Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Lyons svåra jakt på Champions League-guld

Från sju raka ligatitlar mellan 2002 och 2008 till att nu vara en klubb i nästintill mediaskugga, förutom när klubbens president Aulas twittrar ut sin frustration. Lyons nedåtgående resa har tagit hårt på supportrarnas tålamod. Det skapas frustration när de sportsliga kraven sänks, eftersom det tidigare verkade vara så givet att få stora framgångar. När man går tillbaka ett par steg så är det så enkelt att se skillnaderna och de stora svagheterna i ens klubb.

Redan för sju-åtta år sedan började Lyons president Aulas att fundera på hur han skulle få Lyon att kunna bli ett Champions League-vinnande lag, för han märkte att Lyons framgångar var temporära. Lyon var en ekonomiskt sett för liten klubb. Han kollade på fotbollseuropa för att se hur Lyon skulle göra för att bli en gigantisk klubb med mer garanterade framgångar. Han fastnade för vägen som Bayern München hade tagit. På den tiden var det ett logiskt val. Bayern München tillhörde en liga som, precis som Ligue 1, inte sågs som en av de bästa ligorna, men ändå lyckades Bayern München slåss med de absolut bästa klubbarna.

Vad var det då som gjorde Bayern München framgångsrikt? Aulas kom fram till tre saker: en stor och svinmodern egen arena, långsiktigt arbete och en fantastisk ungdomsorganisation som hade fått fram spelare som Lahm och Schweinsteiger.

Aulas trodde inte att Lyons ungdomsorganisation behövde en enorm uppgradering eftersom den flera gånger under 80-, 90- och 00-talet hade blivit vald till den bästa i Frankrike. Istället började han att skissa på den nya arenan, Stade des Lumières med plats för över 60 000 åskådare. För att komma i närheten av den europeiska toppen så förstod han att Lyon var tvungna att äga arenan till 100% och inte låta kommunen vara inblandad. En stor klubb behöver stora intäkter. Det blir inga stor intäkter om kommunen tar del av publikintäkterna.

Det har varit förbaskat svårt att inte ta någon hjälp utav skattepengarna. Skattepengarna används bara för att fixa infrastrukturen runt omkring arenan. Lyon ska själva stå för drygt €400 miljoner i arenakostnader. Det som har tröstat dem är att man har hittat privata investerare som har gått in med över €100 miljoner, samt att man räknade ut att Lyons intäkter skulle öka med €50-100 miljoner per år när arenan står färdig år 2015. Däremot har Aulas förstått att man har varit tvungen att göra sportsliga nedskärningar fram tills dess.

Lyon har under det senaste året gjort sig av med spelare som Lloris, López, Ederson, Källström, Bastos, Lovren och Cissokho. Det var dyra spelare (sammanlagt inköpspris på över €100 miljoner) som Aulas tog in för att försöka se om han kunde pumpa fram ett Champions League-guld redan under den temporärt framgångsrika Lyongenerationen, men det gick inte. De enda storvärvningarna som är kvar från den tiden är Gourcuff, Gomis och Briand – och även det är tre spelare som Lyon desperat vill göra sig av med idag.

Det hade inte bara varit en stor ekonomisk lättnad att sälja tre spelare som inte prestar på väntad nivå, utan det finns ett stort symbolvärde i att göra sig av med de sista bitarna från den framgångsrika generationen och istället fortsätta med det nya Lyon.

När Aulas väl är färdig med att sänka lönekostnaderna så räknar han med att ha sparat in €40-45 miljoner per år – transferinkomster ej inräknade. Redan nu är siffran för de två senaste åren inne på €33 miljoner i sänkta lönekostnader och €65 miljoner i transferintäkter. Detta alltså på två år, och med nyförvärven inräknade i ekvationen. Detta var en nödvändighet då Lyon under säsongen 2010/2011 rapporterade en förlust på nästan €30 miljoner. Detta trots att man gick till sextondelsfinal i Champions League.

Däremot underskattade Aulas under de första åren en sak: integrationen av unga spelare till A-lagets startelva. Lyon fick inte upp tillräckligt många spelare från den egna akademin som tog viktiga roller i A-laget, senast laget vann guldet var det bara två unga egna produkter (Benzema och Ben Arfa) som fick speltid. Många av de stora Lyontalangerna som Rémy och Mounier lyckades i andra klubbar istället.

Lyon fick ju fram bra talanger och spenderade runt €10 miljoner per år på sin ungdomsorganisation vilket var den högsta siffran i Frankrike. Det var inte talangerna eller ungdomsorganisationen det var fel på, utan det var att man inte satte tillräckligt stor tillit på talangerna på seniornivå.

För att lösa detta så har Aulas under många år skolat in sin favorit till att bli huvudtränare – Rémi Garde. Garde växte upp som spelare i Lyon på 80- och 90-talet, men spelade även i Arsenal och lärde sig där allting som går att lära sig av Wenger. Wenger gillade Garde så mycket i Arsenal att han sa att det var som att ha en assisterande tränare ute på fotbollsplanen. Under de senaste tio åren har Garde haft olika ledaruppdrag i Lyon, och innan han blev huvudtränare så var han – inte särskilt förvånande – ungdomsansvarig i klubben. Garde är sjukt välskolad och känner till allting i klubben. Han är den optimala tränaren för det här laget och det här läget.

Garde är den som har fått rejäl spinn på ungdomsintegrationen till A-laget. Om du kollar en match med ett skadefritt Lyon så är det förmodigen sex Lyonfostrade spelare på de sju centrala positionerna. Lopes i mål, Umtiti som ena mittbacken, Malbranque och Gonalons som sittande centrala mittfältare, Grenier som offensiv mittfältare och Lacazette som spetsforward. Det saknas bara en mittback för att göra Lyons centrallinje helt egenproducerad. Dessutom använder man sig av Ferri, Bahlouli, Ghezzal och Benzia som spelare som är på gränsen till startelvan. 18-åriga Benzia gjorde förra helgen ett mål och två assist i segermatchen mot Sochaux.

Det här har gjort att Lyonspelarna såhär långt har känt en lojalitet till att stanna i Lyon. Spelare som Gonalons och Grenier kollar hellre på kontraktsförlängningar än att sticka till en större klubb, trots att det har funnits fina intressenter. Lägg där till att Lacazette och Umtiti är stora glädjespridare så får man en stabil grupp som går att bygga laget omkring. Om allting sköts rätt kan det bli en mer framgångsrik Auxerre-generation (Cissé, Mexes, Kapo, Boumsong).

Dessutom har man helt gjort om sin transferfilosofi. Den senaste stora värvningen var Gourcuff för €22 miljoner år 2010. Efter det har man värvat tolv spelare för en sammanlagd kostnad på €17,35 miljoner. Tolv spelare har alltså sammanlagt varit billigare än en storvärvning. Mvuemba och Monzón (€3 miljoner vardera) var de dyraste av de tolv spelarna. Gourcuff har dessutom en årslön på €4-5 miljoner. De senaste nyförvärvens löner har som mest legat på drygt €1 miljon/år. Istället är det de egna produkterna, som Gonalons och Grenier, som är tänkta att lyfta de stora lönerna i klubben, men de tjänar fortfarande under €2 miljoner/år.

Lyon jobbar med allt mindre resurser, men anledningen till det är för att man bygger på något större inför framtiden. Aulas har lyckats med sina uppgraderingar förut, han brukar få sina drömmar och visioner uppfyllda. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om Lyon har hunnit med en Champions League-final innan år…. Ska vi säga 2020?

Då återstår en stor och viktig fråga: hur ser dagens Lyon egentligen ut när de spelar fotboll?

Det går inte att komma ifrån att laget under den förra säsongen levde mycket på individuell kvalitet för att nå tredjeplatsen i ligan. Bastos och Grenier sköt laget till flera viktiga segrar, Gourcuff vaknade till ibland och Gomis köttande in en del bollar. Däremot klaffade inte spelet. Marseille var det enda laget i ligan som snittade mer bollinnehav, men det var hela åtta lag som lyckades ta fler avslut än Lyon. 24 av lagets 61 mål kom på fasta situationer. Garde hade någon slags stabilitet att stå på, men det offensiva lagspelet saknade en nivå. Lyon kändes aldrig som segergarantier inför matcherna.

Detta ska lösas den här säsongen. Förhoppningsvis kan Umtiti, Grenier, Gonalons, Lacazette och några andra unga spelare höja sig ännu en nivå.

I matchen mot Reims i helgen (0-1) saknades avstängda Umtiti samt några skadade reserver, men de stora förändringarna var ändå att Grenier och Malbranque var sjuka och därför vilades inför Champions League-returen mot Real Sociedad i veckan.

Lyons elva mot Reims (4-2-3-1)

Spelare i fetstilt är egna produkter. Danic startade matchen, men utgick tidigt med en skada och då kom Ferri in. 

Lacazette
Gourcuff – Fofana – Bahlouli
FerriGonalons
Bedimo – Biševac – Koné – M.Lopes
A.Lopes

Bänk: Gorgelin, Zeffane, Grenier, Mvuemba, Fekir, Benzia (+ skadade Danic)

En av de få skillnaderna mot förra säsongen är att man har fyllt på med några nya kantspelare. Det fanns inga vettiga ytterbackstalanger i klubben, så därför tog man in Bedimo och Migues Lopes för sammanlagt €3 miljoner. Två billiga men ändå stabila spelare. Danic värvades in för €1 miljon som ett nyttigt yttermittfältskomplement.

Den stora skillnaden jämfört med fjolåret hittar vi dock på anfallspositionen. Gomis var förra säsongen stor och nyttig, men ingen stjärnspelare om man vill vinna titlar. Dessutom ville Aulas göra sig av med honom. López var sympatisk och försökte, men kom aldrig till sin rätt i spelsystemet och flyttade till Al-Gharafa. Därför valde Garde att flytta upp yttermittfältaren Lacazette. Redan på sina två första matcher tangerade Lacazette sin fjolårssäsongs målfacit med tre mål.

Lacazette erbjuder något annat än López och Gomis. Han är på uppgång i sin karriär, han är villig att ta för sig och saknar motgångar. Dessutom kan han göra mål på sin stora spetskvalitet: snabbheten. Han har också lärt sig att hitta ytorna mellan motståndarna. Han vet i vilka lägen han ska rycka, när han ska gå rakt på mål och hur han ska springa för att öppna upp ytor. Han är både rå och smart på samma gång. Jag har i två års tid velat ha in honom i A-landslaget så fort som möjligt för att stå på tillväxt. I somras gjorde han sin A-landslagsdebut och fortsätter han sin säsong lika bra som den har startat så ska han vara given i en (eventuell) VM-trupp 2014. Han kan bli den här säsongens Aubameyang.

Det stora problemet med att ha en ungdomssatsning är att man bara kan välja mellan de spelarna man får upp. Det går inte att handplocka spelartyper, utan Garde får helt enkelt försöka anpassa spelet efter spelarmaterialet. I klubbar som Ajax och Barcelona är inte detta ett lika stort problem eftersom de har ett tydligt spelsätt genom alla sina ungdomslag, men Lyon har inte den spelidentiteten.


Därför har Garde delat upp de taktiska delarna på ett enkelt sätt för att få ut varje spelares styrkor. För det första känner han inte att laget är tillräckligt samspelt för att klara av ett högt försvarsspel med mycket press, utan Lyon (i vita dräkter) ligger, som till synes ovan, med laget lågt ned i planen när motståndarna har bollen. För att vara ett topplag så är man förvånansvärt tillbakadragna.


Däremot är det fel att säga att Lyon spelar 4-2-3-1 som det står överallt, för i själva verket är det 4-1-4-1 i försvarsspelet. Lyon har alltså var försvarsmodellen med att ligga med två stycken block (som i en klassisk 4-4-2) för att försvara, men har lagt till en spelare (Gonalons) för att döda den farliga ytan mellan backlinjen och mittfältet. Det här försvarsspelet ser man annars bara i 4-3-3-liknande lag.

Gonalons fungerar som en säkring för laget, och han gör det riktigt bra. Under förra säsongen var han statistiskt sett i topp i hela Ligue 1 både när det gällde antalet tacklingar och brytningar, men också för antalet lyckade passningar. Han ska göra allt skitjobb och även rulla igång passningsspelet.

Lyon kör ett disciplinerat och lugnt försvarsspel. Det tar inte heller särskilt mycket på krafterna, utan det är i så fall tålamodet som tar stryk. Detta betyder att man orkar springa mycket när man väl vinner bollen istället. För Lyons anfallsspel kräver mycket spring, men också att man är tillräckligt pigg för att orka göra individuella prestationer.

Lyon har gjort mål på tre sätt den här säsongen, och två av dem är taktiskt typiska mål. Dels är det kontringsmål, dels är det genomskärande passningar till Lacazette.

Kontringsmålen är inte så mycket att säga om. Lyons låga försvarsspel är ändå aktivt för att försöka vinna bollen, och när man väl vinner den (som mittfältet förvånansvärt ofta brukar göra) så sätter Lacazette, yttrarna och de centrala mittfältarna full fart framåt med olika typer av löpningar. Man vet vad som gäller.


Det andra stora anfallssättet är att låta Lacazette få ytorna som han behöver. Lyon siktar på att alltid ha ett brett lag (som på bilden ovan, där vänsteryttern stannar kvar ute på sin kant trots att bollen nyss var ute på högerkanten) för att dra isär motståndarnas backlinje. På det sättet kan Lacazette hitta ytor vid motståndarnas mittbackar. Ett typiskt anfall är att ytterbackarna följer med uppåt för att fixa bredd, samtidigt som Grenier eller Gourcuff slår en genomskärande passning mot Lacazette.

