10. Neal Maupay (Nice, Frankrike/Argentina, 1996)
Ett stort, mjukt och helt korrekt rörelsemönster.
15 matcher/3 mål/0 assist
Maupay var fortfarande bara 15 år när förra säsongen satte igång. Ändå lyckades hans korta men hårda kroppstyp och obesvärliga anfallssätt att fungera som ensam anfallare i en 4-2-3-1. Han var aldrig den mest uppseendeväckande spelaren, men han spelade med en stor mognad och fixade även några segrar för Nice. I våras åkte han dock på en långtidsskada, hans senaste A-lagsmatch var därför i mars. Det är svårt att veta hur han kommer att återhämta sig.
9. Yannick Ferreira Carrasco (Monaco, Belgien/Portugal, 1993)
Yttertypen som försöker-försöker-försöker.
13 matcher/3 mål/1 assist
Det brukas skapas frustration kring spelartyper som Ferreira Carrasco. Robben/Nani/Ménez-typerna, de mer egoistiska herrarna som försöker på egen hand fram tills de lyckas. Egentligen är de inte så dåliga, för de försvinner sällan ur matcherna utan gör hela tiden motståndarnas backlinje allt tröttare och dessutom vågar de alltid ta initiativ, även i svåra perioder. Däremot gör de många svåra saker per match och få utav dem lyckas. Ferreira Carrasco har dock visat sig ha bra matchvinnarinstinkter, och är dessutom en av de få egna produkterna som Monaco har behållit.
8. Lucas Ocampos (Monaco, Argentina, 1994)
Storvuxen laghjälpare med behaglig dribbelteknik.
15 matcher/2 mål/0 assist
Ocampos är både mer graciös, men också mer lagspelskunnig än vad Ferreira Carrasco är. Däremot har han enklare för att försvinna från matcherna och han har fortfarande svårt att avsluta anfallen. Han gillar mer att skapa samarbeten med de defensiva medspelarna, komma rätt in i dribbelsituationer och dra iväg på djupledslöpningar. En värvning som Monaco kunde genomföra då River Plate låg uselt till, och som dessutom gav klubben en del auktoritet som nyrik Ligue 2-klubb. Det hör ju inte till vanligheterna att en klubb i andradivisionen värvar en spelare för €13 miljoner.
7. Allan Saint-Maximin (Saint-Étienne, Frankrike, 1997)
Streetfotbollsspelande katalysator.
3 matcher/0 mål/0 assist
Saint-Étienne lovade att ta det lugnt med Saint-Maximin. I slutet på augusti fick fenomenet göra sin reservlagsdebut, och det var tänkt att han skulle fortsätta att lindas in. Man märkte dock att han var så pass bra att han inte kunde hållas undan från A-laget, så bara tre dagar senare fick han göra sin A-lagsdebut. Det sägs att en av anledningarna till att Galtier inte gick fullt ut på ett till offensivt nyförvärv var för att han såg att 16-åriga Saint-Maximin snart kan vara en reguljär inhoppare i stora sammanhang.
6. Kurt Zouma (Saint-Étienne, Frankrike/Centralafrikanska republiken, 1994)
Mittbacksstock.
51 matcher/4 mål/0 assist
Samtidigt som de mer lättfotade mittbackstyperna som Umtiti och Koscielny tvingas ge allt för att konstant vinna närkamper mot de stora spelarna, så behöver Zouma bara gå in med sin kropp och då är duellen vunnen. Däremot börjar det allt mer uppmärksammas att Zouma knappt har utvecklats. Han är fortfarande samma hårda och hyggligt smarta men ändå lite tekniskt klumpiga mittback som han var när han kom fram för två år sedan. Just nu ser supportrarna hellre att Zouma bänkas då Sall och Perrin fungerar så bra som mittbackar. Det är kanske den här lilla motgången Zouma behöver innan han kan växa? Han har visat en mognad vid sidan av planen genom att alltid slå bort flyttrykten, främst till Manchester City.
5. Lucas Digne (Paris SG, Frankrike, 1993)
Vänsterkantsdominant.
55 matcher/2 mål/1 assist
Det har under de senaste åren i Ligue 1 inte funnits någon som själv har klarat av att ta hand om en egen kant lika bra som Digne gjorde i Lille. Garcia behövde aldrig lägga in en tankebana på hur laget skulle hjälpa Digne, för Digne löste allting själv och kunde även hjälpa medkamraterna. Nu skolas han in i PSG samtidigt som Maxwell ska suddas bort. Det går i ett lite långsammare tempo än vad man först trodde. Litar inte PSG fullt ut på Digne?
4. Samuel Umtiti (Lyon, Frankrike/Kamerun, 1993)
Stort leende, stor koncentration.
48 matcher/1 mål/0 assist
Det behövs ibland en Abidal-typ. En respektfull mittback som är noggrann, hård och snabb på fotbollsplanen, och dessutom kan spela på flera olika positioner. Umtiti är inte, och kommer nog aldrig att bli, spelaren som dominerar matcherna på ett uppenbart sätt, men han lär fortsätta att ändå sprida trygghet och glädje. Lyon producerar bra offensiva talanger, men för att ungdomssatsningen ska få ett starkt fäste på seniornivå så krävs det att främst Umtiti agerar stor fanbärare under de kommande åren. Om han sedan vill komplettera det med att göra sådana här mål så kan väl det också kännas okej.
3. Florian Thauvin (Marseille, Frankrike/Spanien, 1993)
Agendasättande poängspelare och backlinjeförstörare.
44 matcher/14 mål/3 assist
Thauvin bytte i somras Lille mot Marseille för €15 miljoner, efter att ha hunnit med en (1) träning för Lille efter det att han anslöt från Bastia. Den mest drivande personen i affären: Florian Thauvins pappas kompis, som både saknade agenterfarenheter och licenser samtidigt som han kallades för Slaktaren. Innan det var den i övrigt urgulliga och politiskt korrekta Thauvin hela Frankrikes stora favorittalang, och drog mer mediauppmärksamhet i landet än vad Varane och Pogba gjorde. Thauvin har en snabb och rak anfallsstil som fransmännen inte har sett sedan Ribéry härjade i just Marseille. Om Thauvin blir lika bra? Allt handlar om hur han hanterar kommande situationer. Spelmässigt börjar han nu att närma sig Ligue 1-toppen.
2. Marquinhos (Paris SG, Brasilien, 1994)
Blygt tandställningsmonster.
9 matcher/1 mål/0 assist
När Thiago Silva tyckte det var onödigt att lära sig franska så tvingades PSG att dumpa Sakho och då också plocka in Marquinhos. Marquinhos är från samma skola som David Luiz: försvararna som vågar ta fler chanser. Oftast slutar det lyckligt, men när det inte gör det så läggs allt ansvar på situationen (och därmed allt kritik) över till den mittbackstypen. PSG hoppas dock att Marquinhos ska nå samma perfektion som Thiago Silva och på det sättet aldrig gå bort sig. För över €30 miljoner är det en vågad, men ändå hyggligt förståelig, chansning att hoppas på en sådan utveckling.
1. Adrien Rabiot (Paris SG, Frankrike, 1995)
Fellaini möter Iniesta.
33 matcher/2 mål/3 assist
När man kollar på Rabiot så är det svårt att se att något saknas. Man blir aldrig besviken på honom. Visst skulle han kunna erbjuda några fler djupledslöpningar i offensiven, vara lite mer poängstark eller skaffa ett snabbare fotarbete, men annars har han alla symmetrier och spretigheter som krävs för att bli bland de bästa och mest effektiva mittfältarna. Dessutom bjuder han på kontinuerligt bra prestationer. Att PSG inte har kunnat skicka ut ännu fler signaler på att man ska satsa på Rabiot, som Juventus gjorde med Pogba eller United har gjort med Januzaj, har gjort Rabiot tveksam till en fortsättning i klubben. Är det så att PSG känner att de snart måste göra ett val: vem av Rabiot och Matuidi som ska få plats bredvid Qatarprojektets favorit Verratti?
LIGUE 1 OMGÅNG 18
Fredag 20.30
Montpellier – Saint-Étienne
Lördag 17.00
Rennes – Paris SG
Lördag 20.00
Ajaccio – Lorient
Guingamp – Monaco
Nantes – Toulouse
Nice – Sochaux
Thonon Gaillard – Reims
Söndag 14.00
Bordeaux – Valenciennes
Söndag 17.00
Lille – Bastia
Söndag 21.00
Lyon – Marseille
@jonas_hansson