarian gillar sina storväxta anfallare, de två gör inga “Omgångens mål”, men de tåar och nickar in bollarna som dyker upp framför dem. Det ser ut som klassiska centertankar, fast de börjar längre bak i planen för att istället löpa in i straffområdet när bollen kommer. Och kom inte till mig och säg att ni inte gillar tanken av en rödhårig venezuelan som brunkar in en massa mål.
Der Zakarian kör dock inte “jeu à la nantaise” fullt ut. Det tar för lång tid för spelarna att lära sig det här spelsättet, och eftersom Nantes värvat in fyra-fem spelare per säsong så måste man förenkla sig. Räkna inte med att Nantes redan under nästa säsong kommer att spela exakt den fotbollen som man vill spela.
Säsongen
En tung start på säsongen, men efter det har laget varit på uppflyttningsplats ända sedan omgång 11. Med en av ligans starkaste försvar så har de spelat till sig vinster med en jämn frekvens under säsongen. Man har varit hemmastarka med blott två förluster, och publiksnittet har dessutom fortsatt att öka till 18 700, vilket är en förbättring med över 7000 på två år. Under en “normal” säsong i högstadivisionen så är publiksnittet över 30 000. Man borde kunna nå de nivåerna under 2013/2014.
Ska man säga något negativt så är det att offensiven hade kunnat fungera ännu bättre. Jag tror dock att det kan sammankopplas med att man har saknat kvalitetsspelare i offensiven. Eudeline, Pancrate, Gakpé och Trebel är spelare som har använts på offensiva positioner, men de har mestadels varit mediokra.
Tränaren
Med undantag för tre år som huvudtränare i Clermont (2009-2012), så har den 50-åriga fransk-armeniern Der Zakarian befunnit sig i blott två klubbar sedan sin 16-årsdag: Montpellier och Nantes. I över 30 år av sitt liv har han varit antingen spelare, juniortränare, assisterande tränare eller huvudtränare i någon av de två klubbarna. Han var mittback i ett Nantes som vann ligan på 80-talet, så han vet vad “jeu à la nantaise” betyder.
Han blev nominerad till årets tränare i Ligue 2 den här säsongen, och han gjorde även ett strålande jobb i Clermont där han bland annat värvade in två unga gratisspelare vid namn Alessandrini (nu i Rennes och det franska landslaget) och Sylla (nu i Aston Villa). Der Zakarian vet hur man hittar oväntat bra talanger, och nu när han har lämnat Clermont så har de gått ifrån att vara ett överpresterande topplag till att vara ett bottenlag. Han är lite gammalmodig och rak i sin tränarstil, men ändå lätt att gilla.
Truppen
Man har fått en bra blandning av de yngre utvecklingsbara spelarna och de mer rutinerade gratisspelarna, och samtidigt har man nu hittat en ny transfermarknad: Venezuela. Aristeguieta och Cichero har hämtats från Caracas i sitt hemland, och fler spelare kan följa efter.
Centrallinjen är fysiskt grov och håller förvånansvärt hög kvalitetsnivå. Däremot är kanterna mediokra, det är egentligen bara Bessat som troligen håller i Ligue 1. Om jag får gissa så är Aristeguieta, Bessat, Deaux, Veretout, Djilobodji och kanske Riou och Cissokho de spelarna som är ordinarie även under nästa säsong.
Ungefärlig startelva säsongen 2012/2013 (4-4-2)
Đorđević – Aristeguieta
Bessat – Deaux – Veretout – Eudeline
Veigneau – Cichero – Djilobodji – Cissokho
Riou
Viktiga reserver: Trebel, Pancrate, Gakpé, Madouni, Touré
Talangerna
Spelare som Deschamps, Desailly och Makélélé har kommit fram i Nantes’ ungdomssektion. På senare år har dock Nantes inte lagt ned samma energi på de egna produkterna, vilket har gjort att Sio, Payet, Thébaux och Vainqueur har lyckats i andra klubbar istället för “sitt” Nantes.
I dagens trupp så är den smarta och råa venezuelanska anfallaren Ariseguieta tillsammans med egna mittfältsprodukterna Veretout och Trebel de spelarna där det finns mycket utvecklingspotential att ta av. Man ska dock komma ihåg att Veretout och Trebel har haft en avsevärt sämre säsong än vad folk trodde. Det är nästan så att en annan ung spelare, Touré, håller på att peta sig förbi i rangordningen, åtminstone framför Trebel. Trebel är förövrigt ännu en rödhåring, om ni gillar att veta sådan fakta. Fler spelare ska flyttas upp från ungdomslaget i sommar, en anfallare som heter Niané ska tydligen vara värd att kolla in.
Spelarprofilen
Veretout är en stor mittfältstalang och egen produkt som visserligen ännu inte blivit den mittfältsdominanten som man trodde att han skulle bli, men han har alla verktyg i sitt fotbollsspelande för att kunna bli det i framtiden. Det verkar dock som att han måste skärpa till sig vid sidan av planen.
Nu under våren så var han berusad under en kväll och skulle åka spårvagn, men när han försökte klättra över ett staket som skulle ta honom dit så ramlade han och slog i knäet. Han missade fem matcher på grund av knäskadan och var dessutom tvungen att betala höga böter till Nantes som straff för sitt mindre genomtänkta agerande.
Svenskstatus
Jag kan inte minnas att någon annan än Wilhelmsson (2006-2008). Dansken Gravgaard lämnade klubben så sent som 2010, i övrigt har Nantes aldrig haft en stor skandinavisk prägel.
Transferagerande
Det kan bli problem inför återkomsten. När Nantes värvade Bangoura från Al Nasr för 18 månader sedan så skedde det, enligt Al Nasr, med oschyssta medel. Al Nasr menade att Bangouras val att bryta kontraktet inte skedde efter FIFA:s regler. FIFA höll först med och stängde av Nantes från att köpa spelare (en avstängning som skulle börja gälla i sommar), men Nantes överklagade och det verkar som att Nantes kommer att få rätt till att värva i sommar. Utredningen fortgår dock, och det är samling igen den 23:e maj. Det återstår att se om vi får beslutet då.
Om vi väljer att utgå ifrån att Nantes kan värva så har Nantes budgeterat för en 17:e plats i Ligue 1 nästa säsong, och med deras begränsade ekonomiska situation verkar det blir så att de tvingas sälja anfallaren Đorđević, som bara har ett år kvar på kontraktet. Den potentiella ersättaren Aristeguieta finns redan i truppen, han ska bara köpas loss från sitt lån. Även några reserver (Madouni, Djellabi, Keita, Lee, eventuellt Gakpé) kommer också att lämna. Det är dock förvånande att Nantes inte utnyttjar köpoptionen på den ordinarie mittbacken Cichero.
Nantes har inte råd att satsa. Fem till sex nya spelare ska visserligen värvas, framför allt kantspelare och anfallare, men de nyförvärven ska helst vara utan kontrakt alternativt på lån, och med en maxlön på €40 000 per månad. Montpellier och Saint-Étienne är förebilderna, det är klubbar som inte har varit rädda för att värva äldre spelare och något liknande kommer Nantes att göra. De tittar framför allt på spelare som är mellan 28-32 år. Några av spelarna som det pratas om är Thébaux (Brest), Landreau (Bastia), Godmèche (Cluj) och Armand (PSG). Det kan även bli så att Nantes fortsätter att värva spelare från Venezuela, exempelvis Meza (Caracas) och Otero (Caracas).
Framtiden
Ett Ligue 1 utan Nantes är inte ett riktigt Ligue 1. Det är en av de klubbarna som är enklast att gilla, med sin historik om att spela en underhållande fotboll, med många supportrar och en framgångsrik akademi. Det kan dock ta ett par säsonger innan Nantes är ett etablerat Ligue 1-lag, men min förhoppning är att klubben inom tre säsonger ska ha tagit en plats på övre halvan av tabellen. För och främst handlar det om att hänga kvar. Ekonomin är iallafall okej numera, man tar inga risker för att förstöra den igen.
Dessutom är Nantes viktiga då det är en klubb som höjer publiksnittet. De har under året haft det sjunde högsta publiksnittet i hela Frankrike, trots att man har varit i andradivisionen. Man kan komma att slå sig in på topp-5 under nästa säsong, strax bakom de riktigt stora klubbarna. Såhär såg det ut när man under gårdagen firade uppflyttningen, och igår kom även beskedet att biljettpriserna inte höjs för nästa säsong.
Det kommer även att dyka upp en text om Guingamp inom några dagar. Här är texten om Monaco.
/J
https://twitter.com/jonas_hansson