Lacazette vet om detta, och brukar därför ligga nära motståndarmittbacken. När han märker att passningen kommer att slås inom ett par sekunder så tar han ett par steg ifrån försvararen och sedan börjar springa i djupled. På ett enkelt sätt har han fixat en fri yta och han kan komma rättvänd mot mål. Målet mot Nice är ett rätt bra exempel.

Jag pratade tidigare om att Garde kör ett enkelt taktiskt spel. Ska man sammanfatta det så betyder det att spelarna måste lägga ned grovjobbet korrekt i defensiven, men när man väl har bollen så får spelarna göra det som de är bäst på. Lacazette springer snabbt och smart i djupled. Tekniskt skickliga spelare som Grenier, Gourcuff och Bahlouli har fritt fram för att hitta på saker själva och är inte låsta till sina positioner, utan tillåts att röra sig över stora ytor. Ferri och Fofana ska springa fram och tillbaka och både vara bollvinnare, springa isär motståndarmittfältet och ibland komma i djupledslöpningar nära straffområdet. De enda spelarna som har ett stort taktiskt ansvar i offensiven är ytterbackarna. De måste hålla koll på när yttrarna går inåt i planen, för då *måste* de trycka framåt för att erbjuda bredd och passningsalternativ.

Lyon har fortfarande en del problem i uppbyggnaden av ett eget passningsspel. Det positiva där är att man den här säsongen har vågat att slå mer genomskärande passningar från backlinjen så att bollen kommer förbi motståndarnas mittfält. Det är dock i den här typen av spel som man fortfarande har mycket att jobba med. Nu är man för beroende av att Grenier eller Gourcuff ska ha en sekvens av briljans, eller att man lyckas slå en perfekt genomskärare mot Lacazette.

Det här syntes i matchen mot Reims i helgen. När man möter defensivt skickliga lag och samtidigt vilar spelare, då har man problem att dominera matcherna. Vi har de senaste två åren sett Lyon ha problem på grund av den tunna truppen. då Garde inte har haft storspelare på bänken att ta in. Laget orkar ännu inte med två matcher i veckan. När man däremot möter lag med en inte 100%-ig backlinje, som Nice (4-0) och Sochaux (3-1), och man inte har en jobbig veckomatch i benen, då har det funnits många goda tecken.

Förhoppningsvis kan detta problemet lösas när spelarna på bänken får växa till sig ännu mer, men Lyon skulle behöva göra två förstärkningar inför hösten. Dels måste man byta ut Gomis mot en mer villig anfallsreserv, och det skulle även behövas mer kvalitet till mittfältet. Däremot är det svårt att hitta vettig alternativ i Frankrike. Om det ska in några utländska nyförvärv så är det kanske dags att testa Brasilien-spåret igen. Jag tror att brassescouten Marcelo Kiremitdjian, med rötter i Armenien, fortfarande jobbar för klubben.

Det kan dock lika gärna bli så att man tvingas behålla Gomis och Briand. Med så få dagar kvar innan transferfönstret stänger är det svårt att göra sig av med två överbetalda spelare.

Och jag sa också att Lyon har tre starka anfallsalternativ. Förutom kontringar och spelarnas spetskvalitéer (och då framför allt Lacazettes snabbhet och Grenier/Gourcuffs briljans) så finns också frisparkarna. Gourcuff gjorde det här galna frisparksmålet mot Nice och jag har tidigare skrivit om Greniers tillslag. Lyon tillhör den yppersta eliten när det gäller frispark. Man är så pass starka på det att det får betecknas som ett frekvent avgörande anfallsvapen.

OMGÅNG 3

Monaco – Toulouse 0-0
Valenciennes – Marseille 0-1 (Gignac)
Bordeaux – Bastia 1-0 (Saivet)
Guingamp – Lorient 2-0 (Yatabaré * 2)
Lyon – Reims 0-1 (Fortes)
Montpellier – Sochaux 2-1 (Hilton, Tiéné – Contout)
Thonon Gaillard – Rennes 1-2 (Berigaud – Oliveira * 2)
Lille – Saint-Étienne 1-0 (Kalou)
Ajaccio – Nice 0-0
Nantes – Paris SG 1-2 (Självmål – Cavani, Lavezzi)

OMGÅNGENS ELVA (5-3-2)

Oliveira (Re) – Yatabaré (Gu)
Sankharé (Gu) – Poko (Bo) – Toulalan (Mo)
Kolo (Ni) – Abdennour (To) – Kjær (Li) – Hilton (Mo) – Fabinho (Mo)
Sirigu (Pa)

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Publicerad 2013-08-26 kl 12:48
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons