Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Kan Marseille bli Frankrikes Dortmund?

Det är passande att det är just Marseille och Dortmund som ska mötas i kvällens Champions League-match. För Dortmunds del borde det finnas ett revanschbegär efter de dubbla förlusterna mot Marseille i Champions League för två år sedan, som ledde till att Dortmund blev utslagna och Marseille till slut kunde avancera ända till kvartsfinal. Dortmund tog det dock på rätt sätt: sedan förlusten mot Marseille i december 2011 har laget bara förlorat elva matcher. Under den perioden så är det bara två europeiska topplag (Bayern München och Juventus) som har förlorat färre matcher.

Det mest intressanta med kvällens möte är dock att det handlar varandras motsvarigheter i respektive land. Det är de två största publiklagen med en sportslig och ekonomisk tung period bakom sig, men som har hittat en idé för att återigen utmana de två pengargigantiska klubbarna (Paris SG/Bayern München).

Eller. I själva verket är det så att Marseille under förra sommaren beslutade sig för att kopiera av Dortmund. Klubbens president Labrune har sagt att Marseille ska ha en starkare relation till samhället och supportrarna, precis som Dortmund, och att det pråliga kommersiella drivet som finns hos Paris SG och Lyon inte är något som Marseille identifierar sig med. Dessutom har det varit viktigt för Marseille att ha rätt sorts truppuppbyggnad.

”Vi vill ha spelare som drar åt samma håll”.

Dortmund har kunnat utnyttja sin ungdomsverksamhet åt att få fram spelare som känner ett stort ansvar för klubben, och på det sättet har man svetsat samman en homogen grupp spelare. Marseille har inte samma fina ungdomsgrund att ta spelare ifrån, så därför bestämde man sig för att värva in spelare som hade växt upp som Marseille-supportrar. Den transferfilosofin enade gruppen under fjolårets säsong till så stor grad att man kunde slåss om ligatiteln, trots att man säsongen innan det hade slutat på en tionde plats i ligan.

Fjolårets säsong handlade mycket om att göra en ekonomisk sanering på samma sätt som Dortmund gjorde för några år sedan. På ett enda år gjorde man sig av med dyra tränaren Deschamps, Azpilicueta, Mbia, Diarra, Brandão, Rémy, Kaboré och Lucho González. Det viktiga var inte hur stor ersättning man fick för dem, utan det viktiga var att man gjorde sig av med lönerna. Man skulle börja bygga något nytt med en annan ekonomisk verklighet.

För det återinvesterades nämligen inte något i truppen. Baup, kommentator hos Canal+, blev ny huvudtränare eftersom han accepterade en låg lön och att behålla den nuvarande ledarstaben. Man hittade något billigt fynd i Brasilien (Mendes), något lån i England (Barton) och sedan kompletterade man med Marseille-spelarsupportrar.

Saneringen genomfördes så pass bra att Marseille redan den här sommaren kunde spendera alla Champions League-pengar, och mer därtill, på nyförvärv. Därför har man nu påbörjat återuppbyggnaden av ett potentiellt framtida storlag, och även här finner man likheter med Dortmund. Det finns nämligen många likheter mellan de individuella spelarna.

Båda lagen har:

1. En skottvillig och storväxt, men ändå rörlig, anfallare (Gignac/Lewandowski).
2. En kvalitetsfylld ettrig storstjärna med en svår karriär bakom sig (Valbuena/Reus).
3. En smart offensiv allround energitunna (A.Ayew/Mkhitaryan, armeniern som faktiskt provtränade med Marseille år 2007).
4. En kvick poängspelare på kanten (Payet/Aubemayang).
5. En ung passningsigångssättare (Imbula/Gündoğan).
6. En rutinerad men begränsad bollvinnarpappa (Romao/Kehl).
7. Ett ungt atletiskt mittbackspar (NkoulouMendes/HummelsSubotić).
8. En målvaktsgaranti som tillhört kategorin av målvakter som är strax under den absoluta toppen (Mandanda/Weidenfeller).

Dessutom har båda lagen upptäckt att man inte behöver spendera stora summor på ytterbackar, utan det går att hitta något vettigt antingen i de egna leden eller för några enstaka miljoner €. Spelarna värvas primärt in från den inhemska ligan, och Marseille har börjat att samla på sig unga spelare (ImbulaMendy, Lemina, Thauvin) i samma takt som Dortmund har gjort under de senaste åren.

Det är nu visserligen en kvalitetsskillnad i spelarmaterialet, men samtidigt hoppas Marseille kunna förminska den skillnaden genom att fortsätta att värva fler utvecklingsbara spelare, men framför allt genom att utveckla sin offensiv. Om det offensiva spelet blir bättre så kommer också de individuella spelarna i laget att se bättre ut.

Den stora skillnaden mellan lagen hittar vi nämligen på tränarposten. På den enda sidan hittar vi glädjespridaren och den kreativa talangutvecklaren Jürgen Klopp. På den andra sidan hittar vi Élie Baup, den försiktiga balanstänkaren som föddes med en keps på skallen.

Det är enkelt att förstå varför Baup har sin nuvarande tränarfilosofi. När han själv var 20 år gammal så var han en lovande målvakt i Toulouse, en blivande högstadivisionsmålvakt. Dessvärre var han inblandad i en bilolycka där han fick två frakturer på nacken, något som gjorde att han var sängliggande på sjukhuset i ett halvårs tid.

”Efter det lärde jag mig att sätta saker i perspektiv, jag blev mer av en filosof” har Baup själv sagt. Han tänkte istället för att agera. Han kunde dock inte sluta att fundera på fotboll, ”jag ville bygga mitt liv runt fotbollen”, och därför tog han tränarexamen redan vid 26 års ålder, som den yngsta examinerade tränaren i fransk fotbolls historia.

Han började som amatörtränare, fortsatte sedan till att vara akademiansvarig i ett par stora lag (då fostrade han bland annat fram Barthez) och efter en svår tid som huvudtränare för Saint-Étienne så upplevde han sin stora period som tränare i Bordeaux i slutet på 90-talet. Det mest talande för Baups tränarkarriär hände dock under året mellan Saint-Étienne och Bordeaux.

Under tiden i Saint-Étienne hade Baup nästan uteslutande spelat en 4-4-2-diamant. Det var dock något som inte stämde, han tyckte inte att det gick att få fram ett vettigt försvarsspel utan det var för enkelt för motståndarna att såra lagets backlinje, oavsett vilket spelsätt som Saint-Étienne försökte sig på. Under året som han var arbetslös funderade han på varför det var så, och då filade han fram det spelsättet som har genomsyrat hela hans tränarkarriär sedan dess: två sittande centrala mittfältare, och sedan får de fyra andra spelarna vara hur offensiva de vill.

I Bordeaux hade han spelare som det briljanta geniet Micoud och det algeriska teknikmonstret Benarbia som yttermittfältare i en 4-4-2, och det fungerade eftersom de centrala mittfältarna och ytterbackarna kunde täcka upp defensiven. Något liknande han hade sedan i  Ska man prata i krassa termer så handlar Baups filosofi om att sex spelare ska försvara och fyra spelare ska anfalla. Självklart fungerar det inte så i varje situation, men Baup vill ha det så för att hans balans ska fungera i laget. Sedan kan spelarmaterialet och utförandet skilja sig åt. Ibland har det varit spelare som de tekniskt utmärkta Micoud och Valbuena som har dragit igång anfallsspelet, ibland har det varit mer tunga tvåvägsspelare som Emana som har fått agera som offensiva motorer. Däremot har det alltid varit tre saker som har varit centrala i Baups lag:

1. Hitta rätt balans genom att spela med (minst) två centrala mittfältare som ska ligga framför backlinjen i försvarsposition, och förklara för ytterbackarna att de trots allt i första hand är försvarsspelare.

2. Ha en storväxt men ändå någorlunda rörlig ensam anfallare (Laslandes, Piquionne, Elmander, Gignac) som har pondusen till att hålla igång anfallsspelet och/eller göra mål även när resten av laget har en dålig dag.

3. Flexibla offensiva spelare med många bra egenskaper.

För Marseilles del gäller det nu att fråga sig om Baups tränarfilosofi, som bygger kring tänket hur man vinner en fotbollsmatch, är rätt väg att gå. Dortmuns tränare funderar istället på hur man kan göra flest mål, vilket leder till en mer publikvänlig fotboll.

Det viktiga att väga in är hur bra resultat som Baup trots allt har gjort under sin korta tid i Marseille. Baup sitter visserligen inte säker på sin post, men samtidigt vore det ett krångligt val att sparka honom i det här läget. Marseille gjorde det nästan “för bra” under fjolårets ekonomiska sanering för att det ska gå att motivera att sparka Baup. Det vore samma sak som när Kombouaré fick sparken från Paris SG.

Marseille måste ta reda på vilket håll man vill dra åt: antingen sikta på kontinuitet och tro att Baup har utvecklat sig själv som tränare, eller byta tränare för att lyckas uppnå sina långsiktiga mål. Resultatdrivna Paris SG valde att göra det senare valet, men Marseille har dels inte samma ekonomiska förutsättningar, och dels så ska Marseille stå för ett mer humant tänk.

Det bästa vore om Baup kunde utveckla vidare Imbula, Mendy, Thauvin och Lemina, och vågar att trycka fram ytterbackarna och de centrala mittfältarna oftare. Den stora frågan är om Baup klarar av det, eller om laget faller igenom när de försöker att trycka fram entusiastiska spelarna i offensivare positioner.

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Publicerad 2013-10-01 kl 15:48
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons