Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Varför PSG har blivit bättre

Vid den här tidpunkten ifjol hade PSG tagit 35 poäng, att jämföra med dagens siffra på 43 poäng. PSG har även det här året gått igenom sin (relativa enkla) Champions League-grupp utan att stöta på problem. Man har helt enkelt blivit bättre. Visst spenderade klubben €110 miljoner på övergångar i sommar, men det är bara Cavani som har haft en stor roll under hösten. Man kan även säga att PSG det här året hade en stabilare bas att stå på jämfört med förra året, men då får man också komma ihåg att man har en helt ny tränare som många ansåg som ett sämre tränarval än Ancelotti.

Hösten 2013. 24 matcher, 17 vinster, 5 oavgjorda, 2 förluster. Om PSG hade haft exakt samma poängsnitt över en hel säsong i ligaspelet, så skulle man få 89 poäng och därmed slå det franska ligarekordet, som nu är på 84 poäng (Lyon, 2005-2006). Vad har då hänt? PSG under Ancelotti vann ju trots allt bara en titel på 18 månaders tid, och det var inte ens självklart att den ligatiteln skulle vinnas, så det här är en märkbar förbättring som borde uppmärksammas mer.

Kollar man på statistiken så ser man flera förändringar under Blanc. Med Ancelotti snittade PSG ett bollinnehav på 56,1%, och en passningssäkerhet på 85,4%. Med Blanc är siffrorna 63,9% och 88,6%. En förbättring med nästan 8 procentenheter av bollinnehavet, och med 3 procentenheter högre passningssäkerhet.

Det är dock inte klassiskt bollrull i backlinjen som gäller, utan ifjol tog laget 13,4 avslut/match, i år är siffran 15,9 avslut/match. En ökning med 2,5 extra avslut. Samtidigt har även det defensiva förbättrats. Ifjol släppte PSG till 12,7 avslut per match, en rätt hög siffra för att vara titelsegrare och tränas av Ancelotti, medan man i år släpper till 9,3 avslut per match.

PSG snittar alltså nästan 8 procentenheter mer bollinnehav, har 3% procentenheter högre passningssäkerhet, får till 2,5 extra avslut per match och lyckas också att släppa till 3,4 färre avslut mot eget mål. Redan där hade man kunnat avsluta artikeln och säga “Bra jobbat, Blanc”, men vad är det som egentligen ligger bakom allt det här?

En av de största orsakerna är att Blanc är mer sympatisk när han sätter in klubben i en Ligue 1-kontext. Ancelotti brydde sig inte om de franska motståndarna och hade heller ingen bra koll på dem. PSG var ett renodlat Champions League-lag som ignorerade vad som hände i resten av Frankrike, därför kunde man få problem i ligamatcherna. Blanc har dock försökt att ge laget en mer fransk prägel. Inte genom att använda fler franska spelare, utan att få laget att förstå hur fransk fotboll fungerar.

Förra året var det individuella spelare som kunde slita sönder PSG. Aubameyangs rapphet, Krychowiaks köttkvarnande, Sio och Bakambus samarbete, Bauthéacs vänsterfot. Allt var saker som Ancelotti inte brydde sig om att försöka stoppa och därför tappade PSG poäng, men Blanc vet hur man kan neutralisera Lacazettes Aubameyang-stil, Marseilles offensiv, Toulouses underliga 3-5-2, Diabatés brunkande och Nantes’ hemmasupportrar. Ancelotti var antingen lat eller arrogant, för just att ta bort motståndarnas starka punkter brukar vara något av hans specialitet i Champions League-matcherna.

PSG har den här hösten vunnit nästan varenda ligamatch, om man bortser från starten på säsongen (då Blanc inte hade hunnit att sätta en egen prägel), en match mot Monaco (1-1), Brandão-starka Saint-Étienne (2-2) och sedan matchen mot Thonon Gaillard (0-2), men sådana typer av matcher får alla topplag ibland. Man är dock ännu inte dominanta, och det finns trots allt lag ute i Europa som har bättre målskillnad än PSG (+31), Bayern München (+34) och Barcelona (+34), samtidigt som ett par andra lag också har något liknande, Atlético Madrid (+31) och Manchester City (+29), och alla de fyra lagen har spelat färre ligamatcher än PSG. Det är en bra bit kvar innan PSG är överlägsna i ligan. Att PSG skulle ha enklare i sitt ligaspel än vad – exempelvis – Bayern München har är bara rent påhitt.

PSG 2012/2013 var dessutom ett lag som sällan fick igång ett vettigt passningsspel. Man hade inget väl genomarbetat grundspel. Det kändes som att Ancelotti mest väntade på de stora Champions League-matcherna så att han kunde använda sina taktiska kunskaper, snarare än att få laget att skaffa en spelidentitet. Oftast var Verratti tvungen att ta tag i passningsspelet, och sedan började laget att försöka slå svåra passningar framåt mot stillastående spelare. Man tappade ofta bollen och laget var stillastående.

Det här har Blanc ändrat på. Visst försökte han med Ancelottis 4-4-2 i de två första ligamatcherna (två oavgjorda matcher), men sedan gick Blanc över till 4-3-3. Den formationen som han hade lärt sig att älska under sin spelartid i Barcelona. Just Barcelona-tänket är det som genomsyrar hela PSG:s nuvarande grundspel.

Alla passningsvägar är avstängda, och en PSG-spelare försöker också vinna bollen direkt från bollhållaren. 

Här har Rennes haft bollen i ungefär tio sekunder, och då har hela PSG-laget fallit djupt tillbaka och bara fokuserat på att stänga av ytor. 

För det första så har man i försvarsspelet infört något som liknar Barcelonas sexsekundersregel. Den bygger på att om du kan vinna bollen i förstapressen så ska du bara ösa på, som på bilden ovan. Stäng av alla passningsmöjligheter och sätt bra press på motståndarnas bollhållare. Lavezzi, Cavani och Matuidi är redan experter på detta, och Blanc har även fått Ibrahimović, ytterbackarna och Verratti att följa med. Om man däremot misslyckas med att direkt vinna tillbaka bollen, då ska man falla tillbaka.


Bild lånad från Sharkfoot. En ungefärlig bild av hur PSG sägs ligga i sina anfallspositioner. 

Det har blivit populärt att säga att PSG spelar 3-4-1-2 i offensivt läge. Att Motta droppar, ytterbackarna lägger sig i en hög position, ytteranfallarna går inåt och att Ibrahimović droppar ned en bit. Jag skulle säga att PSG körde detta rätt så tydligt i början på säsongen, men ju längre tid det har gått, desto mer flexibelt har spelsättet blivit.

“Säg vilka spelartyper du har på centralt mittfält, och jag kan säga hur ditt lag spelar” sa den spanska tränaren Juanma Lillo, personen som har fått epitetet som grundaren av 4-2-3-1-formationen. PSG har kraftigt ökat sin lagflexibilitet genom att ha ett rörlig centralt mittfält. De fyra centrala spelarna Motta, Matuidi, Verratti och Ibrahimović har egentligen fria roller. Det är inte längre självklart att Motta är den som kliver ned kring mittbackarna, utan ibland kan det vara någon av de andra tre. Det viktigaste är istället att ha de fyra spelare på ungefär de fyra positionerna, och att minst en av dem hela tiden är spelbar för bollhållaren. Exakt vem som är var spelar ingen roll, så länge de fyra spelarna har koll på varandra.

PSG blir därför så rörliga och flexibla att det är svårt för motståndarnas centrallinje att veta vilka spelare man ska hålla koll på. Ibland kan Ibrahimović droppa ned till höger om Alex medan Motta står och väntar strax bakom PSG:s anfallare. Spelarna byter hela tiden roller med varandra. Matuidi, Verratti och Motta har inte längre de fasta rollerna som “sprintern”, “passningsspelaren” och “balansspelaren”, utan ska variera sig mer.

Dessutom har PSG ökat sin tålmodighet i passningsspelet. Förra året kunde vi se frustration i PSG-spelarna redan efter 20-25 minuter, men nu är man så självsäkra att man sällan gör något för hastigt. PSG tar låga risker med varje passning, för man vet att motståndarna kommer att bli trötta och att det till slut öppnar upp sig ytor om man själv håller bollen tillräckligt länge. Så länge man vågar vänta och är rörliga så dyker uppspelschanserna upp. Här skulle man kunna säga att PSG har blivit nästintill identiskt med Barcelona. Det är inte säkert att PSG fortsätter att spela såhär när de stora matcherna kommer, utan att man då väljer att förändra sitt spelsätt, men i ligaspelet börjar vi se det här PSH-spelsättet allt mer kontinuerligt.

En av de spelarna som till en början såg ut att få minst nytta av formationsbytet var Cavani. Tanken i somras var att ha ett renodlat anfallspar i en 4-4-2 med Ibrahimović och Cavani, men Blanc har valt att ge Cavani samma utgångspunkt som han har haft i landslaget, som kantanfallare i en 4-3-3. Det här fick kritik i början, och Cavani gjorde “bara” fem mål på de första elva matcherna. Nu är han dock införstådd i hur han ska agera, han blir i praktiken en central anfallare med stor arbetsradie i det här spelsättet eftersom Ibrahimović har en så fri roll, och nu har han också gjort elva mål på sina elva senaste matcher. Han har mer än fördubblat sin målskörd då han har blivit mer inskolad i spelsättet.

Det finns dock en sak som jag tror att PSG riskerar att förlora i och med bytet Ancelotti-Blanc. Ancelotti har ett utomordentligt fint Champions League-CV, han förstår sig på de stora sammanhangen och har ett av Europas bästa taktiska ögon. Nu ska man komma ihåg att Blanc överlägset vann en Champions League-grupp med Bayern München och Juventus säsongen 2009-2010 när han var tränare i Bordeaux, där laget till slut tog sig till kvartsfinal, men han känns ändå inte som samma Champions League-garanti. Han hade bland annat svårt i de stora matcherna när han var förbundskapten.

Dessutom skapade Ancelotti en oerhörd stabilitet i sin centrallinje med Alex, Silva, Motta och Matuidi. När laget hade bestämt sig för att de gillade resultatet i matchen, då formerade de fyra spelarna ett ogenomträngligt block. Det var nästintill omöjligt för motståndarna att skapa målchanser.

Det är möjligt att Blanc i framtiden väljer att återigen byta till en annan permanent taktiskt uppställning. I Bordeaux växlade Blanc mellan olika spelsystem, och hade ibland något som liknar en 4-3-1-2 där man snarare använder sig av en extra mittfältare (Gourcuff) än en extra anfallare. Den formationen håller på att bli populärare i Frankrike, då lag som Lille, Lyon och Monaco under hösten har ökat sina framgångar efter att ha bytt till det spelsättet.

Det känns som att Blanc snart måste ta ett beslut: vill han fortsätta med den här formationen, eller göra vissa ändringar. Det verkar ju trots allt som att PSG:s förtroende för honom ökar, och att de ser en lite längre framtid med honom. Lavezzi hade varit en perfekt spelare för det här 4-3-3-spelet om det inte hade varit så att han under hösten bara har gjort två mål och två assist på 20 matcher. Det är direkt uselt, och konsekvensen kan bli att PSG värvar in något annat. Antingen en annan ytteranfallare för att fortsätta med detta, eller en offensiv mittfältare för en 4-3-1-2-lik formation. Att hämta in en ersättare för den till sommaren 32 år gamla Motta känns som ett jobb som PSG förmodligen väntar med, såvida inte det dyker upp en chans som är för bra för att tacka nej till.

@jonas_hansson

Publicerad 2013-12-15 kl 12:39
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons